Konsten att inte smälta in på strippklubb

”Ska vi gå in och spela lite biljard med tjejerna ööhöhö öhööh.” De har kanske något år kvar till studenten, de tre unga männen som hänger på trottoaren och kikar in genom gläntande entré. Förmodligen skulle de aldrig bli insläppta. Unga och fattiga har inget att hämta på en strippklubb.

Urvägenhärkommerjag! Pojkarna särar diskret på sig när de ser att någon verkligen ska gå in. Och någon är inte en man. Plirande ögon borrar sig fast i nackköttet som avlossad stungun. Pulserande testosteron till trots förblir det tyst.

Innanför brun metalldörr är det mörkt. Till höger, fem trappsteg ner, sitter knähöga vita lackstövlar med bara lår.

”Det här är en strippklubb”, säger en gravt skelande man bakom en lucka till vänster.

”Ja, jag vet, jag tänkte gå in. Vad kostar det?”

”Tvåhundra.”

Det surrar till och dörren går att öppna. Visaren drar sig mot nio, dagen är onsdag och det är löning.

Förutom en blondin är den mörka klubblokalen tom. Black eyes peas. Ett par biljardbord, ett oräkneligt antal lädersoffor och fåtöljer. Röda väggar, röda neonrör. Av med jackan, på med jackan. Av med scarf. Av med tröjan igen. Hur beter man sig?

”Hej, är det det första gången här?”

Blondinen rör min arm.

”Jo, syns det så väl?”

”Jag såg när du kom och tyckte lite synd om dig.”

”Mm jag blev så nervös när det inte var någon annan här. Jag har aldrig varit på stripp innan, vet inte riktigt hur det funkar.”

”Det är dans varje halvtimme och vill man ha en privat show kostar det 400. Man kan spela biljard och så finns det öl i baren. Jag heter Demi förresten. Om du undrar något kan du komma bort.”

”Jag heter Anna. Jag ska nog bara kolla läget lite först.”

Den långsmala strippscenen kantas av blänkande dansstänger. Stripp-allé. Framför en mindre gallervägg hänger filmduken. En högupplöst man är på väg in i den lika högupplösta kvinnan. Barbie och Ken med extra volym i håret och så kraftigt gulstick att det skulle kunna vara ett konstnärligt grepp. Hepatit-stilism.

Herregud va nittio. Egentligen är Secrets bara tre år gammal. Porrindustrin är snabb att anamma den nya tekniken men knappast mottaglig för modets nyck.

Neonerör i vänster hörn, BIO. Bakom dörren ett par Jack Vegas-maskiner. Jack Vegas-mannen tittar trött upp och möter en nervöst glappande blick.

”Eeeh jag trodde det var bio häri..”

”Där.”

Vit dörr. Innanför en labyrint av vrår. Ett oregelbundet nät av smårum, avdelade med soffor och mörker. Överallt 22-tummare med stön. Trevande steg. Kanske finns bion längre in. Fyra meter ifrån står plötsligt en röd träningsoverallsjacka.

Han ser mig. Han vet att jag ser honom. Bäst vara handen i handsken, fisken i vattnet och så vidare.

Snabbare steg. Längre in i labyrinten, fler tv-skärmar, mera stön. I ögonvrån en rörelse. Helvete han går efter han tror jag vill ligga. Fuck, fuck, fuck.

Pelare i en smal passage. Tv och soffa. Återvändsgränd. Det är tyst. Paranoia, hur dum får man vara? Går runt pelaren på andra sedan. Röd träningsoverallsjacka på andra sidan pålen. Puls 180. Han följer efter. Ut härifrån.

”Jaha, det var inte så kul därinne?”

Jack Vegas tittar fortfarande trött på ännu mer nervöst glappande blick.

”Ja, he, det var så mörkt jag blev rädd.”

”Det är inget farligt därinne.”

”Nej jag får vänta tills jag är modigare.”

En skinnsoffa står särskilt hemligt, bakom en avdelningsvägg ett par meter från stripp-allén. Dags att lugna nerverna. Säkert börjar showen snart.

Lång, bredaxlad och skallig man har anlänt. Tar av sig kavajen och sätter sig tillrätta i skinnfåtölj betydligt närmre scenen. Jag ser honom men han vet inte att jag är här. Känslan tryggar. Ett abstrakt övertag. Tillsammans tittar vi på olika former av nittiotalssex. Secrets har verkligen kommit igång nu.

Flo Rida och T Pain, Nick Cave och Kylie Minogue, Enrique Iglesias & Lil Wayne. Klick. Filmduken rullas sakta upp. Volymen höjs.

Vita lackstövlar entrar scenen. Eller snarare vita lackstövlar med en dryg decimeters sticksmal klack plus en halv decimeters platå. Kamouflagemönstrade trosor och linne. Ålandes, böjandes, svankandes, krypandes. Linnet åker av, hängs upp på gallerväggen bakom. Bysten böljar. Hon spänner ögonen i var och en av männen åt gången och rör sig för dem. En svart kostym kommer ur från bion och hamnar i en soffa. Ingen röd träningsoverallsjacka.

”Jag måste bara säga, va snyggt du dansade. Och i de klackarna. Jag skulle inte ens kunna sitta i såna skor.”

”Äh man lär sig. Nu kan jag knappt gå i andra skor förutom högklackat. Jag kan springa i de här”

Är det första gången du är här och så vidare. Samma samtal som med blondinen upprepar sig. Var finns förresten bollarna till biljarden frågar jag, det är myntbord säger hon. Man lägger i en tia, vill du spela? Ja gärna säger jag.

Hon vill inte spränga, har bara spelat biljard kanske tio gånger sammanlagt. Hon blev förvånad när hon såg mig på klubben, säger hon. Jag är ju tjej.

”Antingen är de arga feminister som kommer hit och buar eller så är de hittvingade av sina pojkvänner och är skitsura för att de blir svartis. Det är jättesällan som andra kvinnor kommer hit bara för att titta och inte är negativa. Det är inte ofta det händer, tyvärr. De är sura för att vi gör sånt som de inte vågar och kanske tänker att den där kroppen hade jag velat ha, och de ser vilka blickar killarna ger. Så istället för att bli den där tjejen som sitter hemma och väntar, för några år sen, så är jag den där kvinnan som gör vad jag vill, förstår du?”

”Mm.”

”Jag har alltid varit sån här, som jag ser ut har jag gjort sen jag var fjorton år och då hade jag inte vuxit i min kropp. Om man inte är trygg i sig själv är det väldigt jobbigt. Nu har jag vuxit i min kropp, först vid 25-års ålder kunde jag bli bekväm.”

Mobil.

”Oj det är mamma jag ska bara svara.”

Klick. Filmduken rullas upp. Ny dans. Blondinen åker upp och ner för dansstängerna. Det måste ligga en herrans massa övning bakom dansandet. På ett sätt är det mindre utsatt än ett vanligt uteställe. Trots frånvaron av kläder är de fredade på scenen. Åtrådda men respekterade.

Blondinen, eller Demi som hon själv sa, är inte så intresserad av att prata efteråt. Jag frågar och snackar. Hon ler, skrattar och ser mest ut att tänka men stick då din panka, dryga idiot.

Fler killar anländer. Ett mönster blir urskiljbart. Artighetsfraser och hämta något i baren. En snabb utvärdering. Har han pengar? Är han beredd att spendera dem?

”Det är inte kvantitet, det är kvalitet. Det spelar ingen roll hur många som kommer hit, du kommer ju inte hit för att titta på gubbarna. Du kommer hit för att titta på tjejerna”, säger lackstövlarna.

Kombinationen isvatten plus nervositet kallar. Röda neonrör WC visar vägen. En dörr pepparkaksgubbe, en dörr pepparkakasgumma. Innanför ingen toasits, bara ännu en skinnfåtölj, en vattenho i zink och en rulle hushåll. Innanför den andra dörren samma inredning. Genom en fönsterruta är stolen i andra sidan rummet väl synlig i lampskenet. Endast onanimöjligheter här.

Timmarna går. Ytterligare fyra tjejer dansar. De väntar i det längsta med att ta av trosorna.Varför kollar de inte på mig? Inte en enda flirt ens. Stämning känns inte på topp efter flera tillsägelser för att ha pratat med andra besökare. En ensam tjej ska inte bli insläppt egentligen. Konkurrens från prostituerade säger chefen. Lackstövlarna är försvunnen, får fortsätta spela biljard med mig själv.

Det börjar bli dags att gå hem. På väg ut står lackstövlarna plötsligt där. Vi hamnar i konversation igen.

”Vad mycket du frågar? Vill du jobba här eller?”

”Oj förlåt. Jag bara frågar för att jag undrar. Som Hjärnkontoret, du vet, den som ingenting frågar får ingenting veta.”

”Jag är trött på folk som frågar tjugo frågor, man kan inte bara fråga fråga fråga. Fattar du? Det är ge och ta. Om du vill ha något får du ju ge tillbaka. Jag jobbar så här många timmar, hur jobbar du? Jag gillar det här, vad gillar du? Du kan ju tänka på vad du är bekväm med att berätta.”

”Tog du illa upp? Det var inte meningen.”

”Nej, jag är bara uppfostrad.”

–––––

Tack till grymma Anna Lyrenäs som skrivit denna text. Vill du läsa mer av henne kan du kika in på hennes blogg: Barkbit Media.

Illustrationerna till detta reportaget är gjorda av Johanna Burai, du hittar massor av hennes fina saker på: www.johannaburai.com.