Så du har aldrig hållit på med droger?
– Jag är periodare och har druckit enorma mängder under årens lopp. För att dölja mina sorger, dränka sorgerna.

Han beskriver en psykisk terror från sina föräldrar som pågick under hela uppväxten. Kulmen nåddes då Peter var tjugo år. När han kom hem en kväll var låset i ytterdörren bytt. Han hade blivit utslängd.
– Det där är bland det värsta jag varit med om, av allt djävulskap är det nog det värsta. Att inte ens föräldrarna vill ha en, det har jag tänkt på hundratals gånger. Man kommer hem och får inte in nyckeln, det kommer jag aldrig glömma… Men då gjorde jag inbrott i min egen lägenhet, säger Peter och skrattar hjärtligt.

Detta skulle dock sedemera föra honom till Göteborg. Han skaffade flickvän, fick en dotter. Livet gick sin gilla gång. Men relationen knakade i fogarna och tillslut var sambolivet ohållbart. De beslutade sig för att separera, och det var då helvetet började.
– Jag hade en betalningsanmärkning och då var det nästintill omöjligt att få en lägenhet. Jag vände mig till socialen och efter ett år av tjat så fick jag en lägehnet. Men när jag väl skulle flytta in, så upptäckte jag att det var mögel i den och eftersom jag har astma så var det omöjligt att leva där. De sa att det inte fanns någon annan lägenhet, så jag tänkte att jag provbor väl ett tag, men astman blev bara värre, det var som att andas genom ett sugrör. Jag kunde inte bo kvar.

Det skulle komma att ta ytterligare ett år innan Peter fick en ny chans. Men på grund av en illegal billackerinsverksamhet i källaren kunde han inte heller bo kvar där med sin astma. Sedan dess har han kuskat runt på vandrarhem, härbergen och tillfälliga boenden under många år. Peter blev hemlös.

Varför finns det hemlösa i Sverige, borde det inte gå att lösa?
– Det ligger i sakens natur att hemlösheten inte ska lösas. Hemlösheten ska underhållas, på grund av att det är trettiotusen männsikor som är anställda av socialtjänsten och liknande organisationer. Och det omfattar elva miljarder kronor. Det är många företag som gör stora vinster på de hemlösa.

Varför hamnade du där?

– I grund och botten är det alltid en själv man måste klandra, den du skyller på ger du ju makten. Men samtidigt, är man arbetslös och söker en lägenhet och inte kan få den så är det viktigt att samhället ställer upp. Jag skulle kunnat få satsa sju år av mitt liv på att få jobba som en vanlig människa istället för att kuska runt bara. Det är så mycket energi som går åt. Att hålla på så år ut och år in bryter ner den starkaste människa. Min högsta önskan är att bli självförsörjande inom musik och film och det kommer jag att bli, jag vet det.

Vad tycker du samhället borde göra?
– Det är helt fel att placera alla på härbergen. Det är helt omöjligt att sluta med droger och alkohol då, för man träffar ju bara såna vänner. Enda lösningen är att få ut människor i vanliga lägenheter. Jag är säker på att nästan alla vill sluta med sitt missbruk och bli en vanlig människa, med vanligt jobb. Människor dör varje dag i onödan i Sverige för att samhället inte bryr sig om de svagaste. Då tänker jag i första hand på alla som tar självmord eftersom det inte finns några resurser för mentalvården, det är tragiskt alltså.

Senaste tiden har Peter bott i en andrahandslägenhet i Angered. Denna lägenhet har dock blivit uppsagd då socialen betalade ut hyrorna för sent under flera månaders tid. Peter hade fått avslag på sin socialansökan och var tvungen att överklaga den, därför kom pengarna in nästan en månad försent i två omgångar och ägaren till kontaktet kunde såklart inte ha Peter kvar som hyresgäst.
– Det är 24 dagar kvar nu, sen vet jag återigen inte var jag ska bo. Jag håller på och söker lägenhet, men har inte hittat något. Varje dag som kommer närmare blir man ännu mer orolig, att gå till soc och fråga är helt uteslutet.

Tycker du inte soc sköter sitt uppdrag?

– Har du otur och får fel socialskreterare men framför allt fel socialchef, då kan de göra ditt liv till ett helvete och det är vad som hänt i mitt fall, och inte bara mitt fall utan det är många som jag träffat under de här sju åren. Man tror knappt det är sant när folk berättar sina historier. Deras grundläggande mål är liksom att man ska bli självförsörjande. Men hur ska du kunna bli självförsörjande när du inte ens har pengar till mat och medicin? Jag har inga problem med att det sätts klara tydliga mål och arbetsplaner. Men många gånger så är det bara för att få bestämma över människor. Socialtjänstlagen är det inget fel på, den är fantastisk om den bara följs. Men samtidigt är många på höga poitioner väldigt känslokalla, de skiter i om människor blir drabbade.

Kan du berätta om filmen du håller på med?
– Nu i september har jag filmat 5 år av mitt liv, ungefär 150 timmar material som ska klippas ihop till en långfilm är det tänkt. Jag köpte en videokamera för att dokumentera min dotter, men problemen började och då insåg jag att det finns en historia i mitt eget liv som jag började skildra mer och mer.

För tre år sedan började Peter kontakta produktionsbolag för att få möjlighet att förverkliga filmen.
– Filmbranchen är den jobbigaste som finns, och startar man som jag på botten utan kontakter och är helt okänd, och hemlös dessutom, så är det enormt svårt. Vi snackar om tusentals samtal som jag har ringt och för några år sedan skickade jag 280 mail på en vecka. Men det är som vanligt nej alltså. Men så är det och man måste lära sig leva med det, för så ser det ut i filmbranchen. Det är nej, men så länge du vet att du har en fantastisk produkt och unikt material så kommer någon förr eller senare upptäcka det.

Och nu har det faktiskt börjat lossna en aning. Han har fått kontakt med en större producent som vill ge ut filmen. Dock är inga kontrakt skrivna, men det hela tycks mer lovande än någonsin tidigare. Arbetsnamnet på filmen är Från botten till toppen.

Du verkar ju trots din situation ändå vara väldigt driven och ringer runt till produktionsbolag och skickar mail, var hittar du stryrkan att kämpa vidare?
– Jag vill bevisa att trots att jag haft enorma motgångar kommer jag lyckas. Desto mer socialen motarbetar mig desto mer håller jag ut, och desto större kommer framgången bli när den väl kommer, allt jag kämpar för nu kommer jag få enorm framgång med i framtiden, därför håller jag ut.

Vad är din högsta önskan med filmen?

– Drömmen är att den ska bli så bra att den visas på de internationella filmfestivalerna, I go for an Oscar, siktar du inte högt så kommer du aldrig komma dit. Vissa kallar mig socialfall men jag har inte kommit på fall än.

Han ville mötas på brunnsparken i Göteborg. När jag kom dit så var Lasse sjukt nervös. han var blek och svettig, förklarade att han tyckte att det var ett dåligt ställe att träffas på och tittade sig nervöst omkring. Tydligen var Lasse ganska ny på det här med knarklangning, då han verkligen insisterade på att vi skulle byta grejer med hjälp av en hemlig handskakning. Detta var tydligen väldigt viktigt för honom och det gick inte att göra på något annat sätt. Jag gav honom 200 kronor och han skickade diskret över två (!) tändsticksaskar med varsin brun bit i.

 "En polare blev så galet torr i munnen att han drack
vatten från en vattenpöl"

När dessa saker väl skulle rökas, så skedde det i ett soprum vid Mariaplan i Majorna. Vi var ett gäng förväntansfulla 14-åringar som skulle prova. Oerfarna som vi var så smulade vi ner båda grammen i en stort stopp i en sådan där klassisk gul majspipa som alla kiosker sålde back in the days. Pipan skickades runt. Som vanligt så kände vissa ingenting, andra blev illamående, några började garva. En polare blev så galet torr i munnen att han drack vatten från en vattenpöl. Av resten av kvällen minns jag mycket fniss, rädsla för att polisen skulle stanna oss och en helt magisk smakupplevelse vad gällde lösgodis.

”Andreas”

Amfetamin och en cykel
Jag och en kompis hade av någon anledning träffat en hemlös personer som bodde i tält under en bro. Han samlade bland annat på cykeldelar och föredrog amfetamin framför alla andra droger, inte så oväntat kanske.

Jag var 23 år och hade aldrig testat. Så när han förberedde sin kvällspanna frågade jag hur det var. Han skrockade åt mig och sa att jag kunde få testa. Jag sa att jag inte ville ta en spruta så han gav mig en påse som innehöll ett gram med gul-vitt kletigt pulver. Han hackade upp en lina åt mig och min kompis på ett repigt cd-omslag. Vi drog i oss pulvret och dröjde kvar vid hans tältstad ett tag. Det började mörkna så vi bestämde oss för att åka hem. Min kompis tog vagnen, jag tog min cykel för att bege mig hem.

Jag hade ännu inte känt av någonting av amfetaminet, men när jag började trampa pedalerna kändes det med ens väldigt tillfredsställande.

Istället för att cykla hem bestämde jag mig för att cykla till min kompis som precis hade hoppat på vagnen. Han bodde på andra sidan av staden, över ett gigantiskt berg. Tanken av att behöva cykla så långt gjorde mig oväntat lycklig. Jag bestämde mig för att ta alla branta backar sittandes på min damcykel utan växlar.

"Jag minns att jag smög hem till min lägenhet utan att väcka några
 av mina rumskamrater. Lade batteriet på laddning, städade mitt
rum, försökte sova, tittade på delar av en film, sorterade strumpor"

Väl framme hos min kompis fiskade jag upp påsen med pulvret ur myntfickan, min polare ville inte ha någonting så jag tog båda linorna jag hastigt lagt fram. Jag minns inte riktigt hur länge jag stannade där eller vad vi pratade om. Jag minns bara att jag helt plötsligt satt på cykeln igen och att det var kolsvart ute. Jag minns också att jag lyssnade på house-musik på min minidisc. Jag minns att batteriet tog slut och att jag försökte ladda batteriet genom att värma det i mina händer.

Jag minns att jag smög hem till min lägenhet utan att väcka några av mina rumskamrater. Lade batteriet på laddning, städade mitt rum, försökte sova, tittade på delar av en film, sorterade strumpor.

På cykeln igen nu i ett Slottskogen som började gry.

Jag satte mig på en bänk och såg hur hela staden började vakna, det var nästan en religiös känsla. Efter ett tag började jag nyktra till. Ingen hade berättat för mig att amfetamin pilskar upp en. Så när jag satte mig på cykeln igen bestämde jag mig för att köra hem till min flickvän. Jag öppnade hennes dörr med min nyckel och jag såg hur våren lös in genom persiennerna.

Jag smög in i badrummet, min spegelbild var sorglig. Stora pupiller, spända käkmuskler, genomskinlig fet hy, blåa ringar som nästan hade gått varvet runt ögonen. Jag smög ner under hennes tjock duntäcket och kramade henne. Hon sköt bort mig och jag hamnade i en patetisk fosterställning. Kallsvettandes. Efter någon timma vaknade hon, jag låg fortfarande och kramade om mig själv.

Ovetandes om mina nattliga äventyr satte hon sig upp i sängen och stirrade rakt fram.
Hon sa att vi måste prata och att det här inte funkade längre. Jag hade aldrig tidigare mått så dåligt, jag kände mig ihålig, uttorkad och förlamad. I detta tillstånd gjorde alltså min flickvän slut med mig.

Jag minns att jag satte mig på cykeln. Min lårmuskler värkte, jag trampade långsamt den långa vägen hem. Jag minns att jag gjorde en Ceasarsallad med tårfyllda ögon och bestämde mig för att inte testa amfetamin igen.

”Johan”

Svamp i Christiania
På slutet av nittiotalet gjorde jag och mina vänner stadiga resor till Köpenhamn. Min mamma var aningen förbryllad över detta oerhörda intresse för vårt sydliga grannland som plötsligt infunnit sig i tonårssonens liv. Men  inga närmare frågor ställdes i alla fall. Det var ju självklart inte det danska gemytet som lockade. Utan skandinaviens utan tvekan märkligaste företeelse – Christiania. Ett paradis för den unge flummaren.

På en av dessa resor åkte jag tillsammans med Reza och Abdi. Vi skulle vara borta över en helg och hade inte löst något boende på hemmaplan. Direkt när vi klev av tåget på centralstation sprang vi till närmaste turistinformation där Reza på världens sämsta engelska frågade om vägen till horgatan och bussen till Christiania.”

Vi hade faktiskt inga planer på prostituerade utan hade hört att det fanns billiga hotell på just denna gata. Jag minns inte vad den skärrade turistinformatören svarade. Vi hittade efter ett par timmar i alla fall boende i rätt prisklass. Stuvade in våra prylar och drog mot Christiania.

Strax strosade vi bland stånden och slog oss ner på något kafé med våra olika inköp, jamaikanskt gräs, indiskt charas och allt vad det hette. Efter första jointen kunde man såklart rökt Prebens hemodlade för  halva priset, och ändå fått samma effekt, men det förstod vi inte då. Frasen att kasta pärlor åt svin har aldrig varit mer träffande. Vi vandrade vidare i lugnare tempo och plötsligt hittade Abdi ett stånd där de sålde magic mushrooms. Ingen av oss hade testat det tidigare och vi började dividera huruvida det vore en bra idé att köra svamp. Då vi var tonårsgrabbar stod det såklart inom kort tydligt att ingen vågade banga och vi köpte på tok för mycket för ett gäng nybörjare.

"Mina tankar manifesterades i form av reklamskyltar.
Tillexempel: jag ska ta en cigg, syntes som en stor
billboard inför mitt sinne. Allt var superflummigt"

Vi visste inte hur mycket man skulle ta men började i alla fall tugga i oss av denna oerhört illasmakande torkade lilla sak. Satte oss och tog en öl och inväntade effekten. Reza hade påsen och efter någon halvtimme såg jag Reza sitta och tjuväta på svampen. Vi andra undrade va fan han höll på med varpå han liksom flöt ner på golvet och fnittrade konstigt. Det stod då klart för mig och Abdi att vi behövde äta mer för att komma i fas med Reza. Vi tryckte i oss lite mer och märkte samtidigt att folk kollade snett på oss. Vi drog oss mot den lilla sjön bakom Pusher Street och där började även jag känna av effekten. Färgerna blev mer påtagliga, blommor pulserade och jag började få väldigt märkliga tankar. De manifesterades i form av reklamskyltar. Tillexempel: jag ska ta en cigg, syntes som en stor billboard inför mitt sinne. Allt var superflummigt. Dessutom fnittrade vi extremt mycket åt oväsentligheter och betedde oss exakt som ett gäng svenskar i Christiania som tagit svamp för första gången. Denna insikt fick oss att dra oss mot vårt hotell för att tagga ner en aning.

Promenaden genom Köpenhamn var det sjukaste någonsin. De danska fraserna som drog förbi oss lät som något slags utomjordiskt språk och ekade i huvudet. Någon kom på den briljanta idén att gå på pizzabuffé.  Ingen av oss kunde förstå dansken i kassan och han blev irriterad på oss. Vilket gjorde mig jätteledsen. Pizzan bara växte i munnen och vi gav oss av efter en halv slice var.

Vid det här läget hade Reza fått för sig att jag hette Plattfisk, och skrek och skrattade, skrek och skrattade. Hej Plattfisk. Plattfisk, ska vi dra till hotellet osv.  Allting började kännas obehagligt och då vi stod utanför Centralstationen i rusnigstid började allt snurra. Som ett blodtrycksfall som blev starkare och starkare.  Allting blev svart och jag ramlade ihop. Jag hade enligt mina vänner varit utslagen i någon minut i kraftiga epileptiska spasmer. När jag kvicknade till var de extremt nojjiga och ledde mig tillbaks till hotellet. Det var första och sista gången jag testade svamp.

”Peter”

Örtpiller – It´s only herbal
Vi var 17 år, jag och min bästis E. Vi hade sommarlov, röda converse, oroliga föräldrar och varsitt interrail-kort. Och en gammal europakarta som E:s mamma hade haft när hon tågluffade på 70-talet. Med en påse kanelsnäckor satt vi på tåget som skulle ta oss från Malmö och ner till Amsterdam dit vår klasskompis M hade flyttat för att bli fotbollsproffs. Vi visste inte särskilt mycket om Amsterdam mer än att där fanns ett Anne Frank-museum. M visste inte heller särskilt mycket om Amsterdam eftersom han tillbringade större delen av sin dag på en fotbollsplan och resten på holländska SFI.

Jag och E var alltså ensamma i Amsterdam. Vi köpte glass och hittade ett mysigt torg att hänga på. Efter en stund kom det fram en kille med platåskor och en lagom skabbig hund som han höll i ett rep. Han tipsade om ett område som skulle vara kul. Eftersom det var typ tre kilometer kö till Anne Frank-muséet gick vi till det kuliga kvarteret. Vi hittade en affär som sålde sneakers och kollade lite i den. I affären stod en automat, typ som en godisautomat. Vi la i några euro och ut ploppade en liten boll med två röda piller i.

"När vi vaknade nästa morgon var det första jag sa till E:
VI MÅSTE HA MER ÖRTPILLER"

Vi frågade expediten om det var knark (is this drugs?) och han sa att nej minsann det är bara örter (it´s only herbal). Belåtna med det svaret begav vi oss till en bar för att möta upp M. På instruktionslappen till örtpillren stod det att man skulle hälla ut innehållet och blanda med vätska. Sagt och gjort, vi beställde varsin öl, öppnade pillren och försökte blanda det bruna pulvret i ölen. Det gick sådär. Det var liksom inte vattenlösligt utan lade sig mest på ytan. Vi drack i alla fall, med förhoppningen om att vi skulle bli pigga och örtiga. Och om vi blev! Jag minns inte jättemycket mer av den där kvällen, men när vi vaknade nästa morgon var det första jag sa till E: VI MÅSTE HA MER ÖRTPILLER. Hon var lite tveksam, anade kanske att det inte var only herbal. Jag valde att tänka bort eventuella misstankar.

Den dagen finkammade vi Amsterdam – the dodgy end, tills vi hittade örtpiller i storpack och resten av semestern gick i hyperaktivitetens tecken. Jag minns särskilt ett tillfälle då E låg på ett badrumsgolv på ett hostel någonstans i södra Frankrike och sjöng en sång på danska om att ”det bevaeger seg” (det rör sig). Först långt efteråt när jag beskrev örtupplevelsen för en i knarkets värld något mer bevandrad person, fick jag höra att det troligtvis var något slags amfetamin vi hade tagit. Och ännu senare fick jag höra att amfetamin var samma sak som tjack och speed och att det var en äcklig sunkdrog. Jag har aldrig knarkat efter Amsterdam och kommer förmodligen aldrig att göra det heller, men örtpillren kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

”Anna”

Ecstasy och kemiska känslorus
För över tio år sen, några månader innan jag skulle ta studenten, testade jag för första gången drogen Ecstasy. Det var oundvikligt. ”E” hade spridit sig i bekantskapskretsen och jag var vansinnigt nyfiken efter allt jag hört om det magiska pillret.

Så, en fredagskväll i mars när snön fortfarande ligger tung på marken, hoppar jag på spårvagnen vid Mariaplan. Albin vinkar till mig från sin plats längst bak i sista vagnen. Med ett nöjt flin på läpparna berättar han att han redan slängt i sig en E. Han räcker mig en tändsticksask. I den ligger två små gulvita tabletter med Stålmannens emblem på.
– Dubbla Superman, jag fick dem för 100 spänn styck”, viskar Albin i mitt öra.

Han säger att jag ska tugga i mig en, eftersom det ”går snabbare då”. Jag gör som han säger. Den kemiska smaken sprids i min gom och bitar av tabletten fastnar i mina tänder. Jag slår undan de reflexmässiga kväljningarna, undviker att spy och istället börjar mina tankar snurra. Jag känner mig förväntansfull, spänd och lite skakis. Jag vet ju att det är en tung, kemisk drog jag precis slängt i mig. Onaturligt framställd, säkert i något smutsigt laboratorium på den polska landsbygden, tänker jag. Jag blir avbruten av Albin som säger att vi ska hoppa av spårvagnen. Vi är framme vid Järntorget och bestämmer oss för att gå till La Coupole. Ett ölhak av den sämre sorten, där våra falska id-kort, också av den sämre sorten, fungerar utmärkt.

"Andra gången den här kvällen strilar smaken av smuts och
polsk mylla ner i min strupe. Jag träffar en ful tjej som
ger mig kemiska orgasmer bara hon stryker min hårbotten"

Inne på krogen slår vi oss ned vid ett hörnbord och väntar, ännu inga känningar. Jag sitter hela tiden och guppar upp och ned med benen, inte för att eurotechnon som spelas faller mig i smaken utan för att jag har hört att drogen ska hitta ut i blodomloppet snabbare på det viset. Och efter en stund börjar något att hända. Jag blir varm i huvudet, får lock för öronen och alla ljud surrar behagligt i trumhinnorna. Albin, och det okända sällskapet vid bordet bredvid, är mina bästa vänner. Vid närmare eftertanke älskar jag alla på hela stället! Efter en stund dansar jag svettig till E-Type och Ace of Base, har ett långt snack om känslor med en dyngrak lumparkille från Boden. Jag ger honom en spontankram, bara för att visa att det inte är så lätt det där med känslor, men att jag förstår honom. Kramen får motvänd effekt och han försöker ge mig en käftsmäll. Jag räddas ur situationen av Albin som drar in mig på toa.

– Sluta böga dig och chilla istället. Nu delar vi på den sista bokstaven, väser Albin med stela käkar och pupiller som dasslock.

Sagt och gjort, andra gången den här kvällen strilar smaken av smuts och polsk mylla ner i min strupe. Jag träffar en ful tjej som ger mig kemiska orgasmer bara hon stryker min hårbotten med sina naglar. Just då älskar jag henne, jag älskar Albin och framförallt älskar jag Ecstasy. Kvällen slutar med efterfest i skydd av neddragna persienner. Vi dricker vatten, kedjeröker cigaretter och tuggar sönder våra kinder.

Våren och sommaren tar vid och jag käkar E så ofta jag kan. Påtänd som en lärka tar jag studenten och sommaren som följer blir ett enda långt tandagnissel på diverse klubbar och festivaler. Mot slutet av den ljusa årstiden inser jag att jag måste sluta med min ovana. Hösten som följer blir den mörkaste i mitt liv.

”Mathias”

Isolering utan vatten och bröd
Nästa dag blir de presenterade för sina 50 cellkamrater. De får lära sig att den som bestämmer i deras korridor heter Mowain. Han kommer från Dubai och är både kort och satt. Nummer två i hierarkin är Saad, även han från Dubai, han sitter i häktet på grund av att han ertappats med två valiumtabletter. De båda männens kroppar kläds av kaftaner. Deras skinn pryds av djupa ärr och cigarettmärken som vittnar om deras ”styrka och manlighet”.

Araberna betraktar Jason och Martin som en flock lejon. Men Henry är förvånad över hur vänligt Martin och Jason ändå behandlas av araberna, vanligtvis är de mycket mer dominanta mot nykomlingar. De tre engelsmännen kallas upp till förhör igen. Martin skrattar bara som svar åt frågorna de ställer till honom. På grund av den attityden sätts han i isolering. Efter ett par timmar känns det som om hans urinblåsa kommer att explodera. Han skriker att han fan måste gå på toa. Men ingen svarar på hans rop. Efter ytterligare en timma kan han inte hålla sig längre. Han måste uträtta sina behov i ett hörn. Han får varken mat eller vatten under de kommande 20 timmarna, men Chiello lyckas muta någon som smugglar in en lapp under dörren till isoleringscellen.

På lappen står det: Sebastian. Rysk man. Promotionkreditkort. Använder korten i skattesyfte. Martin, Jason och Chiello har nu samma story. Ännu något oklar, men de har en story. Senare samma dag förs de till åklagaren. Martin förs in till ett pampigt rum och åklagaren erbjuder Martin att slå sig ner. Han bjuds på kakor och te. Bakom åklagaren syns Dubais skyline genom ett enormt panoramafönster. Martin kan se de sju skyskraporna han fortfarande är incheckad på. Hur fan hamnade jag här, tänker han.

Åklagaren lägger fram bevisen som är en del kvitton, ett par pass och flera kreditkort som uppenbarligen är förfalskade. Han uppmanar Martin att svara ärligt om han någonsin vill komma från Dubai.

”I plead the fifth och kräver en advokat genom den brittiska ambassaden”
säger Martin kaxigt.

Åklagaren exploderar och skriker att den brittiska ambassaden inte har rätt att lägga sig i detta. Om Martin inte börjar svara på hans frågor så garanterar åklagaren att Martin åtminstone kommer att spendera ett år i häktet innan rättegång. Martin tar hotet på allvar och berättar storyn.

Han heter inte Jamie Wellington, utan Martin Jenkins. Han är en stackars fattig engelsman med fru och två utsvultna barn. Han och hans två vänner som också är fattiga, fick ett erbjudande om att åka till Dubai av Sebastian, en rysk affärsman i London. Sebastian hade sagt att de kunde spendera pengar via kreditkort. På något skattemässigt sätt kunde Sebastian spendera pengar i Dubai. Han ville att de tre skulle ta med guld och smycket tillbaka till honom. Ingen av de tre engelsmännen visste att korten var förfalskade. Det är Sebastian som är skurken.

Åklagaren ser nöjd ut med storyn. In kallas Jason som även han drar samma story.
Åklagaren köper deras historia och säger att de i alla fall kommer att få sitta tre månader i fängelse.
Martin blir förskräckt, tre månader i fängelse känns som en evighet.
De förs ut till väntrummet och Chiello kallas in.
Efter en halvtimma kallas Martin in igen för att skriva under sitt erkännande.

Martin leds in av en polis. I dörröppningen möter de Chiello som i sina handfängslade händer håller påsen med bevis som tidigare låg på bordet framför åklagaren.

Polisen fokuserar på Martin och ser inte vad Chiello håller i sina händer. När åklagaren vänt sig om för att se ut över skylinen har Chiello hastigt ställt sig upp och plockat åt sig påsen med bevis. Efter att Martin skrivit på de sista handlingarna förs de tre tillbaka ut till en jeep som står och väntar på dem. Chiello bär helt synligt med sig den genomskinliga ziplock-påsen med bevis. Konstigt nog reagerar ingen av de två poliserna som eskorterar dem på vad Chiello bär med sig.

Åklagaren hade lovat att de skulle få äta om de svarade ärligt på hans frågor så jeepen stannar vid ett gatukök. De beställer sju kycklingkebaber som de snabbt trycker i sig i baksätet av bilen. Chiello stoppar beviset i skräppåsen. Martin viskar till Chiello och frågar vad fan han håller på med. Chiello säger ingenting och tittar rakt fram. När de kommer till polisstationen håller Chiello påsen med skräp och bevis i sina händer. Precis innan de skall gå in genom dörren till polisstationen skriker en av poliserna.
”Jalla jalla. Vad har du i händerna!?”
”Det är skräpet från kebaberna”, svarar Chiello.
”Men släng det i papperskorgen då”, säger polisen och öppnar locket till soptunnan som står utanför dörren. Chiello släpper ner påsen och de tre går tillbaka till häktet.

”Smell very good”
De hamnar i den största häktesförvaringen med över 100 fångar. Alla har hört om de tre engelsmännen och är nyfikna på att höra hur det gått.
”Det gick utmärkt, nu kan de inte göra någonting”, säger Martin och sträcker upp armarna i en segergest.De tre får ryggdunk och stämningen i den annars tuffaste häktesförvaringen blir festlig. Ett par av fångarna plockar fram skurhinkarna och vänder på dem. De börjar trumma. En arabisk rytm jamas fram och fångarna börjar röra sig till takten. Tillslut firar hela korridoren att de tre engelsmännen kommer att bli frigivna. Alla dansar och sjunger sig hesa. Men den festliga stämningen varar inte så länge. En vakt beordrar Martin och Jason att komma ut. Återigen blir de ivägkörda i en jeep.

Nej, tänker Martin när jeepen bromsar in framför deras sexstjärniga hotell. Samma hotell som de haft som utgångspunkt.

Inne i rummet ligger drivor av kläder, cd-skivor,
shoppingkassar, skokartonger och elartiklar. I kassaskåpet
finner poliserna smycken för över 70 000 pund.

Med handfängsel eskorteras de in av poliserna i foajén. Där står åklagaren och väntar på dem. Den fjärde engelsmannen har fått nys om att hans kumpaner åkt fast och har redan hunnit lämna hotellet i smyg. Det första rummet som de besöker är Jasons och Chiellos. Inne i rummet ligger drivor av kläder, cd-skivor, shoppingkassar, skokartonger och elartiklar. I kassaskåpet finner poliserna smycken för över 70 000 pund. En av de unga polismännen som är med går fram till sängen. Jason och Martin fryser till is. På sängen ligger nämligen en strumpa med deras resterande kreditkort – över 40 stycken. Polisen tar upp strumpan. Men han lägger tillbaka den på sängen när han ser en flaska med aftershave.

Han tar av locket och sprutar ut parfym på sin hals och sina handleder. Han skrattar och säger.
”Smell very good. Very, very good”, på sin dåliga engelska.
Martin tackar gud för att de tagit med sådana hjärndöda poliser till hotellet. Men åklagaren har hittat en fotokopia av ett pass. På bilden syns en man med brunt skinn som han känner igen.
”Aha! Jag visste att det var något skumt med honom”, säger åklagaren när han ser att det är Chiello”.
Fram tills nu var Chiello bara anhållen för att han synts tillsammans med de två och för att han pratat för mycket.
I Martins rum hittar de smycken och 4 000 pund i kontanter. Pengarna får Martin behålla.
”Glöm tre månader, jag ser till så att ni får sitta sju år”, säger åklagaren när de lämnar rummet.

Med kängan mot adamsäpplet
Väl i häktet igen lugnar Chiello de två andra. I och med att han lyckades slänga alla de kvitton och de identiteter som låg i påsen med bevis kommer de inte kunna bevisa att det är de tre som köpt de där grejerna som hittades på deras rum.

I häktet börjar Martin känna sig svag. Han har fått något sorts utslag på huden och han känner sig uttorkad. Både han och Jason har tröttnat på att sitta och vänta. Den fjärde dagen bestämmer de sig för att föra lite väsen. De slår på gallret och skriker att de vill träffa någon från ambassaden. De håller på hela dagen utan resultat. Nästa dag börjar de ropa igen. Polischefen med det stora vita skägget får nog och sliter ut dem. De förs till ett förhörsrum. Jason förs in först. Efter en kvart släpas han ut, medvetslös och totalt sönderslagen. Martin knuffas in. Två vakter knuffar ner honom på golvet. En känga placeras mot adamsäpplet. En spark i magen, kängan trycker till, det blir svart.

Efteråt gör polischefen en deal med Martin i och med att han inte vill bli anmäld för misshandeln. De tre engelsmännen får sitta tillsammans i den första korridoren de blev satta i, den med endast 50 fångar i.

Månaderna går. De tre finner sin plats i häkteskorridoren, men samtidigt blir Martin allt svagare. En dag svimmar han och slår upp ett stort sår i huvudet. Polischefen vill inte att Martin skall få vård. Dagarna går och Martin svimmar igen. Denna gång är han medvetslös ett längre tag. Han vaknar till av att en polis rycker tag i honom och för honom hastigt ut till garaget där han blir satt i en polisbil. Polisen sätter sig i bilen och låser dörrarna. Nu stormar polischefen och två andra poliser fram till bilen och försöker rycka upp de låsta dörrarna.

Däcken tjuter till när polisen i förarsätet lägger i ettans växel och gasar.
”Vad fan håller du på med”, skriker Martin från baksätet.
”Jag svär vid Allah, om du dör idag så är det i alla fall inte på mitt samvete”, säger polisen och kör mot sjukhuset.
Det visar sig att Martin drabbats av fågelinfluensan.

Sjukhuset är ljust och Martin får till och med gå promenader ute i solskenet. Han trivs inte alls. Han tycker att sjukhussalen är för stor och solen gör ont i hans ögon. Han bönar och ber att få komma tillbaka till det trygga häktet under jorden och bortom solskenet. Hans böner besvaras och han förs tillbaka till häktet.

Efter åtta månader i häkte har det nu blivit dags för rättegång. De tre bestämmer sig för att erkänna, vad de än blir anklagade för. De har hört att under högtiden Eid Al-Fitr brukar alla utländska förbrytare släppas ur fängelset. Det vill säga om de inte fått allt för långa straff.
De anklagas för förfalskning av pass, förfalskning av kreditkort, stöld för en kvart miljon pund, uppsåt att stjäla och urkundsförfalskning.
Va fan, tänker Martin. Men han erkänner allt ändå. De döms till ett års fängelse.

En dag hittar Martin en fånge som hängt sig med sitt
skärp i taket. Martin lyckas få liv i honom igen.
Fången får sex månaders påökning på sitt straff.

Tjänar pengar även om jag är inlåst
Fängelset består av en enorm sal med 150 sängar. Men salen befolkas av uppåt 400 fångar så de flesta får sova på golvet.
Martin lyckas smuggla in 2 000 pund genom ett snitt i sulan på sina flip-flops. Han köper på sig en massa grejer från fängelsets affär som fångarna bara har tillgång till under förmiddagen. Tandkräm, deodorant, kläder och mat.
Nykomlingar som anländer till fängelset efter att fängelsets affär har stängt köper sina varor av Martin för tio gånger det normala priset.

Efter en tid i fängelset blir Jason befordrad till ordningsman. Han tar sin nya uppgift på allvar och är på de fångar som inte följer fängelsets alla regler.
Det är förbjudet att onanera, gambla, ha för långt hår och att försöka ta sitt eget liv.
En dag hittar Martin en fånge som hängt sig med sitt skärp i taket. Martin lyckas få liv i honom igen. Fången får sex månaders påökning på sitt straff.

Jason är på Martin om att han skall klippa sitt hår.
”Fuck you mate”, säger Martin som inte tänker ta några som helst order av sin polare.
Men Jason ger sig inte. Vid uppställning inför frukosten sparkar Jason Martin på benet.
”Rätta dig i ledet motherfucker”, skriker Jason.
”Så fan heller”, säger Martin och ställer sig så nära Jason att deras nästippar nästan vidrör varandras.

Martin vinner duellen och Jason viker undan blicken. Efter frukosten blir Martin inkallad till ett möte med några fångvaktare, bakom dem står Jason och blänger.
”Vi har hört att du inte lyder order och att du dessutom provocerat en övervakare. Vi har övervägt att plussa på ett halvår på ditt straff, men eftersom det här är din första varning så nöjer vi oss med en ursäkt till Jason”.
Martin vet att han har ytterligare två varningar på sig innan han får påökning på straffet. Därför vägrar han att be om ursäkt. Martin korsar armarna och höjer huvudet, han spänner sin blick i Jason.
”Okej, det blir soltortyr”, säger vakten.
”Åh vad skönt. Jag behöver ändå sola”, säger Martin.

Han kläs av till sina kalsonger och han knuffas ut på gården. Det är sommar i Dubai, på gården är det vindstilla och solen gassar. Termometern visar 42 grader.
Han förs till ett stängsel. Ena armen fängslas ovanför hans huvud den andra i höjd med hans midja. Han lämnas i solen i tre timmar.
”Precis vad jag behöver, men jag behöver sol på ryggen också. Kan ni inte vända på mig så att jag får en jämn bränna”, säger Martin med världens största leende på sina läppar.
Efteråt känner han hur ögonen värker.

Chiello tar sig ett snack med Jason. ”Du vet att Martin fått nedsatt syn efter soltortyren va!? Vi är bröder, vad håller du på med? Makten har stigit dig åt huvudet”, säger Chiello.
Jason inser att han blivit förändrad och ser mellan fingrarna när det kommer till Martin i fortsättningen.

Ett skott i ryggen
Dagarna går, Martin ligger ute och solar på gården när han hör ”Jalla Jalla, Martin Jenkins … Airport, airport”, genom högtalarsystemet.

Han är fri. Efter över ett år i fångenskap kan han äntligen återvända till England.
Han skyndar sig in till fångvaktarnas kontor. Där sitter en vakt som Martin tycker om.
”Du är fri från ditt straff i Dubai. Men … Du är efterlyst i Abu Dhabi”, säger han till Martin.

Tårarna tränger fram och till slut rullar de ned längs Martins kinder. Han bryter ihop och försöker dölja ansiktet i sina händer. Han tänker att han inte orkar mer och beslutar sig för att rymma. På andra sidan kontoret ser han grinden ut till friheten, den är öppen.

Då hör han gapskratt bakom sig, Chiello och Jason kommer in på kontoret.
Det var bara ett skämt, Jason hade betalat vakten för att driva med Martin.
Marin säger helt katatoniskt att han hade tänkt springa genom grinden.
Vakten lyfter på sin skjorta och visar sin hölstrade pistol.
– Även om det var ett skämt så hade jag varit tvungen att skjuta dig i ryggen om du hade försökt rymma, säger vakten.

Efterlysningen i Abu Dhabi var ett skämt, men det var inte frigivningen från fängelset.

De tre förs till flygplatsen. Vid incheckningsdisken tar kvinnan god tid på sig för att se om de tre verkligen har rätt att lämna landet. Det har de.
I flygplatsens vänthall beger de sig till en bar. De häller i sig varsin pint. Martin känner hur alkoholen rycker tag i hans kropp, det spritter, han blir euforisk.

Han är fri. •

—————————

* Martin bor idag i London och arbetar som redigerare. Han stöter på Jason då och då på gatan, men de två är inte särskilt goda vänner. Chiello gick bort 2006 under tragiska omständigheter.

Silverkällan, Älvsborgsgatan 31
Hållplats: Ostindiegatan

Här hamnar man när man blivit för gammal för allt annat. Ingen är under 50 och ingen är salongsberusad. Här är man PACKAD. Vi slår oss ner vid ett bord och kommer omgående i samspråk med en man vid namn Ulf som kör lastbil och vill prata sex och samlevnad. Men Ulf hinner bara knappt dela med sig av att han gillar att skeda, förrän hans väninna Eva tar över samtalet. Eva kör den klassiska ”nu ska ni höra på här ungdomar”, så det gör vi. Ulf försöker desperat vinna tillbaka vår uppmärksamhet genom att hälla upp sin avslagna öl i våra glas, men förgäves. Kvällen når sitt absoluta klimax när en kvinna beställer en öl i baren men inte kan betala för den. Barkillen sätter ölen bakom sig och den törstiga kvinnan försöker upprepade gånger luta sig över bardisken och ta den så att hon nästan tippar över. Trevliga detaljer är lappen som informerar om att man inte kan dricka på krita samt att det bara finns en toalett.

———————————————————————————————————-

Pizzeria Emona, Ekedalsgatan 8D
Hållplats Majvallen

”Pizzeria Emona” is the perfect place for a first date…
It’s quite central without being gentrified. The staff have that lovely ”eastern promises” look and are willing to take your euros (true fact). Thats perfect if you plan to play the fancy traveler’s card with your date. The giant windows will let you see the plastic plants and the golden frames of the art hanging on the walls even if you are hanging out in the outdoor-seating with ”a view over tha block”. The advantage of sitting outside ”Emonas” is that you can keep an eye on the trams passing by within 2,5 meters away from you. You know, just in case you have to run away from your date who doesn’t live up to your expectations.
And a friendly warning for all you girls out there: Don’t get tricked by the cosy atmosphere of these 50m2 or you will stay there and end-up six months pregnant, eating a russian-bolognese-pasta all alone (true fact.)

———————————————————————————————————-

Restaurang Bordet, Angereds Torg
Hållplats: Angered centrum

Det första vi noterar när vi kommer in på restaurang Bordet är en liten, skrynklig man som sitter mitt i lokalen och snackar. Med sig själv. Utan uppehåll. Det låter som en remixad blandning av polska och finska men det är fullständigt omöjligt att urskilja ord. När han höjer rösten säger personalen åt honom att sluta svära. Nog för att Angered ligger lite off men att restaurang Bordet har utvecklat ett eget språk är ändå imponerande.

Lokalen delas av med en halv trävägg, på en sida är själva baren och på andra sitter foppatoffel-familjer och äter capricciosa. Tre män med rakad skalle och finsk brytning står vid bardisken och raggar oengagerat på servitrisen som äter kebab i väntan på att gå på sitt skift. Stället domineras av ensamma män som går fram och tillbaka mellan rökrummet (rökrummet!) och baren. Således det perfekta stället för dig som är kvinna, kåt och rökare.

Mvh, Sunkpatrullen nummer 1

———————————————————————————————————-

Alysa pub, aka Narnia, behind City kebab, Norra Hamngatan 36
Hållplats: Brunnsparken/Nordstan

The atmosphere in this exotic night bar would be comparable to a estern european central station where trains have stopped to pass by long time ago and where the waiting room is full of mute gangsters. This is the place where you better look at your beer if you are there for drinking. The good point about this place is that you can be sure to meet nobody that you know and if you drink to much the staff will be happy to make you a too spicy kebab that will make you go straight back to drink a beer after the meal.

PROTIP: If you are an ”old – foreign – prostitute” the waiters won´t touch your money directly with their hands. Now you know,

Mvh, Sunkpatrullen nummer 1

Boken du kommer älska och hata på samma gång.
Det bästa från siten plus en hel del exklusivt material som inte tidigare publicerats. 

Mega Laser Vol.1
Limiterad upplaga på 500 ex.
Numrerade
200 sidor
400×500 mm
—————
99:-
Frakt tillkommer.
—————
Skicka ett mail där det står “MEGA LASER VOL.1” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

Nu är du är äldre, några år. Minnet lever kvar, fast inte på det sättet som du trott. Det lever i ett annat liv, ett annat du, en annan kropp. Tiden är ett lustigt maskineri tänker du. Tiden är din bästa vän och ditt skarpaste vapen. Ett vapen som skär loss bitar av ditt minne du inte orkar handskas med. Varje sekund håller du hårt på tankarna, låter tiden plana ut, sudda ut. Men ibland slår det tillbaka. Ibland är du tillbaka i den hårt belysta natten, på marken. Hör dina tunga andetag. Din kropp blir svullen.
Du blir äldre. Det är ofrånkomligt, tänker du. Att bli äldre. När du var ung, tänker du, när du var ung var du en stark färg. När du blir äldre, bleks du. Och blekare blir du, allt eftersom tiden går.
Du börjar minnas andra saker. Som vem du var på väg till. Vad du gjorde innan och dofterna i hallen då du snörade på dig dina svarta stövlar. Alla intryck runtomkring händelsen blir starkare, du får nästan skyla dina ögon, ljuset är för starkt.
Kanske är det därför, resonerar du, kanske är det därför du bleknar. I solens ljus färgas gräset gult; även du skiftar färg tillslut.

Stora rena snöflingor faller från himlen då du vaknar en morgon i december. Du hör att teven står på och ser en tunn strimma ljus under sovrumsdörren.
Det är Henry, din sambo som gått upp tidigt för att titta på morgonnyheterna på fyran. Du sveper en filt omkring dig, den luktar lavendel och är lila, och kryper tätt intill honom i vardagsrumsoffan. Han lägger sin arm runt dig. Han luktar kaffe och nyvaket svett.
Du uppskattar Henry. Han är snäll, har ett välbetalt jobb och han bryr sig om dig. Egentligen har du aldrig varit förälskad i honom. Det gör dig inte särskilt ledsen, det är något du är införstådd med. Dagen det går upp även för honom kommer han att lämna dig.
Så du väntar.
Med ett leende, kinden mot hans kala bröst. Lyssnar till hans hjärta. Sluter ögonen.
Jag har en tidig julklapp till dig, eller tja, mer som en present, säger han.
Du öppnar ögonen. I teverutan sitter några proffstyckare och pratar om självmordsbombare. Du bryr dig inte.
Henry plockar fram en liten låda med en rosa rosett på. Du öppnar den och plockar fram en liten kub invirad i omslagspapper.
Vad är det för något, undrar du. Får bort allt papper, ser på kuben.
En knockout-spray, säger Henry. Den är olaglig. Jag fick den genom Lasse. Jag tänkte att det kunde vara bra att ha en sådan när du går från tunnelbanan hem från jobbet. Eller tja, på tunnelbanan också, det finns så lite vakter numera.
Du säger tack. Håller den i din hand. Den är militärgrön, avtryckaren svart. Kuben är inte större än en decimeter.
Ett vapen, säger han, det klassas som olaga vapeninnehav så var försiktig om det kommer poliser. Men jag tänkte… hellre att du åker dit för olaga vapeninnehav än blir våldtagen eller något.
Du nickar. Ger honom en puss på munnen, säger tack.
Den är inte tung i din hand. Metallen känns trygg mot din handflata. Det känns bra. Ikväll kommer du att ligga med honom. Det känns bra. Henry känner inte till ditt förflutna.
Du klär på dig och går ut i kylan.
Ni bor i förorten. En ful förort där de omgivande kvarteren mest liknar skokartonger staplade på varandra. Parabolantennerna sträcker sig mot himlen från ett dussintals balkonger. Ett rop på hjälp, en utsträckt hand mot yttervärlden.
Du vandrar stigen ner mot tunnelbanestationen. Det knarrar under dina fötter. Frosten har spridit sig med glittrande kristaller över gräsplättarna, likt en växande cancer. Den tar över allt mer.

”De vuxna har något som barnen saknar.
Något vars sanna ansikte du kysst; ondska.”

Du har fått ett vikariat på en förskola på söder. Du trivs, du tänker inte stanna tills du blir en kopia av de fröknar som jobbar där – än så länge mycket äldre än dig, äldre och bittrare, men du trivs och barnen är dina änglar. Barnen söker sig till dig och du ger dem uppmärksamhet och du lyssnar på dem. Du har aldrig känt dig så behövd i hela ditt liv, aldrig varit så komplett. Du känner att du gör en skillnad, du känner att du betyder något för dem.
Det finns en väsentlig skillnad mellan barn och vuxna. De vuxna har något som barnen saknar. Något vars sanna ansikte du kysst; ondska.
Barnen bråkar och slåss med varandra men inte på grund av illvilja, utan på grund av rädsla eller vanmakt. Aldrig ondska. Missförstånd och sorg. Aldrig ondska. Deras ögon är rena och du älskar det.
Vissa nätter är värre än andra. De svarta halvmånarna under dina ögon växer, blir tyngre. Det känns som om de kommer att spricka, brista och blod rinna ner för dina kinder. Likt en helig Madonna. Men du är knappast helig. Du är smutsig.
Du äcklar dig själv, du kommer alltid att vara smutsig och äcklig. En smutsig och äcklig hora. En behållare man tömmer sperma i. Ett redskap.
JÄVLA HORA, står det i dina gamla anteckningsblock. JÄVLA HORA. Det är din handstil.
Du gick barn och fritidsprogrammet på gymnasiet. De gånger du var där. Du har ingen behörighet. För många IG, för mycket strul och alkohol. För få vänner.
En dag när du går till skolan ser du JÄVLA HORA klottrat på ditt skåp med spritpenna. Det är din handstil.
Ett av barnen på förskolan är ovanligt klängigt. Han är tre och ett halvt år, med stora mandelbruna ögon med långa ögonfransar. Han vill alltid sitta i ditt knä, alltid pilla med ditt hår.
De andra barnen har svårt att leka med honom. Han tar gärna till nävarna om det är något som inte passar honom. Knuffas ofta. Söker kontakt på fel sätt.
En av fröknarna berättar för dig, när ni står i fikarummet med varsin kopp svagt kaffe, att han problem hemma.
Du ska bara veta hur konstig hans mamma är, säger hon. Helt kollrig. Och det märks ju på barnen, säger hon, ja… särskilt på honom, stackaren. Han får inte ens träffa sin pappa. Och det brukar komma helt främmande män och hämta honom. Man har ju fått ringa till hans mamma flera gånger för att se om allt står rätt till om du förstår vad jag menar.
Du nickar.
Det är hemskt, säger hon. Alla barn behöver trygghet, behöver riktlinjer att följa. Mönster.
Mönster, tänker du. Alla behöver mönster.

”Du känner igen pojkens storebror.
Det är precis han som du tror att det är.
Han är en av två.”

Det är snart julafton. Du och Henry julhandlar. Ni trängs bland vassa armbågar och svettiga överrockar.
På håll ser du pojken från förskolan med sin familj på NK. De ser dig inte och för ett ögonblick står tiden stilla. Du hamnar i ett vakuum där allt du byggt upp med tidens hjälp plötsligt slås i spillror.
Du känner igen pojkens storebror. Du vet att du sett honom någon annanstans, i ett annat liv. Ett liv du bekämpat med tidens hjälp, som dina minnen slår sig blodiga över att förtränga, ett liv som på två sekunder står framför dig klart och tydligt, rent som en glimrande diamantyta.
Du känner igen pojkens storebror. Det är precis han som du tror att det är. Han är en av två. En av de två som fullbordade våldtäkten på den skrovliga marken under viadukten.
Du fryser till is, din mage knyter sig och ni lämnar NK utan att blivit sedda. Henry är förbryllad. Men Henry är bara en marionett, någon du styr, någon som inte har förmågan att åsamka dig någon skada. Han är någon som bryr sig om dig, på ett säkert sätt bakom en glasvägg. Som kramar din yta. Ditt skal.
Sakta håller en blomma på att växa upp ur ditt medvetande. En blomma av sammantvinade tankar och riktlinjer. Dina andetag, dina andetag är inte längre en plåga, de är ett nödvändigt ont, bensin du behöver. Du vet vad du ska göra.

Du skriver av adressen från fröknarnas pärm. Han behöver visserligen inte bo på samma ställe som sin lillebror, men det är en början.
Ingen hinner märka något och du smyger ner lappen med adressen i jeansens bakficka.
Sedan kommer pojken, lillebrodern och hänger i ditt ben. Du lyfter upp honom fastän du vet att alla andra barn också vill bli burna då, att de andra fröknarna ger dig onda blickar, men du struntar i det.
Han ser lyckligt på dig med sina mandelbruna ögon. Sina klara friska oskuldsfulla ögon. Du ler mot honom. Han är vacker.
Pojken är så ren och okorrumperad. Hans hjärna är fri att ta emot information, hans tankebanor är outforskade. Han strålar av livsvilja och nyfikenhet. Han är hungrig på livet och vad det har att erbjuda. Finns det änglar på jordklotet så är det oförstörda barn. Det vet du.
Du umgås mycket med pojken den dagen. Frågar om hans familj. Om hans storebror.
Personen som bara varit ett väsen för dig, ett väsen sprunget ur de djupaste brunnarna i helvetet, ett väsen som gjort dig så mycket skada, förvandlas nu sakta till en människa av kött och blod. Vävnader sätts ihop, blod strömmar till, köttet byggs upp.
Dagarna går och du får reda på mer saker. Vad han brukar göra. Var han bor. Vilka han umgås med. Det är inga detaljrika svar, men de ger en övergripande bild.
Han är inte längre en abstrakt varelse, inte längre bara ett ansikte du försökt förtränga i så många år. Han är någon. En av två som fullföljde. Han är en av två.
Han heter S. Han har ett namn.
Du är allt och du är inget.
Han heter S. Han är en människa av kött och blod.
Du är Gud och Gud är död.

Du förändrar ditt utseende, vill inte känna igen din spegelbild. Mellan du är fjorton och arton, har du förändrat din hårfärg, gått ner i vikt, börjar måla dig kraftigt och visar sällan ett leende.
Dina föräldrar dricker sitt kaffe.
Du börjar gå på fester hos människor som är äldre än du själv, börjar ge din kropp till äldre killar, sådana som inte bryr sig om att du är femton år, som kan blunda åt det faktumet att de bjuder en minderårig på sprit för att sedan knäppa upp din behå, fumla med dina tonårsbröst och penetrera dig utan kondom.
Det är väl klart att de pratar om dig. Dina jämnåriga vänner, de du växt upp med, de du lekt med. Det är klart att de pratar.
Och dina föräldrar dricker sitt kaffe.
Tonårsrevolt. Pubertet. Det är lätt att gömma sig bakom ord. Bortförklarande murbyggande ord. Ord att ta skydd bakom. Ord de kan somna till.
Du röker hasch med ett gäng killar du träffat när du liftat till Christiania.
Du tar E första gången med din äldre kusin som partyknarkar, ni sväljer pillret och går ut och dansar hela natten. Ruset vaggar in dig, låter dig gömma dig. De har sina ord, du har dina droger.
Amfetamin drar du upp i näsan första gången på din sextonde födelsedag, sedan sitter du och pillar på din nya mobiltelefon resten av natten, övertygad om att de monterat in en övervakningskamera i den. Att de betraktar dig.
Dina föräldrar dricker sitt kaffe. Rykande svart.
En kväll när du kommer hem är du så borta på tabletter att du får krypa in i hallen och upp för trapporna. Du lägger dig med kläder och skor i sängen, skakar och tror att du kommer att dö. Att din stund är inne.
Din pappa knackar lätt på dörren och frågar hur det står till.
Dra för helvete, skriker du och han stör dig inte mer. Dina föräldrar stör dig aldrig mer. De blir skuggor med kaffekoppar, vålnader av känslor, statyer av kroppar. Kulisser i bleknande papier maché.

Du är fem år och ska börja skolan snart. Du leker med en pojke på din gård. Han heter Tobias och har blont yvigt burrigt hår. Hår som blänker i sommarsolens vackra sång.
Ni springer ikapp på gräset, ni tar er in i trapphusen och plingar på dörrar, springer därifrån.
Jag vill inte heta Tobias, säger han en dag så bestämt han kan, sträcker på sig. Han har smuts i ansiktet och hans klara blå ögon kisar bort över andra sidan vägen.
Man borde få bestämma sitt eget namn, säger han.
Du nickar. Man borde verkligen få bestämma sitt eget namn. Annars är det faktiskt orättvist.
Egentligen trivs du rätt bra med ditt riktiga namn, men efter Tobias påpekat att man borde få välja själv, öppnas en uppsjö av möjligheter framför dig.
Jag vill heta Batman, säger han. Batman är häftig.
Och jag vill heta… Nadja Lee, säger du. Nu heter jag Nadja Lee, säger du.
Tobias tittar på dig. Rynkar på näsan. Men det är klart. Alla kan ju inte heta Batman.
Sedan börjar det regna. Enstaka tunga regndroppar som exploderar mot den asfalterade uppfarten som leder ut från gården.
Kom, ropar Tobias och springer mellan husen, kom kom kom! Du följer tätt efter. Du är inte riktigt lika snabb som honom, ändå springer du ifrån de flesta i din ålder.
Ni springer och ni är Batman och Nadja Lee.
Varför du valt det namnet vet du inte. Det får dig att känna dig stark. Mäktig. Det får dig att känna dig i kontroll.
Enstaka droppar byts snart ut mot ett ihärdigt strilande regn som blöter ner era kläder och skapar regnpölar längs rännstenen, mellan trottoar och gata, där ni susar framåt – inte ännu andfådda, men i högsta grad levande.
Ni får inte vara så långt hemifrån egentligen, och när ni sprungit ännu en bit, känner du snart inte igen dig längre. Du är som i ett annat land.
Husen som sträcker sig över himlen, stirrar ner på er som väldiga monoliter, buskarna som kuvar sig för regnet, allt ser större och hotfullare ut än på gården, eller på dagiset där du spenderar veckodagarna. Dina referenspunkter.
Ni är utforskare på en expedition som stavas F.A.R.A. och du älskar det.
Stupröret spyr ut regnvatten bredvid er. Ni står under ett tak, tittar ut på vägen som leder upp till E4:an, ser lastbilarna dundra förbi på viadukten, ser Shells snäckskal bryta igenom spöregnet med sin neon.
Min mamma kommer att leta efter mig, säger Batman och slänger med sin blå kappa. Ett ljus tänds i hans ögon.
Men vi måste hitta Jokern först… eh, säger han.
Nadja Lee, fyller du i.
Just det, Nadja Lee. Vi måste hitta Jokern först, innan de kommer och hämtar oss. Och jag tror jag vet var han håller hus. Mot fotbollsplanen, utropar han i triumf, vi tar Batmanmobilen!
Ja, vrålar du efter honom och ni kastar er ut i regnet. Det häller ner vatten och ditt blöta långa hår fladdrar för vinden, fastnar i ditt ansikte och klibbar i din panna. För ditt inre kan du se hur ni sitter bredvid varandra, du och Batman i Batmanmobilen med den stora raketen på ryggen, se hur han trycker in en röd knapp, eld spruta ut bakifrån och bilen vråla iväg.
Ni springer ner till fotbollsplanen bredvid fritidset. Planen är gyttjig och ni stannar upp. Flämtar. Drar in luft i era lungor, känner era strupar brinna. Det rinner ner vatten i dina ögon. Dina skor är bara två klumpar av blöt massa. Blött tyg.
Batman hittar en pinne, börjar rita i leran som orsakats av regnet, på fotbollsplanen.
En bil slirar till från vägen. Det är Batmans mamma.
Jag tror vi får hitta Jokern någon annan gång, säger han och tittar på dig.
Du nickar.
Hans mamma skriker till er, rusar över den leriga fotbollsplanen, halkar halvvägs och hennes byxor sölas ner av brun lera.
Hejdå, säger du till Tobias.
Hejdå, säger han tillbaka och nu kan ni höra hans mamma pusta genom regnet. Hon närmar sig i en rasande fart.
Du tittar ner på marken och ser vad Tobias har ritat.
Det är en glad gubbe.

Det är på kvällen, efter ni varit på NK och julhandlat. Ni ligger i sängen. Du läser Harry Martinssons Aniara och Henry läser Carl Johan Vallgrens Den Vidunderliga Kärlekens Historia. Utanför blåser vinden på och fönsterrutorna bågnar inför kraften som slungas mot dem.
Henry lägger undan sin bok.
”Är den bra”, säger han.
Du hummar, har bara läst ett par sidor hittills. ”Vad handlar den om”, säger han. ”Några människor”, säger du, ”i ett rymdskepp på väg mot Mars. Men de hamnar ur kurs och fortsätter åka, iväg mot intigheten”, säger du och försöker koncentrera dig på orden och språket. På de miljoner saker som sägs utan att stå i skrift.
”Är du trött”, säger han. ”Jag läser”. ”Hur länge då?”. ”Vet inte, ett tag till.”.
Han lägger sig på rygg, suckar. ”Det var ett tag sen nu”, säger han. ”Mm”, säger du. ”Tycker du inte det?”. ”Vadå”, säger du men vet precis vad han syftar på.
”Vi hade sex.”. ”Ja, det var det nog.”.
Han suckar igen. En tystnad lägger sig i sovrummet innan han väljer att bryta den igen.
”Vad hände idag egentligen?”, säger han, hoppar mellan ämnen, men du följer hans tankebanor precist. Du vet vad han menar. ”Vad menar du”, säger du. ”På NK. Du såg helt förstörd ut där ett tag. Som om du sett ett spöke eller något.”
”Det var inget”, säger du. Men det var precis vad du sett. En vålnad.
Henry harklar sig. Han är irriterad, frustrerad, det känner du på dig. Märks i luften. Och du förstår honom. Om man står bakom en vägg och hör otydbara röster inifrån undrar man tillslut vad det är som sägs.
Du lägger din fria hand på hans lår. Spänningen i rummet stegrar för att sedan försvinna. Du greppar hans kön, sakta och försiktigt. Börjar föra hans förhud upp och ner, fram och tillbaka i långsamma drag.
Henry suckar av vällust.
Det är för enkelt, tänker du. Alldeles för enkelt.
Du lägger undan Aniara, klipper dina band till goldondern Aniaras oundvikliga färd mot evigheten för en stund och ägnar din uppmärksamhet åt Henry. Tillfredsställer honom. Suddar ut hans bekymmer, tömmer hans oro, hans irritation och hans frustration i din mun. Sväljer.
Det hela är så mekaniskt. Så simpelt.
Och någonstans flera livsåldrar härifrån glider Aniara framåt i den svarta rymden. Tyst och stilla, i färd mot ljuset, stjärnbilden Lyran.

Sekunden man vaknar. Sekunden innan alla bitar lagts på plats, innan ditt medvetande talar om för dig var du är, vem du är – är sekunden du återupplever allting igen.
Dina drömmar blir allt skevare. Skalbaggarna återvänder och tränger in i dig. I andra drömmar växer långa trådar av hud från din kropp. De är fulla av känselsprön och det svider och gör ont när du klämmer på dem. Tvinnar den runt ditt finger. De växer ut ur dina kinder, från dina armar och dina bröst.
I dina drömmar skriker du varje gång du ser en spegel. Dina ögon är gula, som någon med en leversjukdom.
I dina drömmar tar du tillslut fram en sax. Du klipper av hudtrådarna och det droppar blod från de avklippta hudhåren.
I spegeln ser du ut som ett monster.
Men kanske är det att föredra.

Du kommer hem efter jobbet. Måste duscha, måste tvätta dig. Du känner dig smutsig och svett klibbar under dina armhålor.
Det är några dagar kvar till julafton.
Stereon spelar Simon and Garfunkel och Henry sitter och bläddrar i en pocketbok på vardagsrumsgolvet.
Det är lustigt, tänker du, det känns som om ni bara låtsas. Du har sett dina föräldrar, sett hans föräldrar. Sett dem i aktion, sett dem agera, sett verkligheten. Men ni… ni bara låtsas. Låtsasvärld, låtsasproblem.
Du lastar av dig din tjocka vinterjacka, snörar upp kängorna och lägger din väska på pallen som står i hallen.
Tänker på delfiner.
Henry tittar upp. Hälsar. Väntar på att du ska gå fram och ge honom en puss. Väntar förgäves. Du går förbi honom och in i sovrummet. Låtsasliv. Låtsasproblem.
Delfiner.
Delfiner har sex, inte bara i fortplantningssyften, utan även för nöjes skull. De är också det enda djuret, förutom människan, som gruppvåldtar varandra. En ung delfinhona luras ut från flocken av ett gäng hannar. Hon gruppvåldtas systematiskt av hannarna gång på gång. De övar på sexakten.
Hon är ett redskap. Du är ett redskap. Du går in i badrummet. Låser om dig och klär av dig. Ser dig själv i spegeln. Du är hatet. Du är hat.
Tar dig ett bad.
Onanerar under bubblorna.
Dagen efter tar du dig till porten där S bor. En av två. En av två som fullföljde.
Du trycker din handflata mot portdörrens kalla ruta, lämnar fettfläckar efter dig. Tar några djupa andetag. Luften är frisk.
Du tar en risk med att stå här. Det vet du. Han kan komma ut ur porten när som helst. Eller komma upp bakom dig. Men du måste. Måste trycka handflatan mot rutan igen, och igen. Måste göra klart för dig själv att rutan existerar. Att huset är något konkret. Något du kan ta på.
Något du kan spräcka.

Du hittar den andre genom en slump. Du har tagit till vana att bevaka S port och plötsligt kliver den andre ut. Den här gången får du ingen chock. Istället ler du. Du följer efter honom. Kartlägger.
Han är storväxt, precis som du mindes att han var. Han är ful. Samma ryckiga gångstil som en gammal tjackpundare. Du ser honom sälja droger i bilar, nervöst flackande med sina stirriga ögon. Du kommer nära honom. Mycket nära. Du är i princip osynlig då du följer efter honom. Du är Nadja Lee och osårbar.
En natt följer du honom när han lämnar S port. Han går in på en cykelväg strax utanför bostadsområdet och du vet att det är nu det gäller. Det är kväll och månskenet lyser upp de fläckar i asfalten som den artificiella belysningen inte når.
Han hör dig bakom sig och vänder sig om. Den storväxte. Den våldsamma. Ditt hår klibbar fortfarande från hans urin.
Du har förberett dig under lång tid, ändå går det elektriska stötar genom din mage. Du sträcker på ryggen. Du är kort och tunn. Han lång och bred. I din jackficka kramar du cylindern av aluminium. Då får det ske nu. Det finns inga runtomkring. Ni är ensamma.
Du stannar upp. Tittar på honom, håller andan. Han närmar sig, tittar på dig. Öga mot öga. Först ingenting, han fortsätter vandra. Först ingenting, sedan – du kan nästan se att något gnistrar till i hans ögon. Du är för långt ifrån för att verkligen se, men du känner.
Ursäkta, säger han. Följer du efter mig?
Han är inte lika skrämmande som ditt minne målat honom. Han tar några steg mot dig. Ser frågande ut.
Du säger inget, utan höjer din hand med den lilla cylindern av aluminium, siktar mot honom. Han stannar upp, ser förvirrad ut. Är det han Nadja? Är det han? Är du säker?
Du trycker. Trycker. Trycker. Knappjäveln vill inte ner. Inget händer.
Han går närmre dig. Han är storväxt och han blockerar snart månen bakom sin rygg och han kisar med ögonen, försöker placera dig kanske, paniken väller upp inom dig, detta sker inte, detta sker inte. Ni är ensamma och han är tre meter ifrån dig, du hör hans andetag, han närmar sig.
Och så.
Ett klickande, du pressar ner tummen och sprutar ut vätskan rätt framför dig.
Du hör ett skrik. Ett högt och gällt, galet skri, som sprunget ur själens svartaste vrå. Ett dödsskri. Men det är inte han som skriker, det är du.
Du sprayar honom i ansiktet och han vacklar, tappar balansen med händerna över ansiktet. Kanske klöser han sin hud, du vet inte.
Du är Gud och Gud är död.
Du står över honom. Han drar efter andan med frustande ljud. Den stora kroppen vrider och vänder på sig, söker skydd i leran, pressar ner kroppen bort från dig.
Bredvid dina fötter ligger en stock. Du tar upp den, det är en massiv pjäs. Du stirrar på den. Den kryllar av svarta skalbaggar.
Du släpper knockout-sprayen på marken, tar tag i den skitiga stocken med båda händerna. Håller den över ditt huvud. Bark och smuts faller ner i ditt hår.
Skalbaggarna springer in i dina jackärmar, små fötter som sticker mot din hud.
Du är allt och du är inget. Kroppen under dig skälver, du tycker du hör honom viska efter hjälp, sedan kräks han, en våldsam krevad som stänker på dina stövlar.
Och så gör du det. Slår honom i bakhuvudet. Stocken studsar tillbaka och du känner stötvågor genom händerna. Så gör du det igen. Din kropp är ett redskap. Och igen. Och så gör du det igen. Och ännu en gång. Och du skriker. Avgrunden är här. Våldet är makt. Våldet är hatet.
Du slår sönder hans bakhuvud och det är slafsigt och fruktansvärt. Det är blodigt och smutsigt. Det är skönt, åh så skönt. Hans bakhuvud är en rödsvartgrå sörja och ditt nästa slag sänder inga stötvågor genom dina händer.
Så slår du honom igen. Och igen tills dina muskler värker och dina armar skakar.
Han kommer aldrig kunna göra dig illa. Nadja Lee är stark. Ingen kommer någonsin att kunna göra dig illa igen.
Du spottar på kroppen under dig.
Du drar dina händer och fingrar över ditt ansikte. Det är smutsigt och vått av blod.
Du tar ett djupt andetag. Ser dig omkring. Någonstans en bit bort står ett äldre par med vilt stirrande vita skrynkliga ansikten. Du tittar på dem. Darrar med överläppen, morrar tyst. De ser livrädda ut och vänder sig, skyndar sig hem till sina låtsasproblem, låtsasliv. Du hatar dem. Du är hat. Du är hatet. Du hatar deras feghet, deras meningslösa tillvaro, deras urskuldande rädda blickar när de passerar trasigt folk och sådant som inte passar in i deras inrutade liv. Du hatar dem. Du är hatet.
Du spottar ut ytterligare en bit av din själ på marken bredvid den döda kroppen.

Du vandrar runt i en dimma. Henry pratar med dig, ber dig förklara, vill veta vad som sker inom dig, men du ser igenom honom. Vet att han inte bryr sig, inte egentligen. Han är bara en människa. Bara en man. Och människor är i grunden lika.
Alla utom du.
Du är ensam. Har alltid varit. Kommer alltid att vara. Och det är jobbigt för Henry. Jobbigt eftersom han börjar förstå det.
Du lämnar lägenheten, lämnar Henry. Han vet att det är slut. Du vill ändå inte att han ska veta, att han ska behöva lida för det som du gör. Han ska inte lida för din upprättelse, för ditt bygge. Så du lämnar lägenheten, gnuggar handflatorna i ögonen, vandrar på trottoarerna, de kalla livlösa. Och bilarna som far fram över gatorna blir egna livsformer, parasiter som krälar längs asfalten, sökande efter någonstans att stanna. Att fylla sitt kött, sina ådror och vener. Och deras ögon skär genom natten.
Du tuggar på dina naglar och snart känner du smaken av blod.

”Pojkens hand är kall i din. Du berättar
att ni ska gå och hälsa på hans bror.”

Så kommer ögonblicket du levt för. Pojken från förskolan, lillebrodern leker på gården utanför där han bor, ensam, väntar på att hans mamma ska komma ut. Men du hinner före, går några steg in i gården, är inom synhåll, ropar försiktigt.
Han blir osäker först, verkar inte känna igen dig. Reser sig sen upp från sandlådan.
Ditt hjärta bankar.
Pojken trevar sig försiktigt fram mot dig, skiner upp. Du tar hans hand, tittar dig omkring. Ingen har sett dig, ingen ser dig. En fågel skriker från ett träd.
Pojkens hand är kall i din.
Du berättar att ni ska gå och hälsa på hans bror.
Det är mörkt, vintern tvingar bort ljuset redan vid fyratiden och ni går en bit, du erbjuder dig att bära honom. Du bär honom.
Ni går länge, din rygg börjar värka och snart är det kolsvart. Ni går in mot en skogsdunge, samma ställe du mötte den stora, samma väg. Bara några lampor, en del trasiga längs den asfalterade vägen.
Du känner den här vägen nu. Du är en del av den. Ingen rädsla. Ingen rädsla Nadja Lee.
Pojken är otålig, tittar sig omkring. Han är snart rädd. Nu är han rädd, klamrar sig fast vid dig men märker att du inte är som du ska.
Pojken börjar ropa efter sin mamma.
Nadja.
Vakna Nadja Lee, res dig upp.
Ni viker av från den asfalterade vägen. Det känns som att sätta på sig en handske i mörkret, du passar in.
Hans ögon är rena, oskuldsfulla. Du tittar in i dem, ser universums mitt och allt som lever, ser ett fallande dystert regn, ser en ensam flicka som får gå hem från fotbollsplanen i gyttjan alldeles själv.
Han frågar när han får gå hem. Hans röst är främmande i skogens mörker, hans röst är främmande i ekot innanför din kropps väggar.
Du känner den svaga doften av urin. Du vet att det är dags.
Du är redan hemma, viskar du till honom.
Sedan stryper du honom. Tar ett ordentligt tag om hans smala miniatyrhals med dina kalla fingrar. Trycker till hårt, hårdare hårdare, trycker med fingrarna stryper stryper hårt hårdare. Tror att något går av, knakande ljud. Hans ögon, rena ögon, försöker tränga ut ur sina hålor, de sticker ut onaturligt mycket, blir runda, pupillerna vidgas, mörkret sprider sig.
Han blir blå nästan direkt. Hans lungor är så små. Han gör nästan inget motstånd och du kysser honom på hans panna, han tappar mössan bakåt.
Din bror, försöker du säga men kommer inte längre.
Droppar av diamant faller från dina ögon.
Du känner stanken av urin.
Tillslut.
Nu är han bara en docka. Bara ett material i dina händer. Livlös, lealös. Du släpper honom. Han faller ihop på marken.
Pojken är död. Du har strypt honom till döds.
Luften är klar. Du tar ett stort andetag, fyller dina lungor med kallt och rått syre. Allt är stilla.

”Du sträcker ut din arm, för försiktigt rakbladet
över den tunna vita huden. Du kan se dina vener.
Blåa, pulserande. De verkar blinka för dina ögon.”

Du hör duschstrålen slå mot porslinet. Dundrar. Ånga smeker dig i ansiktet.
Ett rakblad vilar mellan din tumme och ditt pekfinger. Du lägger huvudet på sned. Blinkar. Kliar dig i hårbotten. Ditt hår har börjat falla av. Du äter ingenting längre.
Du sträcker ut din arm, för försiktigt rakbladet över den tunna vita huden. Du kan se dina vener. Blåa, pulserande. De verkar blinka för dina ögon.
Du känner bladets tunna egg mot din hud. Imma täcker badrumsfönstret. Vattnet når dig till halsen.
Du drar ett snitt över din underarm.
Först ingenting.
Sedan.
Mörkröda droppar som förenar sig, bildar en strid ström. Och blodet blandas med vattnet du ligger i.
Du blundar.
Men du ser inga mönster i mörkret.
Inga mönster i mörkret.
Inte idag. •

– Jag försöker göra allt jag kan för att dryga ut kassan i det här företaget. Allt från stöldgodshantering till knarkförsäljning i den mån jag har, säger Per.

Men han tycker inte om att stjäla.
– Nej jag snor inte, eller kanske. Det beror på hur man ser det. Jag hittar grejer. Sen om det är grannens grejer spelar det ingen roll. Eller, jo det gör det, eller nej det gör det inte, säger han.

Hursomhelst så tycker han att det känns rätt jobbigt att ta emot pengar av sin tjej. Han försöker förtränga i den mån det går.
– Annars blir man sinnessjuk, änna.

Vår hallick har försökt göra allt han kan och lite till för att få henne att sluta, utan resultat.
– Hon var inne på den banan innan vi träffades så det är svårt att få henne att byta spår. Man blir beroende av snabba pengar. Tusen spänn på en halvtimme får du inte ens om det rinner droger ur öronen på dig. Eller i och för sig. Om det konstant rinner droger från dina öron kan du nog tjäna bättre.

Som vår hallick ser det finns det två typer av horor, köpfitta och hyrfitta. Skillnaden på de två fittorna är att köpfittan får man repa men inte hyrfittan.
Om han fick tag i någon som repat hans hyrfitta skulle han få vederbörande att skrika. Högt.

När hon kommer hem från världens äldsta yrke har hon ett leende på läpparna.
– Hon är oftast glad. Antingen för att det är avklarat eller för att hon trivs med uppmärksamheten, jag vet inte vilket.

Och ert sex. Efter att hon sålt sig?
– Det är inte helt lätt. Man förtränger så benhårt att man inte märker så mycket. Vårt sex kan vara allting från jättemysigt till rena skräckscenariot för potensen. Typ som när hon säger vissa grejer som är helt förödande för själen. Det tar tid att hämta sig från det. •

6 Tips från hallicken; Så få du henne att må bättre:
• Droger fungerar alltid. ”Det du vinner på karusellen det förlorar du på gungorna”.
• Ifrågasätt inte.
• Lyd. Uppför dig som en lydig hund.
• Hindra henne från att göra något dumt.
• Fixa mat
• Pyssla om henne.

Kvoter
Det talas om vakter som misshandlar överförfriskade festprissar. Det finns berättelser om vakter som har kvoter på hur många invandrare de släpper in på sina krogar. Sen finns det konspirationsteorier om att klädsel och ålder bara är bortförklaringar från deras sida. Mycket är skitsnack och många ställen skulle aldrig tillåta sådant beteende från sina dörrvakter. Konstigt nog gör andra det. Enligt Manne är det nödvändigt med våld och kvoter på det ställe där han jobbar. Men han säger också att han och hans kollegor lugnat ner sig en aning.
– Jag kom ihåg för ett par år sen, säger Manne samtidigt som han lutar sig bakåt och kliar sig på huvudet.
– Då var det ner i parkeringshus och sånt med folk. Typ ställen där ingen hör eller ser. Där nere hade vi roligt.

Vad är roligt?
Manne ler. Han minns. Sen berättar han att det inte går att göra så på ett seriöst ställe. Inte om man vill fortsätta jobba som vakt. För de personerna Manne  haft ”roligt” med i parkeringshus, trottoarer eller på bakgårdar, gör anmälningar till polisen. Och en dörrvakt som blir dömd för misshandel får inte fortsätta att jobba som vakt.

Det finns dock knep som vakter av Mannes sort ligger inne med.

– Njurar och revben är favoriter. Jag slår alltid på kroppen. Det är bara idiotiskt att slå någon i ansiktet, säger Manne med sin kraftiga röst.

Hela Manne är rätt kraftig. Stora överarmar och enorma händer. När han står upp kan hans armar inte ligga längs med kroppen, de står ut som två vingar.
– Alla vakter är inte så här biffiga. Men om du var en snubbe som hade bestämt dig för att nita en vakt och det står en mupp på sjuttio kilo och en på hundra kilo framför dig, det är klart som fan att du ger dig på muppen, förklarar Manne.

Tjat
På samma sätt som det finns hetsande vakter finns det också koleriska gäster. Tänk dig själv att det står en grupp fulla människor och tjatar om samma sak i ditt öra samtidigt som du försöker jobba.
– Man måste lära sig att stänga av. Svennar tjatar alltid, säger Manne och håller upp sin hand som öppnar och stänger sig mot hans öra.

Eller tänk dig att du sitter på jobbet och ett gäng aggressiva hormonrågade killar står och hotar att de ska skjuta dig så fort du slutat jobbet.
– Jag skall döda dig är en klassiker.

Så länge de hotar Manne är det lugnt men om de pratar om att döda hans familj svartnar det för ögonen på honom.
Klockan fyra på natten för ett par helger sedan lovade en gäst att döda Manne och hans tjej inom tjugofyra timmar. Manne berättar att killen slog fösta slaget som träffade hans kollega och att allting bara blev svart.

– Jag slog till honom så att han flög upp på en motorhuv, sen stod jag bara och vevade. Jag knäade honom i ansiktet tills mina kollegor kom och drog bort mig.

Det har hänt att Manne och hans kollegor fått anmälningar mot sig men i sådana situationer är det ord mot ord och oftast kommer vakten undan.
– Polisen är inte det jobbigaste, det är tanken på de personer man har nekat eller de som man har nitat.

Därför är Manne alltid beväpnad då han är ledig och har alltid vapen hemma.

Brudar
Pengar och brudar är två av de anledningar till att Manne gillar sitt jobb.
– Det är lätt att få brudar som vakt. Kanske inte om du står och ser ut som en jävla mussla i ansiktet. Men jag är alltid trevlig och ler, du vet. Jag ljuger inte när jag säger att jag lätt kan få två per kväll.

Manne dricker lite kaffe och berättar om förra helgen när det var en tjej som försökte komma in då det var fullsatt på stället. Hon sa att hon skulle göra vad som helst för att få komma in.
– Då tittade jag på henne och sa att det inte är bra att säga såna grejer.
Men tjejen insisterade på att hon verkligen skulle göra vad som helst för att komma in.
– Okej, brorsan här borta är kåt, sa jag och pekade på en kollega.
Tjejen tyckte det var en okej deal och Manne bestämde tid och plats där de skulle ses.
– Sen berättade brorsan för mig att hon började suga och sen knullade dom.

Efter det fick tjejen komma in.

Enligt Manne är det rätt vanligt att tjejer vill knulla med honom och att killar brukar vilja betala för att komma in då det är fullt.
– Igår var det två stycken som erbjöd mig tretusen spänn för att bli insläppta.

Dödshot
Mannes dotter har börjat kasta allt hon kommer åt på golvet. Först skeden sen ett gäng servetter och slutligen en snusdosa. Hon pruttar med munnen så att det rinner saliv ner på hakan och halsen. Manne säger att hon måste vara brevbärarens dotter samtidigt som han tar upp snusdosan från golvet. Han fipplar med dosan och berättar om en kollega som jobbar på ett annat ställe.

Han nekade ett par hårda killar vid dörren och skyllde på att de hade fel klädsel eller nåt i den stilen. Egentligen var det för att de var ”blattar” och att han visste att de inte kunde uppföra sig. En vecka senare när han var ute med sin tjej på en promenad stannade en bil framför dem. Ut kommer tre killar som binder fast honom och kör upp en pistol i hans mun för att visa vem det egentligen är som bestämmer i stan.
– För mig skulle en sån sak inte kunna hända. Inte nu i alla fall. Jag har bra kontakter och det måste man ha nu för tiden om man skall kunna neka de hårdaste killarna. Men när den dagen kommer då vissa personer släpper in sig själva, då är det dags att sluta.

Vi betalar och går ut från kaféet. Men innan vi skiljs åt vill Manne visa mig någonting. Han knäpper upp översta knappen på sina jeans och stoppar ner handen innanför byxan. Ur byxan fiskar han upp en fryspåse med piller. Ecstasy som han ibland säljer på jobbet.

– Kom förbi jobbet någon kväll så får du komma in gratis. Jag lovar att du får kul, säger Manne och blinkar. •

En svart känga placeras på Martins adamsäpple. Det känns som om magen kommer att explodera när han plötsligt får en spark av en stålhättad känga precis under revbenen. Då stampar kängan mot adamsäpplet ned och luften försvinner, en blixt slår genom huvudet, han försöker se. Låser sin blick på den vakt som står rakt över hans huvud.
De skriker någonting till honom men Martin kan inte svara. Även om han hade velat så hade han inte kunnat. Stöten mot adamsäpplet har gjort det svårt att få ut ett enda ljud, han försöker hosta. Så kommer två sparkar i magen. Reflexmässigt vill han vika sig dubbelt, då stampar ner kängan mot adamsäpplet och allt blir svart.

It’s a fantastic feeling of walking in to a seven star hotel and 
just for the feeling order a 700 pound bottle of wine.
I mean I don’t even like wine

Ett par dagar tidigare bodde Martin Jenkins, som då var 25 år, tillsammans med sina kumpaner på sju av Dubais dyraste hotell. De levde som kungar.
– Listen mate, it’s a fantastic feeling of walking in to a seven star hotel and just for the feeling order a 700 pound bottle of wine. I mean I don’t even like wine, säger Martin på sin Londondialekt.

Han är uppväxt i Kings Cross, en av Londons tuffare stadsdelar, och han har livnärt sig på att göra ”dodgy things”. Han har bland annat tjänat pengar på att listat ut hur man lurar spelautomater och genom att sälja stulna restaurangkök. Man skulle kunna kalla honom för en hustler.

Ett par veckor innan resan till Dubai hade hans bästa vän Chiello visat honom att man lätt kunde handla med fejkade kreditkort.
Chiello var en lysande begåvning när det kom till kriminalitet. Hans specialitet var bedrägeri. Till skillnad från Martin hade Chiello växt upp med vägen jämnad för sig. Han var halvschweizare och halvnigerian. Visserligen uppväxt i samma tuffa område som Martin men Ciellos föräldrar var framgångsrika. Hans mamma var psykolog och hans pappa satt på en högt uppsatt post i en schweizisk bank.
Martin och Chiello blev presenterade för varandra när de var 19 år och det klickade på en gång.

Första bluffen
– Look Martin, I know the guy, sa Chiello till Martin den där första gången de skulle handla på ett av Chiellos förfalskade kreditkort.
”The guy” arbetade i en butik på Harvey Nichols, ett rätt så flott varuhus på hörnet Knightsbridge och Sloane Street i London. Martin hade till en början inte varit helt övertygad om att det skulle fungera att handla på Chiellos falska kreditkort. Men i och med att Chiello kände killen i butiken så hängde Martin med.
Chiello provade ett par byxor som han gillade, han bestämde sig för fyra par av dem. Han valde fem par skor i olika färger, även de av en och samma modell som han tyckte passade. Chiello fortsatte att plocka på sig kläder. Martin provade ett par jeans. Kläderna bildade ett mindre berg på disken där ”The Guy” jobbade.

Killen bakom kassan såg frågande, nästan arg ut när han tittade på Chiello.
– Oi, you can’t fucking buy stuff for four grand, you need to put half of it back, sa The Guy.
Chiello hängde tillbaka en del av prylarna och drog sedan kortet genom automaten. Martin var ett par byxor rikare.
– Fraud is about keeping your cool in every situation man, berättar Martin.
Även om Martin nästan uteslutande livnärt sig på kriminalitet så var han inte iskall i alla situationer. Chiello å andra sidan var iskall jämt. Med ”sina” kreditkort gick han på dyra medlemsbarer, han köpte till och med prostituerade på korten. I England är det inte helt ovanligt att en massagesalong säljer sex under bordet. Men i och med att det utåt sett är en vit verksamhet så kan man betala med kort.

Utöver sitt charmiga men samtidigt iskalla yttre hade Chiello bra kontakter. Han köpte tomma kreditkort som han sedan tillverkade i en maskin som han köpt via Ryssland. Maskinen gjorde exakta kopior av Visa-, Diners- och Maestro-kort. Uppgifterna som gjorde korten brukbara köpte han via en kontakt på en engelsk bank. Den ryska maskinen förklädde det blanka kortet till ett riktigt kreditkort med uppgifter som var kopplade till ett kapitalstarkt bankkonto.

Identiteter stjäls
2003, då historien utspelar sig, tjänar Martin omkring 30 000 kronor i månaden på dodgy things. Han ska åka till Thailand tillsammans med sin flickvän. Men han är visserligen inte särskilt intresserad av att åka på en långresa tillsammans med henne men han behövde komma bort från andra kvinnor och bort från dåliga vanor som gjort att han redan som 25-åring drabbats av en mindre hjärtattack.

Dagen innan Thailandsresan går Martin ner till Puben för att ta en öl med Chiello och hans polare. Där blir Martin övertalad om att åka till Dubai och leva som en kung och ligga med prostituerade istället för att, som alla andra, åka till Thailand och älska med sin flickvän. Thailandsväskorna var visserligen packade, men Martin bestämmer sig ändå för att avboka Thailand. Flickvännen får bli arg, det spelar ingen roll, han vill leva the high life.

Planerna sätts i verket. Kreditkort trycks, identiteter stjäls, Fyra pass per person tillverkas. Martin är nu förutom engelsman även fransman, italienare och österrikare. Hans nya franska identitet är Jamie Wellington. Istället för att flyga direkt till Dubai köper de biljetter till Abu Dhabi. I Dubai hålls nämligen en stor mässa vilket innebär att de finaste hotellen är fullbokade och säkerheten lär vara extremt hög.

Herr Wellington och tre andra, däribland Chiello, kliver av planet och tar sig genom tullen utan några problem.
Det är varmt och svettigt, från minareterna hörs bönerop och Martin trivs från första början. Han är visserligen rädd, men han trivs.
De checkar in med sina falska pass på hotell Marriott och bestämmer sig för att det skall bli deras utgångspunkt.
– Vi slängde bara in grejerna i rummet och gick ner till restaurangen för att äta, säger Martin.
På restaurangen dricker de extremt dyra viner, flaska efter flaska. Äter hummer, caviar och kobebiff. Efter brakmåltiden röker de cigarrer.
– Notan var på 800 pund. Jag var skitnervös inombords när den skulle betalas. Men de andra killarna såg coola ut. Det roliga med resan var att vi djävlades med varandra hela tiden. En av killarna var på toaletten när kyparen kom tillbaka så vi satte notan på hans rum, just to fuck with him, säger Martin och skrattar.

”Jag bjuder alla här inne på en drink”.
Applåder utbryter och Chiello blir eskorterad av tiotalet
kvinnor på sin väg mot de andra killarnas bord.

Korten som de har med sig skall tömmas innan de återvänder till London.
Men de vill ha med sig så mycket som möjligt hem. Diamanter, smycken, och kontanter – inte kvitton från lyxkrogar. Kyparen sätter det på rummet utan att blinka. Efter middagen går de till en bar. Chiello går fram till baren och skriker. ”Jag bjuder alla här inne på en drink”. Applåder utbryter och Chiello blir eskorterad av tiotalet kvinnor på sin väg mot de andra killarnas bord. Martin ser att kvinnorna har smak, de är klädda i otroligt dyra kläder och bär vackra smycken.

– I fell for a Russian girl, de andra var från Östeuropa, och Afrika, säger Martin.
Chiello viskar i Martins öra att de är prostituerade. Men Martin tror honom inte.
– Listen mate, jag skulle aldrig ens kunnat gissa att hon var prostituerad. Det var först när vi kom upp till hotellrummet som hon frågade efter pengar. Klart att jag blev paff, berättar Martin.

Nu är Martin är full, han har druckit Jack Daniels med Cola hela kvällen. Med ett bottenlöst konto hann det bli ett par drinkar innan han fick med sig tjejen från baren. Han sätter sig ner på sängkanten och andas tungt genom näsan. Spritångorna smakar sött i gommen och han känner sig hålögd efter den först dagen i Abu Dhabi. Martin betalar tjejen och det är det sista han minns.
Nästa minne. Badrumsdörren står på glänt och att han hör hur det spolas vatten från det marmorbeklädda badrummet. Han går in i badrummet och där står tjejen och tvättar bort blod från sina mörkblå jeans. Hon skriker fuck off.
– Det var lite läskigt. Efter det gick hon, berättar Martin.

Catch me if you can
Dagen därpå checkar de in på fler lyxhotell. Anledningen till att de bor på så många hotell samtidigt heter ”Cash Back”.
En av orsakerna till att Martin lät sig övertalas den där kvällen på puben var att han samma vecka sett filmen ”Catch me if you can” med Leonardo diCaprio. Filmen, som är en sann historia om Frank Abagnale den yngre, handlar om den kanske mest framgångsrika bedragaren genom tiderna. I filmen kommer Frank på att han kan ta ut kontanter från receptionen en gång om dagen.
Anledningen till att Frank tar ut pengar från ett hotell och inte från exempelvis ett växlingskontor är för att det är mycket mindre risk att de blir misstänksamma i och med att han checkat in på hotellet. Dessutom är inte hotellpersonal lika misstänksamma som Forexpersonal som vet hur de skall upptäcka en bluff.

Martin, Chiello och de andra två tar var och en ut maxbeloppet 2000 kronor från alla de hotell de bor på. Det betyder att de varje morgon måste ta sig mellan de olika hotellen och hålla reda på vilken identitet de bor under på de olika hotellen. Det går nästan alltid smärtfritt.

När de checkat in på hotellen bestämmer sig Martin och Chiello sig för att testa korten på riktigt. De går in till en Virgin-skivaffär. Chiello fyller flera varukorgar och bestämmer sig för att köpa ungefär 200 cd-skivor. Martin köper en, men han är överlycklig, för det funkar. Nästa affär blir Timberland, Martin köper två par skor, Chiello sju. Expediten blir misstänksam och frågade efter legitimation. Chiello tar upp rätt pass utan att höja på ögonbrynen. När Martin märker att det funkar får han blodad tand och köper en massa smycken till sin flickvän i nästa affär.

Terroristen och weedet
I och med att Martin är den grönaste i gänget får han inte ta ut pengar på Forex. Det är det knivigaste man kan göra. I värsta fall kunde de ställa en massa frågor och ringa upp banken för att se så att allting stämde. Chiello tar första rundan till Forex i Abu Dhabi.
– He kept his cool as always. Efteråt mötte han oss med världens största leende och 1000 pund, berättar Martin.

Bluffen hade nu satts i rullning och Martin blir mindre nervös för varje köp som går igenom. Efter ett par dagar ansluter sig den femte medlemmen till gänget. En engelsman med föräldrar från Pakistan.
– By the way he looked like a terrorist. Han hade ett långt glest skägg och burrigt svart hår. Det sjukaste var att han skulle ta med sig massor med weed och självklart blev han stoppad i tullen. När tulltjänstemännen skulle tulla honom började han skrika om att han blivit särbehandlad bara för att de tyckte att han såg ut som en terrorist, säger Martin och gapskrattar.
”Racial discrimination”, skriker den skäggbeklädde.
Tulltjänstemännen blir så stressade att de inte hittar weedet.

De närmaste dagarna röker de massor med weed på varandras hotellrum. Martin börjar bli orolig i och med att han kollat upp att man kan få upp till fyra års fängelse för en joint i Abu Dhabi. Men han blir mer bekväm i rökandet ju mer han röker. De träffar prostituerade. Blir fulla. Blir höga. Surplar Piña Colada. Äter steak-sandwich vid poolen. Slappar i hamamen. Får ansiktsbehandlingar. Tävlar om vem som kan ligga med flest prostituerade på en dag. Får pedikyr.
Den skäggbeklädde är dock flitigare och slappar betydligt mindre än de andra. Han stannar bara i tre dagar men åker ändå hem med 150 000 kronor.

Allt går i marmor och vitt
Efter en vecka bestämmer de sig för att bege sig till slutmålet, Dubai.
De checkar ut från hotellen.
– Fuck mate, när vi checkade ut från Marriott låg notan på över 5 000 pund (51 000 kronor). Då var jag skitnervös, trodde att det var för mycket liksom. Men det gick bra. Efteråt hyrde vi en chaufför som körde oss hela vägen till Dubai. Och det kändes så skönt att lämna Abu Dhabi, säger Martin.

Chiello har tidigare gjort ett par resor till Dubai så han väljer ett hotell som han verkligen gillar. Grand Hyatt Dubai. När de kliver in i foajén möts de av överdåd. Framför dem forsar ett vattenfall som kantas av vackra träd. Foajén ser ut som en gigantisk shoppingmall med lyxkrogar och butiker. Allt går i marmor och vitt.
Chiello, tätt följd av de andra, banar sin väg mot receptionen.

”Well hello, Mr King”, säger receptionisten. Shit vi är avslöjade, tänker Martin.
Receptionisten känner igen Chielleo då han spenderat en hel del pengar på detta hotell under en av sina tidigare resor. En annan kille i gänget reagerar instinktivt och checkar in med en av sina identiteter. Två dagar senare har Chiello letat rätt på Mr Kings identitet, den han använde förra gången.
– Jag fattar inte hur han gjorde, men han lyckades checka in som Mr King igen. Pure genius, säger Martin.

Under de kommande dagarna ligger Martin i för att tjäna ihop sina pengar. Dealen som han hade med Chiello var att han skulle ge honom hälften av allt han drog in. Chiello var ju trots allt hjärnan bakom det hela. Och Martin får absolut inte ta ut några som helst summor från Forex.
Men nästan varje dag smiter Martin och en annan i gänget iväg i en limousin till ett växlingskontor i öknen vid Abu Dhabi. Där plockar de ut 1 000 pund vardera. De berättar inget för Chiello.

Målet med resan är att alla skall komma upp till ett visst belopp. Juveler, smycken och kontanter för 30 – 40 000 pund skall de ta med sig tillbaka till London.
När dagen då returresan infinner sig har de inte lyckats komma upp till det beloppet. De struntar i att ta planet. Samma dag åker de fast.

Allt går i cementgrått
Dubai kryllar av butiker som säljer smycken. Det är i en av dessa butiker som Martin, Chiello och Jason, den tredje engelsmannen kliver in. Det är eftermiddag och den värsta värmen har lagt sig. Bakom disken ler två män mot dem. Jason plockar ut guld för 10 000 pund och hans köp går igenom.

När det är Martins tur att betala ber han expediten att dela upp köpet på tre kort. 2 000 pund på det första. Expediten vänder sig om och drar kortet i maskinen, betalningen går inte igenom. På kort nummer två finns inte heller tillräckligt med pengar. När det tredje kortet avvisas säger expediten att de måste ringa upp banken.
– It was then I lost my cool. Jag blev panikslagen och visste inte vad jag skulle göra, säger Martin.
Men Chiello är lugn. Han säger att det antagligen beror på att banken inte vet att Mr. Wellington är i Dubai. Istället för att ringa banken föreslår Chiello att de skall gå till en bankomat för att ta ut pengarna. Han ber att få korten tillbaka. Expediten säger något på arabiska och granska misstänksamt korten.

”Ge mig korten så att vi kan gå till bankomaten”, säger Chiello.

Det hela har tagit mindre än tre minuter, men det känns som en evighet för Martin. I ögonvrån registrerar han att två gestalter kliver in i butiken. Han vänder sig om, där står två poliser i gröna uniformer. De säger något på arabiska till männen bakom disken. Jason ber att få sitt guld så att han kan gå. Expediten skakar på huvudet.

Då frågar poliserna Martin om hans kort är stulna.
”Absolut inte”, svarar Martin.

Chiello inser nu att situationen inte går att rädda. Han ber att få gå på toaletten, poliserna tycker inte att det låter som en bra idé. Chiello påminner dem om att det inte är hans kort som det handlar om, han är bara vän till de båda som handlat guld. De båda poliserna växlar några ord och bestämmer sig för att Chiello kan få besöka toaletten. Väl inne på toaletten gömmer Chiello sina falska pass och kort bakom ett rör. När han kommer ut är det som att han blivit Chiello upphöjt till två. Han har dragit på sig ett enormt självförtroende inne på toaletten. Han rör sig mellan poliserna och expediterna när han försöker övertyga dem om Martin och Jasons oskuld.

”Ge tillbaka korten nu. Vi har legitimation. Det här är galenskap”, säger Chiello.
Då slänger poliserna på handbojor på Jason och Martin.
”Men vad gör ni”, skriker Chiello.
”Du skall lära dig att hålla tyst”, säger en av poliserna och sätter handfängsel även på Chiello.
”Ursäkta, men på vilka grunder griper ni mig”, frågar Chiello.
”Du arresteras för att du pratar för mycket”, säger polisen.

”Kommer jag att bli våldtagen nu?”
Det börjar bli mörkt när de anländer till polisstationen. Ciello förs åt sidan och de två andra förs in till förhörsrummet. Polischefen kliver in och sätter sig på en stol framför dem. Han är lång, muskulös och hans ansikte pryds av ett ståtligt vitt skägg. Hans förhörsteknik är ny för Martin.
”Har du bajsat i dag?”
”Är korten stulna?”
”Vad fan åt du till frukost?”
Polischefen spottar ut frågorna och ser rasande på de två. Martin vet att han borde vara rädd. Men han kan inte hålla sig för skratt. Polischefen blir ursinnig och börjar gräva i Martin och Jasons tillhörigheter som ligger på bordet. Han upptäcker att deras pass är franska.

Martin förklarar att de båda är födda i Paris men att de flyttade till London nästan direkt efter födseln. Därav de dubbla nationaliteterna och brist på kunskap inom det franska språket. De förs ner i ett garage. Chiello har inte synts till på ett tag så Martin antar att han är frisläppt. De förs med handfängsel rakt fram mot en öppen garageport.
Vid den här tidpunkten är Martin övertygad om att de skall bli släppta. Men istället förs de till cellerna under polishuset.

De blir kroppsvisiterade. Ur Jason kalsonger trillar
sju kreditkort ut. Tätt följt av hans riktiga pass.
Både poliserna och Martin skrattar åt situationen.

Men Martins leende suddas långsamt ut när han vänder sig om. Där ser han tio svarta ansikten som stirrar på honom och de ser riktigt upphetsade ut. Martin vänder sig om och frågar poliserna om han kommer att bli våldtagen nu. Poliserna skrattar och föser in honom och Jason i en fängelsekorridor och låser gallret bakom dem.

”Martin!”, ropar Chiello som blivit satt i en fängelsekorridor bredvid Martins och Jasons.
”Chiello, är du också här? Vad kommer att hända med oss”, skriker Martin och greppar krampaktigt gallret. Deras nya cellkamrater skrattar.
”Buhu, vad kommer att hända med oss Chiello”, härmar de.

Häktet under polisstationen är uppdelat i tre korridorer med åtta olåsta celler som rymmer två våningssängar vardera. I Martins och Jasons korridor bor de omkring 50 män. De olika cellerna är uppdelade efter etnicitet. Indierna som är minst värda får sova närmast den stinkande toaletten vid slutet av korridoren. Den bästa cellen befolkas av araber, därefter kommer iranier och afrikaner.
Henry, en man från elfenbenskusten hälsar dem välkomna och erbjuder dem båda sin 90-säng och varsin cigarett.
Martin pratar och röker med Henry långt in på småtimmarna. Till slut tar han av sig skorna, sveper in sig i sin fängelsefilt och lyckas somna.

———————————————–

Detta är första delen av två om Martin. Den andra och avsutande delen hittar du här.