Hela garderoben är fylld av en prunkande planta med decimeterstora buds, som inom kort skall få möjlighet att nyttjas. Ovanför sprider starka lampor sin värme och ljus över växten och ett större rör hjälper till med ventilationen.
– Det är bara en vecka kvar nu, det ska bli gött med lite supply, jag hatar att hassla weed. Det är så jävla tråkigt och dyrt, säger Patrik lystet och blickar ömt ner på sin skapelse, likt en far vars bebis just lärt sig gå.

Patrik är i trettioårsåldern, välklädd och vältränad, kanske rentutav på gränsen till proper. Han arbetar med drift av IT och mailsystem, ett avancerat jobb som slukar mycket av hans tid.
– Ibland har det varit askomplexa jobbuppgifter. Problem som man bara inte fattar vad det beror på, men som jag har löst när jag rökt. Tillslut trillar poletten ner när man sitter hemma och filosoferar och kan slappna av. Sen har jag kommit tillbaks till jobbet på måndagen och bara, vi gör så här gubbar. Till och med cheferna har undrat, hur fan kom du på det där? Skit i det, problem solved.

När började du röka?
– Det var faktiskt på ett sånt där LAN-party i tonåren. Idag röker jag bara någon gång i veckan och låter det aldrig gå ut över träning eller jobb. Det är något som är viktigt för mig att sköta. Vad man än tycker om att göra så njuter man inte om man gör det för mycket. Käkar man det bästa man vet varje lunch så blir det ju tråkigt tillslut. Man får ha psyket att inte låta någonting i sitt liv gå överstyr. Men jag har nog aldrig haft den där missbrukardelen i mig, utan jobbet och familj går först.

Kan du berätta om din första odling?
– Jag fick tag på frön ur nån jävla bag of weed och tänkte jag vill kunna fixa det här själv, det kan inte vara så svårt. Så jag och en polare gick ut i skogen och satte en planta och den växte till sig. Vi planterade ut den i slutet på april och i augusti hade den växt en och en halv meter. Så då tänkte vi, mot slutet på oktober borde den vara klar. Så kom vi ut och såg att det hade varit en jävla massa fina buds. Men så var det massa rådjursspår omkring. De hade länsat allting, rätt segt.

Patriks första möte med inomhusodlandet skedde i föräldrahemmet. Även detta tycktes till en början lovande. Men att hålla starka lampor och starka dofter dolda kan ju vara rätt svårt. Hans pappa upptäckte snart vad som var i görningen i pojkrummet:
– Han bara, jag har inget emot att du odlar, men du kanske skulle tänka lite på ventilation också, det är nog inte så bra att ha fyrahundra watt i en garderob utan ventilation. Så jag la ner den också. Men sen när man flyttade hemifrån så kunde man köra mer obehindrat. Och jag har kört relativt stadigt sedan dess.

Trots att han ofta fått frågan om att hjälpa till i större skala har han har aldrig nappat, aldrig sålt, utan bara gett bort till polare och för att täcka sitt egna bruk:
– Jag vill inte orsaka några problem eller delta i drogmarknaden utan bara sitta hemma och lyssna på musik och röka lite utan att betala överpris.

Vad har du för tips till någon som vill börja odla?
– Om man är teknisk nörd som jag så bör man hålla ett öga på branchen, det sker till exempel mycket just nu inom LED-lampor. Vilket är grymt för då behöver man inte tänka lika mycket på ventilation och fläktar och sånt där.

Så du får bejaka ditt tekniska intresse inom odlandet?

– Ja vi är en massa gamla datanördar som bara älskar tech, och som ringer varandra och ba, fan nu har det kommit nya grejer. Det är spännande med allt som man kan hitta som optimerar och tweakar så man får ut mera av sin odling. Men sen får man ju dra en gräns någonstans också. Men just nu är vi fyra-fem pärs som har någon slags odlarförening, så byter vi sorter med varandra.

Varför är gräs olagligt?

– Historiskt sätt så är det så mycket prestige i att man lyckats skapa ordet knark och att alkohol inte är med i det facket. Så det är väldigt svårt för någon beslutsfattare att erkänna, fan vi gjorde fel. Man lever så mycket på sina röster och som politiker kanske man har offrat hela sitt liv på för att få den position man har. Så då vill man väl inte riskera att hamna i det där pundarfacket. Men samtidigt känner man, fan ge upp det här war on drugs för det funkar inte. Det blir bara tunga druglords som tjänar massa pengar. Vilket känns väldigt fel när all vetenskap vad gäller cannabis pekar på att det inte är en brådkdel  så farligt som alkohol. Jag har till exempel aldrig sett ett bråk i Amsterdam. Till skillnad från Avenyn en lördagkväll, det är ju en jävla warzone.

Vad tror du skulle hända då om det blev lagligt imorgon?


– Fler hade säkert provat men jag tror inte fler hade konverterat och att det skulle bli procentuellt fler cannabisanvändare. Men det vore ju positivt om samhället kunde informera om nackdelar och faror istället för att fängsla ungdomar. Sverige är dessutom en av få stater i världen där man får göra kontroll på din kropp och kan fängsla dig på grund av bruket. Det är helt sjukt egentligen, fattas bara att de ska kontrollera så att inte ens tankar är fel. 

Hur ser din framtidsvision ut?
– Det skulle vara extremt chill att kuna odla ifred som att man gör sitt hemmavin. Och att det inte skulle vara något konstigt med det. Jag hoppas att den scenen växer så att det blir mer legitimt. Och att samhället ser att det funkar. Jag sköter mitt jobb, har inga missbrukarproblem, jag är bara en snubbe som just so happen to love weed.

Öhh duh! Patrik heter ju så klart egentligen något annat. 

—————-

I Mega Laser Vol.2 följer vi skörden av Patriks skötebarn i ett riktigt najs fotoreportage. Håll ut! Bilderna är tagna av Johan Johansson, kolla hans grejer här!

Isolering utan vatten och bröd
Nästa dag blir de presenterade för sina 50 cellkamrater. De får lära sig att den som bestämmer i deras korridor heter Mowain. Han kommer från Dubai och är både kort och satt. Nummer två i hierarkin är Saad, även han från Dubai, han sitter i häktet på grund av att han ertappats med två valiumtabletter. De båda männens kroppar kläds av kaftaner. Deras skinn pryds av djupa ärr och cigarettmärken som vittnar om deras ”styrka och manlighet”.

Araberna betraktar Jason och Martin som en flock lejon. Men Henry är förvånad över hur vänligt Martin och Jason ändå behandlas av araberna, vanligtvis är de mycket mer dominanta mot nykomlingar. De tre engelsmännen kallas upp till förhör igen. Martin skrattar bara som svar åt frågorna de ställer till honom. På grund av den attityden sätts han i isolering. Efter ett par timmar känns det som om hans urinblåsa kommer att explodera. Han skriker att han fan måste gå på toa. Men ingen svarar på hans rop. Efter ytterligare en timma kan han inte hålla sig längre. Han måste uträtta sina behov i ett hörn. Han får varken mat eller vatten under de kommande 20 timmarna, men Chiello lyckas muta någon som smugglar in en lapp under dörren till isoleringscellen.

På lappen står det: Sebastian. Rysk man. Promotionkreditkort. Använder korten i skattesyfte. Martin, Jason och Chiello har nu samma story. Ännu något oklar, men de har en story. Senare samma dag förs de till åklagaren. Martin förs in till ett pampigt rum och åklagaren erbjuder Martin att slå sig ner. Han bjuds på kakor och te. Bakom åklagaren syns Dubais skyline genom ett enormt panoramafönster. Martin kan se de sju skyskraporna han fortfarande är incheckad på. Hur fan hamnade jag här, tänker han.

Åklagaren lägger fram bevisen som är en del kvitton, ett par pass och flera kreditkort som uppenbarligen är förfalskade. Han uppmanar Martin att svara ärligt om han någonsin vill komma från Dubai.

”I plead the fifth och kräver en advokat genom den brittiska ambassaden”
säger Martin kaxigt.

Åklagaren exploderar och skriker att den brittiska ambassaden inte har rätt att lägga sig i detta. Om Martin inte börjar svara på hans frågor så garanterar åklagaren att Martin åtminstone kommer att spendera ett år i häktet innan rättegång. Martin tar hotet på allvar och berättar storyn.

Han heter inte Jamie Wellington, utan Martin Jenkins. Han är en stackars fattig engelsman med fru och två utsvultna barn. Han och hans två vänner som också är fattiga, fick ett erbjudande om att åka till Dubai av Sebastian, en rysk affärsman i London. Sebastian hade sagt att de kunde spendera pengar via kreditkort. På något skattemässigt sätt kunde Sebastian spendera pengar i Dubai. Han ville att de tre skulle ta med guld och smycket tillbaka till honom. Ingen av de tre engelsmännen visste att korten var förfalskade. Det är Sebastian som är skurken.

Åklagaren ser nöjd ut med storyn. In kallas Jason som även han drar samma story.
Åklagaren köper deras historia och säger att de i alla fall kommer att få sitta tre månader i fängelse.
Martin blir förskräckt, tre månader i fängelse känns som en evighet.
De förs ut till väntrummet och Chiello kallas in.
Efter en halvtimma kallas Martin in igen för att skriva under sitt erkännande.

Martin leds in av en polis. I dörröppningen möter de Chiello som i sina handfängslade händer håller påsen med bevis som tidigare låg på bordet framför åklagaren.

Polisen fokuserar på Martin och ser inte vad Chiello håller i sina händer. När åklagaren vänt sig om för att se ut över skylinen har Chiello hastigt ställt sig upp och plockat åt sig påsen med bevis. Efter att Martin skrivit på de sista handlingarna förs de tre tillbaka ut till en jeep som står och väntar på dem. Chiello bär helt synligt med sig den genomskinliga ziplock-påsen med bevis. Konstigt nog reagerar ingen av de två poliserna som eskorterar dem på vad Chiello bär med sig.

Åklagaren hade lovat att de skulle få äta om de svarade ärligt på hans frågor så jeepen stannar vid ett gatukök. De beställer sju kycklingkebaber som de snabbt trycker i sig i baksätet av bilen. Chiello stoppar beviset i skräppåsen. Martin viskar till Chiello och frågar vad fan han håller på med. Chiello säger ingenting och tittar rakt fram. När de kommer till polisstationen håller Chiello påsen med skräp och bevis i sina händer. Precis innan de skall gå in genom dörren till polisstationen skriker en av poliserna.
”Jalla jalla. Vad har du i händerna!?”
”Det är skräpet från kebaberna”, svarar Chiello.
”Men släng det i papperskorgen då”, säger polisen och öppnar locket till soptunnan som står utanför dörren. Chiello släpper ner påsen och de tre går tillbaka till häktet.

”Smell very good”
De hamnar i den största häktesförvaringen med över 100 fångar. Alla har hört om de tre engelsmännen och är nyfikna på att höra hur det gått.
”Det gick utmärkt, nu kan de inte göra någonting”, säger Martin och sträcker upp armarna i en segergest.De tre får ryggdunk och stämningen i den annars tuffaste häktesförvaringen blir festlig. Ett par av fångarna plockar fram skurhinkarna och vänder på dem. De börjar trumma. En arabisk rytm jamas fram och fångarna börjar röra sig till takten. Tillslut firar hela korridoren att de tre engelsmännen kommer att bli frigivna. Alla dansar och sjunger sig hesa. Men den festliga stämningen varar inte så länge. En vakt beordrar Martin och Jason att komma ut. Återigen blir de ivägkörda i en jeep.

Nej, tänker Martin när jeepen bromsar in framför deras sexstjärniga hotell. Samma hotell som de haft som utgångspunkt.

Inne i rummet ligger drivor av kläder, cd-skivor,
shoppingkassar, skokartonger och elartiklar. I kassaskåpet
finner poliserna smycken för över 70 000 pund.

Med handfängsel eskorteras de in av poliserna i foajén. Där står åklagaren och väntar på dem. Den fjärde engelsmannen har fått nys om att hans kumpaner åkt fast och har redan hunnit lämna hotellet i smyg. Det första rummet som de besöker är Jasons och Chiellos. Inne i rummet ligger drivor av kläder, cd-skivor, shoppingkassar, skokartonger och elartiklar. I kassaskåpet finner poliserna smycken för över 70 000 pund. En av de unga polismännen som är med går fram till sängen. Jason och Martin fryser till is. På sängen ligger nämligen en strumpa med deras resterande kreditkort – över 40 stycken. Polisen tar upp strumpan. Men han lägger tillbaka den på sängen när han ser en flaska med aftershave.

Han tar av locket och sprutar ut parfym på sin hals och sina handleder. Han skrattar och säger.
”Smell very good. Very, very good”, på sin dåliga engelska.
Martin tackar gud för att de tagit med sådana hjärndöda poliser till hotellet. Men åklagaren har hittat en fotokopia av ett pass. På bilden syns en man med brunt skinn som han känner igen.
”Aha! Jag visste att det var något skumt med honom”, säger åklagaren när han ser att det är Chiello”.
Fram tills nu var Chiello bara anhållen för att han synts tillsammans med de två och för att han pratat för mycket.
I Martins rum hittar de smycken och 4 000 pund i kontanter. Pengarna får Martin behålla.
”Glöm tre månader, jag ser till så att ni får sitta sju år”, säger åklagaren när de lämnar rummet.

Med kängan mot adamsäpplet
Väl i häktet igen lugnar Chiello de två andra. I och med att han lyckades slänga alla de kvitton och de identiteter som låg i påsen med bevis kommer de inte kunna bevisa att det är de tre som köpt de där grejerna som hittades på deras rum.

I häktet börjar Martin känna sig svag. Han har fått något sorts utslag på huden och han känner sig uttorkad. Både han och Jason har tröttnat på att sitta och vänta. Den fjärde dagen bestämmer de sig för att föra lite väsen. De slår på gallret och skriker att de vill träffa någon från ambassaden. De håller på hela dagen utan resultat. Nästa dag börjar de ropa igen. Polischefen med det stora vita skägget får nog och sliter ut dem. De förs till ett förhörsrum. Jason förs in först. Efter en kvart släpas han ut, medvetslös och totalt sönderslagen. Martin knuffas in. Två vakter knuffar ner honom på golvet. En känga placeras mot adamsäpplet. En spark i magen, kängan trycker till, det blir svart.

Efteråt gör polischefen en deal med Martin i och med att han inte vill bli anmäld för misshandeln. De tre engelsmännen får sitta tillsammans i den första korridoren de blev satta i, den med endast 50 fångar i.

Månaderna går. De tre finner sin plats i häkteskorridoren, men samtidigt blir Martin allt svagare. En dag svimmar han och slår upp ett stort sår i huvudet. Polischefen vill inte att Martin skall få vård. Dagarna går och Martin svimmar igen. Denna gång är han medvetslös ett längre tag. Han vaknar till av att en polis rycker tag i honom och för honom hastigt ut till garaget där han blir satt i en polisbil. Polisen sätter sig i bilen och låser dörrarna. Nu stormar polischefen och två andra poliser fram till bilen och försöker rycka upp de låsta dörrarna.

Däcken tjuter till när polisen i förarsätet lägger i ettans växel och gasar.
”Vad fan håller du på med”, skriker Martin från baksätet.
”Jag svär vid Allah, om du dör idag så är det i alla fall inte på mitt samvete”, säger polisen och kör mot sjukhuset.
Det visar sig att Martin drabbats av fågelinfluensan.

Sjukhuset är ljust och Martin får till och med gå promenader ute i solskenet. Han trivs inte alls. Han tycker att sjukhussalen är för stor och solen gör ont i hans ögon. Han bönar och ber att få komma tillbaka till det trygga häktet under jorden och bortom solskenet. Hans böner besvaras och han förs tillbaka till häktet.

Efter åtta månader i häkte har det nu blivit dags för rättegång. De tre bestämmer sig för att erkänna, vad de än blir anklagade för. De har hört att under högtiden Eid Al-Fitr brukar alla utländska förbrytare släppas ur fängelset. Det vill säga om de inte fått allt för långa straff.
De anklagas för förfalskning av pass, förfalskning av kreditkort, stöld för en kvart miljon pund, uppsåt att stjäla och urkundsförfalskning.
Va fan, tänker Martin. Men han erkänner allt ändå. De döms till ett års fängelse.

En dag hittar Martin en fånge som hängt sig med sitt
skärp i taket. Martin lyckas få liv i honom igen.
Fången får sex månaders påökning på sitt straff.

Tjänar pengar även om jag är inlåst
Fängelset består av en enorm sal med 150 sängar. Men salen befolkas av uppåt 400 fångar så de flesta får sova på golvet.
Martin lyckas smuggla in 2 000 pund genom ett snitt i sulan på sina flip-flops. Han köper på sig en massa grejer från fängelsets affär som fångarna bara har tillgång till under förmiddagen. Tandkräm, deodorant, kläder och mat.
Nykomlingar som anländer till fängelset efter att fängelsets affär har stängt köper sina varor av Martin för tio gånger det normala priset.

Efter en tid i fängelset blir Jason befordrad till ordningsman. Han tar sin nya uppgift på allvar och är på de fångar som inte följer fängelsets alla regler.
Det är förbjudet att onanera, gambla, ha för långt hår och att försöka ta sitt eget liv.
En dag hittar Martin en fånge som hängt sig med sitt skärp i taket. Martin lyckas få liv i honom igen. Fången får sex månaders påökning på sitt straff.

Jason är på Martin om att han skall klippa sitt hår.
”Fuck you mate”, säger Martin som inte tänker ta några som helst order av sin polare.
Men Jason ger sig inte. Vid uppställning inför frukosten sparkar Jason Martin på benet.
”Rätta dig i ledet motherfucker”, skriker Jason.
”Så fan heller”, säger Martin och ställer sig så nära Jason att deras nästippar nästan vidrör varandras.

Martin vinner duellen och Jason viker undan blicken. Efter frukosten blir Martin inkallad till ett möte med några fångvaktare, bakom dem står Jason och blänger.
”Vi har hört att du inte lyder order och att du dessutom provocerat en övervakare. Vi har övervägt att plussa på ett halvår på ditt straff, men eftersom det här är din första varning så nöjer vi oss med en ursäkt till Jason”.
Martin vet att han har ytterligare två varningar på sig innan han får påökning på straffet. Därför vägrar han att be om ursäkt. Martin korsar armarna och höjer huvudet, han spänner sin blick i Jason.
”Okej, det blir soltortyr”, säger vakten.
”Åh vad skönt. Jag behöver ändå sola”, säger Martin.

Han kläs av till sina kalsonger och han knuffas ut på gården. Det är sommar i Dubai, på gården är det vindstilla och solen gassar. Termometern visar 42 grader.
Han förs till ett stängsel. Ena armen fängslas ovanför hans huvud den andra i höjd med hans midja. Han lämnas i solen i tre timmar.
”Precis vad jag behöver, men jag behöver sol på ryggen också. Kan ni inte vända på mig så att jag får en jämn bränna”, säger Martin med världens största leende på sina läppar.
Efteråt känner han hur ögonen värker.

Chiello tar sig ett snack med Jason. ”Du vet att Martin fått nedsatt syn efter soltortyren va!? Vi är bröder, vad håller du på med? Makten har stigit dig åt huvudet”, säger Chiello.
Jason inser att han blivit förändrad och ser mellan fingrarna när det kommer till Martin i fortsättningen.

Ett skott i ryggen
Dagarna går, Martin ligger ute och solar på gården när han hör ”Jalla Jalla, Martin Jenkins … Airport, airport”, genom högtalarsystemet.

Han är fri. Efter över ett år i fångenskap kan han äntligen återvända till England.
Han skyndar sig in till fångvaktarnas kontor. Där sitter en vakt som Martin tycker om.
”Du är fri från ditt straff i Dubai. Men … Du är efterlyst i Abu Dhabi”, säger han till Martin.

Tårarna tränger fram och till slut rullar de ned längs Martins kinder. Han bryter ihop och försöker dölja ansiktet i sina händer. Han tänker att han inte orkar mer och beslutar sig för att rymma. På andra sidan kontoret ser han grinden ut till friheten, den är öppen.

Då hör han gapskratt bakom sig, Chiello och Jason kommer in på kontoret.
Det var bara ett skämt, Jason hade betalat vakten för att driva med Martin.
Marin säger helt katatoniskt att han hade tänkt springa genom grinden.
Vakten lyfter på sin skjorta och visar sin hölstrade pistol.
– Även om det var ett skämt så hade jag varit tvungen att skjuta dig i ryggen om du hade försökt rymma, säger vakten.

Efterlysningen i Abu Dhabi var ett skämt, men det var inte frigivningen från fängelset.

De tre förs till flygplatsen. Vid incheckningsdisken tar kvinnan god tid på sig för att se om de tre verkligen har rätt att lämna landet. Det har de.
I flygplatsens vänthall beger de sig till en bar. De häller i sig varsin pint. Martin känner hur alkoholen rycker tag i hans kropp, det spritter, han blir euforisk.

Han är fri. •

—————————

* Martin bor idag i London och arbetar som redigerare. Han stöter på Jason då och då på gatan, men de två är inte särskilt goda vänner. Chiello gick bort 2006 under tragiska omständigheter.

All of my friends used to tell me afterparties really wasn’t the best way of finding a good boyfriend. Each time I met someone we just ended up travelling together from mushrooms to mushrooms, bodies and minds full of rainbows. But we all know that a rainbows only lasts one day, and at the end of the rainbow only an asshole remains. An asshole who’s not even able to play nirvana on a guitar.

Before completely agreeing on the love theory of my friends, I wanted to try finding a boyfriend at a party. At least one last time. I started the evening by drinking and ended up drunk. Then I went to a park to fuck with a black guy. When we finished I noticed that he had stolen my watch. I started to fight him but he was stronger than me and I ended up going home without my bag… fuck it! The night was still young so I went home and took a shower, changed my clothes, put make-up on and left for a festival in the woods. Someone once said that nature is the best way to gather your thoughts.

At the festival in the middle of an anonymous crowd, a shadow emerged. Yes, I was a bit tipsy and yes he was probably a bit tipsy too, but instead of offering me booze, he asked me if I wanted a cup of tea.

Before I even thought about it, he gave me his phone-number and took mine. He started writing me e-mails each day for two weeks and for once it wasn’t me who fixed the date! THAT’S IT! I HAD A DATE! And a clean one! A picnic in the sun, on the top of a hill with a magical view of the city. Even music and flowers appeared at our rendez-vous. I have to say that I felt like a normal girl, on a normal date.

I learned that he had been on rehab for a couple of months. 
Would a normal girl be scared? Not a normal girl like me.

As the sun was setting he told me about his life, little by little. I learned that he had been on rehab for a couple of months. Would a normal girl be scared? Not a normal girl like me. But as it got darker, he started with these strange confessions. To relax we smoked a joint and he told me more. That he had a good job and that he had a flat, even three of them (!). What does a normal guy do with three apartments? He helps others in need of course!
– Yes, I let people who don’t have anywhere to crash or enough cash to stay anywhere else stay there, he said.
Ohhhh, what a lovely boy!
– And how does this work for you, I asked.
– They kind of work a bit for me you know. They are usually black people. And when they’re sick, I drive them to the closest hospital, he said.
– Sick? Sick??? Why should they be sick, I asked.
– Oh, after cooking for five days, you need a rest, somewhere quiet with more air to breath, my gentle one told me.

It had gotten pitch-black and it started to get cold, the batteries on the radio where all used up. Apart from us, there was no one else in the park so we left and took a train to one of the suburbs outside the city. On the way he explained to me that he chooses places far away from the city-center because he likes big buildings. He also loves ”High level design and architecture”. He wears nice clothes and has a twin sister. He eats fucking sushi, rice and fish that smell like feet, ew. Once, when he was cooking with a friend they burned their kitchen down. Since then, he prefers hiring someone to do it for him.

The train stops. There we are, surrounded by big buildings and albanian nerds listening to kosovo folk music.

At his house we wait in the corridor for a black guy to arrive with the key. When we enter I can see the living room is white, shiny and really huge. And empty. The view from the 10th floor is beautiful. He offers me a glass of wine and next to the glasses, on the plate, there is some ”powder”. While sniffing my line I catch a glimpse of the kitchen. Yes, the kitchen is big. Yes, people use it to cook. No, it doesn’t smell of food. Yes, you can eat it. You can even smoke it.
– But, over here we like it in the veins, he says.

What we shared that night wasn’t love. It was a couple of grams.

Illustrationerna här är gjorda av CODE 26, en illustratör, writer och andralånggatans främsta representant. Kolla hans grejer här.

Boken du kommer älska och hata på samma gång.
Det bästa från siten plus en hel del exklusivt material som inte tidigare publicerats. 

Mega Laser Vol.1
Limiterad upplaga på 500 ex.
Numrerade
200 sidor
400×500 mm
—————
99:-
Frakt tillkommer.
—————
Skicka ett mail där det står “MEGA LASER VOL.1” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

Tätt intill oss sitter det andra människor som sneglar när vi skrattar åt hans otroliga misstag med hasch-brownien.

– Ha ha, vi rökte till och med vattenbong eller u-båt eller vad det kallas under tiden som brownien gräddades, säger David som inte bryr sig om alla de ögonen som bränner i hans nacke från bordet bredvid. I och med att det var 20 gram i den där brownien så ville ingen av de andra smaka. Den var för stark.
- Men jag ville bli beng och gå ut och ragga, säger David och kavlar upp ärmarna på sin rutiga skjorta.

Samma dag hade David blivit dumpad av sin tjej. Och fyra dagar tidigare hade han blivit av med lägenheten, så för tillfället var han var ganska ledsen. Och alla vet ju att om man är ledsen så får en rejäl hasch-brownie en på andra tankar. David tvekade inte en sekund. Han åt upp allt. Hela kakan. Själv. Han kände sig helt okej efteråt, ringde en polare som han skulle möta på Pustervik. På väg ner till 5:ans spårvagn var han glad. På spårvagnshållplatsen började det dunka i kroppen. På spårvagnen kunde han höra sitt eget hjärta. Utanför klubben ekade hans tankar. Men han var inte rädd. Hans motto var: ”I dont give a fuck, I just fuck”

– Jag minns att jag tänkte att det skulle bli en skitbra kväll. Men i kön till klubben började hans tankar studsa allt hårdare. Det kändes som att han hade potatismos i huvudet. Väl inne på Pustervik träffade han sin polare.
- Då hade jag fattat att jag var jävligt beng så jag sa det till honom. Men ehh… jag var väl beng ganska ofta då så han tänkte väl inte så mycket på det, säger David som börjat fippla med en av mina pennor som ligger på bordet framför honom inne på puben.

David reser sig upp. Han återvänder med två öl och beger sig tillbaka in i historien.
- Jag minns att jag han beställa en öl och att jag precis börjat prata med en tjej. Då försvann allt runt omkring mig, en grå dimma hade lagt sig framför mina ögon. Jag sa till min kompis att jag trodde att jag skulle dö, säger David och sneglar bort mot sällskapet bredvid.
David lyckades övertyga sin kompis om att han höll på att dö. De tog sig ut från klubben och fick tag i en taxi som tog dem till sjukhuset.

”Jag dör”

Läkaren frågar David om han tagit någonting. David berättar att han ätit den där brownien men att det inte är därför som han mår dåligt. Jag dör säger David och tittar på läkaren. Han frågar läkaren om man verkligen kan dö av hasch. Allting kan hända svarar läkare. Det är det där svaret som får David att tappa det. Han blir inlagd i ett rum och får en pulsmätare på fingret. Pulsmätaren är kopplad till en maskin som piper för varje slag hans hjärta slår. Normal vilopuls ligger på mellan 60-80. Davids är betydligt högre och det gör honom nervös, maskinen piper allt tätare. Tillslut är den uppe i 220 slag och flera sjuksköterskor kommer in och lägger filtar över honom. Han fryser.

– Då hade jag tvärpanik. Det gjorde ont i ådrorna bredvid ballen på grund av blodet som slog så hårt. Jag ryckte tag i en av sköterskorna och skrek till henne, ”säg till min brorsa och mamma att jag älskade dem, säger David. 
Det är först då som han accepterar att han kommer att dö. Då hör han hur pipet från maskinen börjar sakta in. 
Sköterskorna börjar tejpa fast en massa sladdar på honom. I rummet bredvid kommer en tjej som har tagit LSD in och skriker att hon ser en massa ödlor. Det gör att David inte känner sig så ensam och han lyckas samla sig ännu lite mer.

Helt svettig och galen

Ett par timmar senare står David utanför sjukhuset och hans ex hämtar upp honom i sin bil. Då ser han den där tjejen som just haft en dålig LSD-trip. Hennes pojkvän hämtar henne, de kramas och David hör hur de planerar sin nästa trip.

I och med att han blivit av med sin lägenhet är han tvungen att couch-surfa, men det känns bra. Ingen panik och läkaren hade sagt att det skulle vara bra nu. Men, har man slängt i sig 20 gram så kommer det tillbaka och biter en, förr eller senare. Ett par dagar efter sjukhusvistelsen sitter han på 5:ans spårvagn igen. Helt plötsligt börjar han känna paniken i magen. Den grå dimman kommer smygandes och lägger sig framför hans ögon. Han är livrädd.

"Så jag sprang fram och slet tag i den närmaste medresenären
och skrek att han skulle ge mig sin mobil och att jag höll på att dö. 
Jag hann säkert gå igenom tio personer innan en
snäll tant till slut gav mig sin mobil, hon var väl också livrädd"

– Jag hade ingen mobil och kunde bara tänka på att jag var tvungen att ringa efter en ambulans. Så jag ställde mig upp, mitt i spårvagnen, och skrek att jag håller på att dö. Såklart så försökte alla att undvika ögonkontakt. Så jag sprang fram och slet tag i den närmaste medresenären och skrek att han skulle ge mig sin mobil och att jag höll på att dö. Jag hann säkert gå igenom tio personer innan en snäll tant tillslut gav mig hennes mobil, hon var väl också livrädd. Det där är det enda som jag skäms för än i dag. Jag måste sett ut som en riktig pundare. Helt svettig och galen, säger David och ler, jag skrattar hjärtligt åt hans historia.

Australien och Paris Hilton

Vissa dagar mår han bra, andra mår han sämre. Allting i Göteborg börjar så småningom ge honom ångest och han beger sig till sin mamma i Stockholm. Men i Stockholm känns det inte heller rätt.
- Det kändes som att jag hade en dvärg som satt på min rygg och tryckte ner mig. Jag lämnade inte mammas lägenhet på två månader, säger David.

Davids mamma fick nog och tvingade honom att gå till en psykolog. Det funkade inte heller. David gick på ett besök hos psykologen som envisades med att säga att det berodde på att David inte sett sin pappa sedan han var tre år. Hon sa att hasch-brownien var nyckeln som öppnat dörren till förtryckta minnen. Bullshit tyckte David och gick med sin ångest från mottagningen, hem till sin mamma. Efter en tid i status quo sätter mamman David på ett flygplan till Australien.

Det är först då det börjar vända.
– Jag träffade faktiskt Paris Hilton där – vi dansade med varandra och jag minns att jag tänkte att jag skulle få ligga med Paris. Men ju närmare jag dansade med Paris ju närmare kom hennes livvakter. Tillslut puttade de bort mig, säger David och skrattar.

Det är nu fullt med människor som skrålar inne på puben och jag och David har hunnit med att äta och dricka ett par öl. Han berättar att han fortfarande, sju år efter brownien får ångestattacker men att han har lärt sig att hantera dem nu. Han röker inte gräs längre men han ångrar inte att han testade.

Vad har du lärt dig då, ge mig en moralkaka.

– Alltså, vad fan ska jag säga. Gräs anses ju inte vara en ganska lätt drog i mångas ögon, men den fuckar med ditt huvud. Jag har tagit andra droger och aldrig mått så dåligt.

Vad vill du säga till ungdomarna som kanske läser detta?
– Rök på men gör ingen brownie med 20 gram gräs och hasch i för det kan sluta jävligt dåligt.

En svart känga placeras på Martins adamsäpple. Det känns som om magen kommer att explodera när han plötsligt får en spark av en stålhättad känga precis under revbenen. Då stampar kängan mot adamsäpplet ned och luften försvinner, en blixt slår genom huvudet, han försöker se. Låser sin blick på den vakt som står rakt över hans huvud.
De skriker någonting till honom men Martin kan inte svara. Även om han hade velat så hade han inte kunnat. Stöten mot adamsäpplet har gjort det svårt att få ut ett enda ljud, han försöker hosta. Så kommer två sparkar i magen. Reflexmässigt vill han vika sig dubbelt, då stampar ner kängan mot adamsäpplet och allt blir svart.

It’s a fantastic feeling of walking in to a seven star hotel and 
just for the feeling order a 700 pound bottle of wine.
I mean I don’t even like wine

Ett par dagar tidigare bodde Martin Jenkins, som då var 25 år, tillsammans med sina kumpaner på sju av Dubais dyraste hotell. De levde som kungar.
– Listen mate, it’s a fantastic feeling of walking in to a seven star hotel and just for the feeling order a 700 pound bottle of wine. I mean I don’t even like wine, säger Martin på sin Londondialekt.

Han är uppväxt i Kings Cross, en av Londons tuffare stadsdelar, och han har livnärt sig på att göra ”dodgy things”. Han har bland annat tjänat pengar på att listat ut hur man lurar spelautomater och genom att sälja stulna restaurangkök. Man skulle kunna kalla honom för en hustler.

Ett par veckor innan resan till Dubai hade hans bästa vän Chiello visat honom att man lätt kunde handla med fejkade kreditkort.
Chiello var en lysande begåvning när det kom till kriminalitet. Hans specialitet var bedrägeri. Till skillnad från Martin hade Chiello växt upp med vägen jämnad för sig. Han var halvschweizare och halvnigerian. Visserligen uppväxt i samma tuffa område som Martin men Ciellos föräldrar var framgångsrika. Hans mamma var psykolog och hans pappa satt på en högt uppsatt post i en schweizisk bank.
Martin och Chiello blev presenterade för varandra när de var 19 år och det klickade på en gång.

Första bluffen
– Look Martin, I know the guy, sa Chiello till Martin den där första gången de skulle handla på ett av Chiellos förfalskade kreditkort.
”The guy” arbetade i en butik på Harvey Nichols, ett rätt så flott varuhus på hörnet Knightsbridge och Sloane Street i London. Martin hade till en början inte varit helt övertygad om att det skulle fungera att handla på Chiellos falska kreditkort. Men i och med att Chiello kände killen i butiken så hängde Martin med.
Chiello provade ett par byxor som han gillade, han bestämde sig för fyra par av dem. Han valde fem par skor i olika färger, även de av en och samma modell som han tyckte passade. Chiello fortsatte att plocka på sig kläder. Martin provade ett par jeans. Kläderna bildade ett mindre berg på disken där ”The Guy” jobbade.

Killen bakom kassan såg frågande, nästan arg ut när han tittade på Chiello.
– Oi, you can’t fucking buy stuff for four grand, you need to put half of it back, sa The Guy.
Chiello hängde tillbaka en del av prylarna och drog sedan kortet genom automaten. Martin var ett par byxor rikare.
– Fraud is about keeping your cool in every situation man, berättar Martin.
Även om Martin nästan uteslutande livnärt sig på kriminalitet så var han inte iskall i alla situationer. Chiello å andra sidan var iskall jämt. Med ”sina” kreditkort gick han på dyra medlemsbarer, han köpte till och med prostituerade på korten. I England är det inte helt ovanligt att en massagesalong säljer sex under bordet. Men i och med att det utåt sett är en vit verksamhet så kan man betala med kort.

Utöver sitt charmiga men samtidigt iskalla yttre hade Chiello bra kontakter. Han köpte tomma kreditkort som han sedan tillverkade i en maskin som han köpt via Ryssland. Maskinen gjorde exakta kopior av Visa-, Diners- och Maestro-kort. Uppgifterna som gjorde korten brukbara köpte han via en kontakt på en engelsk bank. Den ryska maskinen förklädde det blanka kortet till ett riktigt kreditkort med uppgifter som var kopplade till ett kapitalstarkt bankkonto.

Identiteter stjäls
2003, då historien utspelar sig, tjänar Martin omkring 30 000 kronor i månaden på dodgy things. Han ska åka till Thailand tillsammans med sin flickvän. Men han är visserligen inte särskilt intresserad av att åka på en långresa tillsammans med henne men han behövde komma bort från andra kvinnor och bort från dåliga vanor som gjort att han redan som 25-åring drabbats av en mindre hjärtattack.

Dagen innan Thailandsresan går Martin ner till Puben för att ta en öl med Chiello och hans polare. Där blir Martin övertalad om att åka till Dubai och leva som en kung och ligga med prostituerade istället för att, som alla andra, åka till Thailand och älska med sin flickvän. Thailandsväskorna var visserligen packade, men Martin bestämmer sig ändå för att avboka Thailand. Flickvännen får bli arg, det spelar ingen roll, han vill leva the high life.

Planerna sätts i verket. Kreditkort trycks, identiteter stjäls, Fyra pass per person tillverkas. Martin är nu förutom engelsman även fransman, italienare och österrikare. Hans nya franska identitet är Jamie Wellington. Istället för att flyga direkt till Dubai köper de biljetter till Abu Dhabi. I Dubai hålls nämligen en stor mässa vilket innebär att de finaste hotellen är fullbokade och säkerheten lär vara extremt hög.

Herr Wellington och tre andra, däribland Chiello, kliver av planet och tar sig genom tullen utan några problem.
Det är varmt och svettigt, från minareterna hörs bönerop och Martin trivs från första början. Han är visserligen rädd, men han trivs.
De checkar in med sina falska pass på hotell Marriott och bestämmer sig för att det skall bli deras utgångspunkt.
– Vi slängde bara in grejerna i rummet och gick ner till restaurangen för att äta, säger Martin.
På restaurangen dricker de extremt dyra viner, flaska efter flaska. Äter hummer, caviar och kobebiff. Efter brakmåltiden röker de cigarrer.
– Notan var på 800 pund. Jag var skitnervös inombords när den skulle betalas. Men de andra killarna såg coola ut. Det roliga med resan var att vi djävlades med varandra hela tiden. En av killarna var på toaletten när kyparen kom tillbaka så vi satte notan på hans rum, just to fuck with him, säger Martin och skrattar.

”Jag bjuder alla här inne på en drink”.
Applåder utbryter och Chiello blir eskorterad av tiotalet
kvinnor på sin väg mot de andra killarnas bord.

Korten som de har med sig skall tömmas innan de återvänder till London.
Men de vill ha med sig så mycket som möjligt hem. Diamanter, smycken, och kontanter – inte kvitton från lyxkrogar. Kyparen sätter det på rummet utan att blinka. Efter middagen går de till en bar. Chiello går fram till baren och skriker. ”Jag bjuder alla här inne på en drink”. Applåder utbryter och Chiello blir eskorterad av tiotalet kvinnor på sin väg mot de andra killarnas bord. Martin ser att kvinnorna har smak, de är klädda i otroligt dyra kläder och bär vackra smycken.

– I fell for a Russian girl, de andra var från Östeuropa, och Afrika, säger Martin.
Chiello viskar i Martins öra att de är prostituerade. Men Martin tror honom inte.
– Listen mate, jag skulle aldrig ens kunnat gissa att hon var prostituerad. Det var först när vi kom upp till hotellrummet som hon frågade efter pengar. Klart att jag blev paff, berättar Martin.

Nu är Martin är full, han har druckit Jack Daniels med Cola hela kvällen. Med ett bottenlöst konto hann det bli ett par drinkar innan han fick med sig tjejen från baren. Han sätter sig ner på sängkanten och andas tungt genom näsan. Spritångorna smakar sött i gommen och han känner sig hålögd efter den först dagen i Abu Dhabi. Martin betalar tjejen och det är det sista han minns.
Nästa minne. Badrumsdörren står på glänt och att han hör hur det spolas vatten från det marmorbeklädda badrummet. Han går in i badrummet och där står tjejen och tvättar bort blod från sina mörkblå jeans. Hon skriker fuck off.
– Det var lite läskigt. Efter det gick hon, berättar Martin.

Catch me if you can
Dagen därpå checkar de in på fler lyxhotell. Anledningen till att de bor på så många hotell samtidigt heter ”Cash Back”.
En av orsakerna till att Martin lät sig övertalas den där kvällen på puben var att han samma vecka sett filmen ”Catch me if you can” med Leonardo diCaprio. Filmen, som är en sann historia om Frank Abagnale den yngre, handlar om den kanske mest framgångsrika bedragaren genom tiderna. I filmen kommer Frank på att han kan ta ut kontanter från receptionen en gång om dagen.
Anledningen till att Frank tar ut pengar från ett hotell och inte från exempelvis ett växlingskontor är för att det är mycket mindre risk att de blir misstänksamma i och med att han checkat in på hotellet. Dessutom är inte hotellpersonal lika misstänksamma som Forexpersonal som vet hur de skall upptäcka en bluff.

Martin, Chiello och de andra två tar var och en ut maxbeloppet 2000 kronor från alla de hotell de bor på. Det betyder att de varje morgon måste ta sig mellan de olika hotellen och hålla reda på vilken identitet de bor under på de olika hotellen. Det går nästan alltid smärtfritt.

När de checkat in på hotellen bestämmer sig Martin och Chiello sig för att testa korten på riktigt. De går in till en Virgin-skivaffär. Chiello fyller flera varukorgar och bestämmer sig för att köpa ungefär 200 cd-skivor. Martin köper en, men han är överlycklig, för det funkar. Nästa affär blir Timberland, Martin köper två par skor, Chiello sju. Expediten blir misstänksam och frågade efter legitimation. Chiello tar upp rätt pass utan att höja på ögonbrynen. När Martin märker att det funkar får han blodad tand och köper en massa smycken till sin flickvän i nästa affär.

Terroristen och weedet
I och med att Martin är den grönaste i gänget får han inte ta ut pengar på Forex. Det är det knivigaste man kan göra. I värsta fall kunde de ställa en massa frågor och ringa upp banken för att se så att allting stämde. Chiello tar första rundan till Forex i Abu Dhabi.
– He kept his cool as always. Efteråt mötte han oss med världens största leende och 1000 pund, berättar Martin.

Bluffen hade nu satts i rullning och Martin blir mindre nervös för varje köp som går igenom. Efter ett par dagar ansluter sig den femte medlemmen till gänget. En engelsman med föräldrar från Pakistan.
– By the way he looked like a terrorist. Han hade ett långt glest skägg och burrigt svart hår. Det sjukaste var att han skulle ta med sig massor med weed och självklart blev han stoppad i tullen. När tulltjänstemännen skulle tulla honom började han skrika om att han blivit särbehandlad bara för att de tyckte att han såg ut som en terrorist, säger Martin och gapskrattar.
”Racial discrimination”, skriker den skäggbeklädde.
Tulltjänstemännen blir så stressade att de inte hittar weedet.

De närmaste dagarna röker de massor med weed på varandras hotellrum. Martin börjar bli orolig i och med att han kollat upp att man kan få upp till fyra års fängelse för en joint i Abu Dhabi. Men han blir mer bekväm i rökandet ju mer han röker. De träffar prostituerade. Blir fulla. Blir höga. Surplar Piña Colada. Äter steak-sandwich vid poolen. Slappar i hamamen. Får ansiktsbehandlingar. Tävlar om vem som kan ligga med flest prostituerade på en dag. Får pedikyr.
Den skäggbeklädde är dock flitigare och slappar betydligt mindre än de andra. Han stannar bara i tre dagar men åker ändå hem med 150 000 kronor.

Allt går i marmor och vitt
Efter en vecka bestämmer de sig för att bege sig till slutmålet, Dubai.
De checkar ut från hotellen.
– Fuck mate, när vi checkade ut från Marriott låg notan på över 5 000 pund (51 000 kronor). Då var jag skitnervös, trodde att det var för mycket liksom. Men det gick bra. Efteråt hyrde vi en chaufför som körde oss hela vägen till Dubai. Och det kändes så skönt att lämna Abu Dhabi, säger Martin.

Chiello har tidigare gjort ett par resor till Dubai så han väljer ett hotell som han verkligen gillar. Grand Hyatt Dubai. När de kliver in i foajén möts de av överdåd. Framför dem forsar ett vattenfall som kantas av vackra träd. Foajén ser ut som en gigantisk shoppingmall med lyxkrogar och butiker. Allt går i marmor och vitt.
Chiello, tätt följd av de andra, banar sin väg mot receptionen.

”Well hello, Mr King”, säger receptionisten. Shit vi är avslöjade, tänker Martin.
Receptionisten känner igen Chielleo då han spenderat en hel del pengar på detta hotell under en av sina tidigare resor. En annan kille i gänget reagerar instinktivt och checkar in med en av sina identiteter. Två dagar senare har Chiello letat rätt på Mr Kings identitet, den han använde förra gången.
– Jag fattar inte hur han gjorde, men han lyckades checka in som Mr King igen. Pure genius, säger Martin.

Under de kommande dagarna ligger Martin i för att tjäna ihop sina pengar. Dealen som han hade med Chiello var att han skulle ge honom hälften av allt han drog in. Chiello var ju trots allt hjärnan bakom det hela. Och Martin får absolut inte ta ut några som helst summor från Forex.
Men nästan varje dag smiter Martin och en annan i gänget iväg i en limousin till ett växlingskontor i öknen vid Abu Dhabi. Där plockar de ut 1 000 pund vardera. De berättar inget för Chiello.

Målet med resan är att alla skall komma upp till ett visst belopp. Juveler, smycken och kontanter för 30 – 40 000 pund skall de ta med sig tillbaka till London.
När dagen då returresan infinner sig har de inte lyckats komma upp till det beloppet. De struntar i att ta planet. Samma dag åker de fast.

Allt går i cementgrått
Dubai kryllar av butiker som säljer smycken. Det är i en av dessa butiker som Martin, Chiello och Jason, den tredje engelsmannen kliver in. Det är eftermiddag och den värsta värmen har lagt sig. Bakom disken ler två män mot dem. Jason plockar ut guld för 10 000 pund och hans köp går igenom.

När det är Martins tur att betala ber han expediten att dela upp köpet på tre kort. 2 000 pund på det första. Expediten vänder sig om och drar kortet i maskinen, betalningen går inte igenom. På kort nummer två finns inte heller tillräckligt med pengar. När det tredje kortet avvisas säger expediten att de måste ringa upp banken.
– It was then I lost my cool. Jag blev panikslagen och visste inte vad jag skulle göra, säger Martin.
Men Chiello är lugn. Han säger att det antagligen beror på att banken inte vet att Mr. Wellington är i Dubai. Istället för att ringa banken föreslår Chiello att de skall gå till en bankomat för att ta ut pengarna. Han ber att få korten tillbaka. Expediten säger något på arabiska och granska misstänksamt korten.

”Ge mig korten så att vi kan gå till bankomaten”, säger Chiello.

Det hela har tagit mindre än tre minuter, men det känns som en evighet för Martin. I ögonvrån registrerar han att två gestalter kliver in i butiken. Han vänder sig om, där står två poliser i gröna uniformer. De säger något på arabiska till männen bakom disken. Jason ber att få sitt guld så att han kan gå. Expediten skakar på huvudet.

Då frågar poliserna Martin om hans kort är stulna.
”Absolut inte”, svarar Martin.

Chiello inser nu att situationen inte går att rädda. Han ber att få gå på toaletten, poliserna tycker inte att det låter som en bra idé. Chiello påminner dem om att det inte är hans kort som det handlar om, han är bara vän till de båda som handlat guld. De båda poliserna växlar några ord och bestämmer sig för att Chiello kan få besöka toaletten. Väl inne på toaletten gömmer Chiello sina falska pass och kort bakom ett rör. När han kommer ut är det som att han blivit Chiello upphöjt till två. Han har dragit på sig ett enormt självförtroende inne på toaletten. Han rör sig mellan poliserna och expediterna när han försöker övertyga dem om Martin och Jasons oskuld.

”Ge tillbaka korten nu. Vi har legitimation. Det här är galenskap”, säger Chiello.
Då slänger poliserna på handbojor på Jason och Martin.
”Men vad gör ni”, skriker Chiello.
”Du skall lära dig att hålla tyst”, säger en av poliserna och sätter handfängsel även på Chiello.
”Ursäkta, men på vilka grunder griper ni mig”, frågar Chiello.
”Du arresteras för att du pratar för mycket”, säger polisen.

”Kommer jag att bli våldtagen nu?”
Det börjar bli mörkt när de anländer till polisstationen. Ciello förs åt sidan och de två andra förs in till förhörsrummet. Polischefen kliver in och sätter sig på en stol framför dem. Han är lång, muskulös och hans ansikte pryds av ett ståtligt vitt skägg. Hans förhörsteknik är ny för Martin.
”Har du bajsat i dag?”
”Är korten stulna?”
”Vad fan åt du till frukost?”
Polischefen spottar ut frågorna och ser rasande på de två. Martin vet att han borde vara rädd. Men han kan inte hålla sig för skratt. Polischefen blir ursinnig och börjar gräva i Martin och Jasons tillhörigheter som ligger på bordet. Han upptäcker att deras pass är franska.

Martin förklarar att de båda är födda i Paris men att de flyttade till London nästan direkt efter födseln. Därav de dubbla nationaliteterna och brist på kunskap inom det franska språket. De förs ner i ett garage. Chiello har inte synts till på ett tag så Martin antar att han är frisläppt. De förs med handfängsel rakt fram mot en öppen garageport.
Vid den här tidpunkten är Martin övertygad om att de skall bli släppta. Men istället förs de till cellerna under polishuset.

De blir kroppsvisiterade. Ur Jason kalsonger trillar
sju kreditkort ut. Tätt följt av hans riktiga pass.
Både poliserna och Martin skrattar åt situationen.

Men Martins leende suddas långsamt ut när han vänder sig om. Där ser han tio svarta ansikten som stirrar på honom och de ser riktigt upphetsade ut. Martin vänder sig om och frågar poliserna om han kommer att bli våldtagen nu. Poliserna skrattar och föser in honom och Jason i en fängelsekorridor och låser gallret bakom dem.

”Martin!”, ropar Chiello som blivit satt i en fängelsekorridor bredvid Martins och Jasons.
”Chiello, är du också här? Vad kommer att hända med oss”, skriker Martin och greppar krampaktigt gallret. Deras nya cellkamrater skrattar.
”Buhu, vad kommer att hända med oss Chiello”, härmar de.

Häktet under polisstationen är uppdelat i tre korridorer med åtta olåsta celler som rymmer två våningssängar vardera. I Martins och Jasons korridor bor de omkring 50 män. De olika cellerna är uppdelade efter etnicitet. Indierna som är minst värda får sova närmast den stinkande toaletten vid slutet av korridoren. Den bästa cellen befolkas av araber, därefter kommer iranier och afrikaner.
Henry, en man från elfenbenskusten hälsar dem välkomna och erbjuder dem båda sin 90-säng och varsin cigarett.
Martin pratar och röker med Henry långt in på småtimmarna. Till slut tar han av sig skorna, sveper in sig i sin fängelsefilt och lyckas somna.

———————————————–

Detta är första delen av två om Martin. Den andra och avsutande delen hittar du här.