Namn/Alias: ”Runknegern”
Illustration: Disk
Info, anekdoter och skrönor från Disk: Onanist som brukade, iklädd tunna linnebyxor, sitta på spårvagnar och runka öppet (gärna längst bak i vagnen). Ibland satt han bara där med kuken hängandes ut genom gylfen. Sågs även på Järntorget. Rockade en afro ibland.

Namn/Alias: ”Bajsmannen”  ”Onkel”
Illustration: CODE 26
Info, anekdoter och skrönor: Var ska man börja? Det finns otroligt mycket historier och skrönor om den här snubben, de flesta kiss- och bajsrelaterade. En ständigt återkommande historia är när någon skulle kissa på en Baja-Maja i Hultsfred. Då hon  skulle torka sig såg hon ett huvud skymta under henne, i holken. Det var onkel som hade krupit in i Baja-Majan och satt med öppen mun för att dricka hennes kiss. Ett rykte var att han samlade på sin flickväns blodiga tamponger, ett annat att han sparat sitt barns första bajskorv i frysen (ja, han har barn). Självupplevt är när han sprang omkring i slottskogen en kväll i början på 90-talet och pissade i sin hand för att sen ta det i munnen och försöka spruta ut det på chockade/skrockande ungdomar som bevittnade spektalet. Finns en tråd på flashback såklart.

Namn/Alias: ”Acetonmannen”
Illustration: Ollio
Info, anekdoter och skrönor av Ollio: Den här snubben gick runt i Majorna ungefär mellan 1998-2003. Det verkade som att han gick på ett eget korståg mot klottrarna, och hade hela cykeln full med olika rengöringsmedel, typ aceton m.m. Han gjorde ofta sina rundor och buffade alla tags längs med den vägen han gick.

Det var mer än en gång som han toltalförstörde en kvälls härlig fyllebombning och suddade bort allt längs med gator och torg redan dagen efter. Karaktäristiskt för Acetonmannens buffningsstil var att han ofta bara suddade ut några av bokstäverna i en tag, eller suddade ut lite outlines och signen på en målning. Otroligt störande.

Jag såg honom live in action några gånger under dessa åren, och han såg ofta helt stenad ut, antagligen av acetonångorna. När jag försökte få kontakt så försvann han snabb som blixten på sin cykel.

Namn/Alias: ”R-Kent ”Rånke-kent”
Illustration: Mikael Dalnäs
Info, anekdoter och skrönor: Röten. Ett bra ord att beskriva kent. Han brukade sitta runt plaskedammen vid Mariaplan, drack alltid Explorer och kollade på barn som badade. Alltid iförd sitt signum: en blå täckjacka, även på sommaren, sjukt svettig. Brukade betala för att barn skulle titta på när han blottade sig. Brukade även få utstå diverse smädelser från det lokala ungdomsgänget runt planen.

Namn/Alias: ”Peruken” ”Rambo”
Illustration: Ekta
Info, anekdoter och skrönor: Peruken, som han kalldes för att han hade en stor brunhårig peruk på sig, fastsatt med ett rött pannband var en klassiker runt Stigbergstorget under 90-talet. Han brukade glida omkring därnere och muttra lite för sig själv, ibland så skrek han ner från fönstret i det bruna tegelhuset som det ryktades att han ägde. En dag när jag stod och väntade på vagnen hysstade han ned en yxa mot kuren, ett rätt säkert tecken på att allt inte var som det skulle under den där flottiga peruken.

Namn/Alias: ”Crazy-eye” ”Partikel-ögat” ”sne-ögat”
Illustration: Johannes ”Aggro” Torstensson
Info, anekdoter och skrönor av Joahnnes Aggro Torstensson: Det var i gymnasiet som jag började se den här instabile grabben vid Nordstan, där han stod och frågade folk om cigg. Crazy Eye skilde sig från andra tiggare: Dels så verkade han yngre än sina ”kollegor”, dels så hade han en snacksalig, aggressiv approach som gjorde honom extra irriterande. Med tanke på hans dyra Adidas-suits verkade han inte vara en tiggare, utan mer av en håglös mallrat som inte hade något bättre för sig på dagarna än att stryka runt i centrala Göteborg.

En gång när jag gick i Nordstan och lyssnade på min cd-spelare, kom Crazy Eye fram och frågade efter cigg. Jag sa nej, varpå han bad mig att ta av hörlurarna så att han kunde upprepa min fråga. Jag sa nej igen och gick ifrån honom. Då ropade han ”Har du tio spänn?”.

De flesta jag känner som stött på Crazy Eye på stan, har alltid liknande erfarenheter att berätta om. Crazy Eye sätter sig bredvid tjejer på vagnen och kommer med oanständiga förslag. Ibland drar han till med en sobbstory om sjuka syskon som han försöker samla ihop pengar till. Det sägs att Crazy Eye var normal en gång i tiden. Han ska ha varit dansintresserad och hade både flickvän och kompisar. Allt ska ha förändras efter ett dumdristigt pojkstreck då han fick en nyårsraket rätt i ögat (Vilket förklarar varför han ser ut att ha drabbats av både en strokeliknande ansiktsförlamning och psoriasis).

Det finns några roligare anekdoter som involverar Crazy Eyes fascination för Tupac Shakur. Någon har hört honom rappat Tupacs låt ”hit em up” på spårvagnen mot Bergsjön, en annan har sett honom dansat loss till Tupacs ”California Love” på ett disko i förorten. 2008 var jag och några kompisar på Bergsjö-festivalen där Advance Patrol och Adam Tensta spelade. Under tillställningen fick vi syn på Crazy Eye som stod och hängde med ett gäng ungdomar. Ett närliggande soundsystem drog igång en Tupac-låt, varpå Crazy Eye jublade och började dansa streetdance inför sin lilla publik. Det gick att urskilja ett leende från den Harvey Dent-brända vänstersidan på hans smuliga ansikte och för ett ögonblick verkade han vara sitt forna jag igen: en älskvärd best som brann passionerat för dansen.

Det har nu gått fyra år sedan jag sist såg honom. Enligt ryktena sitter han på rättpsyk efter ett grovt brott. Andra säger att han har flyttat utomlands till sina släktingar eller har opererat ansiktet. En sak är säker, Nordstan har blivit av med en av sina mest färgstarka Mallrats och vad vore innerstaden utan såna som honom?

 Stort tack till alla illustratörer/artists som hjälpt till!

Ok, toys, håll hårt i era sönderskurna Haglöfsryggor för nu smäller det!
I dagarna släpps Bara Burners, en graffitiblaska med fokus på ett gäng målare från Göteborg. Tidningen är helt i färg och de 28 sidorna är fullproppade med aldrig tidigare publicerat material.
Tidningen släpps i en limiterad upplaga på endast 100 exemplar. Vilket innebär att just du antagligen inte kommer få lägga dina textfärgskladdiga fingrar på ett av dem. Vi på Megalaser har dock lyckats tigga till oss två exemplar som vi är snälla nog att lotta ut. Allt du behöver göra är att skriva till oss på info@megalaser.se och berätta varför just du förtjänar ett ex.
Lycka till!

Yo, nu kan ni kära Berlinresenärer (och andra) spana lite på bilderna från biljettsläppet. (logga in för att se bilderna) cheers!

– Jag har alltid läst mycket serier. Jag hade en fascination för
serier långt innan jag började läsa och jag har alltid ritat,
alltid liksom, så det har inte varit snack om nåt annat,
på gott och ont.

Hur har din uppväxt på Hönö påverkat dig?
– Jag hatar ju det skitstället, om vi säger så här, jag fick ett slags mindervärdeskomplex mot allt som skulle vara lite märkvärdigt och så där. Det var fånigt liksom. Men om man ska hålla på med kultur, så är ju allt lite märkvärdigt och fånigt. Samtidigt som jag avskyr det där traktoråkande packet, så är jag en av dem. Uppväxten med dem har gjort att jag känner – äääähh konst och skit. Men det är ju faktiskt det jag håller på med. Det blev väldigt dubbelt. Men just det kan vara en bra plattform att skapa humor ifrån, för då är man skeptisk mot precis allt. Jag försöker undvika att vara sådan. Men mycket av mina gamla serier, som jag gjorde mellan 20 och 28 års ålder var väldigt… Det var en liten snöpt, lite elak människa som gjorde dem. Men jag tror jag har släppt det nu.

1987 skulle Johan  komma att bli publicerad för första gången. I dåtidens datorbibel ; Svenska hemdator hacking. Han debuterade med serien om Torsten som sedermera skulle komma att bli omåttligt populär:

– Jag minns det så jävla väl, det var mitt första profesionella jobb, i tryck, och jag åkte in till stan och såg buntar av tidningen på Pressbyrån.  Och jag minns att jag bara stod och tittade på dem en lång stund, så det var skitmaxat ju. Men sen att försörja sig, det är fortfarande en jävla kamp. När man var yngre gick man ju bara på någon slags kombination av dumhet, gott självförtroende och energi, det här ska gå! Och man visste inte hur svårt det var, och nu tänker man, okej, det får gå ett halvår till.

Är det fortfarande lika maxat att se dina grejer i tryck?
– Jag försöker att verkligen ha kvar det, försöker verkligen att inte vara blasé. Men det handlar om ålder också, ett tag var jag väldigt blasè alltså. Sen blir man  äldre och kommer tillbaks till någon slags känsla av att, det här är fräckt. Men faktum kvarstår, jag blir publicerad tre gånger i veckan ibland på olika ställen.  Men den fräna känslan när en ny bok kommer ut till exempel, det är jävligt häftigt.

Hur kommer det sig att du har ett så högt utgivningstempo?
– Jag publicerar väldigt mycket, för att jag gillar det, för att det är mitt yrke, och att jag gillar att tjäna pengar.  Jag vill inte bli bortglömd och är rädd för att dö. Men den boken som kommer nu, den har tagit tre år att göra, blandat med annat jobb såklart. Men det ska bli jävligt kul att den kommer. Det känns som någon slags nystart, jag har hållit på med den väldigt länge och lagt ner mycket känslor i den.

På vilket sätt är det en nystart?
– Jag brötar på precis som jag brukar men det är lite ärligare den här gången. Det är Atlantis, plåtkrabbor och jättelika monster. Men basen är ändå en ärlig skildring av folk som har det ensamt  och tråkigt.

Den kommande boken heter  ”Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis”.  Där vi likt titeln antyder får möta en snubbe som inte har det så himla kul i livet.  Han jobbar med att katalogisera båtmotorljud. Han har fyra filmer som han ser om och om igen och han blir nervös av tv-spel.  Han är 34 år och har aldrig ens fått så mycket som en kram av en tjej. En dag drabbas han dock av något slags hysteriskt anfall och drar sig ner till hamnkvarteren. Där träffar han sin totala motsats, Cliff Hingstsäd. Detta är den mest karismatiska man som någonsin levt.  Cliff kan inte träffa en kvinna utan att ligga med henne. Han kan inte gå in i en bank utan att bli rånad.  Världens tråkigaste man träffar världens häftigaste man, och äventyret tar sin början. Teckningsmässigt beskriver Johan boken som Galago på åttiotalet.

Tror du på Atlantis?
– Nä det tror jag inte på. Men min uppväxt vid havet, jag har märkt att det är fruktansvärt mycket hav och ubåtar och bläckfiskar på sista tiden. Kanske inte i de korta humorgejerna, men i de längre är det mycket ,  framför allt ubåtar, stormande himlar och grejer som bara måste komma från det.

Vid sidan av serietecknandet och illustrationerna har hårdrock en påtaglig del i Johans liv. Något som även det levt kvar sen ungdomstiden på Hönö.

– Om man inte är ett kristet missionärsbarn så har man ju något som man på ett tidig stadium identifierar sig med. Jag var 12-13år på 80-talet och det fanns två läger, hårdrockare och synthare. Jag vet inte hur mycket fri vilja det var men för mig blev det hårdrock, det är den ungdomskultur jag bekände mig till en gång i tiden.

Hur yttrar sig det idag?
–  Men det är inte sååå farligt. Jag är verkligen inte det som andra hårdrockare kallar true. De där bröderna hårdrock skulle säkert spotta på mig. Jag är inte hårdrockare på det viset, ingen ryggmärkesnisse. Jag menar, jag kan tycka black metal är trevligt och Göteborgssoundet, och va fan Dimmu Borgir är jättebra. Så jag ändrar mig hela tiden.  Jag minns jag var på en konsert med WASP  som jag gillar. Det var en vardagskväll och klockan var väl halv tio någonting. Jag stod där och titta och då kommer det fram någon och spyr rakt framför mig. Sen såg jag någon annan som var så full så han hade däckat liggandes över ett ståbord. Jag tänkte fan det är ju dyrt med biljetter hur fan kan du  däcka innan förbandet? Jag hade bara blivit knäckt över att ha slösat bort så mycket pengar… Så då kände jag, nä men fan jag är nog inte hårdrockare längre…

Bästa hårdrocksskivan?
– ”Heaven and hell” med Black Sabbath och Ronnie James Dio. Den är perfekt . Ozzy var så försupen att han fick sparken från Sabbath, samtidigt hade Ronnie James Dio fått sparken från sitt band. Så han kom med i Black Sabbath och det blev en helt  ny pryl. Det var den gamla smutsigheten med Ronnies melodier och det blev skitbra. Den skivan är perfekt, jag kan lyssna på den om och om igen och aldrig tröttna.

Om hårdrocken har varit en röd tråd genom livet så finns det dock en mängd intressen och kulturella inriktningar  som det har snöats in på under perioder.

– Jag är en sådan där knäppologkalenderbitare av det värsta slaget, men jag försöker att inte visa det så mycket.

Vad är en  knäppolog?
– Jag  intresserar mig stenhårt en stund, samla skivor hysteriskt sen slänger jag allt. Sen kan det vara gamla deckare från trettiotalet, så läser jag det ett tag, sen är det töntigt, det här är bara sånt töntar håller på med tänker jag, bort med det. Ju äldre man blir och ju mer man får att göra desto mindre kan man gå in i knäppologeriet. Utan då får det mer bli en krydda.  Det är samma orsak som jag inte ser om filmer, den lilla tid jag har att se film då vill jag se något nytt.

Ser du mycket film?
– När man gör monotona grejer, färglägger till exempel då har jag märkt att det är bra att kolla på film samtidigt med ett öga. Ibland kan det hända att jag sett två filmer på en dag men samtidigt fått massa gjort. Robocop betyder jävligt mycket för mig. Det är fan den  bästa filmen som gjorts. Jag tycker det är fruktansvärt att den ska göras om, och jag är ganska öppen för sånt.  Jag tyckte att det var lysande att de dubbade Star Wars till exempel, jag tycker det var en svinbra idé. Jag tyckte  att nya Spindelmannen var, visst, kör i vind. Men med Robocop tänkte jag, nej fy fan  där går gränsen. Robocop är bäst. Det är där all filmvetenskap börjar.

Idag bor Johan Wanloo i Göteborg. Han har två barn, Björn och Åsa. Och studion i Linné från vilken han spottar ut material i ett aldrig sinande tempo. I pipelinen just nu väntar en barnserie till tidningen Tivoli med vänner, som heter ”Kapten Klara och världen utan vatten”,  Barnboken ”Vad gör varulven då han inte bits”, den webb-baserade superhjälteserien Rock Manlyfist, den tidigare nämnda Atlantis-boken, samt en rad illustationsjobb:

– Med vissa jobb tänker man att man lika gärna kan sälja kaffe, som att illustrera korsord, det är konstvärldens motsvarighet till att jobba på bruket. Men jag gör det gärna, det är trevligt.

Det är hårt jobb jämt, man får tänka att det får bära eller brista, nu kör vi, jag måste skapa. Det är maxat. Jag minns när jag bodde på Hönö och läste någon intervju med någon djuping som  beställde en flaska vin under intervjun och jag tänkte
– Åh, jag vill vara som du, ååå va fräckt, men så blev det ju inte. Man måste fan ligga i och jobba som fan.

www.johanwanloo.se
johanwanloo.blogspot.com

Bilderna på Johan är tagna av en snubbe som är ny i Mega Laser familjen:
Andreas ”ante” Johansson. En talangfull dude ni kommer att se mer av här!

”Är detta verkligen sant”, frågar jag och plockar upp patronen, 
inspekterar den. ”Varför är den inte använd? Toby, varför
är den inte använd?”

”Är detta verkligen sant”, frågar jag och plockar upp patronen, inspekterar den. ”Varför är den inte använd? Toby, varför är den inte använd?”

Toby är fyrtiofem år gammal och har lämnat ett liv som barrister i London bakom sig. Nu är han på vift ute i Europa, och av en händelse har vi blivit goda vänner. Vi delar samma fascination för skrivande och historier båda två. Men ändå har jag svårt att förstå vad han precis har berättat för mig.
Ögonen smalnar när han tar ett bloss på sin mentholcigarett och jag frågar honom igen om det verkligen är sant. Jag frågar inte på ett hånfullt sätt, utan jag menar det verkligen. Vissa historier är för bra för att vara sanna. Av flera anledningar.

”Jag hade precis blivit utslängd av en flicka. Det var en sådan flicka som slänger ut pojkar när hon tröttnat på dem. Eller när deras pengar tagit slut. Olyckligtvis tillhörde jag båda kategorierna i det här fallet. Nu gick det ingen nöd på mig direkt, livet som ung barrist var ett gott sådant. Pengar var inget problem. Jag hade en stor, fin och ljus lägenhet i London, dit jag tog min tillflykt. Vi hade levt intensivt, som unga älskande ofta gör, och jag hade äntligen hittat någon att dela min ensamhet med, så till den milda grad att jag vant mig av med att vara ensam och därmed hade svårt att sova om nätterna i mitt nya singeltillstånd. Detta fick till följd att jag ofta var ute och promenerade de nätter jag inte kunde sova.

Jag brukade gå förbi en utländsk man som höll till vid en av bänkarna nära vattnet. Han var skäggig och smutsig. Luktade illa. Kläderna trasiga. En klassisk uteliggare, helt enkelt.
Vi började prata en natt helt apropå, och följaktligen hände det att jag kom med kaffe i termos och mackor till honom. Ibland när jag hade lagat mat i min ensamhet tog jag med mig överblivna rester. Han uppskattade min vänlighet och berättade historier som gick ut på att han egentligen var en sorts hemlig agent i en revolutionär rörelse nere i XXXX som försökt störta en diktator, men misslyckats och därför tvingats fly någonstans där diktatorns underrätelsetjänst inte kunde hitta honom. Ibland reste han tillbaka till XXXX med olika hemliga ärenden. Nere i XXXX var han väldigt rik, men när han tog sig ur landet kunde han inte ta med sig några pengar eftersom han då skulle bli röjd på något sätt.

Jag tog inte riktigt de här berättelserna på allvar, men han verkade vara en intelligent man och vi pratade om många andra saker, så som klassisk litteratur och musik. Han var väldigt skolad och kunde lite om det mesta, vilket imponerade på mig. 

En natt bjöd jag in honom att sova på min soffa eftersom kylan var rent omänsklig. Han var otroligt tacksam. Vi spelade schack och pratade om Cervantes. Morgonen efter sa han till mig att han skulle resa till XXXX igen och vara borta på obestämbar tid. Han bad mig om att inte berätta det för någon. Han fick mig att lova.

Någon vecka senare ringde en arbetskollega till mig och vi talade om allt möjligt.  Sedan, mot samtalets slut, frågade han om jag hade pratat mer med den ”intellektuella uteliggaren” (det var så mina arbetskolleger refererade till mannen som jag berättat ett par historier om), och jag sa, utan att tänka på det, att han lämnat landet och åkt till XXXX. Min kollega kommenterade det med någon kvick ironisk kommentar och vi tänkte inte mer på det.

En lördag, två veckor senare, får jag ett knastrigt telefonsamtal mitt i natten, uppenbarligen från en telefonkiosk mycket lång härifrån, från min uteliggarvän. Han är arg, jag har aldrig hört honom så upprörd förut. 

”Du lova Toby! Du lova Toby!” ropade han klagande. ”Jag förstår inte vad du menar” sa jag samtidigt som en kall klump i magen tog form. Hur kunde detta vara möjligt? ”Du lova att inte berätta Toby, nu kan jag inte vara din vän längre!”

 ”Hur menar du?” frågade jag, uppenbart skakad.

 ”Du har försatt oss båda i fara Toby, nu måste jag försvinna.” Sedan bröts samtalet, eller om han lade på – det vet jag inte.

Detta var ju otroligt märkligt. Hur kunde denna man veta att jag hade berättat detta till min kollega? Avlyssnade han mig?
Ensamhet är en lurig kompanjon, förstår du. Den fungerar som salt och förstärker liksom salt de komponenter den har att göra med. En svag paranoia, som var ofrånkomlig i det här läget, växte och blev värre eftersom jag mötte den ensam. Och mina nätter blev allt mer som hämtade ur en film. Jag lade märke till en rad underliga ting; en svart bil med tonade rutor stod parkerad utanför min lägenhet i flera nätter. Jag hörde ett klickande ljud i telefonluren efter varje gång jag slagit ett nummer – vilket fick till följd att jag avslutade samtalen så fort som möjligt. Dessutom tyckte jag mig känna igen fler och fler ansikten under min dagliga rutin. De satt på kaféer vid små runda bord med orörda kaffekoppar framför sig. Handlade i samma affärer som jag. De såg ut som vanliga britter, småbarnsföräldrar, fotbollshuliganer, londonbor.

Jag följde nyheterna uppmärksamt. XXXX var ett land i kris, regionen ett söndertrasat inferno och sporadiska nyhetssändningar vittnade om våldsamma attentat åt alla håll. Men diktatorn satt kvar och prånglade ut sitt budskap om att allt var ordning och reda.

Sedan hände inte så mycket annat än att tiden gick… dessa underliga inslag i min vardag och min svettiga paranoia bleknade sakta bort och försvann ur mitt medvetande. Till slut vandrade jag runt i mina vemodiga nätter som om ingenting hade hänt. Jag kände mig inte längre förföljd.

Och så skedde det en dag, ja det var tidigt på dagen, när jag stod i bankomatkön efter ytterligare en sömnlös natt, att min vän, uteliggaren, uppenbarade sig. Jag blev väldigt överraskad. Den här killen var välklädd, nyfriserad och bar på svarta, dyra solglasögon. Hållningen var helt annorlunda och sättet han rörde på sig var… som en annan människa. Han kom fram till mig och jag tror att jag bara stod där med öppen mun, oförmögen att säga något.

”Toby, jag ledsen för samtalet. Jag vill bara säga du är en god människa. Du behandlade mig värdigt när jag kände mig värdelös.”, sa han och log. ”Du räddade mitt liv.”, sa han och tog min hand. I hans hand kände jag något. En sorts present.
Efter detta försvann han ur mitt liv och fyra veckor senare kom nyheten om diktatorns död. Han hade blivit sliten i stycken av en hop uppretade människor.”

… ”Du håller presenten i din hand”, säger Toby och plockar upp ännu en mentholcigarett ur asken framför oss och tänder den i en svepande rörelse. Sedan sippar han på sin fatöl och ser hemlighetsfull ut.

”Så vad betyder det att den är oanvänd?”

Jag får det inte att gå ihop. Patronen känns märklig i min handflata. En budbärare. Ett löfte om likvidering. Eller utebliven sådan.
Tobys ögon smalnar och han läser av min reaktion när han slutligen berättar varför den är oanvänd: ”För att den var avsedd för mig.”

Not: Namnet på landet som åsyftas har tagits bort. Toby heter något annat i verkligheten.

Illustrationen här är gjord av Tobias Mattsson, kolla in hans grejer.

Okidoki, vad har du haft för dig här då?
– Sen jag öppnade i december så har vi ställt ut Daniel Andersson Boe som går under namnet SEMIO, det var hels sinnessjukt knökat, tror vi räknade totalt 500 pers under hela dagen. Jag vill att en vernissage ska vara en rolig fest, inte stel och svår. Några sitter på golvet och dricker öl, någon kommer in med en pizza. Senaste vernissagen såg jag en hippie stå och dricka en bärs medan han snackade konst med en äldre man i frack som precis köpt en tavla för 16 000 kronor.

Helt ärligt, är inte den här ”streetart-grejen” lite uttjatad vid det här laget?
– Nej det tycker jag inte, inte än. Det finns fortfarande många människor som inte förstår vad det handlar om. Jag har träffat en del människor som har uppfattningen att streetart handlar om att ”förstöra”, när det egentligen är helt tvärtom. Sen var det någon som var rädd att underground-grejen skulle försvinna om det flyttade in på gallerier, men det tror inte jag. Jag tror att det kommer att fyllas på underifrån hela tiden.

Vad händer i framtiden då, några intressanta folk på gång?
– Ja, nu på Lördag är det vernissage för SiMPLE. Sen är det DJ DAINJA i april,
CODE 26 i maj och Anna Wahlberg i juni.

Ok, om du fick drömma lite, vem är din göteborgs-drömkonstnär att ställa ut?
– Hmm, det är nog DOME, för jag vet att han aldrig skulle ställa upp.

 Viktor listar sina favoriter just nu

SiMPLE är en till Göteborg inflyttad tysk konstnär med grym känsla. Han har förgyllt Götet med muralmålningar av väldigt bra kvalitet, klart en kille som kan förändra folks ibland negativa syn på gatukonst. 

 LEJONKAKAN är en göteborgsbaserad konstnär vars organiska mönster en dag växte fram ur en sengångare. I mönstret känner Lejonkakan en stor konstnärlig frihet och med det som grund får han skönheter att växa fram.

SEMIO, en ikon bland långgatorna, sveriges för att inte säga universums (ok överdrift) jordens bästa tecknare. Semio ger ibland väggar det stora nöjet att bära hans verk. Han älskar samarbeten och korsbefruktningar, har du ingen vägg att måla på så får du säkerligen måla på Semios. Verket på bilden är skapat av SEMIO feat. FRÖ och ETNA. 

CODE26. Ett utmärkt exempel på vad som sker då graffitti utgör grunden och tekniken samtidigt har han en hög ambitionsnivå som leder den konstnärliga utvecklingen. Code26 kan göra burners som får ditt lokala top-crew att tappa capen. Samtidigt som hans verk på duk tydligt visar vart Code26 är på väg, rakt mot toppen. 

HADES alfabet kan till en början se ut som nonsensklotter, sedan förstår den som låter tiden tyda texten att det snarare är samtidsdokument och berättelser från långa nätter och korta dagar. Dekadenta runor skulle man kunna säga. Hades alfabet flankerar på bilden två fåglar av Anonym. 

Han ville mötas på brunnsparken i Göteborg. När jag kom dit så var Lasse sjukt nervös. han var blek och svettig, förklarade att han tyckte att det var ett dåligt ställe att träffas på och tittade sig nervöst omkring. Tydligen var Lasse ganska ny på det här med knarklangning, då han verkligen insisterade på att vi skulle byta grejer med hjälp av en hemlig handskakning. Detta var tydligen väldigt viktigt för honom och det gick inte att göra på något annat sätt. Jag gav honom 200 kronor och han skickade diskret över två (!) tändsticksaskar med varsin brun bit i.

 "En polare blev så galet torr i munnen att han drack
vatten från en vattenpöl"

När dessa saker väl skulle rökas, så skedde det i ett soprum vid Mariaplan i Majorna. Vi var ett gäng förväntansfulla 14-åringar som skulle prova. Oerfarna som vi var så smulade vi ner båda grammen i en stort stopp i en sådan där klassisk gul majspipa som alla kiosker sålde back in the days. Pipan skickades runt. Som vanligt så kände vissa ingenting, andra blev illamående, några började garva. En polare blev så galet torr i munnen att han drack vatten från en vattenpöl. Av resten av kvällen minns jag mycket fniss, rädsla för att polisen skulle stanna oss och en helt magisk smakupplevelse vad gällde lösgodis.

”Andreas”

Amfetamin och en cykel
Jag och en kompis hade av någon anledning träffat en hemlös personer som bodde i tält under en bro. Han samlade bland annat på cykeldelar och föredrog amfetamin framför alla andra droger, inte så oväntat kanske.

Jag var 23 år och hade aldrig testat. Så när han förberedde sin kvällspanna frågade jag hur det var. Han skrockade åt mig och sa att jag kunde få testa. Jag sa att jag inte ville ta en spruta så han gav mig en påse som innehöll ett gram med gul-vitt kletigt pulver. Han hackade upp en lina åt mig och min kompis på ett repigt cd-omslag. Vi drog i oss pulvret och dröjde kvar vid hans tältstad ett tag. Det började mörkna så vi bestämde oss för att åka hem. Min kompis tog vagnen, jag tog min cykel för att bege mig hem.

Jag hade ännu inte känt av någonting av amfetaminet, men när jag började trampa pedalerna kändes det med ens väldigt tillfredsställande.

Istället för att cykla hem bestämde jag mig för att cykla till min kompis som precis hade hoppat på vagnen. Han bodde på andra sidan av staden, över ett gigantiskt berg. Tanken av att behöva cykla så långt gjorde mig oväntat lycklig. Jag bestämde mig för att ta alla branta backar sittandes på min damcykel utan växlar.

"Jag minns att jag smög hem till min lägenhet utan att väcka några
 av mina rumskamrater. Lade batteriet på laddning, städade mitt
rum, försökte sova, tittade på delar av en film, sorterade strumpor"

Väl framme hos min kompis fiskade jag upp påsen med pulvret ur myntfickan, min polare ville inte ha någonting så jag tog båda linorna jag hastigt lagt fram. Jag minns inte riktigt hur länge jag stannade där eller vad vi pratade om. Jag minns bara att jag helt plötsligt satt på cykeln igen och att det var kolsvart ute. Jag minns också att jag lyssnade på house-musik på min minidisc. Jag minns att batteriet tog slut och att jag försökte ladda batteriet genom att värma det i mina händer.

Jag minns att jag smög hem till min lägenhet utan att väcka några av mina rumskamrater. Lade batteriet på laddning, städade mitt rum, försökte sova, tittade på delar av en film, sorterade strumpor.

På cykeln igen nu i ett Slottskogen som började gry.

Jag satte mig på en bänk och såg hur hela staden började vakna, det var nästan en religiös känsla. Efter ett tag började jag nyktra till. Ingen hade berättat för mig att amfetamin pilskar upp en. Så när jag satte mig på cykeln igen bestämde jag mig för att köra hem till min flickvän. Jag öppnade hennes dörr med min nyckel och jag såg hur våren lös in genom persiennerna.

Jag smög in i badrummet, min spegelbild var sorglig. Stora pupiller, spända käkmuskler, genomskinlig fet hy, blåa ringar som nästan hade gått varvet runt ögonen. Jag smög ner under hennes tjock duntäcket och kramade henne. Hon sköt bort mig och jag hamnade i en patetisk fosterställning. Kallsvettandes. Efter någon timma vaknade hon, jag låg fortfarande och kramade om mig själv.

Ovetandes om mina nattliga äventyr satte hon sig upp i sängen och stirrade rakt fram.
Hon sa att vi måste prata och att det här inte funkade längre. Jag hade aldrig tidigare mått så dåligt, jag kände mig ihålig, uttorkad och förlamad. I detta tillstånd gjorde alltså min flickvän slut med mig.

Jag minns att jag satte mig på cykeln. Min lårmuskler värkte, jag trampade långsamt den långa vägen hem. Jag minns att jag gjorde en Ceasarsallad med tårfyllda ögon och bestämde mig för att inte testa amfetamin igen.

”Johan”

Svamp i Christiania
På slutet av nittiotalet gjorde jag och mina vänner stadiga resor till Köpenhamn. Min mamma var aningen förbryllad över detta oerhörda intresse för vårt sydliga grannland som plötsligt infunnit sig i tonårssonens liv. Men  inga närmare frågor ställdes i alla fall. Det var ju självklart inte det danska gemytet som lockade. Utan skandinaviens utan tvekan märkligaste företeelse – Christiania. Ett paradis för den unge flummaren.

På en av dessa resor åkte jag tillsammans med Reza och Abdi. Vi skulle vara borta över en helg och hade inte löst något boende på hemmaplan. Direkt när vi klev av tåget på centralstation sprang vi till närmaste turistinformation där Reza på världens sämsta engelska frågade om vägen till horgatan och bussen till Christiania.”

Vi hade faktiskt inga planer på prostituerade utan hade hört att det fanns billiga hotell på just denna gata. Jag minns inte vad den skärrade turistinformatören svarade. Vi hittade efter ett par timmar i alla fall boende i rätt prisklass. Stuvade in våra prylar och drog mot Christiania.

Strax strosade vi bland stånden och slog oss ner på något kafé med våra olika inköp, jamaikanskt gräs, indiskt charas och allt vad det hette. Efter första jointen kunde man såklart rökt Prebens hemodlade för  halva priset, och ändå fått samma effekt, men det förstod vi inte då. Frasen att kasta pärlor åt svin har aldrig varit mer träffande. Vi vandrade vidare i lugnare tempo och plötsligt hittade Abdi ett stånd där de sålde magic mushrooms. Ingen av oss hade testat det tidigare och vi började dividera huruvida det vore en bra idé att köra svamp. Då vi var tonårsgrabbar stod det såklart inom kort tydligt att ingen vågade banga och vi köpte på tok för mycket för ett gäng nybörjare.

"Mina tankar manifesterades i form av reklamskyltar.
Tillexempel: jag ska ta en cigg, syntes som en stor
billboard inför mitt sinne. Allt var superflummigt"

Vi visste inte hur mycket man skulle ta men började i alla fall tugga i oss av denna oerhört illasmakande torkade lilla sak. Satte oss och tog en öl och inväntade effekten. Reza hade påsen och efter någon halvtimme såg jag Reza sitta och tjuväta på svampen. Vi andra undrade va fan han höll på med varpå han liksom flöt ner på golvet och fnittrade konstigt. Det stod då klart för mig och Abdi att vi behövde äta mer för att komma i fas med Reza. Vi tryckte i oss lite mer och märkte samtidigt att folk kollade snett på oss. Vi drog oss mot den lilla sjön bakom Pusher Street och där började även jag känna av effekten. Färgerna blev mer påtagliga, blommor pulserade och jag började få väldigt märkliga tankar. De manifesterades i form av reklamskyltar. Tillexempel: jag ska ta en cigg, syntes som en stor billboard inför mitt sinne. Allt var superflummigt. Dessutom fnittrade vi extremt mycket åt oväsentligheter och betedde oss exakt som ett gäng svenskar i Christiania som tagit svamp för första gången. Denna insikt fick oss att dra oss mot vårt hotell för att tagga ner en aning.

Promenaden genom Köpenhamn var det sjukaste någonsin. De danska fraserna som drog förbi oss lät som något slags utomjordiskt språk och ekade i huvudet. Någon kom på den briljanta idén att gå på pizzabuffé.  Ingen av oss kunde förstå dansken i kassan och han blev irriterad på oss. Vilket gjorde mig jätteledsen. Pizzan bara växte i munnen och vi gav oss av efter en halv slice var.

Vid det här läget hade Reza fått för sig att jag hette Plattfisk, och skrek och skrattade, skrek och skrattade. Hej Plattfisk. Plattfisk, ska vi dra till hotellet osv.  Allting började kännas obehagligt och då vi stod utanför Centralstationen i rusnigstid började allt snurra. Som ett blodtrycksfall som blev starkare och starkare.  Allting blev svart och jag ramlade ihop. Jag hade enligt mina vänner varit utslagen i någon minut i kraftiga epileptiska spasmer. När jag kvicknade till var de extremt nojjiga och ledde mig tillbaks till hotellet. Det var första och sista gången jag testade svamp.

”Peter”

Örtpiller – It´s only herbal
Vi var 17 år, jag och min bästis E. Vi hade sommarlov, röda converse, oroliga föräldrar och varsitt interrail-kort. Och en gammal europakarta som E:s mamma hade haft när hon tågluffade på 70-talet. Med en påse kanelsnäckor satt vi på tåget som skulle ta oss från Malmö och ner till Amsterdam dit vår klasskompis M hade flyttat för att bli fotbollsproffs. Vi visste inte särskilt mycket om Amsterdam mer än att där fanns ett Anne Frank-museum. M visste inte heller särskilt mycket om Amsterdam eftersom han tillbringade större delen av sin dag på en fotbollsplan och resten på holländska SFI.

Jag och E var alltså ensamma i Amsterdam. Vi köpte glass och hittade ett mysigt torg att hänga på. Efter en stund kom det fram en kille med platåskor och en lagom skabbig hund som han höll i ett rep. Han tipsade om ett område som skulle vara kul. Eftersom det var typ tre kilometer kö till Anne Frank-muséet gick vi till det kuliga kvarteret. Vi hittade en affär som sålde sneakers och kollade lite i den. I affären stod en automat, typ som en godisautomat. Vi la i några euro och ut ploppade en liten boll med två röda piller i.

"När vi vaknade nästa morgon var det första jag sa till E:
VI MÅSTE HA MER ÖRTPILLER"

Vi frågade expediten om det var knark (is this drugs?) och han sa att nej minsann det är bara örter (it´s only herbal). Belåtna med det svaret begav vi oss till en bar för att möta upp M. På instruktionslappen till örtpillren stod det att man skulle hälla ut innehållet och blanda med vätska. Sagt och gjort, vi beställde varsin öl, öppnade pillren och försökte blanda det bruna pulvret i ölen. Det gick sådär. Det var liksom inte vattenlösligt utan lade sig mest på ytan. Vi drack i alla fall, med förhoppningen om att vi skulle bli pigga och örtiga. Och om vi blev! Jag minns inte jättemycket mer av den där kvällen, men när vi vaknade nästa morgon var det första jag sa till E: VI MÅSTE HA MER ÖRTPILLER. Hon var lite tveksam, anade kanske att det inte var only herbal. Jag valde att tänka bort eventuella misstankar.

Den dagen finkammade vi Amsterdam – the dodgy end, tills vi hittade örtpiller i storpack och resten av semestern gick i hyperaktivitetens tecken. Jag minns särskilt ett tillfälle då E låg på ett badrumsgolv på ett hostel någonstans i södra Frankrike och sjöng en sång på danska om att ”det bevaeger seg” (det rör sig). Först långt efteråt när jag beskrev örtupplevelsen för en i knarkets värld något mer bevandrad person, fick jag höra att det troligtvis var något slags amfetamin vi hade tagit. Och ännu senare fick jag höra att amfetamin var samma sak som tjack och speed och att det var en äcklig sunkdrog. Jag har aldrig knarkat efter Amsterdam och kommer förmodligen aldrig att göra det heller, men örtpillren kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

”Anna”

Ecstasy och kemiska känslorus
För över tio år sen, några månader innan jag skulle ta studenten, testade jag för första gången drogen Ecstasy. Det var oundvikligt. ”E” hade spridit sig i bekantskapskretsen och jag var vansinnigt nyfiken efter allt jag hört om det magiska pillret.

Så, en fredagskväll i mars när snön fortfarande ligger tung på marken, hoppar jag på spårvagnen vid Mariaplan. Albin vinkar till mig från sin plats längst bak i sista vagnen. Med ett nöjt flin på läpparna berättar han att han redan slängt i sig en E. Han räcker mig en tändsticksask. I den ligger två små gulvita tabletter med Stålmannens emblem på.
– Dubbla Superman, jag fick dem för 100 spänn styck”, viskar Albin i mitt öra.

Han säger att jag ska tugga i mig en, eftersom det ”går snabbare då”. Jag gör som han säger. Den kemiska smaken sprids i min gom och bitar av tabletten fastnar i mina tänder. Jag slår undan de reflexmässiga kväljningarna, undviker att spy och istället börjar mina tankar snurra. Jag känner mig förväntansfull, spänd och lite skakis. Jag vet ju att det är en tung, kemisk drog jag precis slängt i mig. Onaturligt framställd, säkert i något smutsigt laboratorium på den polska landsbygden, tänker jag. Jag blir avbruten av Albin som säger att vi ska hoppa av spårvagnen. Vi är framme vid Järntorget och bestämmer oss för att gå till La Coupole. Ett ölhak av den sämre sorten, där våra falska id-kort, också av den sämre sorten, fungerar utmärkt.

"Andra gången den här kvällen strilar smaken av smuts och
polsk mylla ner i min strupe. Jag träffar en ful tjej som
ger mig kemiska orgasmer bara hon stryker min hårbotten"

Inne på krogen slår vi oss ned vid ett hörnbord och väntar, ännu inga känningar. Jag sitter hela tiden och guppar upp och ned med benen, inte för att eurotechnon som spelas faller mig i smaken utan för att jag har hört att drogen ska hitta ut i blodomloppet snabbare på det viset. Och efter en stund börjar något att hända. Jag blir varm i huvudet, får lock för öronen och alla ljud surrar behagligt i trumhinnorna. Albin, och det okända sällskapet vid bordet bredvid, är mina bästa vänner. Vid närmare eftertanke älskar jag alla på hela stället! Efter en stund dansar jag svettig till E-Type och Ace of Base, har ett långt snack om känslor med en dyngrak lumparkille från Boden. Jag ger honom en spontankram, bara för att visa att det inte är så lätt det där med känslor, men att jag förstår honom. Kramen får motvänd effekt och han försöker ge mig en käftsmäll. Jag räddas ur situationen av Albin som drar in mig på toa.

– Sluta böga dig och chilla istället. Nu delar vi på den sista bokstaven, väser Albin med stela käkar och pupiller som dasslock.

Sagt och gjort, andra gången den här kvällen strilar smaken av smuts och polsk mylla ner i min strupe. Jag träffar en ful tjej som ger mig kemiska orgasmer bara hon stryker min hårbotten med sina naglar. Just då älskar jag henne, jag älskar Albin och framförallt älskar jag Ecstasy. Kvällen slutar med efterfest i skydd av neddragna persienner. Vi dricker vatten, kedjeröker cigaretter och tuggar sönder våra kinder.

Våren och sommaren tar vid och jag käkar E så ofta jag kan. Påtänd som en lärka tar jag studenten och sommaren som följer blir ett enda långt tandagnissel på diverse klubbar och festivaler. Mot slutet av den ljusa årstiden inser jag att jag måste sluta med min ovana. Hösten som följer blir den mörkaste i mitt liv.

”Mathias”

Hittade den här hemma. Den hängde på en spårvagnshållplats för ett tag sedan, och jag tyckte att den förtjänade att visas upp. Maila om ni vill ha numret…

I höstas var jag i Paris. Förutom all fantastisk streetart, graffiti och museér så stötte man på otroligt fina handtextade skyltar. Just det här stället låg vid vår tunnelbanehållplats (vi käkade grym frukost där, f.ö) och var ett halvsjabbigt ställe. Jag älskar de arabiska (?) influenserna på texten. Inget man är bortskämd med i Sverige direkt. Här har ni dock en skön särskrivning från Mariaplan.

För något år sedan så träffade jag en snubbe på en middag. Han var runt 40, pratade oavbrutet och stirrade in i mina ögon. När jag nämnde att jag jobbade inom reklam sken han upp och sa att vi jobbade i samma bransch. Han jobbade med ”event konsultering” och under diskussionens lopp så tror jag inte riktigt att det framgick vad han egentligen gjorde.

Vid slutet av måltiden så ville han i alla fall att jag skulle tycka till om hans visitkort. Orginalkortet var gjort med blyertspenna, inscannat och sen tryckt. Streckgubbarna på framsidan symboliserade hans olika intressen (mångsysslare) förklarade han. Han sken upp när jag sa att jag gillade det och frågade om jag kunde få det.

Världens bästa visitkort.