– Jag har alltid läst mycket serier. Jag hade en fascination för
serier långt innan jag började läsa och jag har alltid ritat,
alltid liksom, så det har inte varit snack om nåt annat,
på gott och ont.

Hur har din uppväxt på Hönö påverkat dig?
– Jag hatar ju det skitstället, om vi säger så här, jag fick ett slags mindervärdeskomplex mot allt som skulle vara lite märkvärdigt och så där. Det var fånigt liksom. Men om man ska hålla på med kultur, så är ju allt lite märkvärdigt och fånigt. Samtidigt som jag avskyr det där traktoråkande packet, så är jag en av dem. Uppväxten med dem har gjort att jag känner – äääähh konst och skit. Men det är ju faktiskt det jag håller på med. Det blev väldigt dubbelt. Men just det kan vara en bra plattform att skapa humor ifrån, för då är man skeptisk mot precis allt. Jag försöker undvika att vara sådan. Men mycket av mina gamla serier, som jag gjorde mellan 20 och 28 års ålder var väldigt… Det var en liten snöpt, lite elak människa som gjorde dem. Men jag tror jag har släppt det nu.

1987 skulle Johan  komma att bli publicerad för första gången. I dåtidens datorbibel ; Svenska hemdator hacking. Han debuterade med serien om Torsten som sedermera skulle komma att bli omåttligt populär:

– Jag minns det så jävla väl, det var mitt första profesionella jobb, i tryck, och jag åkte in till stan och såg buntar av tidningen på Pressbyrån.  Och jag minns att jag bara stod och tittade på dem en lång stund, så det var skitmaxat ju. Men sen att försörja sig, det är fortfarande en jävla kamp. När man var yngre gick man ju bara på någon slags kombination av dumhet, gott självförtroende och energi, det här ska gå! Och man visste inte hur svårt det var, och nu tänker man, okej, det får gå ett halvår till.

Är det fortfarande lika maxat att se dina grejer i tryck?
– Jag försöker att verkligen ha kvar det, försöker verkligen att inte vara blasé. Men det handlar om ålder också, ett tag var jag väldigt blasè alltså. Sen blir man  äldre och kommer tillbaks till någon slags känsla av att, det här är fräckt. Men faktum kvarstår, jag blir publicerad tre gånger i veckan ibland på olika ställen.  Men den fräna känslan när en ny bok kommer ut till exempel, det är jävligt häftigt.

Hur kommer det sig att du har ett så högt utgivningstempo?
– Jag publicerar väldigt mycket, för att jag gillar det, för att det är mitt yrke, och att jag gillar att tjäna pengar.  Jag vill inte bli bortglömd och är rädd för att dö. Men den boken som kommer nu, den har tagit tre år att göra, blandat med annat jobb såklart. Men det ska bli jävligt kul att den kommer. Det känns som någon slags nystart, jag har hållit på med den väldigt länge och lagt ner mycket känslor i den.

På vilket sätt är det en nystart?
– Jag brötar på precis som jag brukar men det är lite ärligare den här gången. Det är Atlantis, plåtkrabbor och jättelika monster. Men basen är ändå en ärlig skildring av folk som har det ensamt  och tråkigt.

Den kommande boken heter  ”Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis”.  Där vi likt titeln antyder får möta en snubbe som inte har det så himla kul i livet.  Han jobbar med att katalogisera båtmotorljud. Han har fyra filmer som han ser om och om igen och han blir nervös av tv-spel.  Han är 34 år och har aldrig ens fått så mycket som en kram av en tjej. En dag drabbas han dock av något slags hysteriskt anfall och drar sig ner till hamnkvarteren. Där träffar han sin totala motsats, Cliff Hingstsäd. Detta är den mest karismatiska man som någonsin levt.  Cliff kan inte träffa en kvinna utan att ligga med henne. Han kan inte gå in i en bank utan att bli rånad.  Världens tråkigaste man träffar världens häftigaste man, och äventyret tar sin början. Teckningsmässigt beskriver Johan boken som Galago på åttiotalet.

Tror du på Atlantis?
– Nä det tror jag inte på. Men min uppväxt vid havet, jag har märkt att det är fruktansvärt mycket hav och ubåtar och bläckfiskar på sista tiden. Kanske inte i de korta humorgejerna, men i de längre är det mycket ,  framför allt ubåtar, stormande himlar och grejer som bara måste komma från det.

Vid sidan av serietecknandet och illustrationerna har hårdrock en påtaglig del i Johans liv. Något som även det levt kvar sen ungdomstiden på Hönö.

– Om man inte är ett kristet missionärsbarn så har man ju något som man på ett tidig stadium identifierar sig med. Jag var 12-13år på 80-talet och det fanns två läger, hårdrockare och synthare. Jag vet inte hur mycket fri vilja det var men för mig blev det hårdrock, det är den ungdomskultur jag bekände mig till en gång i tiden.

Hur yttrar sig det idag?
–  Men det är inte sååå farligt. Jag är verkligen inte det som andra hårdrockare kallar true. De där bröderna hårdrock skulle säkert spotta på mig. Jag är inte hårdrockare på det viset, ingen ryggmärkesnisse. Jag menar, jag kan tycka black metal är trevligt och Göteborgssoundet, och va fan Dimmu Borgir är jättebra. Så jag ändrar mig hela tiden.  Jag minns jag var på en konsert med WASP  som jag gillar. Det var en vardagskväll och klockan var väl halv tio någonting. Jag stod där och titta och då kommer det fram någon och spyr rakt framför mig. Sen såg jag någon annan som var så full så han hade däckat liggandes över ett ståbord. Jag tänkte fan det är ju dyrt med biljetter hur fan kan du  däcka innan förbandet? Jag hade bara blivit knäckt över att ha slösat bort så mycket pengar… Så då kände jag, nä men fan jag är nog inte hårdrockare längre…

Bästa hårdrocksskivan?
– ”Heaven and hell” med Black Sabbath och Ronnie James Dio. Den är perfekt . Ozzy var så försupen att han fick sparken från Sabbath, samtidigt hade Ronnie James Dio fått sparken från sitt band. Så han kom med i Black Sabbath och det blev en helt  ny pryl. Det var den gamla smutsigheten med Ronnies melodier och det blev skitbra. Den skivan är perfekt, jag kan lyssna på den om och om igen och aldrig tröttna.

Om hårdrocken har varit en röd tråd genom livet så finns det dock en mängd intressen och kulturella inriktningar  som det har snöats in på under perioder.

– Jag är en sådan där knäppologkalenderbitare av det värsta slaget, men jag försöker att inte visa det så mycket.

Vad är en  knäppolog?
– Jag  intresserar mig stenhårt en stund, samla skivor hysteriskt sen slänger jag allt. Sen kan det vara gamla deckare från trettiotalet, så läser jag det ett tag, sen är det töntigt, det här är bara sånt töntar håller på med tänker jag, bort med det. Ju äldre man blir och ju mer man får att göra desto mindre kan man gå in i knäppologeriet. Utan då får det mer bli en krydda.  Det är samma orsak som jag inte ser om filmer, den lilla tid jag har att se film då vill jag se något nytt.

Ser du mycket film?
– När man gör monotona grejer, färglägger till exempel då har jag märkt att det är bra att kolla på film samtidigt med ett öga. Ibland kan det hända att jag sett två filmer på en dag men samtidigt fått massa gjort. Robocop betyder jävligt mycket för mig. Det är fan den  bästa filmen som gjorts. Jag tycker det är fruktansvärt att den ska göras om, och jag är ganska öppen för sånt.  Jag tyckte att det var lysande att de dubbade Star Wars till exempel, jag tycker det var en svinbra idé. Jag tyckte  att nya Spindelmannen var, visst, kör i vind. Men med Robocop tänkte jag, nej fy fan  där går gränsen. Robocop är bäst. Det är där all filmvetenskap börjar.

Idag bor Johan Wanloo i Göteborg. Han har två barn, Björn och Åsa. Och studion i Linné från vilken han spottar ut material i ett aldrig sinande tempo. I pipelinen just nu väntar en barnserie till tidningen Tivoli med vänner, som heter ”Kapten Klara och världen utan vatten”,  Barnboken ”Vad gör varulven då han inte bits”, den webb-baserade superhjälteserien Rock Manlyfist, den tidigare nämnda Atlantis-boken, samt en rad illustationsjobb:

– Med vissa jobb tänker man att man lika gärna kan sälja kaffe, som att illustrera korsord, det är konstvärldens motsvarighet till att jobba på bruket. Men jag gör det gärna, det är trevligt.

Det är hårt jobb jämt, man får tänka att det får bära eller brista, nu kör vi, jag måste skapa. Det är maxat. Jag minns när jag bodde på Hönö och läste någon intervju med någon djuping som  beställde en flaska vin under intervjun och jag tänkte
– Åh, jag vill vara som du, ååå va fräckt, men så blev det ju inte. Man måste fan ligga i och jobba som fan.

www.johanwanloo.se
johanwanloo.blogspot.com

Bilderna på Johan är tagna av en snubbe som är ny i Mega Laser familjen:
Andreas ”ante” Johansson. En talangfull dude ni kommer att se mer av här!

Okidoki, vad har du haft för dig här då?
– Sen jag öppnade i december så har vi ställt ut Daniel Andersson Boe som går under namnet SEMIO, det var hels sinnessjukt knökat, tror vi räknade totalt 500 pers under hela dagen. Jag vill att en vernissage ska vara en rolig fest, inte stel och svår. Några sitter på golvet och dricker öl, någon kommer in med en pizza. Senaste vernissagen såg jag en hippie stå och dricka en bärs medan han snackade konst med en äldre man i frack som precis köpt en tavla för 16 000 kronor.

Helt ärligt, är inte den här ”streetart-grejen” lite uttjatad vid det här laget?
– Nej det tycker jag inte, inte än. Det finns fortfarande många människor som inte förstår vad det handlar om. Jag har träffat en del människor som har uppfattningen att streetart handlar om att ”förstöra”, när det egentligen är helt tvärtom. Sen var det någon som var rädd att underground-grejen skulle försvinna om det flyttade in på gallerier, men det tror inte jag. Jag tror att det kommer att fyllas på underifrån hela tiden.

Vad händer i framtiden då, några intressanta folk på gång?
– Ja, nu på Lördag är det vernissage för SiMPLE. Sen är det DJ DAINJA i april,
CODE 26 i maj och Anna Wahlberg i juni.

Ok, om du fick drömma lite, vem är din göteborgs-drömkonstnär att ställa ut?
– Hmm, det är nog DOME, för jag vet att han aldrig skulle ställa upp.

 Viktor listar sina favoriter just nu

SiMPLE är en till Göteborg inflyttad tysk konstnär med grym känsla. Han har förgyllt Götet med muralmålningar av väldigt bra kvalitet, klart en kille som kan förändra folks ibland negativa syn på gatukonst. 

 LEJONKAKAN är en göteborgsbaserad konstnär vars organiska mönster en dag växte fram ur en sengångare. I mönstret känner Lejonkakan en stor konstnärlig frihet och med det som grund får han skönheter att växa fram.

SEMIO, en ikon bland långgatorna, sveriges för att inte säga universums (ok överdrift) jordens bästa tecknare. Semio ger ibland väggar det stora nöjet att bära hans verk. Han älskar samarbeten och korsbefruktningar, har du ingen vägg att måla på så får du säkerligen måla på Semios. Verket på bilden är skapat av SEMIO feat. FRÖ och ETNA. 

CODE26. Ett utmärkt exempel på vad som sker då graffitti utgör grunden och tekniken samtidigt har han en hög ambitionsnivå som leder den konstnärliga utvecklingen. Code26 kan göra burners som får ditt lokala top-crew att tappa capen. Samtidigt som hans verk på duk tydligt visar vart Code26 är på väg, rakt mot toppen. 

HADES alfabet kan till en början se ut som nonsensklotter, sedan förstår den som låter tiden tyda texten att det snarare är samtidsdokument och berättelser från långa nätter och korta dagar. Dekadenta runor skulle man kunna säga. Hades alfabet flankerar på bilden två fåglar av Anonym. 

ABC Memory

Äntligen ett ABC Memory med typsnitt som inte skäms för sig.

58 Screenprintade brickor, två färger
Limiterad upplaga på 50 ex.
Numrerade och signerade
770g ekologisk kartong
–
199:-
Frakt tillkommer.
–
Skicka ett mail där det står ”ABC MEMORY” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

–––––

Finally a ABC-Memory game with beautiful fonts.

58 Screenprinted tiles, two colors
Limited edition of 50 copies
Numbered and signed
770g organic carton
–
22 €
Shipping NOT included
–
Send a mail with “ABC MEMORY” as subject.
Write us your shipping address.
We’ll send you a confirmation mail including the account number for payment.

Du använder oftast blå färg. Varför?
– Det är färgen på min logga. Jag kom över tre lastpallar blå och svart färg som skulle kasseras på grund av kort datum. Sen var det bara att köra på.

Är färgen slut nu?
– Nej, men jag är.

Är målandet fortfarande roligt eller är det en besatthet?
– Både och. Ibland är det är skitkul men det kan också kännas som något jag bara måste göra. Typ som om någon säger till mig att jag är den utvalde. Men jag hör inga röster i huvudet (skratt). När jag varit ute en hel natt och kommer hem till familjen som strax ska vakna, äta frukost och köras till jobb, skola och dagis så känns det sjukt. Vad fan håller jag på med? Det här funkar ju fan inte, det tvättas ju ändå bort. Men samtidigt känns det som att jag inte gjort tillräckligt. När jag ser att de redan nästa morgon tvättat en hel spårvagnslinje, då blir jag riktigt förbannad! Då kommer suget igen. Ibland undrar jag vem jag gör det för. Men när jag sitter på vagnen nästa dag och ser de blåa blafforna svischa förbi så känner jag en total tillfredställelse

Hur hinner du?
– Prioritering. Att samtidigt integrera med ett vanligt Svensson-liv gör att sömnen blir lidande. Jag har sovit jävligt lite helt enkelt. 99 gånger av 100 har jag med mig färg när jag åker hemifrån. Glömmer jag sprayburken hemma så åker jag och hämtar den, glömmer jag exempelvis mobiltelefonen så gör det mig inget. Jag har hela tiden punktmarkerat alla väggar. Om en polare från Mölndal ringer och berättar att de tvättat där så åker jag dit med en gång och återställer väggen. Ju mer centralt desto smartare får man bomba. Det funkar inte att gå Avenyn upp och ner. Du måste hela tiden byta gator och gå in och ut på gårdar som i en labyrint. Jag återkommer runt fyra-fem gånger till samma gata genom att hela tiden röra mig i ologiska cirklar. Jag förflyttar mig med bil mellan olika stadsdelar. Det tar tid.

Vad ger det dig?
– Frihet! Att gå ensam på spåren och smyga är avkopplande, nästan som att sitta och fiska. Och plötsligt så får man ruscha! Ut mot Partille längs pendeltåget gjorde jag 70 stycken i rad. Det ser helt sjukt ut! Jag målade hela natten i ösregnet, det var underbart.

Favoritställen i Göteborg?
– Gamlestaden givetvis. Kortedala och Biskopsgården längs spåren.

Du var ju aktiv under 80-talet, hade ett uppehåll och gjorde sen en storstilad comeback. Varför började du igen?
– Jag gjorde en del förändringar i livet. Jag slutade med en del andra dumheter, därför krävdes det kanske ett substitut. Klottrandet fungerade lite som någon sorts positiv och kreativ terapi. De enda namnen jag såg när jag började igen var Aero, Punk och Metal. Tänkte att jag ville köra lite mer. Men det var inte meningen att det skulle bli så mycket. Det bara flöt på och helt plötsligt så var jag beroende av det igen. Som vilken drog som helst. När jag gick längs med spårvagnslinjerna ute i förorten och målade och morgonen efter såg att det var borta så tänkte jag, vad fan e detta!? De ska inte få vinna så lätt, då blev jag verkligen sugen på att köra mer. Det blev lite av en katt och råtta lek mellan mig och klottersanerarna. Jag skrev en del pikar till dem bredvid målningarna. Typ, ”skulle inte ni tvätta här” och ”kolla träden där borta”. Körde samma väggar igen och igen och igen. Men det går inte att vinna har jag insett (skratt), man kan ju alltid köra på mer.

Hur stor kan man bli?
– Ett graffiti-crew med tio personer är lite fusk när det handlar om bombing. Hade det funnits ett crew med tio Dome så hade hela staden varit blå. Det är viktigt att ha spridning. Det finns egentligen ingen gräns.

Vad skulle få dig att sluta?
– Det skulle väl vara om de högg av mig handen. Frugan säger att det är en 50-årskris. Väx upp, säger hon. Jag är vuxen men man behöver inte vara tråkig för det. •

Boken du kommer älska och hata på samma gång.
Det bästa från siten plus en hel del exklusivt material som inte tidigare publicerats. 

Mega Laser Vol.1
Limiterad upplaga på 500 ex.
Numrerade
200 sidor
400×500 mm
—————
99:-
Frakt tillkommer.
—————
Skicka ett mail där det står “MEGA LASER VOL.1” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

Julien Facchins grymma screenade prints från utställningen “Reign Of Terror”.
–
Julien Facchins awesome screenprints from the “Reign Of Terror” exhibition.

Screenprint, svart på vitt papper
Limiterad upplaga
Numrerade och signerade
300g papper
210 x 210 mm
–
Screenprint, black on white paper
Limited edition
Numbered and signed
300g paper
210 x 210 mm
—————
200:-
Vill du ha fler än en plussar du på en hundring per print. (ex. 4 st = 500:-)
Tar du alla tio får du dem för blyga 1000:-
Frakt tillkommer.
–
20 €
If you want more than one, add 10€ to each extra copy. (4 prints = 50 €)
Want them all? Its yours for the shy amount of 100€.
Shipping NOT included.
—————
Skicka ett mail där det står “REIGN OF TERROR” i ämnesraden.
Skriv vilket/vilka motiv du skall ha, namnen står under bilderna i bildspelet
(eller om du kör muspekaren över thumbsen).
Skriv också vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller för inbetalning.
–
Send a mail with “REIGN OF TERROR” as subject.
Write your choice of motive, you’ll find the names under the pics in the gallery.
(or by “mouseover” on the gallery thumbs).
Also write your address.
We’ll send you a confirmation mail including the account number for payment.

Are you staring at me because I’m black?
Racist.
–
Are you staring at me because I’m white?
Racist.

Screenprint, svart på svart papper och vitt på vitt papper
Limiterade upplagor på 30 ex. vardera
Numrerade och signerade
300g papper
400×500 mm
—
150:-
Racist-pack 200:- (båda två)
Frakt tillkommer.
—
Skicka ett mail där det står “RACIST-BLACK” eller ”RACIST WHITE” i ämnesraden.
Vill du ha både svart och vit? Skriv då istället “RACIST-PACK” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

—————

POSTERS - RACIST – BLACK/WHITE

Are you staring at me because I’m black?
Racist.
–
Are you staring at me because I’m white?
Racist.

Screenprinted, black on black paper and white on white paper
Limited edition of 30 copies each
Numbered and signed
300g organic paper
400×500 mm
—
17 €
Racist-pack 22 € (both black and white)
Shipping not included
—
Send a mail with “RACIST-BLACK” or ”RACIST WHITE” as subject.
Do you want to get them both? Then write ”RACIST PACK”
Also write your shipping address.
We’ll send you a confirmation mail including the account number for payment.

Vi träffade Simon för att ta reda på varför man samlar på något man ändå helst vill äta upp en lördagskväll framför tv:n.

– Jag tror det är någonting genetiskt med samlare och jag är antagligen född med samlargenen. Jag är inte mycket för att skilja på könen men det är väldigt ovanligt med tjejer som är maniska samlare. Jag har nog bara träffat killar som är det. Min pappa samlade på frimärken som liten och han har också alltid gillat att fotografera orkidéer. Han reser omkring ibland för att fota dem, han är riktigt kompletistiskt lagd. När jag var liten samlade jag på allt möjligt, bland annat läsketiketter. Jag blötte av dem i källaren för att sedan sätta in dem i album. Jag kommer också ihåg att jag och min brorsa samlade massa godis i en säng med ihålig botten. Då tänkte vi nog att vi skulle spara det för att äta senare men det blev aldrig så. Det roliga var ju samlandet. Andra saker jag gillade var serietidningar och snygga läskburkar. I högstadiet slutade jag med samlandet för att leva ett mer normalt liv, haha. Nä, men då var man mer intresserad av att träffa tjejer, dricka sprit och stjäla saker. Det blev viktigare att känna sig lite häftig. Då var det viktigt och det kändes kanske inte så coolt att samla på saker.

”Jag har börjat med en bok där varje seriesida
ska vara som en godisförpackning i sig.”

När Simon var 23-24 drog han ut i östeuropa för att tågluffa. Hans tanke var att få inspiration till sin grafiska formgivning men väl ute på resande fot fick han  blodad tand för att ta upp samlandet igen. Simon började fotografera och spara olika godisförpackningar han kom över. Den östeuropeiska stilen tilltalade honom då många förpackningar var fulsnygga på ett omedvetet sätt till skillnad från skandinaviska och amerikanska.

– Då var samlandet kanske mer en ursäkt. Jag hade det som inspiration till mina serier mer än att det var rent samlande. Jag har det fortfarande som inspiration till serier. Jag har börjat med en bok där varje seriesida ska vara som en godisförpackning i sig.

När övergick intresset för det grafiska till seriöst samlande?
– Något år efter att jag kom hem från Östeuropa startade jag och ett par kompisar ett webfanzine där vi recenserade mat och godis. Mats Jonsson på Ordfront gillade vad vi gjorde och pratade om göra en bok av hemsidan. Han bad oss att spara och fotografera olika förpackningar men boken blev aldrig av då jag hade en massa andra projekt på gång, men idén kickstartade mitt samlarintresse. Det gjorde att jag kunde släppa på min nyktra alkoholism jag hade haft till samlandet i puberteten. En annan anledning var att jag hade flickvän då och kände att jag kunde unna mig att vara mer nördig då jag hade ett fast förhållande, haha. Som jag såg det var det patetiskt att vara singel och bara samla på massa godisförpackningar. Jag klarade inte av det, men sen så när jag hade ett fast förhållande kände jag att jag kunde unna mig att gå in i samlandet igen.

Vad brukar tjejer som kommer hem till dig säga om din godissamling?
– En tjej frågade om jag hade barn då det var godis över allt men det är ingen som haft problem med det. De flesta tycker det är kul eftersom det inte är så vanligt att killar gillar den runda och gulliga Hello Kitty-estetiken.

Hur mycket har din tecknarstil påverkats av japanskt godis?
– Jävligt mycket. Jag har plagierat vissa förpackningar och figurer. (Omslaget från serieboken Lura mig! är en omgjord version av det japanska godiset Milky). Jag har gått in för det ganska medvetet. Jag var i Japan första gången 2005 och man kan nästan se i min tecknarstil att jag blev påverkad av den resan. Det finns en bok som har påverkat mig jävligt mycket, Krazy Kid´s food  från (bokförlaget) Taschen. Det var en tidig bok jag upptäckte med en jävligt mycket snygga godisförpackningar. Innan jag åkte till Japan var jag i USA och då kontaktade jag Dan Goodsell som har skrivit boken och som också har en hemsida med tusentals godisförpackningar och loppisfynd. Jag märkte att vi hade samma estetiska smak så jag mailade honom och frågade om jag kunde göra en intervju till den här hemsidan vi gjorde. Jag orkade aldrig skriva ut intervjun utan det var ganska mycket en ursäkt för att få se hans godissamling och för att få träffa honom. Han var jävligt trevlig och rolig. Jag frågade om Dan inte var inne på japanska godisförpackningar och han berättade då att det var svårt att få tag på. Man kan köpa på Ebay men de flesta som säljer sånt skriver på japanska. Han berättade att det fanns ett mindre godismuseum i Japan som en buddistisk munk har i sitt tempel, Senkojitemplet i Hirano utanför Osaka. Dan hade aldrig varit där själv men hört talas om det.

Så när jag väl var i Japan åkte jag dit och efter en stunds letande hittade jag templet. Jag hade med mig en japansk tjej som snackade både japanska och engelska så hon kunde hjälpa till att översättningen. Munken visade sina godisförpackningar och leksaker från fyrtiotalet vilket var skitcoolt. Jag kommer ihåg att han hade lite konflikt med sin religion. Eftersom han var buddhist ska man ju inte äga något egentligen men han bortförklarade det med att det kom mycket barn på besök. I sitt tempel hade han även byggt en litet halvdant nöjesfält med helvetestema, haha. Han hade gjort egna dockor som rörde på sig med en massa ljud och ljus, det var jävligt coolt.

Är det inte lite ensamt att samla på just godis i Sverige?
– Jo, det är lite trist att jag inte har så många att prata med det här om. Det finns ett ställe i Stockholm som heter Framtidsantiken där man säljer massa godisförpackningar men butiksinnehavaren har tyvärr inte samma inställning till estetiken som jag. Jag har försökt snacka med honom ett par gånger men det känns inte som att vi tycker om att samla av samma anledning. Vissa kompisar uppskattar ändå etiketterna på godiset och kan tycka att något är snyggt. Jag har också polare som samlar på andra saker som man kan åka på loppis med. Jag hittar sällan något men man har ändå förståelse för andras passion. När man väl träffar någon som har samma intresse blir det verkligen extra kul.

Finns det någon ”Helig Graal” när det kommer godissamlande?
– Jaha, typ en gul treskilling banco?
Haha, precis, fast godis?
– Det finns en grej jag har letat efter jävligt mycket. Det är en Tubblegum-förpackning  jag har sett på nätet med en gubbe med röd keps på. Jag hade den när jag var liten och det är nog den jag hade velat ha mest. Det är lite som med Rosebud i Citizen Kane, någonting han hade när han var liten som han blev fixerad av, haha.

Är det något speciellt du är ute efter just nu?
– Nu när jag var i Finland hade jag länge sett fram emot att komplettera min samling av Trip-förpackningar (finskt saftmärke). Jag hade alla utan två och dem köpte jag nu. Vissa grejer är ju roligare än andra att köpa.

Har du några tips om man vill ge sig in i ”godissamlar-gemet”?
– I Sverige finns det ju affären ”Framtidsantiken”. En hemsida som är bra annars är ”The Imaginary World” där det finns tusentals scannade godisförpackningar.

Jag har ju inte snöat in på att köpa på Ebay men där finns säkert mycket att hitta. Det kanske inte finns någon återvändo om man börjar handla där, haha. •

Kolla in Simon Gärdenfors blogg för mer info om vad han har på gång.

Right, “to eat”, maybe he should ask his so-called socialist party that pays people to illegally paint the walls of the city with their slogan and propaganda to give him 10 pesos.
If someone does a piece, it gets covered really quickly by a political “painting” from one of the political parties of the city.  The same parties that are in a “pictorial war” against each other. And for the City of Montevideo it seems to be a solution they are happy with, that way they save the costs of the cleaning of graffiti. Cleaning that costs so much money every year.

The graffiti writers tempt to hit the most visible spot to write their names at, as do the political parties. But in reality it’s impossible for the local writers to compete with the local political mob.

A normal graffiti writer (non-political writer) tells me that his salary is about 200 euro a month doing an every day job. In other words it’s impossible for him to buy paint so to keep up with the painters that are paid to do the murals.
While I was walking the streets of Montevideo watching this infinity of painted walls from the center to the outer “barrios” I was thinking about that old saying: “clean walls, mute people”. Are the messages and slogans in the city what the “Montevideanos” has on their minds, or is someone talking louder than the others? •

Varsågod, lite go inspiration från brasilianska Veronika Filippova. En hejare på att få ned tusch på papper.

Se mer hon gjort här.