Namn/Alias: ”Runknegern”
Illustration: Disk
Info, anekdoter och skrönor från Disk: Onanist som brukade, iklädd tunna linnebyxor, sitta på spårvagnar och runka öppet (gärna längst bak i vagnen). Ibland satt han bara där med kuken hängandes ut genom gylfen. Sågs även på Järntorget. Rockade en afro ibland.

Namn/Alias: ”Bajsmannen”  ”Onkel”
Illustration: CODE 26
Info, anekdoter och skrönor: Var ska man börja? Det finns otroligt mycket historier och skrönor om den här snubben, de flesta kiss- och bajsrelaterade. En ständigt återkommande historia är när någon skulle kissa på en Baja-Maja i Hultsfred. Då hon  skulle torka sig såg hon ett huvud skymta under henne, i holken. Det var onkel som hade krupit in i Baja-Majan och satt med öppen mun för att dricka hennes kiss. Ett rykte var att han samlade på sin flickväns blodiga tamponger, ett annat att han sparat sitt barns första bajskorv i frysen (ja, han har barn). Självupplevt är när han sprang omkring i slottskogen en kväll i början på 90-talet och pissade i sin hand för att sen ta det i munnen och försöka spruta ut det på chockade/skrockande ungdomar som bevittnade spektalet. Finns en tråd på flashback såklart.

Namn/Alias: ”Acetonmannen”
Illustration: Ollio
Info, anekdoter och skrönor av Ollio: Den här snubben gick runt i Majorna ungefär mellan 1998-2003. Det verkade som att han gick på ett eget korståg mot klottrarna, och hade hela cykeln full med olika rengöringsmedel, typ aceton m.m. Han gjorde ofta sina rundor och buffade alla tags längs med den vägen han gick.

Det var mer än en gång som han toltalförstörde en kvälls härlig fyllebombning och suddade bort allt längs med gator och torg redan dagen efter. Karaktäristiskt för Acetonmannens buffningsstil var att han ofta bara suddade ut några av bokstäverna i en tag, eller suddade ut lite outlines och signen på en målning. Otroligt störande.

Jag såg honom live in action några gånger under dessa åren, och han såg ofta helt stenad ut, antagligen av acetonångorna. När jag försökte få kontakt så försvann han snabb som blixten på sin cykel.

Namn/Alias: ”R-Kent ”Rånke-kent”
Illustration: Mikael Dalnäs
Info, anekdoter och skrönor: Röten. Ett bra ord att beskriva kent. Han brukade sitta runt plaskedammen vid Mariaplan, drack alltid Explorer och kollade på barn som badade. Alltid iförd sitt signum: en blå täckjacka, även på sommaren, sjukt svettig. Brukade betala för att barn skulle titta på när han blottade sig. Brukade även få utstå diverse smädelser från det lokala ungdomsgänget runt planen.

Namn/Alias: ”Peruken” ”Rambo”
Illustration: Ekta
Info, anekdoter och skrönor: Peruken, som han kalldes för att han hade en stor brunhårig peruk på sig, fastsatt med ett rött pannband var en klassiker runt Stigbergstorget under 90-talet. Han brukade glida omkring därnere och muttra lite för sig själv, ibland så skrek han ner från fönstret i det bruna tegelhuset som det ryktades att han ägde. En dag när jag stod och väntade på vagnen hysstade han ned en yxa mot kuren, ett rätt säkert tecken på att allt inte var som det skulle under den där flottiga peruken.

Namn/Alias: ”Crazy-eye” ”Partikel-ögat” ”sne-ögat”
Illustration: Johannes ”Aggro” Torstensson
Info, anekdoter och skrönor av Joahnnes Aggro Torstensson: Det var i gymnasiet som jag började se den här instabile grabben vid Nordstan, där han stod och frågade folk om cigg. Crazy Eye skilde sig från andra tiggare: Dels så verkade han yngre än sina ”kollegor”, dels så hade han en snacksalig, aggressiv approach som gjorde honom extra irriterande. Med tanke på hans dyra Adidas-suits verkade han inte vara en tiggare, utan mer av en håglös mallrat som inte hade något bättre för sig på dagarna än att stryka runt i centrala Göteborg.

En gång när jag gick i Nordstan och lyssnade på min cd-spelare, kom Crazy Eye fram och frågade efter cigg. Jag sa nej, varpå han bad mig att ta av hörlurarna så att han kunde upprepa min fråga. Jag sa nej igen och gick ifrån honom. Då ropade han ”Har du tio spänn?”.

De flesta jag känner som stött på Crazy Eye på stan, har alltid liknande erfarenheter att berätta om. Crazy Eye sätter sig bredvid tjejer på vagnen och kommer med oanständiga förslag. Ibland drar han till med en sobbstory om sjuka syskon som han försöker samla ihop pengar till. Det sägs att Crazy Eye var normal en gång i tiden. Han ska ha varit dansintresserad och hade både flickvän och kompisar. Allt ska ha förändras efter ett dumdristigt pojkstreck då han fick en nyårsraket rätt i ögat (Vilket förklarar varför han ser ut att ha drabbats av både en strokeliknande ansiktsförlamning och psoriasis).

Det finns några roligare anekdoter som involverar Crazy Eyes fascination för Tupac Shakur. Någon har hört honom rappat Tupacs låt ”hit em up” på spårvagnen mot Bergsjön, en annan har sett honom dansat loss till Tupacs ”California Love” på ett disko i förorten. 2008 var jag och några kompisar på Bergsjö-festivalen där Advance Patrol och Adam Tensta spelade. Under tillställningen fick vi syn på Crazy Eye som stod och hängde med ett gäng ungdomar. Ett närliggande soundsystem drog igång en Tupac-låt, varpå Crazy Eye jublade och började dansa streetdance inför sin lilla publik. Det gick att urskilja ett leende från den Harvey Dent-brända vänstersidan på hans smuliga ansikte och för ett ögonblick verkade han vara sitt forna jag igen: en älskvärd best som brann passionerat för dansen.

Det har nu gått fyra år sedan jag sist såg honom. Enligt ryktena sitter han på rättpsyk efter ett grovt brott. Andra säger att han har flyttat utomlands till sina släktingar eller har opererat ansiktet. En sak är säker, Nordstan har blivit av med en av sina mest färgstarka Mallrats och vad vore innerstaden utan såna som honom?

 Stort tack till alla illustratörer/artists som hjälpt till!

Ja, på riktigt helt enkelt. Fan va skönt.

Hur kändes det?
– Det var helt sjukt alltså. Det var massa rykten om mig, att jag var död i överdos, jag hade till och med blivit skjuten hörde jag. Men det var massa mer grejer, att jag misshandlat kvinnor, det var såna sjuka grejer va. Så jag kände bara, ey jag är den i Göteborg som fortfarande håller på, som var med från dag ett. Jag kan inte lämna scenen på det sättet och bara försvinna, nu tänker jag inte ens lämna scenen, men då tänkte jag, okej, jag gör ett svar på tal på de här grejerna. Det är inga namedrops, men känn er träffade.

Resultet blev låtarna Död man står, som handlar om ryktena, och Jidderkungar som kommenterar allt skitsnack. Bägge alstren återfinns på albumet Psalm 23. Det första släppet på fyra år och en inblick i det liv Gubb levt de senaste åren. Albumet har blivit uppskjutet gång på gång. Efter mycket arbete var det tänkt att Psalm 23 skulle kommit ut i februari 2012. Då drabbades han av en dubbelsidig lunginflammation, vilket ledde till nio dagar på Östra sjukhuset i Göteborg och han säger själv i efterhand att döden aldrig känts så närvarande. Släppet fick än en gång skjutas upp. Åter på benen tog arbetet ny fart och nu ligger skivan klar för release under våren. Tretton låtar som ska visa att Gubbs mörka röst ännu är relevant:
– Det är en ganska mörk platta. En väldigt personlig platta. Men hiphop är ju även en tävlingsform av musik. Antingen är det ett budskap eller så tävlar man med att flexa technique, så det är en blandning. Stilen på beatsen är som de mörkaste låtarna på Get rich or die trying av 50 Cent, lite det stuket. Det är väldigt bra gäster och bra producenter. Parham gästar på en refräng, sen så är det en låt med förortskillarna, Chato och Stuken, med flera. Stuken har ju blivit muslim och lagt ner, men jag har den sista tagningen med honom så det är fett. Nu ska vi bara klippa ihop en riktig banger med mig och Alibi, det är det sista, Obnoxious skulle bara ner och köpa öl, som vanligt.

Du säger att det är en mörk platta. Har det varit mörka tider?
– Det är ingen hemlighet att jag haft problem med droger och haft problem med mående. Och liksom så här va, det är sånt som går i relation med artisten Gubb, mycket prestationsångest, mycket sånt. Mycket tänkande. Jag har både suttit i fängelse, och varit på andra ställen. Jag vet de där bitarna, det är inget kul. Jag har ju min image och den känner alla till, folk som lyssnar på mig snabbt kallar mig gangstarappare och det är ju helt fel. Det är liksom, jag är gatupoet, det är streetstorys. När jag väl väljer att berätta om någonting, kan det vara väldig personligt, det kan vara mycket mörkt. Jag är hellre en artist som femtio procent hatar och femtio procent älskar, för då skapar du i alla fall debatt, är du en sån som alla tycker är helt okej, det är ingenting.

Trots att livet ibland varit stökigt så rullade karriären och bolaget Illizit på under många år. De hade en fet studio vid Redbergsplatsen. Vid sidan av släppen med sina egna artister som förutom Gubb bestod av Rico Won, Obnoxious och Calle P, så köpte även bolaget in en mixtapemaskin som spottade ut många av hiphopsveriges skivor under 00-talet. Men klimatet i skivindustrin skulle komma att förändras under detta decennium:
– Jag gjorde bra pengar, spelar ingen roll hur jag gjorde dem, men jag gjorde bra pengar va, så pengar fanns. Vi gjorde sju videos på fyra år, och fick vi in alla på Z-TV, en på MTV, så det får man ju känna sig stolt över för ett litet sketbolag, ingen hade gjort något liknande i Göteborg. Vi slog till och med ut Mando Diao som bubblare på MTV, Illizit liksom. Men 2008 konka min kompanjon med sitt egna AB, så han var tvungen att dra sig ur och skriva över allt på mig. Så där sitter jag och gör inte samma pengar längre. Så där var det väldigt nära att det lades på is, jag var trött på det, jag var jävligt nära att lägga ner.

Vad har du för drömmar om framtiden?
– Ekonomin är ju inte som den var när vi körde Illizit 2004-08. Men nu känns det lite som man är tillbaks till -04 då jag släppte Mitt liv som hund. Då hade jag inte släppt något sen 2000 och jag hade ingen aning hur det skulle tas emot. Jag hade bokat Henriksberg men visste inte om det skulle dyka upp folk eller inte, men det blev smockfullt och jag sålde 200 skivor. Jag hade kommit ut från fängelset, strulade till det lite igen, fixade plattan och fick det mottagandet. Det var riktigt skönt. Nu är jag där igen. Ekonomin föll. Mina partners drog sig ur, 4 år senare har det varit jobbiga tider, mycket, mycket, mycket jobbiga tider och det kommer höras på plattan, men ljuset börjar komma nu liksom. Det är alltid ett ljus där framme.

Albumet Psalm 23 med gäster som; Parham, Obnoxiuz, Alibi, Chato och Stuken släpptes exklusivt på Whoa och du kan ladda ned det gratis här.

Är du sugen på att röja lite med Gubb på releasefesten för plattan så drar du till Kontiki den 30:e Juni. Vi ses där!

Så du har aldrig hållit på med droger?
– Jag är periodare och har druckit enorma mängder under årens lopp. För att dölja mina sorger, dränka sorgerna.

Han beskriver en psykisk terror från sina föräldrar som pågick under hela uppväxten. Kulmen nåddes då Peter var tjugo år. När han kom hem en kväll var låset i ytterdörren bytt. Han hade blivit utslängd.
– Det där är bland det värsta jag varit med om, av allt djävulskap är det nog det värsta. Att inte ens föräldrarna vill ha en, det har jag tänkt på hundratals gånger. Man kommer hem och får inte in nyckeln, det kommer jag aldrig glömma… Men då gjorde jag inbrott i min egen lägenhet, säger Peter och skrattar hjärtligt.

Detta skulle dock sedemera föra honom till Göteborg. Han skaffade flickvän, fick en dotter. Livet gick sin gilla gång. Men relationen knakade i fogarna och tillslut var sambolivet ohållbart. De beslutade sig för att separera, och det var då helvetet började.
– Jag hade en betalningsanmärkning och då var det nästintill omöjligt att få en lägenhet. Jag vände mig till socialen och efter ett år av tjat så fick jag en lägehnet. Men när jag väl skulle flytta in, så upptäckte jag att det var mögel i den och eftersom jag har astma så var det omöjligt att leva där. De sa att det inte fanns någon annan lägenhet, så jag tänkte att jag provbor väl ett tag, men astman blev bara värre, det var som att andas genom ett sugrör. Jag kunde inte bo kvar.

Det skulle komma att ta ytterligare ett år innan Peter fick en ny chans. Men på grund av en illegal billackerinsverksamhet i källaren kunde han inte heller bo kvar där med sin astma. Sedan dess har han kuskat runt på vandrarhem, härbergen och tillfälliga boenden under många år. Peter blev hemlös.

Varför finns det hemlösa i Sverige, borde det inte gå att lösa?
– Det ligger i sakens natur att hemlösheten inte ska lösas. Hemlösheten ska underhållas, på grund av att det är trettiotusen männsikor som är anställda av socialtjänsten och liknande organisationer. Och det omfattar elva miljarder kronor. Det är många företag som gör stora vinster på de hemlösa.

Varför hamnade du där?

– I grund och botten är det alltid en själv man måste klandra, den du skyller på ger du ju makten. Men samtidigt, är man arbetslös och söker en lägenhet och inte kan få den så är det viktigt att samhället ställer upp. Jag skulle kunnat få satsa sju år av mitt liv på att få jobba som en vanlig människa istället för att kuska runt bara. Det är så mycket energi som går åt. Att hålla på så år ut och år in bryter ner den starkaste människa. Min högsta önskan är att bli självförsörjande inom musik och film och det kommer jag att bli, jag vet det.

Vad tycker du samhället borde göra?
– Det är helt fel att placera alla på härbergen. Det är helt omöjligt att sluta med droger och alkohol då, för man träffar ju bara såna vänner. Enda lösningen är att få ut människor i vanliga lägenheter. Jag är säker på att nästan alla vill sluta med sitt missbruk och bli en vanlig människa, med vanligt jobb. Människor dör varje dag i onödan i Sverige för att samhället inte bryr sig om de svagaste. Då tänker jag i första hand på alla som tar självmord eftersom det inte finns några resurser för mentalvården, det är tragiskt alltså.

Senaste tiden har Peter bott i en andrahandslägenhet i Angered. Denna lägenhet har dock blivit uppsagd då socialen betalade ut hyrorna för sent under flera månaders tid. Peter hade fått avslag på sin socialansökan och var tvungen att överklaga den, därför kom pengarna in nästan en månad försent i två omgångar och ägaren till kontaktet kunde såklart inte ha Peter kvar som hyresgäst.
– Det är 24 dagar kvar nu, sen vet jag återigen inte var jag ska bo. Jag håller på och söker lägenhet, men har inte hittat något. Varje dag som kommer närmare blir man ännu mer orolig, att gå till soc och fråga är helt uteslutet.

Tycker du inte soc sköter sitt uppdrag?

– Har du otur och får fel socialskreterare men framför allt fel socialchef, då kan de göra ditt liv till ett helvete och det är vad som hänt i mitt fall, och inte bara mitt fall utan det är många som jag träffat under de här sju åren. Man tror knappt det är sant när folk berättar sina historier. Deras grundläggande mål är liksom att man ska bli självförsörjande. Men hur ska du kunna bli självförsörjande när du inte ens har pengar till mat och medicin? Jag har inga problem med att det sätts klara tydliga mål och arbetsplaner. Men många gånger så är det bara för att få bestämma över människor. Socialtjänstlagen är det inget fel på, den är fantastisk om den bara följs. Men samtidigt är många på höga poitioner väldigt känslokalla, de skiter i om människor blir drabbade.

Kan du berätta om filmen du håller på med?
– Nu i september har jag filmat 5 år av mitt liv, ungefär 150 timmar material som ska klippas ihop till en långfilm är det tänkt. Jag köpte en videokamera för att dokumentera min dotter, men problemen började och då insåg jag att det finns en historia i mitt eget liv som jag började skildra mer och mer.

För tre år sedan började Peter kontakta produktionsbolag för att få möjlighet att förverkliga filmen.
– Filmbranchen är den jobbigaste som finns, och startar man som jag på botten utan kontakter och är helt okänd, och hemlös dessutom, så är det enormt svårt. Vi snackar om tusentals samtal som jag har ringt och för några år sedan skickade jag 280 mail på en vecka. Men det är som vanligt nej alltså. Men så är det och man måste lära sig leva med det, för så ser det ut i filmbranchen. Det är nej, men så länge du vet att du har en fantastisk produkt och unikt material så kommer någon förr eller senare upptäcka det.

Och nu har det faktiskt börjat lossna en aning. Han har fått kontakt med en större producent som vill ge ut filmen. Dock är inga kontrakt skrivna, men det hela tycks mer lovande än någonsin tidigare. Arbetsnamnet på filmen är Från botten till toppen.

Du verkar ju trots din situation ändå vara väldigt driven och ringer runt till produktionsbolag och skickar mail, var hittar du stryrkan att kämpa vidare?
– Jag vill bevisa att trots att jag haft enorma motgångar kommer jag lyckas. Desto mer socialen motarbetar mig desto mer håller jag ut, och desto större kommer framgången bli när den väl kommer, allt jag kämpar för nu kommer jag få enorm framgång med i framtiden, därför håller jag ut.

Vad är din högsta önskan med filmen?

– Drömmen är att den ska bli så bra att den visas på de internationella filmfestivalerna, I go for an Oscar, siktar du inte högt så kommer du aldrig komma dit. Vissa kallar mig socialfall men jag har inte kommit på fall än.

Hela garderoben är fylld av en prunkande planta med decimeterstora buds, som inom kort skall få möjlighet att nyttjas. Ovanför sprider starka lampor sin värme och ljus över växten och ett större rör hjälper till med ventilationen.
– Det är bara en vecka kvar nu, det ska bli gött med lite supply, jag hatar att hassla weed. Det är så jävla tråkigt och dyrt, säger Patrik lystet och blickar ömt ner på sin skapelse, likt en far vars bebis just lärt sig gå.

Patrik är i trettioårsåldern, välklädd och vältränad, kanske rentutav på gränsen till proper. Han arbetar med drift av IT och mailsystem, ett avancerat jobb som slukar mycket av hans tid.
– Ibland har det varit askomplexa jobbuppgifter. Problem som man bara inte fattar vad det beror på, men som jag har löst när jag rökt. Tillslut trillar poletten ner när man sitter hemma och filosoferar och kan slappna av. Sen har jag kommit tillbaks till jobbet på måndagen och bara, vi gör så här gubbar. Till och med cheferna har undrat, hur fan kom du på det där? Skit i det, problem solved.

När började du röka?
– Det var faktiskt på ett sånt där LAN-party i tonåren. Idag röker jag bara någon gång i veckan och låter det aldrig gå ut över träning eller jobb. Det är något som är viktigt för mig att sköta. Vad man än tycker om att göra så njuter man inte om man gör det för mycket. Käkar man det bästa man vet varje lunch så blir det ju tråkigt tillslut. Man får ha psyket att inte låta någonting i sitt liv gå överstyr. Men jag har nog aldrig haft den där missbrukardelen i mig, utan jobbet och familj går först.

Kan du berätta om din första odling?
– Jag fick tag på frön ur nån jävla bag of weed och tänkte jag vill kunna fixa det här själv, det kan inte vara så svårt. Så jag och en polare gick ut i skogen och satte en planta och den växte till sig. Vi planterade ut den i slutet på april och i augusti hade den växt en och en halv meter. Så då tänkte vi, mot slutet på oktober borde den vara klar. Så kom vi ut och såg att det hade varit en jävla massa fina buds. Men så var det massa rådjursspår omkring. De hade länsat allting, rätt segt.

Patriks första möte med inomhusodlandet skedde i föräldrahemmet. Även detta tycktes till en början lovande. Men att hålla starka lampor och starka dofter dolda kan ju vara rätt svårt. Hans pappa upptäckte snart vad som var i görningen i pojkrummet:
– Han bara, jag har inget emot att du odlar, men du kanske skulle tänka lite på ventilation också, det är nog inte så bra att ha fyrahundra watt i en garderob utan ventilation. Så jag la ner den också. Men sen när man flyttade hemifrån så kunde man köra mer obehindrat. Och jag har kört relativt stadigt sedan dess.

Trots att han ofta fått frågan om att hjälpa till i större skala har han har aldrig nappat, aldrig sålt, utan bara gett bort till polare och för att täcka sitt egna bruk:
– Jag vill inte orsaka några problem eller delta i drogmarknaden utan bara sitta hemma och lyssna på musik och röka lite utan att betala överpris.

Vad har du för tips till någon som vill börja odla?
– Om man är teknisk nörd som jag så bör man hålla ett öga på branchen, det sker till exempel mycket just nu inom LED-lampor. Vilket är grymt för då behöver man inte tänka lika mycket på ventilation och fläktar och sånt där.

Så du får bejaka ditt tekniska intresse inom odlandet?

– Ja vi är en massa gamla datanördar som bara älskar tech, och som ringer varandra och ba, fan nu har det kommit nya grejer. Det är spännande med allt som man kan hitta som optimerar och tweakar så man får ut mera av sin odling. Men sen får man ju dra en gräns någonstans också. Men just nu är vi fyra-fem pärs som har någon slags odlarförening, så byter vi sorter med varandra.

Varför är gräs olagligt?

– Historiskt sätt så är det så mycket prestige i att man lyckats skapa ordet knark och att alkohol inte är med i det facket. Så det är väldigt svårt för någon beslutsfattare att erkänna, fan vi gjorde fel. Man lever så mycket på sina röster och som politiker kanske man har offrat hela sitt liv på för att få den position man har. Så då vill man väl inte riskera att hamna i det där pundarfacket. Men samtidigt känner man, fan ge upp det här war on drugs för det funkar inte. Det blir bara tunga druglords som tjänar massa pengar. Vilket känns väldigt fel när all vetenskap vad gäller cannabis pekar på att det inte är en brådkdel  så farligt som alkohol. Jag har till exempel aldrig sett ett bråk i Amsterdam. Till skillnad från Avenyn en lördagkväll, det är ju en jävla warzone.

Vad tror du skulle hända då om det blev lagligt imorgon?


– Fler hade säkert provat men jag tror inte fler hade konverterat och att det skulle bli procentuellt fler cannabisanvändare. Men det vore ju positivt om samhället kunde informera om nackdelar och faror istället för att fängsla ungdomar. Sverige är dessutom en av få stater i världen där man får göra kontroll på din kropp och kan fängsla dig på grund av bruket. Det är helt sjukt egentligen, fattas bara att de ska kontrollera så att inte ens tankar är fel. 

Hur ser din framtidsvision ut?
– Det skulle vara extremt chill att kuna odla ifred som att man gör sitt hemmavin. Och att det inte skulle vara något konstigt med det. Jag hoppas att den scenen växer så att det blir mer legitimt. Och att samhället ser att det funkar. Jag sköter mitt jobb, har inga missbrukarproblem, jag är bara en snubbe som just so happen to love weed.

Öhh duh! Patrik heter ju så klart egentligen något annat. 

—————-

I Mega Laser Vol.2 följer vi skörden av Patriks skötebarn i ett riktigt najs fotoreportage. Håll ut! Bilderna är tagna av Johan Johansson, kolla hans grejer här!

Jan Soja satte ihop denna filmen om bussresan på väg ner till Berlin.

The Bones Brigade Video Show
Här är hela videon från 1984 med en jävla massa legendarer: Steve Caballero, Adrian Demain, Todd Hasting, Tony Hawk, Chris Iverson, Mike McGill, Lance Mountain, Rodney Mullen, Stacy Peralta, Eddie Reategui, Kevin Staab, Steve Steadham, and Per Welinder.

Via

Lush är ju faktiskt en jävligt ball snubbe.

Ok, toys, håll hårt i era sönderskurna Haglöfsryggor för nu smäller det!
I dagarna släpps Bara Burners, en graffitiblaska med fokus på ett gäng målare från Göteborg. Tidningen är helt i färg och de 28 sidorna är fullproppade med aldrig tidigare publicerat material.
Tidningen släpps i en limiterad upplaga på endast 100 exemplar. Vilket innebär att just du antagligen inte kommer få lägga dina textfärgskladdiga fingrar på ett av dem. Vi på Megalaser har dock lyckats tigga till oss två exemplar som vi är snälla nog att lotta ut. Allt du behöver göra är att skriva till oss på info@megalaser.se och berätta varför just du förtjänar ett ex.
Lycka till!

Ni kanske kommer ihåg franska FUZI UVTPK från vårt reportage.

Han är en gammal vandal som gått och blivit tatuerare – fast han tatuerar bara det han själv vill och det verkar som att han fortfarande är en vandal också.  Hur som, nu har han styrt upp en sajt som är värd att gå in och kolla på. Check It out