En gammal goding! Hollowpoint shit and stuff mafakka, fräsigt!

Vad är på gång i framtiden?
Petter: Vi har tyvärr fått vaska två avsnitt.  Tricket är att veta när gränsen går.  Men på slutet av inspelnigen var vi alldeles för fulla och det blev skitdålig stämning och absolut inte något gött häng. Sanna var skitsur och jag frustrerad, nä det blev verkligen dåligt. Alkohol kan vara väldigt kreativt men samtidigt väldigt farligt.

Sanna: Vi har precis släpp ett temaavsnitt om vad kidsen i Chicago håller på med, det är massa kul som händer där.

Petter: Bland annat är Chief Keef stor nu, han är sexton år och sitter i husarrest. Så de har gjort videos från hans mormors hus. Det finns en låt som heter ”Bang” som är väldigt populär.

Vad bottnar den här oerhörda expertisen i?
Sanna: Det är väl 15 år av raplyssnande. Men det vi delar alla tre är nog att vi inte bara gillar musiken utan har det här nördintresset. Har man hittat något bra vill man hitta allt och få reda på så mycket som möjligt om den artisten.

Petter: Jag var sjukskriven under en period och då kunde jag lägga hela arbetsdagar på att bara vara runt och kolla på massa onödiga ställen på internet. Det handlar om en inställning till musik som förenar oss. För oss är det inte intressant om musik är bra eller dålig utan vad man får ut av det. Allt runt omkring blir också viktigt. Var en rappare kommer från, vilket sammanhang rapparen rör sig i. Jag tar in musik på det sättet, och blir väldigt intresserad av detaljer, gillar att samla på mig.

Är hiphop-nörden den coolaste nörden?
Sanna: Ja så är det nog, eller vi tycker det i alla fall.

Vad finns det för källor till information?
Sanna: För min del är det massa olika bloggar och nättidningar. Twitter är spännande, eftersom det blir en direktinteraktion med rapparen.

Petter: Twitter är oumbärligt för en rapnörd och helt fruktansvärt. Twitter är jätte, jättejobbigt.  I synnerhet rappare är asjobbiga. Alla rappare promotar sig själva helt skamlöst hela tiden och är jävligt tjatiga. Släpper de en ny låt så tjatar de dygnet runt i en månad och retweetar allt som är lite positivt. En klassisk rapgrej är att någon frågar dem något. Då retweetar de frågan utan att att svara, bara för att deras namn nämndes. Men samtidigt kan man få info man aldrig kan få någon annanstans. Till exempel så hamnade Bay Area-rapparen Cellski mitt i en flygkapning och twittrade live från flygplanet, vilket man ju aldrig skulle fått reda på innan twitter.

Youtube?
Petter: Ja det är den enskilt viktigaste internet-grejen. Där har du allt från majorbolagen till folk som rappar in i sin webcams och lägger upp. Om man bara klickar sig vidare från de där rekommendationerna i högerspalten kan man hitta helt sjuka grejer.  Jag älskar att hitta videos som har under 100 views. Det är något slags spännande arkeologverksamhet. Så kan man tänka att det här har bara jag och 37 andra hört. Till saken hör att de här låtarna oftast inte är speciellt bra. Men väldigt intressant att se nån snubbe i nån håla nånstans som har gjort en hiphopvideo.

Nyligen släpptes ett avsnitt som behandlar Göteborgs hiphop. En stad som alltid haft en stark scen på undergroundnivå med till exempel rappare som Pstq, som även drev gruppen Mobbade Barn Med Automatvapen. Gruppen 3 Ess hade en tidig hit med Hoppa Dansa. Trots detta har man aldrig haft en nationell superstar, i Petter eller Kens dignitet.

Petter samlade några av topdogzen i stan, 2012 edition, för ett samtal om dåtid och framtid. Det är Iwo, från Hammarkullen. Gör musik både med sin grupp X.O och solo. Sick Art, 16 år från Majorna. Som trots sin unga ålder rappar med häpnadsväckande kvalité. Samt den kanske klarast lysande stjärnan just nu på Göteborgs inhemska rapscen, Lani Mo från Bergsjön. Vars videos ses av hundratusentals personer och han gör även musik med Kartellen som är oerhört stora just nu.

Vad är karaktäristiskt för hiphop från Göteborg?
Sanna: Förut förknippade jag Göteborg väldigt mycket med Pstq och Gubb. Pst var tekniskt duktig, och hade smarta intrikata punchlines. Men det känns som att det finns jättemånga strömningar och att scenen är mycket större nu, fler når en större publik. Det kommer väldigt mycket intressant från Göteborg.

Petter: Göteborgsrap har varit lite otursförföljd och uppdelad. Göteborg i sig är en arbetarstad. Folk är ganska hopplösa och dricker och knarkar. Det är en destruktiv känsla av att allt bara skiter sig. Så då är det ingen idé att satsa. Dessutom har det varit destruktiva gängallianser som har hindrat folk från att samarbeta. Roffe Ruff är stor ute i landet. Och nu känns det extra kul att Gbg-rap från förorten börjat komma. Och den största är Lani Mo. Jag var på en spelning på världskulturmuseet, för fritidsgårdspubliken, och kidsen var ju helt galna. Jag tror Göteborg ändå är en bra stad att vara i om man är 19-år och håller på med en subkultur, för den är tillräckligt stor, och tillräckligt liten för att man ska kunna ta över den.

Lani Mo gör musik tillsammans med en rad förgreningar i staden. Folk har börjat samarbeta på ett annat sätt än tidigare. För en tid sedan samlades en stor skara av dessa unga begåvade Göteborgsrappare i låten  La västra Nostra. En programförklaring, en hint mot resten av sverige.

Det är Alibi från Medina som knyter många till sin studio, även Flame betraktas som en nyckelfigur på mer administrativ nivå.

Vad skulle behövas för att få Göteborsk hiphop att växa?
Petter: I USA är det snarare ett sound som definierar en stads identitet än speciella rappare. En spännande utveckling vore ett Göteborgs-sound.

Finns det några lovande på producentsidan?
Petter: Ja, till exempel Kay Nine är lovande och är bara 18-19 år, han gör musik åt Lani Mo. Det finns flera bra unga producenter. Beatslingers som gjorde Sick arts första singel, där är det lite dubstep involverat. Jag gillar unga producenter, de skiter i på ett annat sätt, inte så fast i hur saker ska låta.

Kommer vi att få en svensk stjärna på internationell nivå?
Sanna: Nja asså, jag har svårt att tro att något annat land, knappt England kan få en sån riktig stjärna. Jag har svårt att till exempel se någon tysk stor rappare. I regel är svensk rap bäst på svenska.

Känns som Mapei hade potential, har hon slutat?
Sanna: Jag har sett henne spela skivor på några ställen, men jag tror inte hon släppt något på ett tag. Mapei har ”starquality” och behärskar ju engelska på ett sätt svenska rappare i regel inte gjort tidigare, absolut.

Varför denna fascination för rapparen Riff Raff?
Sanna: Riff Raff är väldigt intressant. Är han ett skämt eller på allvar, ibland är han skitdålig ibland asbra. Hur som helst extremt rolig på twitter och en extremt intressant karaktär överlag.

Petter: Riff Raff kommer vi nog prata om länge. Han är väldigt tacksam eftersom han ser så kul ut. Men om musiken skulle varit värdelös skulle man ju inte gillat det. Han gör mycket skit men tillräckligt mycket bra. Och väldigt rolig, han hade till exempel en låt där han rappade om att han hade haft sex och tjejen slet av hans strumpor med tänderna. När man lyssnar aktivt på rap hör man tusen låtar om knark, sex och våld, då blir detaljerna viktiga. När någon behandlar de här ämnena på ett sätt som står ut. Till exempel ”she took off my socks with her teeth”. Det har aldrig hänt mig i alla fall.

——
Osugen på att lyssna på senaste avnittet nu eller?
Styrt att du hittar det här då:
Vad blir det för rap?
——

Tre tips från Sannas blogg Pussy made of gold:

Allie Baby

Kelow

Lore’l

——

Petter 417 bästa Göteborgsvideosarna just nu:

Flame & Lani Mo ”Underjord”
Klassiskt konservativt gbg-beat med övertung rap. Lani knäcker med raden ”Borde va Haram att kalla en sån som dig för rappare” Älskar också hur Ivo e med som hype-man o flippar på slutet!

Bigry Mack rappar i Hjällbo
Första ggn jag hörde talas om Bigry Mack var när min kompis, som är från Hjällbo, visade mig den här mobilkamera-filmade direkt-till-youtube filmen. Två år senare o den har 24 000 views o Bigry Mack är på gång på allvar.

GOR ft.Bigry Mac, Allyawan & FJ – Måste göra ont
…som till exempel här, när han rappar med några skåningar plus Sveriges kanske bästa rappare just nu, Allyawan. Skiter i om han e från Jönköping från början, Allyawan bodde tillräckligt länge i Göteborg för att vi ska räkna honom till en av våra.

Liite man kollade den här rullen när den kom 1989. Så sjukt många splitsparkar och lowkicks i den här supercuten.

Och så är det ju ganska festligt att Van Damme heter Kurt.

Yo, nu kan ni kära Berlinresenärer (och andra) spana lite på bilderna från biljettsläppet. (logga in för att se bilderna) cheers!

– Jag har alltid läst mycket serier. Jag hade en fascination för
serier långt innan jag började läsa och jag har alltid ritat,
alltid liksom, så det har inte varit snack om nåt annat,
på gott och ont.

Hur har din uppväxt på Hönö påverkat dig?
– Jag hatar ju det skitstället, om vi säger så här, jag fick ett slags mindervärdeskomplex mot allt som skulle vara lite märkvärdigt och så där. Det var fånigt liksom. Men om man ska hålla på med kultur, så är ju allt lite märkvärdigt och fånigt. Samtidigt som jag avskyr det där traktoråkande packet, så är jag en av dem. Uppväxten med dem har gjort att jag känner – äääähh konst och skit. Men det är ju faktiskt det jag håller på med. Det blev väldigt dubbelt. Men just det kan vara en bra plattform att skapa humor ifrån, för då är man skeptisk mot precis allt. Jag försöker undvika att vara sådan. Men mycket av mina gamla serier, som jag gjorde mellan 20 och 28 års ålder var väldigt… Det var en liten snöpt, lite elak människa som gjorde dem. Men jag tror jag har släppt det nu.

1987 skulle Johan  komma att bli publicerad för första gången. I dåtidens datorbibel ; Svenska hemdator hacking. Han debuterade med serien om Torsten som sedermera skulle komma att bli omåttligt populär:

– Jag minns det så jävla väl, det var mitt första profesionella jobb, i tryck, och jag åkte in till stan och såg buntar av tidningen på Pressbyrån.  Och jag minns att jag bara stod och tittade på dem en lång stund, så det var skitmaxat ju. Men sen att försörja sig, det är fortfarande en jävla kamp. När man var yngre gick man ju bara på någon slags kombination av dumhet, gott självförtroende och energi, det här ska gå! Och man visste inte hur svårt det var, och nu tänker man, okej, det får gå ett halvår till.

Är det fortfarande lika maxat att se dina grejer i tryck?
– Jag försöker att verkligen ha kvar det, försöker verkligen att inte vara blasé. Men det handlar om ålder också, ett tag var jag väldigt blasè alltså. Sen blir man  äldre och kommer tillbaks till någon slags känsla av att, det här är fräckt. Men faktum kvarstår, jag blir publicerad tre gånger i veckan ibland på olika ställen.  Men den fräna känslan när en ny bok kommer ut till exempel, det är jävligt häftigt.

Hur kommer det sig att du har ett så högt utgivningstempo?
– Jag publicerar väldigt mycket, för att jag gillar det, för att det är mitt yrke, och att jag gillar att tjäna pengar.  Jag vill inte bli bortglömd och är rädd för att dö. Men den boken som kommer nu, den har tagit tre år att göra, blandat med annat jobb såklart. Men det ska bli jävligt kul att den kommer. Det känns som någon slags nystart, jag har hållit på med den väldigt länge och lagt ner mycket känslor i den.

På vilket sätt är det en nystart?
– Jag brötar på precis som jag brukar men det är lite ärligare den här gången. Det är Atlantis, plåtkrabbor och jättelika monster. Men basen är ändå en ärlig skildring av folk som har det ensamt  och tråkigt.

Den kommande boken heter  ”Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis”.  Där vi likt titeln antyder får möta en snubbe som inte har det så himla kul i livet.  Han jobbar med att katalogisera båtmotorljud. Han har fyra filmer som han ser om och om igen och han blir nervös av tv-spel.  Han är 34 år och har aldrig ens fått så mycket som en kram av en tjej. En dag drabbas han dock av något slags hysteriskt anfall och drar sig ner till hamnkvarteren. Där träffar han sin totala motsats, Cliff Hingstsäd. Detta är den mest karismatiska man som någonsin levt.  Cliff kan inte träffa en kvinna utan att ligga med henne. Han kan inte gå in i en bank utan att bli rånad.  Världens tråkigaste man träffar världens häftigaste man, och äventyret tar sin början. Teckningsmässigt beskriver Johan boken som Galago på åttiotalet.

Tror du på Atlantis?
– Nä det tror jag inte på. Men min uppväxt vid havet, jag har märkt att det är fruktansvärt mycket hav och ubåtar och bläckfiskar på sista tiden. Kanske inte i de korta humorgejerna, men i de längre är det mycket ,  framför allt ubåtar, stormande himlar och grejer som bara måste komma från det.

Vid sidan av serietecknandet och illustrationerna har hårdrock en påtaglig del i Johans liv. Något som även det levt kvar sen ungdomstiden på Hönö.

– Om man inte är ett kristet missionärsbarn så har man ju något som man på ett tidig stadium identifierar sig med. Jag var 12-13år på 80-talet och det fanns två läger, hårdrockare och synthare. Jag vet inte hur mycket fri vilja det var men för mig blev det hårdrock, det är den ungdomskultur jag bekände mig till en gång i tiden.

Hur yttrar sig det idag?
–  Men det är inte sååå farligt. Jag är verkligen inte det som andra hårdrockare kallar true. De där bröderna hårdrock skulle säkert spotta på mig. Jag är inte hårdrockare på det viset, ingen ryggmärkesnisse. Jag menar, jag kan tycka black metal är trevligt och Göteborgssoundet, och va fan Dimmu Borgir är jättebra. Så jag ändrar mig hela tiden.  Jag minns jag var på en konsert med WASP  som jag gillar. Det var en vardagskväll och klockan var väl halv tio någonting. Jag stod där och titta och då kommer det fram någon och spyr rakt framför mig. Sen såg jag någon annan som var så full så han hade däckat liggandes över ett ståbord. Jag tänkte fan det är ju dyrt med biljetter hur fan kan du  däcka innan förbandet? Jag hade bara blivit knäckt över att ha slösat bort så mycket pengar… Så då kände jag, nä men fan jag är nog inte hårdrockare längre…

Bästa hårdrocksskivan?
– ”Heaven and hell” med Black Sabbath och Ronnie James Dio. Den är perfekt . Ozzy var så försupen att han fick sparken från Sabbath, samtidigt hade Ronnie James Dio fått sparken från sitt band. Så han kom med i Black Sabbath och det blev en helt  ny pryl. Det var den gamla smutsigheten med Ronnies melodier och det blev skitbra. Den skivan är perfekt, jag kan lyssna på den om och om igen och aldrig tröttna.

Om hårdrocken har varit en röd tråd genom livet så finns det dock en mängd intressen och kulturella inriktningar  som det har snöats in på under perioder.

– Jag är en sådan där knäppologkalenderbitare av det värsta slaget, men jag försöker att inte visa det så mycket.

Vad är en  knäppolog?
– Jag  intresserar mig stenhårt en stund, samla skivor hysteriskt sen slänger jag allt. Sen kan det vara gamla deckare från trettiotalet, så läser jag det ett tag, sen är det töntigt, det här är bara sånt töntar håller på med tänker jag, bort med det. Ju äldre man blir och ju mer man får att göra desto mindre kan man gå in i knäppologeriet. Utan då får det mer bli en krydda.  Det är samma orsak som jag inte ser om filmer, den lilla tid jag har att se film då vill jag se något nytt.

Ser du mycket film?
– När man gör monotona grejer, färglägger till exempel då har jag märkt att det är bra att kolla på film samtidigt med ett öga. Ibland kan det hända att jag sett två filmer på en dag men samtidigt fått massa gjort. Robocop betyder jävligt mycket för mig. Det är fan den  bästa filmen som gjorts. Jag tycker det är fruktansvärt att den ska göras om, och jag är ganska öppen för sånt.  Jag tyckte att det var lysande att de dubbade Star Wars till exempel, jag tycker det var en svinbra idé. Jag tyckte  att nya Spindelmannen var, visst, kör i vind. Men med Robocop tänkte jag, nej fy fan  där går gränsen. Robocop är bäst. Det är där all filmvetenskap börjar.

Idag bor Johan Wanloo i Göteborg. Han har två barn, Björn och Åsa. Och studion i Linné från vilken han spottar ut material i ett aldrig sinande tempo. I pipelinen just nu väntar en barnserie till tidningen Tivoli med vänner, som heter ”Kapten Klara och världen utan vatten”,  Barnboken ”Vad gör varulven då han inte bits”, den webb-baserade superhjälteserien Rock Manlyfist, den tidigare nämnda Atlantis-boken, samt en rad illustationsjobb:

– Med vissa jobb tänker man att man lika gärna kan sälja kaffe, som att illustrera korsord, det är konstvärldens motsvarighet till att jobba på bruket. Men jag gör det gärna, det är trevligt.

Det är hårt jobb jämt, man får tänka att det får bära eller brista, nu kör vi, jag måste skapa. Det är maxat. Jag minns när jag bodde på Hönö och läste någon intervju med någon djuping som  beställde en flaska vin under intervjun och jag tänkte
– Åh, jag vill vara som du, ååå va fräckt, men så blev det ju inte. Man måste fan ligga i och jobba som fan.

www.johanwanloo.se
johanwanloo.blogspot.com

Bilderna på Johan är tagna av en snubbe som är ny i Mega Laser familjen:
Andreas ”ante” Johansson. En talangfull dude ni kommer att se mer av här!

TÄVLING!

Vinn dina biljetter till grymma Spoek Mathambo som kommer till Nefertitis najsa klubb Hoodlums den 3:e Maj. Allt du behöver göra är att svara på denna fråga:

Vem är Spoek Mathambo gift med?
(Hint: Hennes namn är en skojfrisk kombo av ett stort designermärke med ett intryckt ”n” i och en gul böjd frukt.)

Skicka ditt svar till: info@megalaser.se
Du får ett mail om du vunnit!

Under tiden kan du ju gotta dig med den här:

Nu har tredje delen av rese- och tatueringsmagasinet ”The gypsy gentleman” släppts. Man följer med Marcus Kuhn som denna gång drar till San Fransisco och hänger med bl.a. Jason Kundell och George Campise och drar till ett museum för orientalisk konst som är temat i detta avsnittet.

Man är ju galet sugen på att se nästa avsnitt där Kuhn drar till Tijuana.

”Är detta verkligen sant”, frågar jag och plockar upp patronen, 
inspekterar den. ”Varför är den inte använd? Toby, varför
är den inte använd?”

”Är detta verkligen sant”, frågar jag och plockar upp patronen, inspekterar den. ”Varför är den inte använd? Toby, varför är den inte använd?”

Toby är fyrtiofem år gammal och har lämnat ett liv som barrister i London bakom sig. Nu är han på vift ute i Europa, och av en händelse har vi blivit goda vänner. Vi delar samma fascination för skrivande och historier båda två. Men ändå har jag svårt att förstå vad han precis har berättat för mig.
Ögonen smalnar när han tar ett bloss på sin mentholcigarett och jag frågar honom igen om det verkligen är sant. Jag frågar inte på ett hånfullt sätt, utan jag menar det verkligen. Vissa historier är för bra för att vara sanna. Av flera anledningar.

”Jag hade precis blivit utslängd av en flicka. Det var en sådan flicka som slänger ut pojkar när hon tröttnat på dem. Eller när deras pengar tagit slut. Olyckligtvis tillhörde jag båda kategorierna i det här fallet. Nu gick det ingen nöd på mig direkt, livet som ung barrist var ett gott sådant. Pengar var inget problem. Jag hade en stor, fin och ljus lägenhet i London, dit jag tog min tillflykt. Vi hade levt intensivt, som unga älskande ofta gör, och jag hade äntligen hittat någon att dela min ensamhet med, så till den milda grad att jag vant mig av med att vara ensam och därmed hade svårt att sova om nätterna i mitt nya singeltillstånd. Detta fick till följd att jag ofta var ute och promenerade de nätter jag inte kunde sova.

Jag brukade gå förbi en utländsk man som höll till vid en av bänkarna nära vattnet. Han var skäggig och smutsig. Luktade illa. Kläderna trasiga. En klassisk uteliggare, helt enkelt.
Vi började prata en natt helt apropå, och följaktligen hände det att jag kom med kaffe i termos och mackor till honom. Ibland när jag hade lagat mat i min ensamhet tog jag med mig överblivna rester. Han uppskattade min vänlighet och berättade historier som gick ut på att han egentligen var en sorts hemlig agent i en revolutionär rörelse nere i XXXX som försökt störta en diktator, men misslyckats och därför tvingats fly någonstans där diktatorns underrätelsetjänst inte kunde hitta honom. Ibland reste han tillbaka till XXXX med olika hemliga ärenden. Nere i XXXX var han väldigt rik, men när han tog sig ur landet kunde han inte ta med sig några pengar eftersom han då skulle bli röjd på något sätt.

Jag tog inte riktigt de här berättelserna på allvar, men han verkade vara en intelligent man och vi pratade om många andra saker, så som klassisk litteratur och musik. Han var väldigt skolad och kunde lite om det mesta, vilket imponerade på mig. 

En natt bjöd jag in honom att sova på min soffa eftersom kylan var rent omänsklig. Han var otroligt tacksam. Vi spelade schack och pratade om Cervantes. Morgonen efter sa han till mig att han skulle resa till XXXX igen och vara borta på obestämbar tid. Han bad mig om att inte berätta det för någon. Han fick mig att lova.

Någon vecka senare ringde en arbetskollega till mig och vi talade om allt möjligt.  Sedan, mot samtalets slut, frågade han om jag hade pratat mer med den ”intellektuella uteliggaren” (det var så mina arbetskolleger refererade till mannen som jag berättat ett par historier om), och jag sa, utan att tänka på det, att han lämnat landet och åkt till XXXX. Min kollega kommenterade det med någon kvick ironisk kommentar och vi tänkte inte mer på det.

En lördag, två veckor senare, får jag ett knastrigt telefonsamtal mitt i natten, uppenbarligen från en telefonkiosk mycket lång härifrån, från min uteliggarvän. Han är arg, jag har aldrig hört honom så upprörd förut. 

”Du lova Toby! Du lova Toby!” ropade han klagande. ”Jag förstår inte vad du menar” sa jag samtidigt som en kall klump i magen tog form. Hur kunde detta vara möjligt? ”Du lova att inte berätta Toby, nu kan jag inte vara din vän längre!”

 ”Hur menar du?” frågade jag, uppenbart skakad.

 ”Du har försatt oss båda i fara Toby, nu måste jag försvinna.” Sedan bröts samtalet, eller om han lade på – det vet jag inte.

Detta var ju otroligt märkligt. Hur kunde denna man veta att jag hade berättat detta till min kollega? Avlyssnade han mig?
Ensamhet är en lurig kompanjon, förstår du. Den fungerar som salt och förstärker liksom salt de komponenter den har att göra med. En svag paranoia, som var ofrånkomlig i det här läget, växte och blev värre eftersom jag mötte den ensam. Och mina nätter blev allt mer som hämtade ur en film. Jag lade märke till en rad underliga ting; en svart bil med tonade rutor stod parkerad utanför min lägenhet i flera nätter. Jag hörde ett klickande ljud i telefonluren efter varje gång jag slagit ett nummer – vilket fick till följd att jag avslutade samtalen så fort som möjligt. Dessutom tyckte jag mig känna igen fler och fler ansikten under min dagliga rutin. De satt på kaféer vid små runda bord med orörda kaffekoppar framför sig. Handlade i samma affärer som jag. De såg ut som vanliga britter, småbarnsföräldrar, fotbollshuliganer, londonbor.

Jag följde nyheterna uppmärksamt. XXXX var ett land i kris, regionen ett söndertrasat inferno och sporadiska nyhetssändningar vittnade om våldsamma attentat åt alla håll. Men diktatorn satt kvar och prånglade ut sitt budskap om att allt var ordning och reda.

Sedan hände inte så mycket annat än att tiden gick… dessa underliga inslag i min vardag och min svettiga paranoia bleknade sakta bort och försvann ur mitt medvetande. Till slut vandrade jag runt i mina vemodiga nätter som om ingenting hade hänt. Jag kände mig inte längre förföljd.

Och så skedde det en dag, ja det var tidigt på dagen, när jag stod i bankomatkön efter ytterligare en sömnlös natt, att min vän, uteliggaren, uppenbarade sig. Jag blev väldigt överraskad. Den här killen var välklädd, nyfriserad och bar på svarta, dyra solglasögon. Hållningen var helt annorlunda och sättet han rörde på sig var… som en annan människa. Han kom fram till mig och jag tror att jag bara stod där med öppen mun, oförmögen att säga något.

”Toby, jag ledsen för samtalet. Jag vill bara säga du är en god människa. Du behandlade mig värdigt när jag kände mig värdelös.”, sa han och log. ”Du räddade mitt liv.”, sa han och tog min hand. I hans hand kände jag något. En sorts present.
Efter detta försvann han ur mitt liv och fyra veckor senare kom nyheten om diktatorns död. Han hade blivit sliten i stycken av en hop uppretade människor.”

… ”Du håller presenten i din hand”, säger Toby och plockar upp ännu en mentholcigarett ur asken framför oss och tänder den i en svepande rörelse. Sedan sippar han på sin fatöl och ser hemlighetsfull ut.

”Så vad betyder det att den är oanvänd?”

Jag får det inte att gå ihop. Patronen känns märklig i min handflata. En budbärare. Ett löfte om likvidering. Eller utebliven sådan.
Tobys ögon smalnar och han läser av min reaktion när han slutligen berättar varför den är oanvänd: ”För att den var avsedd för mig.”

Not: Namnet på landet som åsyftas har tagits bort. Toby heter något annat i verkligheten.

Illustrationen här är gjord av Tobias Mattsson, kolla in hans grejer.

Minuter senare glider vi genom nattens Hurghada. Allting bara flimrar förbi. Barnen tigger om mat från hummerröda svenskar, vuxna säljer äkta diamatringar för 20 dollar. Efter en halvtimma blir vi stoppade av tre herrar med k-pistar. De vill se körkortet och kolla om taxametern är på. Vi kör in och parkerar några hundra meter bakom bommen och stiger ur. Neonskyltar över våra huvuden och flera vakter till höger och vänster. Vi går in till den kanske sunkigaste lokalen jag har besökt i hela mitt liv. Rött ljus överallt och lukten av marijuana blandat med svett. Två våningar ovanför sitter tjocka män med stånd och glor på scenen. Tre dansöser flänger runt i åtsittande bikinis med tingeltangel. De dansar magdans, sjunger och samlar in pengar från golvet. Som efter ett schema. Man väntar bara på att de ska plocka fram stämpelkortet och klocka tiden.

Hassan, jag och min bror sätter oss vid ett bord i hörnet. Efter fem minuter kommer en ung kvinna med tre spliffar på ett fat och placerar det mitt framför näsan på oss. Hassan börjar röka och i den stunden blir han filosofisk, så filosofisk man kan bli när man röker och ska berätta något på dålig engelska.
– You know guys, you’re not like other tourists. You want to see the real Hurghada, säger Hassan och kisar mot oss.

Vi nickar och ler och kollar på den avskyvärda showen. Det är liveband på scenen bakom stripporna. En stor man med en fet mustasch sjunger rakt in i mikrofonen så det distar ur högtalarna. Allting är på arabiska och vi har inte en aning om vad som händer. En av kvinnorna, hon med de stora brösten, tar klivet ut mot publiken och börjar gnida sitt könsorgan mot en av de äldre herrarna. Han sitter där, skrattar och njuter av kvinnan som försök att kåta upp honom. Och det funkar. Han ger henne några hundringar och viskar något i hennes öra. Då frågar jag Hassan vad det är frågan om.
– You know, you can buy women here. They will go home with you and fuck you, säger han och ler.

Inget av det här stämmer med vad vi har läst i svenska tidningar. Muslimska kvinnor får inte röra andra män, de får inte ha sex med andra män och de får definitivt inte sälja sex.

När Hassan blivit lite klarare i skallen förklarar han att det är så det funkar om man inte gillar sin make. Ta till exempel en kvinna som vill skilja sig från sin man. Plötsligt hamnar hon i den fetaste utanförskapen någonsin. Glöm försäkringskassan och försörjningsstöd. När du har att göra med din make, hans, din egen och förmodligen alla andra familjer som är fientligt inställda till dig så står du helt själv och utblottad för livet. Trots att kvinnorna inte är äldre än 25 år är deras framtid inte direkt ljus ut. Prostutition och strippklubbar blir helt enkelt den enda vägen till inkomst. Det finns bokstavligen inga andra sätt att försörja sig på.

Hassan tar till orda igen, men den här gången av mer konkret natur.
– Hey guys, give me 200 punds.
– Varför? Frågar vi. Han säger att det kostar att vara här. Jag langar över pengarna och ser dem försvinna i den storbystade kvinnans behå. Hassan vänder sig då mot oss, skrattar föraktfullt och med ett svinigt leende påpekar än en gång:
– I’m a baaad muslim.