DOME – med nolltoleransen som drivkraft

I mitten av 2000-talet instiftas det en klotterpolicy i Göteborg. Den innebär att all olaglig graffiti ska tvättas bort inom 24 timmar efter att den upptäckts. På så sätt hoppas man få klottrarna att tröttna. Ungefär samtidigt bestämmer sig en man i 50-årsåldern för att återigen damma av sina sprayburkar. Det står snart klart för honom att spelets regler ändrats sedan 80-talet, ingenting är längre som förr. Men stadens försök att tämja vandalismen kommer att få motsatt effekt. Vattnet från högtryckssprutorna fungerar som bensin på eld. Nolltoleransen har skapat ett monster.  Mega Laser är stolta att presentera, Dome.

Första frågan måste ju bli: Varför alltid likadant?
– Throwups skall vara likadana varje gång. Upprepningen är viktig, det är hela poängen. De ska vara enkla och rena, så som Cope och Cap från New York gör det. Du skall känna igen dem på hundra meters avstånd. Jag försöker göra dem så identiska som möjligt. Det handlar om hjärntvättning, precis som med all reklam. På tal om det så hatar jag politiska skyltar som smälls upp på alla stolpar och träd under valkampanjerna. Då cyklar jag ut på nätterna, beväpnad med ett hemmabyggt verktyg som består av ett rollerskaft och en mattkniv, och skär ner skiten, en efter en. Alla partier ska ner, de äcklar mig.

Du använder oftast blå färg. Varför?
– Det är färgen på min logga. Jag kom över tre lastpallar blå och svart färg som skulle kasseras på grund av kort datum. Sen var det bara att köra på.

Är färgen slut nu?
– Nej, men jag är.

Är målandet fortfarande roligt eller är det en besatthet?
– Både och. Ibland är det är skitkul men det kan också kännas som något jag bara måste göra. Typ som om någon säger till mig att jag är den utvalde. Men jag hör inga röster i huvudet (skratt). När jag varit ute en hel natt och kommer hem till familjen som strax ska vakna, äta frukost och köras till jobb, skola och dagis så känns det sjukt. Vad fan håller jag på med? Det här funkar ju fan inte, det tvättas ju ändå bort. Men samtidigt känns det som att jag inte gjort tillräckligt. När jag ser att de redan nästa morgon tvättat en hel spårvagnslinje, då blir jag riktigt förbannad! Då kommer suget igen. Ibland undrar jag vem jag gör det för. Men när jag sitter på vagnen nästa dag och ser de blåa blafforna svischa förbi så känner jag en total tillfredställelse

Hur hinner du?
– Prioritering. Att samtidigt integrera med ett vanligt Svensson-liv gör att sömnen blir lidande. Jag har sovit jävligt lite helt enkelt. 99 gånger av 100 har jag med mig färg när jag åker hemifrån. Glömmer jag sprayburken hemma så åker jag och hämtar den, glömmer jag exempelvis mobiltelefonen så gör det mig inget. Jag har hela tiden punktmarkerat alla väggar. Om en polare från Mölndal ringer och berättar att de tvättat där så åker jag dit med en gång och återställer väggen. Ju mer centralt desto smartare får man bomba. Det funkar inte att gå Avenyn upp och ner. Du måste hela tiden byta gator och gå in och ut på gårdar som i en labyrint. Jag återkommer runt fyra-fem gånger till samma gata genom att hela tiden röra mig i ologiska cirklar. Jag förflyttar mig med bil mellan olika stadsdelar. Det tar tid.

Vad ger det dig?
– Frihet! Att gå ensam på spåren och smyga är avkopplande, nästan som att sitta och fiska. Och plötsligt så får man ruscha! Ut mot Partille längs pendeltåget gjorde jag 70 stycken i rad. Det ser helt sjukt ut! Jag målade hela natten i ösregnet, det var underbart.

Favoritställen i Göteborg?
– Gamlestaden givetvis. Kortedala och Biskopsgården längs spåren.

Du var ju aktiv under 80-talet, hade ett uppehåll och gjorde sen en storstilad comeback. Varför började du igen?
– Jag gjorde en del förändringar i livet. Jag slutade med en del andra dumheter, därför krävdes det kanske ett substitut. Klottrandet fungerade lite som någon sorts positiv och kreativ terapi. De enda namnen jag såg när jag började igen var Aero, Punk och Metal. Tänkte att jag ville köra lite mer. Men det var inte meningen att det skulle bli så mycket. Det bara flöt på och helt plötsligt så var jag beroende av det igen. Som vilken drog som helst. När jag gick längs med spårvagnslinjerna ute i förorten och målade och morgonen efter såg att det var borta så tänkte jag, vad fan e detta!? De ska inte få vinna så lätt, då blev jag verkligen sugen på att köra mer. Det blev lite av en katt och råtta lek mellan mig och klottersanerarna. Jag skrev en del pikar till dem bredvid målningarna. Typ, ”skulle inte ni tvätta här” och ”kolla träden där borta”. Körde samma väggar igen och igen och igen. Men det går inte att vinna har jag insett (skratt), man kan ju alltid köra på mer.

Hur stor kan man bli?
– Ett graffiti-crew med tio personer är lite fusk när det handlar om bombing. Hade det funnits ett crew med tio Dome så hade hela staden varit blå. Det är viktigt att ha spridning. Det finns egentligen ingen gräns.

Vad skulle få dig att sluta?
– Det skulle väl vara om de högg av mig handen. Frugan säger att det är en 50-årskris. Väx upp, säger hon. Jag är vuxen men man behöver inte vara tråkig för det. •