När upptäckte du att du inte kunde känna smak eller lukt?
– Det började på dagis när alla barnen satt och pratade. Då visste jag inte att det fanns något som hette lukt. Då sa någon att det luktade som att det skall bli blodpudding till mat idag. Och då tänkte jag att det där med lukt, det ska jag nog lära mig. Så jag försökte liksom dra in dofter i näsan, men det funkade inte så jag trodde att jag var dum.

Vad gör det med dina andra sinnen att du inte kan känna smak?
– Med just matlagning har det gjort att jag blivit mer fokuserad på konsistens och hur maten ser ut. Jag blir lite mer uppmärksam på allt annat.

Hur fan lagar man mat utan att känna smak?
– Jag tränar ju upp ett medvetande hela tiden. Och jag lyssnar och ser vad andra har i maten. Jag blir väldigt teknisk. Vitlök tillexempel har jag ingen aning om hur det smakar. Men då har jag ju fått lära mig normen. Och det är inbyggt i min personlighet, jag vill behaga andra människor och därför är jag väldigt lyhörd.

Jag har inte så stort problem att smaksätta. Jag har lärt mig vilka örter som hör ihop och så där. Men jag känner tillexempel inte om en fisk är gammal. Så jag får se om fisken är halvkass, och då slänger jag den, för jag vill inte fråga.

Har du berättat för någon på ditt jobb om ditt handikapp?
– Nej, absolut inte. Då tror jag inte att de skulle vilja anställa mig. Jag har ett år på mig att bevisa att jag klarar av det innan jag kanske berättar.

Tror du att det gör dig till en bättre kock?
– Jag tror att det gör mig till en speciell kock i alla fall, med speciella egenskaper. Jag har någonting att tillföra.

Har du gjord något fel någon gång, lagt i skitmycket chili i maten eller så?
– Nä, inte på jobbet. Hemma när jag skulle laga middag för fyra personer då hällde jag i ”Liquid Smoke” som är en väldigt stark smak. Så ingen kunde äta den. Jag duttade i ganska rejält nämligen. (skratt)

Vad skulle du jämföra ditt handikapp med, att köra bil utan att kunna se?
– Jag skulle vilja likna det med Beethovens handikapp, han var ju döv. Inte för att skryta, men han lyckades i alla fall göra fin musik, så som jag vill göra med min mat. •

Detta är första delen av två där Pstq och Roffe Ruff recenserar goa hak i Göteborg. Håll utkik efter andra delen som kommer upp inom kort.

Plats: Suggan (Västerhus).
Tid: 16.13

Det var ett tag sen någon av oss var här, och lokalen är inte det svarta hål vi minns den som. Något har skett sen senast. Dunklet är inte längre det första som konfronterar en när man stiger in. Förra gången jag var här var det så mörkt att en offentlig avsugning faktiskt pågick oupptäckt i goda fem-tio minuter vid ett av borden. När de älskande tu väl avslöjades av personalen ombads de genast sluta. Utkastning diskuterades aldrig. Men nu är oralsexmörkret är ett minne blott. Plötsligt ligger ord som ”luftigt” och ”ljust” nära till hands. Antingen har en exorcism genomförts, eller så har de slipat borden och målat om. Keri Hilson och Timbaland ljuder ur högtalarna, påpekar Roffe, ty han har tydligen koll på sånt. I lokalen står två stycken Jack Vegas-maskiner komplett med tillhörande läderfejs.

I lokalen står två stycken Jack Vegas-maskiner
komplett med tillhörande läderfejs.

Den vänliga barpersonalen serverar oss varsin kall och väl kolsyrad Falcon för 33 kr styck. Smaken är stor stark standard. Inte förrän en kvart efter att vi klivit in drar Roffe sin första djupa suck. Kanske beroende på stämningen, kanske beroende på att Timbaland oväntat ersätts av dansk eurotechno.

Efter att ha väntat på mannen som lättar på trycket inför vidöppen toalettdörr konstaterar Roffe att klottret därinne är kort och kärnfullt: SVENNE DIN FITTA HÅLL KÄFTEN.

Ganska exakt tjugo minuter senare bestämmer vi oss för att vandra vidare. Vår vinjett blir White Lion som sjunger When The Children Cry. Det känns lämpligt. Utanför sitter en ung kvinna och gråter medan hennes väninna försöker trösta henne utan synlig framgång.

Betyg: 3

Plats: Persikogården
Tid: 16.45

Vi viker av mot vänster och beger oss upp för backen. Innan vi nått halvvägs till Stigbergstorget slår det oss; vi måste ta Persikogården. I samma sekund släpper Roffe fram den djupaste av suckar och slår sig för pannan. Vi vet mycket väl vad vi ger oss in på. På sommaren ligger Persikogården ganska bra beläget, med utsikt över hamnen från uteserveringen. Nu är det ju inte sommar dock. Uteserveringen ligger öde och hamnutsikten är så grå som något överhuvud taget kan bli. Några meter från ingången, på en betongkloss ligger en smutsig blöja bredvid ett tomt cigarettpaket. Den trasiga skylten ovanför dörren hälsar oss välkomna till ”koGården”.

Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren. Första intrycket är en tjock, klibbig doft av blöt hund. Luften känns som sirap. Sex stycken världsmästare är närvarande. De är redan prata-högt-berusade. Högtalarna spelar Bridge Over Troubled Water. Det vetefaan.

Ett kemiskt snabbt par med galopperande käkar
slår sig snart ner vid bordet bredvid vårt.

Jag beställer varsin öl till oss. Här finns bara flaskor, så de smakar som de ska, och är kalla. En Hof och en Andersson kostar oss sammanlagt 75 kronor. Ovanför baren hänger en gammal tidningsreklam inramad: ”Vi har haft högst avkastning sen Reine gökade runt i Mälarviken”. Jag tar fram telefonen och tar ett kort. En av gästerna frågar mig misstänksamt varför. Jag svarar att jag tyckte det var ett lustigt citat. Han kastar långa blickar efter mig ända tills jag slår mig ner utom synhåll. Vi studerar alla fina inredningsdetaljer. De skrynkliga kräftlamporna som sitter fastklämda i ventilationen, stolarna längs väggen som saknar ryggstöd och säten. Våra suckar överröstas av väggarnas. Ett kemiskt snabbt par med galopperande käkar slår sig snart ner vid bordet bredvid vårt. Hon rotar frenetiskt i deras plastpåsar, han rekommenderar oss en barnbok. Jag kan bara anta att jag och Roffe ser ut som småbarnsföräldrar. På toalettvägen får man uppmaningen att HÅNGLA MED FETA HOROR.

På vägen ut tilltalar den tidigare så misstänksamma mannen oss. Han tycker att vi ska fotograferas ihop. Han påpekar att det är han som är Reine och pekar på tavlan ovanför baren. Min fotograf Roffe Ruff tar ett par kort på mig och Reine. ”Så, hur länge har ni jobbat med detta” frågar han. ”Vi gör ett reportage” svarar jag. ”Jaha, jag trodde ni var poliser” säger Reine. Vi ger oss ut i luften och ljuset. Lättnaden. Roffe summerar besöket: ”Jag gillar sunk, men det där är inte sunk, det är ju hjärtskärande för fan”.

Betyg: 5

——————————————————

Plats: Galliano
Tid: 17.22

Vi beger oss över kullen med Masthuggstorget i sikte. Målet är Galliano.
Innan de började odla en massa växter runt Masthuggstorget så var det lätt det mest deprimerande torget i Göteborgs innerstad. Inte ens alkisarna satt på det torget för några år sen. Det har blivit avgjort bättre.

Efter Persikogården skäms ingen av oss för att kalla dörren till Galliano Pärleporten.
Innanför dörrarna sitter minst tio rutinerade män. Och med män menar jag kvinnor och män.

Vi beställer öl och får varsin Norrlands. De går på 33 kronor styck. Roffes första suck kommer direkt efter den första klunken. Tidigare har platsen varit anledningen, men denna gången är det drycken. Galliano är inte ångestframkallande alls. Den ljusgula ölen däremot är närmast fri från kolsyra och smakar smör och vinäger. De kallar den Norrlands. Det kan mycket väl vara sant, men den serveras definitivt ur en välskakad tunna.

Vi suckar unisont, men det är mer eller mindre okynnessuckar. De kommer inte direkt från hjärtat. Stamgästerna på Galliano börjar plötsligt härma Stefan och Krister på den högsta av volymer. Vi inser att de är högst territoriella. Halva bardiskens längd plus en handfull bord är deras. Ingen annan släpps in. Varken jag eller Roffe känner något speciellt. Detta är ju lugnt. Hit kan man gå närsomhelst. Går man för nära de lokala förmågorna så pratar de med dig. Välkommen i gruppen kommer du knappast känna dig. När infödingarna bestämmer sig för att spela dart anser vi att det är dags att förflytta sig.

Betyg: 2

Plats: Sejdeln
Tid: 17.46

Ingen barrunda är komplett utan ett besök på Andra Långgatan. Sanningen att säga så håller väl alla barerna längs den gatan lite för hög standard. Den sanna sunkigheten lyser med sin frånvaro.

Det finns mer än en jämbördig bar inom hundra meter från Galliano så vi låter slumpen välja just Sejdeln åt oss. Vi välkomnas av Phil Collins. Bara en sån sak. Som om inte det vore nog sitter två solbrända män i matchande Limahl-frisyrer och pokulerar över varsin öl. De ser inte ut som sanna mästare. Faktum är att det inte sitter en enda person på hela stället som passar in i den klassiska mallen. Inte ens mannen som sitter fastklistrad vid en av fem Jack Vegas-maskiner har den rätta looken. Istället är vi omgivna av vad som verkar vara diverse vanliga människor.

Det som en gång i tiden var en vikingainspirerad inredning har med åren bytts ut nästan helt. På väggen sitter istället ett porträtt av Morrisey med fiol. Vi serveras varsin standardsmakande Norrlands med för lite kolsyra för 32 kronor. Roffes första suck inträffar inte förrän han märker att träpanelskanten på väggen sitter mitt i hans rygg. Med andra ord bottnar inte sucken i deprimerande omgivningar, utan brist på bekvämlighet.

Sejdeln är en fullt acceptabel plats att befinna sig på runt middagsdags på en måndag förutsatt att man har ölpengar. Här finns inte ens något pikant toalettklotter, bara tags.

Ur högtalarna börjar Meatloaf sjunga om att han gör nästan vad om helst för kärlek. Vi försöker lista ut vad den där specifika saken han inte skulle göra för kärlek egentligen är. Mitt förslag är att han inte är redo att hämta hennes barn på dagis för kärlek. Det är då vi känner att det är dags att gå vidare.

Betyg: 0

——————————————————

Detta var alltså första delen av två där Pstq och Roffe Ruff recenserar goa hak i Göteborg. Håll utkik efter del två som kommer upp inom kort.