Okidoki, vad har du haft för dig här då?
– Sen jag öppnade i december så har vi ställt ut Daniel Andersson Boe som går under namnet SEMIO, det var hels sinnessjukt knökat, tror vi räknade totalt 500 pers under hela dagen. Jag vill att en vernissage ska vara en rolig fest, inte stel och svår. Några sitter på golvet och dricker öl, någon kommer in med en pizza. Senaste vernissagen såg jag en hippie stå och dricka en bärs medan han snackade konst med en äldre man i frack som precis köpt en tavla för 16 000 kronor.

Helt ärligt, är inte den här ”streetart-grejen” lite uttjatad vid det här laget?
– Nej det tycker jag inte, inte än. Det finns fortfarande många människor som inte förstår vad det handlar om. Jag har träffat en del människor som har uppfattningen att streetart handlar om att ”förstöra”, när det egentligen är helt tvärtom. Sen var det någon som var rädd att underground-grejen skulle försvinna om det flyttade in på gallerier, men det tror inte jag. Jag tror att det kommer att fyllas på underifrån hela tiden.

Vad händer i framtiden då, några intressanta folk på gång?
– Ja, nu på Lördag är det vernissage för SiMPLE. Sen är det DJ DAINJA i april,
CODE 26 i maj och Anna Wahlberg i juni.

Ok, om du fick drömma lite, vem är din göteborgs-drömkonstnär att ställa ut?
– Hmm, det är nog DOME, för jag vet att han aldrig skulle ställa upp.

 Viktor listar sina favoriter just nu

SiMPLE är en till Göteborg inflyttad tysk konstnär med grym känsla. Han har förgyllt Götet med muralmålningar av väldigt bra kvalitet, klart en kille som kan förändra folks ibland negativa syn på gatukonst. 

 LEJONKAKAN är en göteborgsbaserad konstnär vars organiska mönster en dag växte fram ur en sengångare. I mönstret känner Lejonkakan en stor konstnärlig frihet och med det som grund får han skönheter att växa fram.

SEMIO, en ikon bland långgatorna, sveriges för att inte säga universums (ok överdrift) jordens bästa tecknare. Semio ger ibland väggar det stora nöjet att bära hans verk. Han älskar samarbeten och korsbefruktningar, har du ingen vägg att måla på så får du säkerligen måla på Semios. Verket på bilden är skapat av SEMIO feat. FRÖ och ETNA. 

CODE26. Ett utmärkt exempel på vad som sker då graffitti utgör grunden och tekniken samtidigt har han en hög ambitionsnivå som leder den konstnärliga utvecklingen. Code26 kan göra burners som får ditt lokala top-crew att tappa capen. Samtidigt som hans verk på duk tydligt visar vart Code26 är på väg, rakt mot toppen. 

HADES alfabet kan till en början se ut som nonsensklotter, sedan förstår den som låter tiden tyda texten att det snarare är samtidsdokument och berättelser från långa nätter och korta dagar. Dekadenta runor skulle man kunna säga. Hades alfabet flankerar på bilden två fåglar av Anonym. 

Press play and scroll down!

Here is Roma seen from ”er Gianicolo”, March 2011

On my way to El Verano cimetery I passed by a fascist comemorial wall, the text reads ” ..fight.. blabla..warriors.. bla bla bollocks, bullshit.. fire.. resist..beaaark..”

Dedicated to a so called Christian.

La Madonna.

El Verano is one of the oldest cimetery in Roma and it worth a visit.

… at least for the fancy grave of the 30-40′s. check out the font (!)

The view from my window ” just chilling”.

Drawing a tattoo from an old ” magic and supernatural” book. ( thx Mai)

Tattooing in the kitchen of my dear friend Luca.

Brida is assisting to the session.

Paying a visite to the underground.

”Made in Italy”

Having some beer out and hanging out with a local legend, active since 94. A living history book on the graff scene of Roma.

Looking good..

Local vandal at work.

A sleeping Italian flag.

The sun is shining, Superman is doing some DJing at the supermarket so let’s go barbeque!

On our way we found an other of those painted wall. All day, everyday fuck fascism.

Sexy Brida.

Adriano and Brida at the barbeque getting really close.

Great friends, great food and cold beer.. if you pass by Roma you´re welcome to join us! Salute!

Du använder oftast blå färg. Varför?
– Det är färgen på min logga. Jag kom över tre lastpallar blå och svart färg som skulle kasseras på grund av kort datum. Sen var det bara att köra på.

Är färgen slut nu?
– Nej, men jag är.

Är målandet fortfarande roligt eller är det en besatthet?
– Både och. Ibland är det är skitkul men det kan också kännas som något jag bara måste göra. Typ som om någon säger till mig att jag är den utvalde. Men jag hör inga röster i huvudet (skratt). När jag varit ute en hel natt och kommer hem till familjen som strax ska vakna, äta frukost och köras till jobb, skola och dagis så känns det sjukt. Vad fan håller jag på med? Det här funkar ju fan inte, det tvättas ju ändå bort. Men samtidigt känns det som att jag inte gjort tillräckligt. När jag ser att de redan nästa morgon tvättat en hel spårvagnslinje, då blir jag riktigt förbannad! Då kommer suget igen. Ibland undrar jag vem jag gör det för. Men när jag sitter på vagnen nästa dag och ser de blåa blafforna svischa förbi så känner jag en total tillfredställelse

Hur hinner du?
– Prioritering. Att samtidigt integrera med ett vanligt Svensson-liv gör att sömnen blir lidande. Jag har sovit jävligt lite helt enkelt. 99 gånger av 100 har jag med mig färg när jag åker hemifrån. Glömmer jag sprayburken hemma så åker jag och hämtar den, glömmer jag exempelvis mobiltelefonen så gör det mig inget. Jag har hela tiden punktmarkerat alla väggar. Om en polare från Mölndal ringer och berättar att de tvättat där så åker jag dit med en gång och återställer väggen. Ju mer centralt desto smartare får man bomba. Det funkar inte att gå Avenyn upp och ner. Du måste hela tiden byta gator och gå in och ut på gårdar som i en labyrint. Jag återkommer runt fyra-fem gånger till samma gata genom att hela tiden röra mig i ologiska cirklar. Jag förflyttar mig med bil mellan olika stadsdelar. Det tar tid.

Vad ger det dig?
– Frihet! Att gå ensam på spåren och smyga är avkopplande, nästan som att sitta och fiska. Och plötsligt så får man ruscha! Ut mot Partille längs pendeltåget gjorde jag 70 stycken i rad. Det ser helt sjukt ut! Jag målade hela natten i ösregnet, det var underbart.

Favoritställen i Göteborg?
– Gamlestaden givetvis. Kortedala och Biskopsgården längs spåren.

Du var ju aktiv under 80-talet, hade ett uppehåll och gjorde sen en storstilad comeback. Varför började du igen?
– Jag gjorde en del förändringar i livet. Jag slutade med en del andra dumheter, därför krävdes det kanske ett substitut. Klottrandet fungerade lite som någon sorts positiv och kreativ terapi. De enda namnen jag såg när jag började igen var Aero, Punk och Metal. Tänkte att jag ville köra lite mer. Men det var inte meningen att det skulle bli så mycket. Det bara flöt på och helt plötsligt så var jag beroende av det igen. Som vilken drog som helst. När jag gick längs med spårvagnslinjerna ute i förorten och målade och morgonen efter såg att det var borta så tänkte jag, vad fan e detta!? De ska inte få vinna så lätt, då blev jag verkligen sugen på att köra mer. Det blev lite av en katt och råtta lek mellan mig och klottersanerarna. Jag skrev en del pikar till dem bredvid målningarna. Typ, ”skulle inte ni tvätta här” och ”kolla träden där borta”. Körde samma väggar igen och igen och igen. Men det går inte att vinna har jag insett (skratt), man kan ju alltid köra på mer.

Hur stor kan man bli?
– Ett graffiti-crew med tio personer är lite fusk när det handlar om bombing. Hade det funnits ett crew med tio Dome så hade hela staden varit blå. Det är viktigt att ha spridning. Det finns egentligen ingen gräns.

Vad skulle få dig att sluta?
– Det skulle väl vara om de högg av mig handen. Frugan säger att det är en 50-årskris. Väx upp, säger hon. Jag är vuxen men man behöver inte vara tråkig för det. •

Boken du kommer älska och hata på samma gång.
Det bästa från siten plus en hel del exklusivt material som inte tidigare publicerats. 

Mega Laser Vol.1
Limiterad upplaga på 500 ex.
Numrerade
200 sidor
400×500 mm
—————
99:-
Frakt tillkommer.
—————
Skicka ett mail där det står “MEGA LASER VOL.1” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

And now, ten years after the beloved ghetto, what’s up?
– Well life caught up and the illusions are gone. Some of the old crew still paint subways, some hang canvases in exhibitions and others smoke spliffs. Personally I try to tame the wild animal within me and try to transfer the energy, which used to push me to do crazy things in the past, into my paintings, my tattoos or my poetry. I have no career plan, everything has happened naturally, I’m like a laborer and my miserable salary is the key to my liberty to be free in my art.

How did you start doing tattoos and where did you learn?
– The tattoo is part of my street culture and in the crew it was KISS who tattooed us. It happened in the middle of a hotel room full of ten guys smoking and drinking beer or sitting on his toilet seat. I like tattoos which have a story, a soul, I don’t give a shit if it’s perfect or not and I don’t want a photo-copy on the arm made by an art school guy! A prison tattoo or an image made with only a needle in the garage of a stranger will have much more beauty for me. At that time all I was thinking about was graffiti and I never thought that I would be tattooing one day, but after I slowed down with graff I started to learn how to tattoo by myself. I first bought a chinese machine on the internet and started to ink my legs and arms and legs of my friends. My friends wanted subways, trains and spray cans. They wouldn’t ask for these images from a rock dude with a ponytail who has no graff culture. It’s about the need to have a dirty tattoo made by a real guy and not the contrary. Then I can really get into it, sketching a lot mixing the old school tattoo with my ignorant graffiti style.

Black and white with a thin needle?
– More impact. It’s like a throw-up on a train, it’s only one line, you can’t cheat, you must have style. The thin needle is like an originial cap.

How do you work and what about the the hygiene, who are your clients?
– People contact me via mail. I live in Perpignan and that’s where I tattoo, on my kitchen table or in the guest room of my mother’s place. I only tattoo my own style. No tribal with me, only original Fuzi artwork. People come from all over Europe and they pass by before going onto Barcelona. Cheers for the interrail tickets! My needles are sterilised and for single use only. I don’t envy the regular studios, it’s them who envy me!

”I’m not looking for gratitude from anyone,
least of all from some tattoo artist.”

Your style is ignorant as you say.
– I like what’s real, which doesn’t get too heavy with techniques, trends or influences. A drawing of a kid, a lasered train’s bench or three dots tattooed on the hand – that’s what I call beauty. I call myself ignorant to mock the crowd of fashion tattoo artists who think they are gangster graffiti brats who bombs into art galleries and invents a past as a vandal. They are so many, i don’t waste my time hating them, I just ignore them.

What inspires you and what are your influences?
– I read a lot and educate myself without proper direction. I don’t force my tastes or my choices. I love a renaissance painting that will open a raw vision. I get inspired by everything and gonna mix everything and the opposite.

Tattoos are permanent marks that will travel on to the future, what do you try to fix in the skin of you clients?
– Honestly, i don’t give a damn about the permanent part of the thing. I don’t care much about the aesthetics of the body or where the piece should be placed. The ”It’s-for-ever-so-i-must-be-careful-speech” breaks my balls! I prefer the ”I-like-that-image, it-touches-me, tattoo-it”. There ain´t no need to think ten years about it, at the end our body will finish burned in a hole with its tattoos. As i said, I like what’s behind it, a story or a meeting, the impressions of a night which will stay in you more deep then the picture itself. And I’m conscious that the guy comes to ”offer his skin” etc… but i don’t make a holy thing of it. It’s a fun thing to do, that’s all.

Your favourite subject is the graffiti, what about this dark world made of manly and violent males surrounded by imploring women?
– Man, i told you, I don’t plan things, that’s life – tragedy, love power, laughter, crying. As they happened on trains or on paper, I tattoo them as well because that’s what we live as human beings. But I have to say it’s true that I like big butt chicks with huge tits and I don’t really like to loose at brawl.

Nowadays the rule seems to be ”who bombs, tattoos too”, what do you think about that?
– Nothing. I never thought that we were from the same graff world, so if they now tattoo it has nothing to do with me.

But showing what you do via internet is a foot on the scene, isn’t it?
– When I expose myself on internet, it is only on my blog, which I actually often cancel anyway. I’m not looking for gratitude from anyone, least of all from some tattoo artist. I show up an extremely small part of what I do and I’ve got a problem with that media. It might be coming from my past as a bomber: I like to expose my stuff but want to stay incognito, otherwise it’s often a big deception to discover who’s hiding behind a nickname or a work. I don’t feel i’m a ”tattoo artist” but an artist. I use the machine like I will use a pen or a bomb.

– It’s just a way to express myself, nothing more. The major part of tattoo artists are reproducing images over and over like a shoe maker fixes shoes. All they have in their hands is the technique that they keep secret, surfing on the myth of the bad tattooed guy and of the complicated science of tattooing. They just want to keep their grocer job for themselves. In short, If you want to learn, go on the internet, from the history to the material, it’s all on-line. Buy a machine and get done with it. I’ve got a secret golden rule: don’t do it like them.

I just have to ask a drug related question: why that flashy ”extazy party”?
– Cause I wanted to. •

Check out some of FUZI’s stuff online:
www.fuziuvtpk.blogspot.com
www.flickr.com/photos/fuziuvtpk

”Välkommen till Hotell Skånegatan. Roomservice, TV på rummet och finfin utsikt.” Häktesvaktens ord ekar i mitt huvud. Just nu skulle jag gärna checka ut från hotellet om jag hade möjligheten. Den demolerade cellen kommer bli svår att förklara utan att skvallra på min cellkamrat. Det verkar dock inte bekymra honom nämnvärt. Han sitter och stirrar ut genom fönstret, blicken är långt borta. Han drar djupa halsbloss. Röken från cigaretten bildar ett blågrått töcken i cellen. Utanför skramlar en spårvagn avlägset förbi. Annars är det tyst.

Efter en kvart öppnas dörren försiktigt av fyra vakter. ”Vad fan har hänt här egentligen?”, frågar de upprört. Jag skakar på huvudet och svarar ”inget speciellt, flaskorna råkade ramla omkull”. De tror mig självklart inte men lämnar oss till slut med ett ”jävla idioter, se till att städa upp skiten”. Antar att de känner sig lite skamsna eftersom de ryckt in så sent i situationen. De väntade fegt tills det blivit tyst inifrån cellen. Hade det varit mig han valt att avreagera sig på så hade jag varit slarvsylta vid det här laget.

Som de tio små negerpojkarna
Hans namn är Marko. Han talar inte ett ord svenska och hans engelska är inte mycket bättre. Vi har tillbringat de senaste två veckorna tillsammans. Dygnet runt. På 14 kvadratmeter. Han har precis haft sin rättegång efter en dryg månad i häktet och är uppenbarligen inte speciellt nöjd med vare sig det svenska rättssystemet eller sin dom. Två månaders fängelse för bilstöld och sen deportering tillbaka till Serbien. Eftersom alla fängelser är fulla kommer han att få avtjäna resten av tiden på häktet, i samma inrökta cell som vi befinner oss i just nu.

Marko har berättat sin historia för mig. Flera gånger. Hade jag varit polis hade jag antagligen påpekat att hans historia inte är trovärdig, att den har en hel del luckor och förändras lite för varje gång. Men jag är inte polis och Markos historia dödar tid. Och är det något vi har så är det tid. Tid att prata, tid att tänka och tid att röka. Är det något man inte gör i häktet, så är det att sluta röka.

"Han berättar att hans favoritdrog är ecstasy.
‘It makes me smile’, säger han sorgset"

Marko och fyra kompisar hade lämnat Serbien för några månader sen. Bort från hemlandet för att söka lyckan på stöldturné i Europa. Som de tio små negerpojkarna torskade kompisarna, en efter en i olika länder. Till slut står Marko, via en snabbvisit på sinnessjukhus i Norge, ensam i Göteborg. Han är frusen, pank och har ingenstans att ta vägen. Han snor en bil, ringer till polisen och anmäler sig själv i hopp om att bli deporterad tillbaks till Serbien. Istället hamnar han här. Efter två veckor får han sällskap av mig.

That 70s show, jointar och bomber

Jag, som efter en blöt natt på stan och några omdömeslösa krumelurer med sprayfärg för mycket, till slut hamnat på hotellets sjunde våning.

Tiden i häktet går långsamt. Alla dagar är likadana. Tristessen är ständigt närvarande och med den kommer alla jobbiga tankar och ångesten som ett brev på posten. ”Varför? Hur fan kan jag utsätta mig själv och min familj för detta? Vad kommer jag få för straff? Hur länge ska jag vara kvar här och har jag kvar mitt jobb när jag kommer ut? Vad hittade polisen när de gjorde husrannsakan egentligen?” Om och om igen. För att hålla tankarna borta gör man vad som helst. Skrapar trisslotter (jag vinner aldrig mer än 25 spänn åt gången), kollar på tv(”That 70s show” på TV4) och läser(tidningar är bättre än böcker, jag får svårt att fokusera på längre texter under tiden bakom lås och bom). Men framförallt pratar vi.

"Vi kommer att äta gott, hans mamma gör den godaste 
‘pljeskavican’, den kommer jag att älska säger han"

Marko berättar om när Natos bombplan dundrade in över Belgrad i slutet av 90-talet. Han och hans kompisar brukade gå upp och sätta sig på en övergiven fotbollsarena med utsikt över stan, röka jointar och titta på bomberna som föll över hans hemstad. De garvade och låtsades att det var fyrverkerier. Han berättar att hans favoritdrog är ecstasy. ”It makes me smile”, säger han sorgset. Han tycker att jag ska komma och hälsa på honom när det här är över.

Vi kommer att äta gott, hans mamma gör den godaste ”pljeskavican”, den kommer jag att älska säger han. Han förklarar att det är en sorts hamburgare. När jag säger att jag inte äter kött så rycker han på axlarna, tittar på mig och säger allvarligt ” I am a warrior. Warriors eat meat”.

”Hur mycket hasch röker du?”
En kväll spelar vi Bingolotto. Jag och Marko har köpt två lotter var. Jag förklarar reglerna och när Lasse Kronérs blekfeta, svettiga nuna visar sig i TV-rutan sitter vi på helspänn. Nu gäller det, ska man någon gång i sitt liv vinna så är det ju nu! Det är svårt att hänga med i tempot, särskilt för Marko som inte förstår ett ord. Efter halva programmet ger vi upp. ”Fuck this stupid idiot”, säger Marko och tänder ännu en cigg.

Förhören avbryter tristessen. När som helst under dagen kan det rassla till i låset, man blir lotsad genom häkteskorridorerna och möts till slut av en polis som tar med en till ett förhörsrum. Där gör de allt de kan för att få en att prata och erkänna så mycket som möjligt. ”Good cop/bad cop-metoden” till exempel. Den trodde man ju bara existerade i dåliga polisfilmer, men icke.

Mitt i ett förhör spänner plötsligt den ena polisen ögonen i mig. ”Exakt hur mycket hasch röker du egentligen”, frågar han strängt.

Jag rycker överraskad till, det har verkligen inte med brottet jag är misstänkt för att göra. ”Va? Jag röker inte hasch”, svarar jag. Då håller han en lång och mästrande utläggning om att han minsann har jobbat i Gatulangningsgruppen under flera år. Han påstår att han ser tydliga spår av abstinens efter hasch i mitt beteende. Hela situationen är bisarr. Jag säger ingenting utan fäster blicken på en avlägsen punkt utanför fönstret och försöker tänka på något helt annat. Min tystnad gör att han hetsar upp sig ännu mer. ”Åklagaren kommer aldrig att köpa din historia! Slutar du inte sitta här och spela Allan så kommer du sitta häktad hela sommaren!” Till slut skriker han nästan, slår näven i bordet och lämnar rummet.

Efter någon minut kommer den andra polisen in med en plastmugg vatten. ”Jag tänkte att du säkert är törstig”, säger han silkeslent. Jag dricker upp vattnet och undrar vad denna plötsliga vänlighet kommer ifrån. Efter några sekunder kommer det. ”Hörru grabben, ska du inte bara ta och berätta vad du har gjort så kommer du ju härifrån? Du får träffa tjejen, morsan och polarna igen.” Han försöker ett tag till men ger till slut upp. Han lotsar mig tillbaka till cellen, låser upp och vi möts av en leende Marko som sitter på sin brits och blossar. Polisen rynkar på näsan, ”Hur fan står ni ut här inne, det går ju knappt att andas” säger han och slänger igen dörren. Jag sätter mig bredvid Marko, tänder en cigarett och berättar om teatern som just utspelat sig. Vi garvar och det känns faktiskt skönt att komma tillbaks till cellen.

”I do what I want, fuck them”
Till slut har jag min rättegång. Bara det är en historia för sig. Det ska visa sig att veckorna på hotellet bara har varit början. Början på en segdragen resa genom det svenska rättssystemet med allt vad det innebär. Men nu jag ska i alla fall få lämna häktet.

Medveten om att vi antagligen aldrig mer kommer att ses tar jag adjö av Marko. Vi tar en sista cigg tillsammans och byter telefonnummer och adresser med varandra. Marko säger glatt att han ska komma och hälsa på mig. Antagligen redan nästa sommar. När jag påpekar att han, efter avtjänat straff, även blivit dömd till inreseförbud i Sverige på tio år, ler han bara ett lurigt leende och säger ”No problem. I do what I want, fuck them”.

Sen fimpar jag, lämnar mitt halvfulla Camelpaket till honom och promenerar ut i verkligheten. •

Right, “to eat”, maybe he should ask his so-called socialist party that pays people to illegally paint the walls of the city with their slogan and propaganda to give him 10 pesos.
If someone does a piece, it gets covered really quickly by a political “painting” from one of the political parties of the city.  The same parties that are in a “pictorial war” against each other. And for the City of Montevideo it seems to be a solution they are happy with, that way they save the costs of the cleaning of graffiti. Cleaning that costs so much money every year.

The graffiti writers tempt to hit the most visible spot to write their names at, as do the political parties. But in reality it’s impossible for the local writers to compete with the local political mob.

A normal graffiti writer (non-political writer) tells me that his salary is about 200 euro a month doing an every day job. In other words it’s impossible for him to buy paint so to keep up with the painters that are paid to do the murals.
While I was walking the streets of Montevideo watching this infinity of painted walls from the center to the outer “barrios” I was thinking about that old saying: “clean walls, mute people”. Are the messages and slogans in the city what the “Montevideanos” has on their minds, or is someone talking louder than the others? •