Personliga vågar och strama nätter

Den mytomspunne Pablo Escobar från Colombia, rapparen Jadakiss och kultfilmen Scarface. Både inom populärkulturen och i verkligheten finns det oändliga exempel på historier, låtar och filmer som tar upp kokainlangarens vardag. Men hur funkar det i Sverige? Efter lite tjat och några telefonsamtal senare fick vi en kontakt. En kille som gick med på att vi kom hem till honom för en intervju. I en helt vanlig etta i centrum, inga marmorpelare eller grekiska statyer, satte vi oss ner för en pratstund. Eftersom han var sjukt paranoid ville han inte att vi skulle ta med kameror, så vi tog bilderna med en mobilkamera, därav kvaliteten…

Varför började du sälja kokain?
– För att tjäna pengar och för att själv kunna festa på stashet.

Är du helt självlärd i branschen?
– Ja, jag har lärt mig själv och alltid kört mitt eget race.

Berätta om fördelarna respektive nackdelarna?
– Fördelen är ju att alltid ha kola, och lite deg. Nackdelarna är ju oändliga, exempelvis att man alltid har kola (skratt), och sen alla idioter.

Ja, hur ser kundkretsen ut egentligen?
– Nä, det är rätt så vanligt folk, de värsta är mina egna polare.

Vad är det sjukaste som hänt?
– Vet inte riktigt, det är väl att hoppa in i bilar med folk man inte känner som har med sig personliga vågar och sådär. Koksfejs som är paranoida för allt.

De med vågar, köper dom mycket då eller?
– Nä, ibland är det bara en gubbe.

Har du varit rädd någon gång?
– Aldrig för kunder, mer för snuten och så. Jag kan bli paranoid när jag festat mycket själv, nojjig för “The Narcs”.

Mobiltelefon, dator, beeper? Hur funkar det?
– Byter mobil, eller kontantkort, efter typ varje sändning.

Hur ofta kommer det en ny “sändning” då? (Varje sändning är på 100g. Reds. anm.)
– Beror på hur snabbt det går åt. Ibland så går det åt på en vecka, ibland kan det ju fan ta 3 månader, det går upp och ner. Många blir ju trötta på sig själva, och tror att dom skall lägga av och så. Det går i vågor.

Är branschen konjunkturkänslig?
– Jo, lite märks det ju av. Fast det är ju mest sådana man känner som handlar, och det är ju samma fejs år ut och år in. Men lite nya typer är det väl som dykt upp. Vanliga knegare, typ byggbranschfolk.

Det står ju mycket i tidningarna om att ”arbetarklassen” köper kokain nuförtiden, är byggbranschen verkligen överrepresenterad?
– Ja, det är faktiskt mest hårdknegare. Det är mer en arbetarklassdrog nu. Festa på helgen och såvidare.

Hur mycket tar du själv då?
(Skratt) Det är olika, men när det kommit en ny sändning ligger jag på ganska hårt i en vecka. Då blir det mycket(skratt). Efter det är man rätt så trött.

Hur mycket är mycket?
– Tja, ibland ligger det på två-tre gram om dagen eller något sådant.

Du snackade om paranojor innan, blir du nojjig när det ringer på dörren?
– Ja, om jag kört hårt en natt, då blir man ju nojjig framåt småtimmarna där. När det börjar bli ljust och folk börjar röra sig på gatan, gå i trappuppgången och så. Då vill jag liksom inte synas, inte höras. Jag går runt och smyger, kollar ut genom persiennerna, stoppar bomullstussar i kikhålen och tejpar igen brevlådan. Glider runt med ett basebollträ.

Har det varit så?
– Ja, fast jag vet ju varför jag är nojjig så då går jag och skrattar åt det själv, för att det är så jävla löjligt egentligen.

Har du någon backup-plan om polisen skulle knacka på här nu?
– Ibland gömmer jag stashet ute. Då får jag gräva och greja. Fast oftast gör jag det inte. Men någon riktig backup-plan har jag väl inte riktigt.

”De ligger och ålar på golvet och gråter som småungar
för att de inte får lite innan de ska gå.”

Spola ner det i toan?
– Det känns som att det inte spelar någon roll just för tillfället. Sen så kommer de inte in i lägenheten direkt, de tar en nog på gatan ändå.

Kom igen nu, har du ingen sjuk historia på lager?
– Nä, det har inte varit så mycket sånt folk utan det är mest polare som är värst. Sådana som inte kan ta ett nej. De ligger och ålar på golvet och gråter som småungar för att de inte får lite innan de ska gå. Det är de som är värst, vissa äckliga (paus) vänner.

Kritning då?
– Jag säger varenda gång att jag inte ska göra det, men det blir ändå att man gör det för att man inte orkar med allt tjat. Så det blir ju oftast såna som jag känner som kritar och har sig, det blir ju problematiskt sen när de vill ha nytt och inte betalat för det gamla. Det vet jag ju själv hur det är, att inte vilja betala för något man inte riktigt minns. Blir lätt rätt så veligt då.

Blir det mycket sura miner?
– Njaee, de vet ju själva varför det är så, de blir väl mest sura på sig själva, att de inte skött det bättre. Att de inte har mer deg.

OK, ärligt, hur många gånger har du sett filmen Scarface?
– Skulle gissa på tio gånger, inte så överdrivet mycket. Sen har jag ju sett lite snuttar fram och tillbaka när jag varit påtänd och levt mig in (skratt).

Allright, tack för intervjun.
– Visst, ni vet var jag finns om ni skulle behöva min hjälp. •

 Loading ...