”Är detta verkligen sant”, frågar jag och plockar upp patronen, 
inspekterar den. ”Varför är den inte använd? Toby, varför
är den inte använd?”

”Är detta verkligen sant”, frågar jag och plockar upp patronen, inspekterar den. ”Varför är den inte använd? Toby, varför är den inte använd?”

Toby är fyrtiofem år gammal och har lämnat ett liv som barrister i London bakom sig. Nu är han på vift ute i Europa, och av en händelse har vi blivit goda vänner. Vi delar samma fascination för skrivande och historier båda två. Men ändå har jag svårt att förstå vad han precis har berättat för mig.
Ögonen smalnar när han tar ett bloss på sin mentholcigarett och jag frågar honom igen om det verkligen är sant. Jag frågar inte på ett hånfullt sätt, utan jag menar det verkligen. Vissa historier är för bra för att vara sanna. Av flera anledningar.

”Jag hade precis blivit utslängd av en flicka. Det var en sådan flicka som slänger ut pojkar när hon tröttnat på dem. Eller när deras pengar tagit slut. Olyckligtvis tillhörde jag båda kategorierna i det här fallet. Nu gick det ingen nöd på mig direkt, livet som ung barrist var ett gott sådant. Pengar var inget problem. Jag hade en stor, fin och ljus lägenhet i London, dit jag tog min tillflykt. Vi hade levt intensivt, som unga älskande ofta gör, och jag hade äntligen hittat någon att dela min ensamhet med, så till den milda grad att jag vant mig av med att vara ensam och därmed hade svårt att sova om nätterna i mitt nya singeltillstånd. Detta fick till följd att jag ofta var ute och promenerade de nätter jag inte kunde sova.

Jag brukade gå förbi en utländsk man som höll till vid en av bänkarna nära vattnet. Han var skäggig och smutsig. Luktade illa. Kläderna trasiga. En klassisk uteliggare, helt enkelt.
Vi började prata en natt helt apropå, och följaktligen hände det att jag kom med kaffe i termos och mackor till honom. Ibland när jag hade lagat mat i min ensamhet tog jag med mig överblivna rester. Han uppskattade min vänlighet och berättade historier som gick ut på att han egentligen var en sorts hemlig agent i en revolutionär rörelse nere i XXXX som försökt störta en diktator, men misslyckats och därför tvingats fly någonstans där diktatorns underrätelsetjänst inte kunde hitta honom. Ibland reste han tillbaka till XXXX med olika hemliga ärenden. Nere i XXXX var han väldigt rik, men när han tog sig ur landet kunde han inte ta med sig några pengar eftersom han då skulle bli röjd på något sätt.

Jag tog inte riktigt de här berättelserna på allvar, men han verkade vara en intelligent man och vi pratade om många andra saker, så som klassisk litteratur och musik. Han var väldigt skolad och kunde lite om det mesta, vilket imponerade på mig. 

En natt bjöd jag in honom att sova på min soffa eftersom kylan var rent omänsklig. Han var otroligt tacksam. Vi spelade schack och pratade om Cervantes. Morgonen efter sa han till mig att han skulle resa till XXXX igen och vara borta på obestämbar tid. Han bad mig om att inte berätta det för någon. Han fick mig att lova.

Någon vecka senare ringde en arbetskollega till mig och vi talade om allt möjligt.  Sedan, mot samtalets slut, frågade han om jag hade pratat mer med den ”intellektuella uteliggaren” (det var så mina arbetskolleger refererade till mannen som jag berättat ett par historier om), och jag sa, utan att tänka på det, att han lämnat landet och åkt till XXXX. Min kollega kommenterade det med någon kvick ironisk kommentar och vi tänkte inte mer på det.

En lördag, två veckor senare, får jag ett knastrigt telefonsamtal mitt i natten, uppenbarligen från en telefonkiosk mycket lång härifrån, från min uteliggarvän. Han är arg, jag har aldrig hört honom så upprörd förut. 

”Du lova Toby! Du lova Toby!” ropade han klagande. ”Jag förstår inte vad du menar” sa jag samtidigt som en kall klump i magen tog form. Hur kunde detta vara möjligt? ”Du lova att inte berätta Toby, nu kan jag inte vara din vän längre!”

 ”Hur menar du?” frågade jag, uppenbart skakad.

 ”Du har försatt oss båda i fara Toby, nu måste jag försvinna.” Sedan bröts samtalet, eller om han lade på – det vet jag inte.

Detta var ju otroligt märkligt. Hur kunde denna man veta att jag hade berättat detta till min kollega? Avlyssnade han mig?
Ensamhet är en lurig kompanjon, förstår du. Den fungerar som salt och förstärker liksom salt de komponenter den har att göra med. En svag paranoia, som var ofrånkomlig i det här läget, växte och blev värre eftersom jag mötte den ensam. Och mina nätter blev allt mer som hämtade ur en film. Jag lade märke till en rad underliga ting; en svart bil med tonade rutor stod parkerad utanför min lägenhet i flera nätter. Jag hörde ett klickande ljud i telefonluren efter varje gång jag slagit ett nummer – vilket fick till följd att jag avslutade samtalen så fort som möjligt. Dessutom tyckte jag mig känna igen fler och fler ansikten under min dagliga rutin. De satt på kaféer vid små runda bord med orörda kaffekoppar framför sig. Handlade i samma affärer som jag. De såg ut som vanliga britter, småbarnsföräldrar, fotbollshuliganer, londonbor.

Jag följde nyheterna uppmärksamt. XXXX var ett land i kris, regionen ett söndertrasat inferno och sporadiska nyhetssändningar vittnade om våldsamma attentat åt alla håll. Men diktatorn satt kvar och prånglade ut sitt budskap om att allt var ordning och reda.

Sedan hände inte så mycket annat än att tiden gick… dessa underliga inslag i min vardag och min svettiga paranoia bleknade sakta bort och försvann ur mitt medvetande. Till slut vandrade jag runt i mina vemodiga nätter som om ingenting hade hänt. Jag kände mig inte längre förföljd.

Och så skedde det en dag, ja det var tidigt på dagen, när jag stod i bankomatkön efter ytterligare en sömnlös natt, att min vän, uteliggaren, uppenbarade sig. Jag blev väldigt överraskad. Den här killen var välklädd, nyfriserad och bar på svarta, dyra solglasögon. Hållningen var helt annorlunda och sättet han rörde på sig var… som en annan människa. Han kom fram till mig och jag tror att jag bara stod där med öppen mun, oförmögen att säga något.

”Toby, jag ledsen för samtalet. Jag vill bara säga du är en god människa. Du behandlade mig värdigt när jag kände mig värdelös.”, sa han och log. ”Du räddade mitt liv.”, sa han och tog min hand. I hans hand kände jag något. En sorts present.
Efter detta försvann han ur mitt liv och fyra veckor senare kom nyheten om diktatorns död. Han hade blivit sliten i stycken av en hop uppretade människor.”

… ”Du håller presenten i din hand”, säger Toby och plockar upp ännu en mentholcigarett ur asken framför oss och tänder den i en svepande rörelse. Sedan sippar han på sin fatöl och ser hemlighetsfull ut.

”Så vad betyder det att den är oanvänd?”

Jag får det inte att gå ihop. Patronen känns märklig i min handflata. En budbärare. Ett löfte om likvidering. Eller utebliven sådan.
Tobys ögon smalnar och han läser av min reaktion när han slutligen berättar varför den är oanvänd: ”För att den var avsedd för mig.”

Not: Namnet på landet som åsyftas har tagits bort. Toby heter något annat i verkligheten.

Illustrationen här är gjord av Tobias Mattsson, kolla in hans grejer.

Boken du kommer älska och hata på samma gång.
Det bästa från siten plus en hel del exklusivt material som inte tidigare publicerats. 

Mega Laser Vol.1
Limiterad upplaga på 500 ex.
Numrerade
200 sidor
400×500 mm
—————
99:-
Frakt tillkommer.
—————
Skicka ett mail där det står “MEGA LASER VOL.1” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

Nu är du är äldre, några år. Minnet lever kvar, fast inte på det sättet som du trott. Det lever i ett annat liv, ett annat du, en annan kropp. Tiden är ett lustigt maskineri tänker du. Tiden är din bästa vän och ditt skarpaste vapen. Ett vapen som skär loss bitar av ditt minne du inte orkar handskas med. Varje sekund håller du hårt på tankarna, låter tiden plana ut, sudda ut. Men ibland slår det tillbaka. Ibland är du tillbaka i den hårt belysta natten, på marken. Hör dina tunga andetag. Din kropp blir svullen.
Du blir äldre. Det är ofrånkomligt, tänker du. Att bli äldre. När du var ung, tänker du, när du var ung var du en stark färg. När du blir äldre, bleks du. Och blekare blir du, allt eftersom tiden går.
Du börjar minnas andra saker. Som vem du var på väg till. Vad du gjorde innan och dofterna i hallen då du snörade på dig dina svarta stövlar. Alla intryck runtomkring händelsen blir starkare, du får nästan skyla dina ögon, ljuset är för starkt.
Kanske är det därför, resonerar du, kanske är det därför du bleknar. I solens ljus färgas gräset gult; även du skiftar färg tillslut.

Stora rena snöflingor faller från himlen då du vaknar en morgon i december. Du hör att teven står på och ser en tunn strimma ljus under sovrumsdörren.
Det är Henry, din sambo som gått upp tidigt för att titta på morgonnyheterna på fyran. Du sveper en filt omkring dig, den luktar lavendel och är lila, och kryper tätt intill honom i vardagsrumsoffan. Han lägger sin arm runt dig. Han luktar kaffe och nyvaket svett.
Du uppskattar Henry. Han är snäll, har ett välbetalt jobb och han bryr sig om dig. Egentligen har du aldrig varit förälskad i honom. Det gör dig inte särskilt ledsen, det är något du är införstådd med. Dagen det går upp även för honom kommer han att lämna dig.
Så du väntar.
Med ett leende, kinden mot hans kala bröst. Lyssnar till hans hjärta. Sluter ögonen.
Jag har en tidig julklapp till dig, eller tja, mer som en present, säger han.
Du öppnar ögonen. I teverutan sitter några proffstyckare och pratar om självmordsbombare. Du bryr dig inte.
Henry plockar fram en liten låda med en rosa rosett på. Du öppnar den och plockar fram en liten kub invirad i omslagspapper.
Vad är det för något, undrar du. Får bort allt papper, ser på kuben.
En knockout-spray, säger Henry. Den är olaglig. Jag fick den genom Lasse. Jag tänkte att det kunde vara bra att ha en sådan när du går från tunnelbanan hem från jobbet. Eller tja, på tunnelbanan också, det finns så lite vakter numera.
Du säger tack. Håller den i din hand. Den är militärgrön, avtryckaren svart. Kuben är inte större än en decimeter.
Ett vapen, säger han, det klassas som olaga vapeninnehav så var försiktig om det kommer poliser. Men jag tänkte… hellre att du åker dit för olaga vapeninnehav än blir våldtagen eller något.
Du nickar. Ger honom en puss på munnen, säger tack.
Den är inte tung i din hand. Metallen känns trygg mot din handflata. Det känns bra. Ikväll kommer du att ligga med honom. Det känns bra. Henry känner inte till ditt förflutna.
Du klär på dig och går ut i kylan.
Ni bor i förorten. En ful förort där de omgivande kvarteren mest liknar skokartonger staplade på varandra. Parabolantennerna sträcker sig mot himlen från ett dussintals balkonger. Ett rop på hjälp, en utsträckt hand mot yttervärlden.
Du vandrar stigen ner mot tunnelbanestationen. Det knarrar under dina fötter. Frosten har spridit sig med glittrande kristaller över gräsplättarna, likt en växande cancer. Den tar över allt mer.

”De vuxna har något som barnen saknar.
Något vars sanna ansikte du kysst; ondska.”

Du har fått ett vikariat på en förskola på söder. Du trivs, du tänker inte stanna tills du blir en kopia av de fröknar som jobbar där – än så länge mycket äldre än dig, äldre och bittrare, men du trivs och barnen är dina änglar. Barnen söker sig till dig och du ger dem uppmärksamhet och du lyssnar på dem. Du har aldrig känt dig så behövd i hela ditt liv, aldrig varit så komplett. Du känner att du gör en skillnad, du känner att du betyder något för dem.
Det finns en väsentlig skillnad mellan barn och vuxna. De vuxna har något som barnen saknar. Något vars sanna ansikte du kysst; ondska.
Barnen bråkar och slåss med varandra men inte på grund av illvilja, utan på grund av rädsla eller vanmakt. Aldrig ondska. Missförstånd och sorg. Aldrig ondska. Deras ögon är rena och du älskar det.
Vissa nätter är värre än andra. De svarta halvmånarna under dina ögon växer, blir tyngre. Det känns som om de kommer att spricka, brista och blod rinna ner för dina kinder. Likt en helig Madonna. Men du är knappast helig. Du är smutsig.
Du äcklar dig själv, du kommer alltid att vara smutsig och äcklig. En smutsig och äcklig hora. En behållare man tömmer sperma i. Ett redskap.
JÄVLA HORA, står det i dina gamla anteckningsblock. JÄVLA HORA. Det är din handstil.
Du gick barn och fritidsprogrammet på gymnasiet. De gånger du var där. Du har ingen behörighet. För många IG, för mycket strul och alkohol. För få vänner.
En dag när du går till skolan ser du JÄVLA HORA klottrat på ditt skåp med spritpenna. Det är din handstil.
Ett av barnen på förskolan är ovanligt klängigt. Han är tre och ett halvt år, med stora mandelbruna ögon med långa ögonfransar. Han vill alltid sitta i ditt knä, alltid pilla med ditt hår.
De andra barnen har svårt att leka med honom. Han tar gärna till nävarna om det är något som inte passar honom. Knuffas ofta. Söker kontakt på fel sätt.
En av fröknarna berättar för dig, när ni står i fikarummet med varsin kopp svagt kaffe, att han problem hemma.
Du ska bara veta hur konstig hans mamma är, säger hon. Helt kollrig. Och det märks ju på barnen, säger hon, ja… särskilt på honom, stackaren. Han får inte ens träffa sin pappa. Och det brukar komma helt främmande män och hämta honom. Man har ju fått ringa till hans mamma flera gånger för att se om allt står rätt till om du förstår vad jag menar.
Du nickar.
Det är hemskt, säger hon. Alla barn behöver trygghet, behöver riktlinjer att följa. Mönster.
Mönster, tänker du. Alla behöver mönster.

”Du känner igen pojkens storebror.
Det är precis han som du tror att det är.
Han är en av två.”

Det är snart julafton. Du och Henry julhandlar. Ni trängs bland vassa armbågar och svettiga överrockar.
På håll ser du pojken från förskolan med sin familj på NK. De ser dig inte och för ett ögonblick står tiden stilla. Du hamnar i ett vakuum där allt du byggt upp med tidens hjälp plötsligt slås i spillror.
Du känner igen pojkens storebror. Du vet att du sett honom någon annanstans, i ett annat liv. Ett liv du bekämpat med tidens hjälp, som dina minnen slår sig blodiga över att förtränga, ett liv som på två sekunder står framför dig klart och tydligt, rent som en glimrande diamantyta.
Du känner igen pojkens storebror. Det är precis han som du tror att det är. Han är en av två. En av de två som fullbordade våldtäkten på den skrovliga marken under viadukten.
Du fryser till is, din mage knyter sig och ni lämnar NK utan att blivit sedda. Henry är förbryllad. Men Henry är bara en marionett, någon du styr, någon som inte har förmågan att åsamka dig någon skada. Han är någon som bryr sig om dig, på ett säkert sätt bakom en glasvägg. Som kramar din yta. Ditt skal.
Sakta håller en blomma på att växa upp ur ditt medvetande. En blomma av sammantvinade tankar och riktlinjer. Dina andetag, dina andetag är inte längre en plåga, de är ett nödvändigt ont, bensin du behöver. Du vet vad du ska göra.

Du skriver av adressen från fröknarnas pärm. Han behöver visserligen inte bo på samma ställe som sin lillebror, men det är en början.
Ingen hinner märka något och du smyger ner lappen med adressen i jeansens bakficka.
Sedan kommer pojken, lillebrodern och hänger i ditt ben. Du lyfter upp honom fastän du vet att alla andra barn också vill bli burna då, att de andra fröknarna ger dig onda blickar, men du struntar i det.
Han ser lyckligt på dig med sina mandelbruna ögon. Sina klara friska oskuldsfulla ögon. Du ler mot honom. Han är vacker.
Pojken är så ren och okorrumperad. Hans hjärna är fri att ta emot information, hans tankebanor är outforskade. Han strålar av livsvilja och nyfikenhet. Han är hungrig på livet och vad det har att erbjuda. Finns det änglar på jordklotet så är det oförstörda barn. Det vet du.
Du umgås mycket med pojken den dagen. Frågar om hans familj. Om hans storebror.
Personen som bara varit ett väsen för dig, ett väsen sprunget ur de djupaste brunnarna i helvetet, ett väsen som gjort dig så mycket skada, förvandlas nu sakta till en människa av kött och blod. Vävnader sätts ihop, blod strömmar till, köttet byggs upp.
Dagarna går och du får reda på mer saker. Vad han brukar göra. Var han bor. Vilka han umgås med. Det är inga detaljrika svar, men de ger en övergripande bild.
Han är inte längre en abstrakt varelse, inte längre bara ett ansikte du försökt förtränga i så många år. Han är någon. En av två som fullföljde. Han är en av två.
Han heter S. Han har ett namn.
Du är allt och du är inget.
Han heter S. Han är en människa av kött och blod.
Du är Gud och Gud är död.

Du förändrar ditt utseende, vill inte känna igen din spegelbild. Mellan du är fjorton och arton, har du förändrat din hårfärg, gått ner i vikt, börjar måla dig kraftigt och visar sällan ett leende.
Dina föräldrar dricker sitt kaffe.
Du börjar gå på fester hos människor som är äldre än du själv, börjar ge din kropp till äldre killar, sådana som inte bryr sig om att du är femton år, som kan blunda åt det faktumet att de bjuder en minderårig på sprit för att sedan knäppa upp din behå, fumla med dina tonårsbröst och penetrera dig utan kondom.
Det är väl klart att de pratar om dig. Dina jämnåriga vänner, de du växt upp med, de du lekt med. Det är klart att de pratar.
Och dina föräldrar dricker sitt kaffe.
Tonårsrevolt. Pubertet. Det är lätt att gömma sig bakom ord. Bortförklarande murbyggande ord. Ord att ta skydd bakom. Ord de kan somna till.
Du röker hasch med ett gäng killar du träffat när du liftat till Christiania.
Du tar E första gången med din äldre kusin som partyknarkar, ni sväljer pillret och går ut och dansar hela natten. Ruset vaggar in dig, låter dig gömma dig. De har sina ord, du har dina droger.
Amfetamin drar du upp i näsan första gången på din sextonde födelsedag, sedan sitter du och pillar på din nya mobiltelefon resten av natten, övertygad om att de monterat in en övervakningskamera i den. Att de betraktar dig.
Dina föräldrar dricker sitt kaffe. Rykande svart.
En kväll när du kommer hem är du så borta på tabletter att du får krypa in i hallen och upp för trapporna. Du lägger dig med kläder och skor i sängen, skakar och tror att du kommer att dö. Att din stund är inne.
Din pappa knackar lätt på dörren och frågar hur det står till.
Dra för helvete, skriker du och han stör dig inte mer. Dina föräldrar stör dig aldrig mer. De blir skuggor med kaffekoppar, vålnader av känslor, statyer av kroppar. Kulisser i bleknande papier maché.

Du är fem år och ska börja skolan snart. Du leker med en pojke på din gård. Han heter Tobias och har blont yvigt burrigt hår. Hår som blänker i sommarsolens vackra sång.
Ni springer ikapp på gräset, ni tar er in i trapphusen och plingar på dörrar, springer därifrån.
Jag vill inte heta Tobias, säger han en dag så bestämt han kan, sträcker på sig. Han har smuts i ansiktet och hans klara blå ögon kisar bort över andra sidan vägen.
Man borde få bestämma sitt eget namn, säger han.
Du nickar. Man borde verkligen få bestämma sitt eget namn. Annars är det faktiskt orättvist.
Egentligen trivs du rätt bra med ditt riktiga namn, men efter Tobias påpekat att man borde få välja själv, öppnas en uppsjö av möjligheter framför dig.
Jag vill heta Batman, säger han. Batman är häftig.
Och jag vill heta… Nadja Lee, säger du. Nu heter jag Nadja Lee, säger du.
Tobias tittar på dig. Rynkar på näsan. Men det är klart. Alla kan ju inte heta Batman.
Sedan börjar det regna. Enstaka tunga regndroppar som exploderar mot den asfalterade uppfarten som leder ut från gården.
Kom, ropar Tobias och springer mellan husen, kom kom kom! Du följer tätt efter. Du är inte riktigt lika snabb som honom, ändå springer du ifrån de flesta i din ålder.
Ni springer och ni är Batman och Nadja Lee.
Varför du valt det namnet vet du inte. Det får dig att känna dig stark. Mäktig. Det får dig att känna dig i kontroll.
Enstaka droppar byts snart ut mot ett ihärdigt strilande regn som blöter ner era kläder och skapar regnpölar längs rännstenen, mellan trottoar och gata, där ni susar framåt – inte ännu andfådda, men i högsta grad levande.
Ni får inte vara så långt hemifrån egentligen, och när ni sprungit ännu en bit, känner du snart inte igen dig längre. Du är som i ett annat land.
Husen som sträcker sig över himlen, stirrar ner på er som väldiga monoliter, buskarna som kuvar sig för regnet, allt ser större och hotfullare ut än på gården, eller på dagiset där du spenderar veckodagarna. Dina referenspunkter.
Ni är utforskare på en expedition som stavas F.A.R.A. och du älskar det.
Stupröret spyr ut regnvatten bredvid er. Ni står under ett tak, tittar ut på vägen som leder upp till E4:an, ser lastbilarna dundra förbi på viadukten, ser Shells snäckskal bryta igenom spöregnet med sin neon.
Min mamma kommer att leta efter mig, säger Batman och slänger med sin blå kappa. Ett ljus tänds i hans ögon.
Men vi måste hitta Jokern först… eh, säger han.
Nadja Lee, fyller du i.
Just det, Nadja Lee. Vi måste hitta Jokern först, innan de kommer och hämtar oss. Och jag tror jag vet var han håller hus. Mot fotbollsplanen, utropar han i triumf, vi tar Batmanmobilen!
Ja, vrålar du efter honom och ni kastar er ut i regnet. Det häller ner vatten och ditt blöta långa hår fladdrar för vinden, fastnar i ditt ansikte och klibbar i din panna. För ditt inre kan du se hur ni sitter bredvid varandra, du och Batman i Batmanmobilen med den stora raketen på ryggen, se hur han trycker in en röd knapp, eld spruta ut bakifrån och bilen vråla iväg.
Ni springer ner till fotbollsplanen bredvid fritidset. Planen är gyttjig och ni stannar upp. Flämtar. Drar in luft i era lungor, känner era strupar brinna. Det rinner ner vatten i dina ögon. Dina skor är bara två klumpar av blöt massa. Blött tyg.
Batman hittar en pinne, börjar rita i leran som orsakats av regnet, på fotbollsplanen.
En bil slirar till från vägen. Det är Batmans mamma.
Jag tror vi får hitta Jokern någon annan gång, säger han och tittar på dig.
Du nickar.
Hans mamma skriker till er, rusar över den leriga fotbollsplanen, halkar halvvägs och hennes byxor sölas ner av brun lera.
Hejdå, säger du till Tobias.
Hejdå, säger han tillbaka och nu kan ni höra hans mamma pusta genom regnet. Hon närmar sig i en rasande fart.
Du tittar ner på marken och ser vad Tobias har ritat.
Det är en glad gubbe.

Det är på kvällen, efter ni varit på NK och julhandlat. Ni ligger i sängen. Du läser Harry Martinssons Aniara och Henry läser Carl Johan Vallgrens Den Vidunderliga Kärlekens Historia. Utanför blåser vinden på och fönsterrutorna bågnar inför kraften som slungas mot dem.
Henry lägger undan sin bok.
”Är den bra”, säger han.
Du hummar, har bara läst ett par sidor hittills. ”Vad handlar den om”, säger han. ”Några människor”, säger du, ”i ett rymdskepp på väg mot Mars. Men de hamnar ur kurs och fortsätter åka, iväg mot intigheten”, säger du och försöker koncentrera dig på orden och språket. På de miljoner saker som sägs utan att stå i skrift.
”Är du trött”, säger han. ”Jag läser”. ”Hur länge då?”. ”Vet inte, ett tag till.”.
Han lägger sig på rygg, suckar. ”Det var ett tag sen nu”, säger han. ”Mm”, säger du. ”Tycker du inte det?”. ”Vadå”, säger du men vet precis vad han syftar på.
”Vi hade sex.”. ”Ja, det var det nog.”.
Han suckar igen. En tystnad lägger sig i sovrummet innan han väljer att bryta den igen.
”Vad hände idag egentligen?”, säger han, hoppar mellan ämnen, men du följer hans tankebanor precist. Du vet vad han menar. ”Vad menar du”, säger du. ”På NK. Du såg helt förstörd ut där ett tag. Som om du sett ett spöke eller något.”
”Det var inget”, säger du. Men det var precis vad du sett. En vålnad.
Henry harklar sig. Han är irriterad, frustrerad, det känner du på dig. Märks i luften. Och du förstår honom. Om man står bakom en vägg och hör otydbara röster inifrån undrar man tillslut vad det är som sägs.
Du lägger din fria hand på hans lår. Spänningen i rummet stegrar för att sedan försvinna. Du greppar hans kön, sakta och försiktigt. Börjar föra hans förhud upp och ner, fram och tillbaka i långsamma drag.
Henry suckar av vällust.
Det är för enkelt, tänker du. Alldeles för enkelt.
Du lägger undan Aniara, klipper dina band till goldondern Aniaras oundvikliga färd mot evigheten för en stund och ägnar din uppmärksamhet åt Henry. Tillfredsställer honom. Suddar ut hans bekymmer, tömmer hans oro, hans irritation och hans frustration i din mun. Sväljer.
Det hela är så mekaniskt. Så simpelt.
Och någonstans flera livsåldrar härifrån glider Aniara framåt i den svarta rymden. Tyst och stilla, i färd mot ljuset, stjärnbilden Lyran.

Sekunden man vaknar. Sekunden innan alla bitar lagts på plats, innan ditt medvetande talar om för dig var du är, vem du är – är sekunden du återupplever allting igen.
Dina drömmar blir allt skevare. Skalbaggarna återvänder och tränger in i dig. I andra drömmar växer långa trådar av hud från din kropp. De är fulla av känselsprön och det svider och gör ont när du klämmer på dem. Tvinnar den runt ditt finger. De växer ut ur dina kinder, från dina armar och dina bröst.
I dina drömmar skriker du varje gång du ser en spegel. Dina ögon är gula, som någon med en leversjukdom.
I dina drömmar tar du tillslut fram en sax. Du klipper av hudtrådarna och det droppar blod från de avklippta hudhåren.
I spegeln ser du ut som ett monster.
Men kanske är det att föredra.

Du kommer hem efter jobbet. Måste duscha, måste tvätta dig. Du känner dig smutsig och svett klibbar under dina armhålor.
Det är några dagar kvar till julafton.
Stereon spelar Simon and Garfunkel och Henry sitter och bläddrar i en pocketbok på vardagsrumsgolvet.
Det är lustigt, tänker du, det känns som om ni bara låtsas. Du har sett dina föräldrar, sett hans föräldrar. Sett dem i aktion, sett dem agera, sett verkligheten. Men ni… ni bara låtsas. Låtsasvärld, låtsasproblem.
Du lastar av dig din tjocka vinterjacka, snörar upp kängorna och lägger din väska på pallen som står i hallen.
Tänker på delfiner.
Henry tittar upp. Hälsar. Väntar på att du ska gå fram och ge honom en puss. Väntar förgäves. Du går förbi honom och in i sovrummet. Låtsasliv. Låtsasproblem.
Delfiner.
Delfiner har sex, inte bara i fortplantningssyften, utan även för nöjes skull. De är också det enda djuret, förutom människan, som gruppvåldtar varandra. En ung delfinhona luras ut från flocken av ett gäng hannar. Hon gruppvåldtas systematiskt av hannarna gång på gång. De övar på sexakten.
Hon är ett redskap. Du är ett redskap. Du går in i badrummet. Låser om dig och klär av dig. Ser dig själv i spegeln. Du är hatet. Du är hat.
Tar dig ett bad.
Onanerar under bubblorna.
Dagen efter tar du dig till porten där S bor. En av två. En av två som fullföljde.
Du trycker din handflata mot portdörrens kalla ruta, lämnar fettfläckar efter dig. Tar några djupa andetag. Luften är frisk.
Du tar en risk med att stå här. Det vet du. Han kan komma ut ur porten när som helst. Eller komma upp bakom dig. Men du måste. Måste trycka handflatan mot rutan igen, och igen. Måste göra klart för dig själv att rutan existerar. Att huset är något konkret. Något du kan ta på.
Något du kan spräcka.

Du hittar den andre genom en slump. Du har tagit till vana att bevaka S port och plötsligt kliver den andre ut. Den här gången får du ingen chock. Istället ler du. Du följer efter honom. Kartlägger.
Han är storväxt, precis som du mindes att han var. Han är ful. Samma ryckiga gångstil som en gammal tjackpundare. Du ser honom sälja droger i bilar, nervöst flackande med sina stirriga ögon. Du kommer nära honom. Mycket nära. Du är i princip osynlig då du följer efter honom. Du är Nadja Lee och osårbar.
En natt följer du honom när han lämnar S port. Han går in på en cykelväg strax utanför bostadsområdet och du vet att det är nu det gäller. Det är kväll och månskenet lyser upp de fläckar i asfalten som den artificiella belysningen inte når.
Han hör dig bakom sig och vänder sig om. Den storväxte. Den våldsamma. Ditt hår klibbar fortfarande från hans urin.
Du har förberett dig under lång tid, ändå går det elektriska stötar genom din mage. Du sträcker på ryggen. Du är kort och tunn. Han lång och bred. I din jackficka kramar du cylindern av aluminium. Då får det ske nu. Det finns inga runtomkring. Ni är ensamma.
Du stannar upp. Tittar på honom, håller andan. Han närmar sig, tittar på dig. Öga mot öga. Först ingenting, han fortsätter vandra. Först ingenting, sedan – du kan nästan se att något gnistrar till i hans ögon. Du är för långt ifrån för att verkligen se, men du känner.
Ursäkta, säger han. Följer du efter mig?
Han är inte lika skrämmande som ditt minne målat honom. Han tar några steg mot dig. Ser frågande ut.
Du säger inget, utan höjer din hand med den lilla cylindern av aluminium, siktar mot honom. Han stannar upp, ser förvirrad ut. Är det han Nadja? Är det han? Är du säker?
Du trycker. Trycker. Trycker. Knappjäveln vill inte ner. Inget händer.
Han går närmre dig. Han är storväxt och han blockerar snart månen bakom sin rygg och han kisar med ögonen, försöker placera dig kanske, paniken väller upp inom dig, detta sker inte, detta sker inte. Ni är ensamma och han är tre meter ifrån dig, du hör hans andetag, han närmar sig.
Och så.
Ett klickande, du pressar ner tummen och sprutar ut vätskan rätt framför dig.
Du hör ett skrik. Ett högt och gällt, galet skri, som sprunget ur själens svartaste vrå. Ett dödsskri. Men det är inte han som skriker, det är du.
Du sprayar honom i ansiktet och han vacklar, tappar balansen med händerna över ansiktet. Kanske klöser han sin hud, du vet inte.
Du är Gud och Gud är död.
Du står över honom. Han drar efter andan med frustande ljud. Den stora kroppen vrider och vänder på sig, söker skydd i leran, pressar ner kroppen bort från dig.
Bredvid dina fötter ligger en stock. Du tar upp den, det är en massiv pjäs. Du stirrar på den. Den kryllar av svarta skalbaggar.
Du släpper knockout-sprayen på marken, tar tag i den skitiga stocken med båda händerna. Håller den över ditt huvud. Bark och smuts faller ner i ditt hår.
Skalbaggarna springer in i dina jackärmar, små fötter som sticker mot din hud.
Du är allt och du är inget. Kroppen under dig skälver, du tycker du hör honom viska efter hjälp, sedan kräks han, en våldsam krevad som stänker på dina stövlar.
Och så gör du det. Slår honom i bakhuvudet. Stocken studsar tillbaka och du känner stötvågor genom händerna. Så gör du det igen. Din kropp är ett redskap. Och igen. Och så gör du det igen. Och ännu en gång. Och du skriker. Avgrunden är här. Våldet är makt. Våldet är hatet.
Du slår sönder hans bakhuvud och det är slafsigt och fruktansvärt. Det är blodigt och smutsigt. Det är skönt, åh så skönt. Hans bakhuvud är en rödsvartgrå sörja och ditt nästa slag sänder inga stötvågor genom dina händer.
Så slår du honom igen. Och igen tills dina muskler värker och dina armar skakar.
Han kommer aldrig kunna göra dig illa. Nadja Lee är stark. Ingen kommer någonsin att kunna göra dig illa igen.
Du spottar på kroppen under dig.
Du drar dina händer och fingrar över ditt ansikte. Det är smutsigt och vått av blod.
Du tar ett djupt andetag. Ser dig omkring. Någonstans en bit bort står ett äldre par med vilt stirrande vita skrynkliga ansikten. Du tittar på dem. Darrar med överläppen, morrar tyst. De ser livrädda ut och vänder sig, skyndar sig hem till sina låtsasproblem, låtsasliv. Du hatar dem. Du är hat. Du är hatet. Du hatar deras feghet, deras meningslösa tillvaro, deras urskuldande rädda blickar när de passerar trasigt folk och sådant som inte passar in i deras inrutade liv. Du hatar dem. Du är hatet.
Du spottar ut ytterligare en bit av din själ på marken bredvid den döda kroppen.

Du vandrar runt i en dimma. Henry pratar med dig, ber dig förklara, vill veta vad som sker inom dig, men du ser igenom honom. Vet att han inte bryr sig, inte egentligen. Han är bara en människa. Bara en man. Och människor är i grunden lika.
Alla utom du.
Du är ensam. Har alltid varit. Kommer alltid att vara. Och det är jobbigt för Henry. Jobbigt eftersom han börjar förstå det.
Du lämnar lägenheten, lämnar Henry. Han vet att det är slut. Du vill ändå inte att han ska veta, att han ska behöva lida för det som du gör. Han ska inte lida för din upprättelse, för ditt bygge. Så du lämnar lägenheten, gnuggar handflatorna i ögonen, vandrar på trottoarerna, de kalla livlösa. Och bilarna som far fram över gatorna blir egna livsformer, parasiter som krälar längs asfalten, sökande efter någonstans att stanna. Att fylla sitt kött, sina ådror och vener. Och deras ögon skär genom natten.
Du tuggar på dina naglar och snart känner du smaken av blod.

”Pojkens hand är kall i din. Du berättar
att ni ska gå och hälsa på hans bror.”

Så kommer ögonblicket du levt för. Pojken från förskolan, lillebrodern leker på gården utanför där han bor, ensam, väntar på att hans mamma ska komma ut. Men du hinner före, går några steg in i gården, är inom synhåll, ropar försiktigt.
Han blir osäker först, verkar inte känna igen dig. Reser sig sen upp från sandlådan.
Ditt hjärta bankar.
Pojken trevar sig försiktigt fram mot dig, skiner upp. Du tar hans hand, tittar dig omkring. Ingen har sett dig, ingen ser dig. En fågel skriker från ett träd.
Pojkens hand är kall i din.
Du berättar att ni ska gå och hälsa på hans bror.
Det är mörkt, vintern tvingar bort ljuset redan vid fyratiden och ni går en bit, du erbjuder dig att bära honom. Du bär honom.
Ni går länge, din rygg börjar värka och snart är det kolsvart. Ni går in mot en skogsdunge, samma ställe du mötte den stora, samma väg. Bara några lampor, en del trasiga längs den asfalterade vägen.
Du känner den här vägen nu. Du är en del av den. Ingen rädsla. Ingen rädsla Nadja Lee.
Pojken är otålig, tittar sig omkring. Han är snart rädd. Nu är han rädd, klamrar sig fast vid dig men märker att du inte är som du ska.
Pojken börjar ropa efter sin mamma.
Nadja.
Vakna Nadja Lee, res dig upp.
Ni viker av från den asfalterade vägen. Det känns som att sätta på sig en handske i mörkret, du passar in.
Hans ögon är rena, oskuldsfulla. Du tittar in i dem, ser universums mitt och allt som lever, ser ett fallande dystert regn, ser en ensam flicka som får gå hem från fotbollsplanen i gyttjan alldeles själv.
Han frågar när han får gå hem. Hans röst är främmande i skogens mörker, hans röst är främmande i ekot innanför din kropps väggar.
Du känner den svaga doften av urin. Du vet att det är dags.
Du är redan hemma, viskar du till honom.
Sedan stryper du honom. Tar ett ordentligt tag om hans smala miniatyrhals med dina kalla fingrar. Trycker till hårt, hårdare hårdare, trycker med fingrarna stryper stryper hårt hårdare. Tror att något går av, knakande ljud. Hans ögon, rena ögon, försöker tränga ut ur sina hålor, de sticker ut onaturligt mycket, blir runda, pupillerna vidgas, mörkret sprider sig.
Han blir blå nästan direkt. Hans lungor är så små. Han gör nästan inget motstånd och du kysser honom på hans panna, han tappar mössan bakåt.
Din bror, försöker du säga men kommer inte längre.
Droppar av diamant faller från dina ögon.
Du känner stanken av urin.
Tillslut.
Nu är han bara en docka. Bara ett material i dina händer. Livlös, lealös. Du släpper honom. Han faller ihop på marken.
Pojken är död. Du har strypt honom till döds.
Luften är klar. Du tar ett stort andetag, fyller dina lungor med kallt och rått syre. Allt är stilla.

”Du sträcker ut din arm, för försiktigt rakbladet
över den tunna vita huden. Du kan se dina vener.
Blåa, pulserande. De verkar blinka för dina ögon.”

Du hör duschstrålen slå mot porslinet. Dundrar. Ånga smeker dig i ansiktet.
Ett rakblad vilar mellan din tumme och ditt pekfinger. Du lägger huvudet på sned. Blinkar. Kliar dig i hårbotten. Ditt hår har börjat falla av. Du äter ingenting längre.
Du sträcker ut din arm, för försiktigt rakbladet över den tunna vita huden. Du kan se dina vener. Blåa, pulserande. De verkar blinka för dina ögon.
Du känner bladets tunna egg mot din hud. Imma täcker badrumsfönstret. Vattnet når dig till halsen.
Du drar ett snitt över din underarm.
Först ingenting.
Sedan.
Mörkröda droppar som förenar sig, bildar en strid ström. Och blodet blandas med vattnet du ligger i.
Du blundar.
Men du ser inga mönster i mörkret.
Inga mönster i mörkret.
Inte idag. •

När Radoslav var sexton drog han tillbaka till farsans land där han försökte leva samma liv som hemma. Snabba pengar, knark och action.
– Men det blev för mycket. Jag menar… det är lätt att spela ball i ditt hemkvarter men om du ska spela samma spel i Buenos fucking Aires krävs det mer av en.
Hans Argentinavistelse slutade med att några lokala gangsters ville testa hans lojalitet.
– Fuck man. Det var ingen lek. Tro inte det. Argentina is the shit. Du hade pissat ner dig där så fort du klivit ur taxin.

”Fan alltså, cocaine. Du måste vara en bra pussy
för att lyckas få överdos på det, man.”

Att hänga med Rado är att ständigt vara nervös. Det finns något skrämmande över det sneda breda leendet. Något jobbigt med vibbarna. Karisman kan man inte ta fel på dock. En vandrande bomb. En blandning mellan Marlon Brandos Kurtz från Apocalypse Now och Dennis Hoppers karaktär från samma film. Nu sitter vi i hans kök i en lägenhet en bit ifrån La Rambla – den stora turistgatan som sträcker sig likt en tunga ner till havet. Bandspelaren rullar och bergskedjor av kokain ligger hackade på bordet. Rado suger i sig Mount Everest framför mina ögon. Jag är rädd för att han ska få hjärtattack.

– Fan alltså, cocaine. Du måste vara en bra pussy för att lyckas få överdos på det, man.
Eller ha väldigt bra grejer?
Radoslav slänger en blick av ogillande på mig.
– Ja, säger han. JÄVLIGT bra grejer.

Jag fingrar på bandspelaren och ber om några foton. Vi kanske ska undvika ansiktsbilder.
– Jag bryr mig inte säger han. Du vet, jag håller mig borta från coca numera.
Jaså?
Han tömmer sin Estrella Damm. Klämmer på glasflaskan med sin gigantiska toalettlocks-näve.
– Jag blir en sån kuk på det. Aggressiv och våldsam bara. Sen jag träffade tjejen gör jag det knappt mera.

När Radoslav kom tillbaka från Argentina blev han och hans polare testpiloter för GHB i Skandinavien.
– Vi var bara ett gäng rappare och slödder med känsla för affärer egentligen.
Vi fick grejerna i princip gratis. De kom med lastbilar fulla av dunkar. De sa åt oss att distribuera skiten och se hur det gick. Jag vet inte hur det ser ut där nu alltså, men det är väl mest losers som använder det där nu?
Jag vet inte faktiskt.
– Nej… såklart inte.

Rado lutar sig över mig för att säga något. Han har meckat ihop knarket i olika högar, dels det som ska säljas, dels det som ska användas. Ett gulaktigt pulver med kristaller i. MDMA. Han säljer det för 50 Euro per gram i små gröna påsar som han snurrat ihop och eldat på för att försluta dem.
– Du, säger han och hans kroppshydda döljer det döende soljuset som sträcker sig från balkongen in i lägenheten. Förmörkar mitt synfält. Gissa om jag sköt honom, säger han.

Från gatan hörs hundskall och sporadiska skrik. Några biltutor skär genom natten. Det bubblar av liv.

Du sköt honom?
– Vill du att jag ska svara ärligt? I sådana fall måste jag döda dig. Rado flinar brett.
Jag vill inte att du svarar ärligt.
Rado skrattar och skakar på huvudet. När han går åt sidan exploderar ljuset i mina ögon igen och solförmörkelsen är över.
– Pussies man, världen är full av dem. •

Har du träffat Negert, frågar Lotta.
– Negert?, säger jag.
– Ja, han är vår egen neger. Vi kallade honom bara neger innan, men det låter roligare med Negert. Det är kul att lägga till ”ert” på slutet av namn, testa vet ja, säger Lotta och skrattar.

Plötsligt går ledmotivet från Benny Hill igång på den medhavda kassetspelaren och Negert flyger upp och greppar bandaren, börjar dansa något som mest kan liknas vid kalinka och en kille med tre stolta tuppkammar flyger upp bredvid och de dansar runt i en ring med armarna över varandras axlar.
– De blir alltid såna där när de hör den här låten. Det är skitkul. Sen brukar det sluta med att Negert spöar skiten ur Kivert, du ser han med tre tuppkammar, informerar Lotta muntert.

Negert börjar banka en halvfull ölburk i huvudet på Kivert som inte gör något motstånd och folket som sitter närmast punkgänget börjar diskret förflytta sig lite längre åt sidorna. Till tonerna av Melrose Place´s signaturmelodi hoppar Negert våldsamt på Kivert som försöker slå tillbaka. Det slutar med att de rullar ner för Vita Bergsparkens kullar i vilt slagsmål. Negert som är den större utav dem har inga problem med att få ner Kivert på rygg och spotta honom i ansiktet med ordentliga snorloskor. En del hamnar i hans halvöppna mun. Allt till den nitade punkpublikens skratt.

Lotta berättar att hon föredrar att lyssna på 80-talsmusik så som Kim Wilde och Billy Idol.
– Man kan bli förbannat trött på Onkel Kånkel och Slaskfittorna, som vi brukar lyssna på när vi är ute hela gänget. Eller som när Niklas sätter på ”Knulla röv” på morgonen och det är det första man hör.
– Hehe, jag vet att du gillar det, säger Niklas glatt.
– Är det ingen i ert gäng som har arbete?
– Jo, Könet. Han jobbar på posten. Men han är den enda som super för att han har ångest och inte för att det är roligt, säger Lotta.

Jag undrar om det verkligen kan hålla i längden att supa så hårt som de gör.
– Hur är det med framtiden?
– Vilken framtid? Vad fan är framtid egentligen, säger Könet och tittar på Negert som sitter bredvid och höjer den svenska punkmusiken som strömmar ut ur den svarta kassettspelaren så att det skorrar i högtalarna.

Vi sitter på ett par bänkar och det väller fram allt fler punkare till mötesplatsen. En del heilar när de hälsar. På skoj. Tydligen brukar de heila till varandra när de träffas. Alltid är det någon som stör sig på det.
– Kan man skämta om allt, frågar jag Niklas som precis heilat till Kivert. Kivert sitter bredvid och häller i sig mousserande smultronvin nyss inhandlat från systemet.
– Varför inte? Livet är ju ett skämt, svarar Niklas.

Ledmotivet från Benny Hill går igång igen, och Negert börjar kasta pinnar på Kivert som sitter och pratar med nån tjej.
– Han är så tacksam att ge sig på, anförtror sig Negert till mig, han vill så gärna vara med i vårt gäng att man kan göra vad man vill med honom.

– Reportert, skriker Lotta som börjar fyllna till, nu missade du det bästa ju! Könet fyllde på sin öl med piss och drack.

Negert slår slutligen sönder pinnen mot Kiverts huvud och Kivert börjar blöda. Folk skrattar. Könet är uppe och dansar till Eddie Meduzas ”Runka balle” och juckar mot Negert som inte är sen att hänga med. De springer runt och juckar mot varandra till gängets garv. Könet har nu druckit upp sin vinflaska han öppnade för ett ögonblick sedan och ställer sig framför bänkarna och pissar i den. Sedan tar han flaskhalsen till munnen och dricker sitt eget urin. Negert ser en joggare som han joggar efter ett tag samtidigt som han vrålar orangutangliknande läten. Sedan kommer han tillbaka och lägger sig på rygg. Utmattad.
– Jag behöver mer öl, säger han.

Varför dricka sitt eget piss, undrar jag när jag får en stund själv med Könet på den ena parkbänken.
Könet tittar bort mot hyreshusen som står staplade längre bort, bortom lekplatsen.
– Tja, man kan se det som ett partytrick. Varför inte? Folk blir ju glada av det. •

Tryck som vanligt på play för att lyssna på låten som fotografen valt till sina bilder. Skrolla sedan ned.

Jawohl!

The usual suspects.

Nattljus på Via Laitana/Leitana/Laitena. Jag har aldrig lärt mig stava namnet på gatan, men är en rackare på att uttala dess namn.

Jag önskar att jag var som Peter Sellers ibland. Fast inte död.

Smurfoholics. Håll er borta från Ketamin barn. Det är bara till för hästar.

Barflies when the time is ticking.

Klockan fyra. På natten. Tror jag.

Månen föll ner från himlen. Det tyckte jag var fint.

Här heter de inte Farbror Blå. Här heter de Farbror ”Mossos d’esquadra”

Mörker utomhus. Jag älskar ögon. När jag tecknade förut så tecknade jag alltid ögon. Skotthål i hav.

Lämmeltåg mot orättvisa

El Viejo Pop. San Miguel för 1 Euro flaskan. Vi behöver aldrig lämna varandra.

Husbil.

Jag gillar den här bilden. Jag gillar ordet ”Farmacia”. Jag gillar grönt. Och sol. Jag känner mig som ett barn.

Den stora järnmasken slukar alla som närmar sig. Jag har hört att en tunnelbaneförare i snitt tar död på två människor under en arbetslivstid.

Ramblan. Olika grader av myspys, kan man ju tycka.

Mitt kök. Det orangea är gas. Paranoian är inte din bästa vän när du bor med gastuber överallt.

Utsikt från min balkong. Återstoden av dagen. Anthony Hopkins.

Jag fick hennes nummer. Hon har inte svarat än.

Ah, så de kan engelska i det här landet. Imponerande.