Bingolotto och kedjerökning i häktet

Åker du dit i Göteborg är risken stor att du hamnar i polishuset på Skånegatan. Har du otur får du även se de två översta våningarna i den stora, bruna tegelkolossen. Häktet. Här sitter alla, koppartjuvar som mördare, på mer eller mindre samma villkor. Här tillbringade jag, för några år sedan, tre vårveckor i en inrökt cell tillsammans med en serbisk biltjuv.

Jag sitter på min träbrits och ser skräckslaget hur min cellkamrat ursinnigt går loss på inredningen. PET-flaskor, böcker och tidningar flyger åt alla håll när han sparkar sönder trähyllan som sitter på den smutsgula, knottriga väggen. Han vrålar på serbiska och kastar sig mot de små, gallerförsedda fönstren. Gallren rubbas inte en millimeter men den överfyllda askkoppen som står på bordet nedanför ramlar i golvet och ett moln med aska sprider sig i rummet. Till slut, efter att han slagit sönder de få grejer som går att slå sönder i en cell, lugnar han ner sig. Han sjunker ner på britsen, tar fram en cigg och signalerar att han vill ha eld.

”Välkommen till Hotell Skånegatan. Roomservice, TV på rummet och finfin utsikt.” Häktesvaktens ord ekar i mitt huvud. Just nu skulle jag gärna checka ut från hotellet om jag hade möjligheten. Den demolerade cellen kommer bli svår att förklara utan att skvallra på min cellkamrat. Det verkar dock inte bekymra honom nämnvärt. Han sitter och stirrar ut genom fönstret, blicken är långt borta. Han drar djupa halsbloss. Röken från cigaretten bildar ett blågrått töcken i cellen. Utanför skramlar en spårvagn avlägset förbi. Annars är det tyst.

Efter en kvart öppnas dörren försiktigt av fyra vakter. ”Vad fan har hänt här egentligen?”, frågar de upprört. Jag skakar på huvudet och svarar ”inget speciellt, flaskorna råkade ramla omkull”. De tror mig självklart inte men lämnar oss till slut med ett ”jävla idioter, se till att städa upp skiten”. Antar att de känner sig lite skamsna eftersom de ryckt in så sent i situationen. De väntade fegt tills det blivit tyst inifrån cellen. Hade det varit mig han valt att avreagera sig på så hade jag varit slarvsylta vid det här laget.

Som de tio små negerpojkarna
Hans namn är Marko. Han talar inte ett ord svenska och hans engelska är inte mycket bättre. Vi har tillbringat de senaste två veckorna tillsammans. Dygnet runt. På 14 kvadratmeter. Han har precis haft sin rättegång efter en dryg månad i häktet och är uppenbarligen inte speciellt nöjd med vare sig det svenska rättssystemet eller sin dom. Två månaders fängelse för bilstöld och sen deportering tillbaka till Serbien. Eftersom alla fängelser är fulla kommer han att få avtjäna resten av tiden på häktet, i samma inrökta cell som vi befinner oss i just nu.

Marko har berättat sin historia för mig. Flera gånger. Hade jag varit polis hade jag antagligen påpekat att hans historia inte är trovärdig, att den har en hel del luckor och förändras lite för varje gång. Men jag är inte polis och Markos historia dödar tid. Och är det något vi har så är det tid. Tid att prata, tid att tänka och tid att röka. Är det något man inte gör i häktet, så är det att sluta röka.

"Han berättar att hans favoritdrog är ecstasy.
‘It makes me smile’, säger han sorgset"

Marko och fyra kompisar hade lämnat Serbien för några månader sen. Bort från hemlandet för att söka lyckan på stöldturné i Europa. Som de tio små negerpojkarna torskade kompisarna, en efter en i olika länder. Till slut står Marko, via en snabbvisit på sinnessjukhus i Norge, ensam i Göteborg. Han är frusen, pank och har ingenstans att ta vägen. Han snor en bil, ringer till polisen och anmäler sig själv i hopp om att bli deporterad tillbaks till Serbien. Istället hamnar han här. Efter två veckor får han sällskap av mig.

That 70s show, jointar och bomber

Jag, som efter en blöt natt på stan och några omdömeslösa krumelurer med sprayfärg för mycket, till slut hamnat på hotellets sjunde våning.

Tiden i häktet går långsamt. Alla dagar är likadana. Tristessen är ständigt närvarande och med den kommer alla jobbiga tankar och ångesten som ett brev på posten. ”Varför? Hur fan kan jag utsätta mig själv och min familj för detta? Vad kommer jag få för straff? Hur länge ska jag vara kvar här och har jag kvar mitt jobb när jag kommer ut? Vad hittade polisen när de gjorde husrannsakan egentligen?” Om och om igen. För att hålla tankarna borta gör man vad som helst. Skrapar trisslotter (jag vinner aldrig mer än 25 spänn åt gången), kollar på tv(”That 70s show” på TV4) och läser(tidningar är bättre än böcker, jag får svårt att fokusera på längre texter under tiden bakom lås och bom). Men framförallt pratar vi.

"Vi kommer att äta gott, hans mamma gör den godaste 
‘pljeskavican’, den kommer jag att älska säger han"

Marko berättar om när Natos bombplan dundrade in över Belgrad i slutet av 90-talet. Han och hans kompisar brukade gå upp och sätta sig på en övergiven fotbollsarena med utsikt över stan, röka jointar och titta på bomberna som föll över hans hemstad. De garvade och låtsades att det var fyrverkerier. Han berättar att hans favoritdrog är ecstasy. ”It makes me smile”, säger han sorgset. Han tycker att jag ska komma och hälsa på honom när det här är över.

Vi kommer att äta gott, hans mamma gör den godaste ”pljeskavican”, den kommer jag att älska säger han. Han förklarar att det är en sorts hamburgare. När jag säger att jag inte äter kött så rycker han på axlarna, tittar på mig och säger allvarligt ” I am a warrior. Warriors eat meat”.

”Hur mycket hasch röker du?”
En kväll spelar vi Bingolotto. Jag och Marko har köpt två lotter var. Jag förklarar reglerna och när Lasse Kronérs blekfeta, svettiga nuna visar sig i TV-rutan sitter vi på helspänn. Nu gäller det, ska man någon gång i sitt liv vinna så är det ju nu! Det är svårt att hänga med i tempot, särskilt för Marko som inte förstår ett ord. Efter halva programmet ger vi upp. ”Fuck this stupid idiot”, säger Marko och tänder ännu en cigg.

Förhören avbryter tristessen. När som helst under dagen kan det rassla till i låset, man blir lotsad genom häkteskorridorerna och möts till slut av en polis som tar med en till ett förhörsrum. Där gör de allt de kan för att få en att prata och erkänna så mycket som möjligt. ”Good cop/bad cop-metoden” till exempel. Den trodde man ju bara existerade i dåliga polisfilmer, men icke.

Mitt i ett förhör spänner plötsligt den ena polisen ögonen i mig. ”Exakt hur mycket hasch röker du egentligen”, frågar han strängt.

Jag rycker överraskad till, det har verkligen inte med brottet jag är misstänkt för att göra. ”Va? Jag röker inte hasch”, svarar jag. Då håller han en lång och mästrande utläggning om att han minsann har jobbat i Gatulangningsgruppen under flera år. Han påstår att han ser tydliga spår av abstinens efter hasch i mitt beteende. Hela situationen är bisarr. Jag säger ingenting utan fäster blicken på en avlägsen punkt utanför fönstret och försöker tänka på något helt annat. Min tystnad gör att han hetsar upp sig ännu mer. ”Åklagaren kommer aldrig att köpa din historia! Slutar du inte sitta här och spela Allan så kommer du sitta häktad hela sommaren!” Till slut skriker han nästan, slår näven i bordet och lämnar rummet.

Efter någon minut kommer den andra polisen in med en plastmugg vatten. ”Jag tänkte att du säkert är törstig”, säger han silkeslent. Jag dricker upp vattnet och undrar vad denna plötsliga vänlighet kommer ifrån. Efter några sekunder kommer det. ”Hörru grabben, ska du inte bara ta och berätta vad du har gjort så kommer du ju härifrån? Du får träffa tjejen, morsan och polarna igen.” Han försöker ett tag till men ger till slut upp. Han lotsar mig tillbaka till cellen, låser upp och vi möts av en leende Marko som sitter på sin brits och blossar. Polisen rynkar på näsan, ”Hur fan står ni ut här inne, det går ju knappt att andas” säger han och slänger igen dörren. Jag sätter mig bredvid Marko, tänder en cigarett och berättar om teatern som just utspelat sig. Vi garvar och det känns faktiskt skönt att komma tillbaks till cellen.

”I do what I want, fuck them”
Till slut har jag min rättegång. Bara det är en historia för sig. Det ska visa sig att veckorna på hotellet bara har varit början. Början på en segdragen resa genom det svenska rättssystemet med allt vad det innebär. Men nu jag ska i alla fall få lämna häktet.

Medveten om att vi antagligen aldrig mer kommer att ses tar jag adjö av Marko. Vi tar en sista cigg tillsammans och byter telefonnummer och adresser med varandra. Marko säger glatt att han ska komma och hälsa på mig. Antagligen redan nästa sommar. När jag påpekar att han, efter avtjänat straff, även blivit dömd till inreseförbud i Sverige på tio år, ler han bara ett lurigt leende och säger ”No problem. I do what I want, fuck them”.

Sen fimpar jag, lämnar mitt halvfulla Camelpaket till honom och promenerar ut i verkligheten. •