Namn/Alias: ”Runknegern”
Illustration: Disk
Info, anekdoter och skrönor från Disk: Onanist som brukade, iklädd tunna linnebyxor, sitta på spårvagnar och runka öppet (gärna längst bak i vagnen). Ibland satt han bara där med kuken hängandes ut genom gylfen. Sågs även på Järntorget. Rockade en afro ibland.

Namn/Alias: ”Bajsmannen”  ”Onkel”
Illustration: CODE 26
Info, anekdoter och skrönor: Var ska man börja? Det finns otroligt mycket historier och skrönor om den här snubben, de flesta kiss- och bajsrelaterade. En ständigt återkommande historia är när någon skulle kissa på en Baja-Maja i Hultsfred. Då hon  skulle torka sig såg hon ett huvud skymta under henne, i holken. Det var onkel som hade krupit in i Baja-Majan och satt med öppen mun för att dricka hennes kiss. Ett rykte var att han samlade på sin flickväns blodiga tamponger, ett annat att han sparat sitt barns första bajskorv i frysen (ja, han har barn). Självupplevt är när han sprang omkring i slottskogen en kväll i början på 90-talet och pissade i sin hand för att sen ta det i munnen och försöka spruta ut det på chockade/skrockande ungdomar som bevittnade spektalet. Finns en tråd på flashback såklart.

Namn/Alias: ”Acetonmannen”
Illustration: Ollio
Info, anekdoter och skrönor av Ollio: Den här snubben gick runt i Majorna ungefär mellan 1998-2003. Det verkade som att han gick på ett eget korståg mot klottrarna, och hade hela cykeln full med olika rengöringsmedel, typ aceton m.m. Han gjorde ofta sina rundor och buffade alla tags längs med den vägen han gick.

Det var mer än en gång som han toltalförstörde en kvälls härlig fyllebombning och suddade bort allt längs med gator och torg redan dagen efter. Karaktäristiskt för Acetonmannens buffningsstil var att han ofta bara suddade ut några av bokstäverna i en tag, eller suddade ut lite outlines och signen på en målning. Otroligt störande.

Jag såg honom live in action några gånger under dessa åren, och han såg ofta helt stenad ut, antagligen av acetonångorna. När jag försökte få kontakt så försvann han snabb som blixten på sin cykel.

Namn/Alias: ”R-Kent ”Rånke-kent”
Illustration: Mikael Dalnäs
Info, anekdoter och skrönor: Röten. Ett bra ord att beskriva kent. Han brukade sitta runt plaskedammen vid Mariaplan, drack alltid Explorer och kollade på barn som badade. Alltid iförd sitt signum: en blå täckjacka, även på sommaren, sjukt svettig. Brukade betala för att barn skulle titta på när han blottade sig. Brukade även få utstå diverse smädelser från det lokala ungdomsgänget runt planen.

Namn/Alias: ”Peruken” ”Rambo”
Illustration: Ekta
Info, anekdoter och skrönor: Peruken, som han kalldes för att han hade en stor brunhårig peruk på sig, fastsatt med ett rött pannband var en klassiker runt Stigbergstorget under 90-talet. Han brukade glida omkring därnere och muttra lite för sig själv, ibland så skrek han ner från fönstret i det bruna tegelhuset som det ryktades att han ägde. En dag när jag stod och väntade på vagnen hysstade han ned en yxa mot kuren, ett rätt säkert tecken på att allt inte var som det skulle under den där flottiga peruken.

Namn/Alias: ”Crazy-eye” ”Partikel-ögat” ”sne-ögat”
Illustration: Johannes ”Aggro” Torstensson
Info, anekdoter och skrönor av Joahnnes Aggro Torstensson: Det var i gymnasiet som jag började se den här instabile grabben vid Nordstan, där han stod och frågade folk om cigg. Crazy Eye skilde sig från andra tiggare: Dels så verkade han yngre än sina ”kollegor”, dels så hade han en snacksalig, aggressiv approach som gjorde honom extra irriterande. Med tanke på hans dyra Adidas-suits verkade han inte vara en tiggare, utan mer av en håglös mallrat som inte hade något bättre för sig på dagarna än att stryka runt i centrala Göteborg.

En gång när jag gick i Nordstan och lyssnade på min cd-spelare, kom Crazy Eye fram och frågade efter cigg. Jag sa nej, varpå han bad mig att ta av hörlurarna så att han kunde upprepa min fråga. Jag sa nej igen och gick ifrån honom. Då ropade han ”Har du tio spänn?”.

De flesta jag känner som stött på Crazy Eye på stan, har alltid liknande erfarenheter att berätta om. Crazy Eye sätter sig bredvid tjejer på vagnen och kommer med oanständiga förslag. Ibland drar han till med en sobbstory om sjuka syskon som han försöker samla ihop pengar till. Det sägs att Crazy Eye var normal en gång i tiden. Han ska ha varit dansintresserad och hade både flickvän och kompisar. Allt ska ha förändras efter ett dumdristigt pojkstreck då han fick en nyårsraket rätt i ögat (Vilket förklarar varför han ser ut att ha drabbats av både en strokeliknande ansiktsförlamning och psoriasis).

Det finns några roligare anekdoter som involverar Crazy Eyes fascination för Tupac Shakur. Någon har hört honom rappat Tupacs låt ”hit em up” på spårvagnen mot Bergsjön, en annan har sett honom dansat loss till Tupacs ”California Love” på ett disko i förorten. 2008 var jag och några kompisar på Bergsjö-festivalen där Advance Patrol och Adam Tensta spelade. Under tillställningen fick vi syn på Crazy Eye som stod och hängde med ett gäng ungdomar. Ett närliggande soundsystem drog igång en Tupac-låt, varpå Crazy Eye jublade och började dansa streetdance inför sin lilla publik. Det gick att urskilja ett leende från den Harvey Dent-brända vänstersidan på hans smuliga ansikte och för ett ögonblick verkade han vara sitt forna jag igen: en älskvärd best som brann passionerat för dansen.

Det har nu gått fyra år sedan jag sist såg honom. Enligt ryktena sitter han på rättpsyk efter ett grovt brott. Andra säger att han har flyttat utomlands till sina släktingar eller har opererat ansiktet. En sak är säker, Nordstan har blivit av med en av sina mest färgstarka Mallrats och vad vore innerstaden utan såna som honom?

 Stort tack till alla illustratörer/artists som hjälpt till!

Hur kändes det?
– Det var helt sjukt alltså. Det var massa rykten om mig, att jag var död i överdos, jag hade till och med blivit skjuten hörde jag. Men det var massa mer grejer, att jag misshandlat kvinnor, det var såna sjuka grejer va. Så jag kände bara, ey jag är den i Göteborg som fortfarande håller på, som var med från dag ett. Jag kan inte lämna scenen på det sättet och bara försvinna, nu tänker jag inte ens lämna scenen, men då tänkte jag, okej, jag gör ett svar på tal på de här grejerna. Det är inga namedrops, men känn er träffade.

Resultet blev låtarna Död man står, som handlar om ryktena, och Jidderkungar som kommenterar allt skitsnack. Bägge alstren återfinns på albumet Psalm 23. Det första släppet på fyra år och en inblick i det liv Gubb levt de senaste åren. Albumet har blivit uppskjutet gång på gång. Efter mycket arbete var det tänkt att Psalm 23 skulle kommit ut i februari 2012. Då drabbades han av en dubbelsidig lunginflammation, vilket ledde till nio dagar på Östra sjukhuset i Göteborg och han säger själv i efterhand att döden aldrig känts så närvarande. Släppet fick än en gång skjutas upp. Åter på benen tog arbetet ny fart och nu ligger skivan klar för release under våren. Tretton låtar som ska visa att Gubbs mörka röst ännu är relevant:
– Det är en ganska mörk platta. En väldigt personlig platta. Men hiphop är ju även en tävlingsform av musik. Antingen är det ett budskap eller så tävlar man med att flexa technique, så det är en blandning. Stilen på beatsen är som de mörkaste låtarna på Get rich or die trying av 50 Cent, lite det stuket. Det är väldigt bra gäster och bra producenter. Parham gästar på en refräng, sen så är det en låt med förortskillarna, Chato och Stuken, med flera. Stuken har ju blivit muslim och lagt ner, men jag har den sista tagningen med honom så det är fett. Nu ska vi bara klippa ihop en riktig banger med mig och Alibi, det är det sista, Obnoxious skulle bara ner och köpa öl, som vanligt.

Du säger att det är en mörk platta. Har det varit mörka tider?
– Det är ingen hemlighet att jag haft problem med droger och haft problem med mående. Och liksom så här va, det är sånt som går i relation med artisten Gubb, mycket prestationsångest, mycket sånt. Mycket tänkande. Jag har både suttit i fängelse, och varit på andra ställen. Jag vet de där bitarna, det är inget kul. Jag har ju min image och den känner alla till, folk som lyssnar på mig snabbt kallar mig gangstarappare och det är ju helt fel. Det är liksom, jag är gatupoet, det är streetstorys. När jag väl väljer att berätta om någonting, kan det vara väldig personligt, det kan vara mycket mörkt. Jag är hellre en artist som femtio procent hatar och femtio procent älskar, för då skapar du i alla fall debatt, är du en sån som alla tycker är helt okej, det är ingenting.

Trots att livet ibland varit stökigt så rullade karriären och bolaget Illizit på under många år. De hade en fet studio vid Redbergsplatsen. Vid sidan av släppen med sina egna artister som förutom Gubb bestod av Rico Won, Obnoxious och Calle P, så köpte även bolaget in en mixtapemaskin som spottade ut många av hiphopsveriges skivor under 00-talet. Men klimatet i skivindustrin skulle komma att förändras under detta decennium:
– Jag gjorde bra pengar, spelar ingen roll hur jag gjorde dem, men jag gjorde bra pengar va, så pengar fanns. Vi gjorde sju videos på fyra år, och fick vi in alla på Z-TV, en på MTV, så det får man ju känna sig stolt över för ett litet sketbolag, ingen hade gjort något liknande i Göteborg. Vi slog till och med ut Mando Diao som bubblare på MTV, Illizit liksom. Men 2008 konka min kompanjon med sitt egna AB, så han var tvungen att dra sig ur och skriva över allt på mig. Så där sitter jag och gör inte samma pengar längre. Så där var det väldigt nära att det lades på is, jag var trött på det, jag var jävligt nära att lägga ner.

Vad har du för drömmar om framtiden?
– Ekonomin är ju inte som den var när vi körde Illizit 2004-08. Men nu känns det lite som man är tillbaks till -04 då jag släppte Mitt liv som hund. Då hade jag inte släppt något sen 2000 och jag hade ingen aning hur det skulle tas emot. Jag hade bokat Henriksberg men visste inte om det skulle dyka upp folk eller inte, men det blev smockfullt och jag sålde 200 skivor. Jag hade kommit ut från fängelset, strulade till det lite igen, fixade plattan och fick det mottagandet. Det var riktigt skönt. Nu är jag där igen. Ekonomin föll. Mina partners drog sig ur, 4 år senare har det varit jobbiga tider, mycket, mycket, mycket jobbiga tider och det kommer höras på plattan, men ljuset börjar komma nu liksom. Det är alltid ett ljus där framme.

Albumet Psalm 23 med gäster som; Parham, Obnoxiuz, Alibi, Chato och Stuken släpptes exklusivt på Whoa och du kan ladda ned det gratis här.

Är du sugen på att röja lite med Gubb på releasefesten för plattan så drar du till Kontiki den 30:e Juni. Vi ses där!

Så du har aldrig hållit på med droger?
– Jag är periodare och har druckit enorma mängder under årens lopp. För att dölja mina sorger, dränka sorgerna.

Han beskriver en psykisk terror från sina föräldrar som pågick under hela uppväxten. Kulmen nåddes då Peter var tjugo år. När han kom hem en kväll var låset i ytterdörren bytt. Han hade blivit utslängd.
– Det där är bland det värsta jag varit med om, av allt djävulskap är det nog det värsta. Att inte ens föräldrarna vill ha en, det har jag tänkt på hundratals gånger. Man kommer hem och får inte in nyckeln, det kommer jag aldrig glömma… Men då gjorde jag inbrott i min egen lägenhet, säger Peter och skrattar hjärtligt.

Detta skulle dock sedemera föra honom till Göteborg. Han skaffade flickvän, fick en dotter. Livet gick sin gilla gång. Men relationen knakade i fogarna och tillslut var sambolivet ohållbart. De beslutade sig för att separera, och det var då helvetet började.
– Jag hade en betalningsanmärkning och då var det nästintill omöjligt att få en lägenhet. Jag vände mig till socialen och efter ett år av tjat så fick jag en lägehnet. Men när jag väl skulle flytta in, så upptäckte jag att det var mögel i den och eftersom jag har astma så var det omöjligt att leva där. De sa att det inte fanns någon annan lägenhet, så jag tänkte att jag provbor väl ett tag, men astman blev bara värre, det var som att andas genom ett sugrör. Jag kunde inte bo kvar.

Det skulle komma att ta ytterligare ett år innan Peter fick en ny chans. Men på grund av en illegal billackerinsverksamhet i källaren kunde han inte heller bo kvar där med sin astma. Sedan dess har han kuskat runt på vandrarhem, härbergen och tillfälliga boenden under många år. Peter blev hemlös.

Varför finns det hemlösa i Sverige, borde det inte gå att lösa?
– Det ligger i sakens natur att hemlösheten inte ska lösas. Hemlösheten ska underhållas, på grund av att det är trettiotusen männsikor som är anställda av socialtjänsten och liknande organisationer. Och det omfattar elva miljarder kronor. Det är många företag som gör stora vinster på de hemlösa.

Varför hamnade du där?

– I grund och botten är det alltid en själv man måste klandra, den du skyller på ger du ju makten. Men samtidigt, är man arbetslös och söker en lägenhet och inte kan få den så är det viktigt att samhället ställer upp. Jag skulle kunnat få satsa sju år av mitt liv på att få jobba som en vanlig människa istället för att kuska runt bara. Det är så mycket energi som går åt. Att hålla på så år ut och år in bryter ner den starkaste människa. Min högsta önskan är att bli självförsörjande inom musik och film och det kommer jag att bli, jag vet det.

Vad tycker du samhället borde göra?
– Det är helt fel att placera alla på härbergen. Det är helt omöjligt att sluta med droger och alkohol då, för man träffar ju bara såna vänner. Enda lösningen är att få ut människor i vanliga lägenheter. Jag är säker på att nästan alla vill sluta med sitt missbruk och bli en vanlig människa, med vanligt jobb. Människor dör varje dag i onödan i Sverige för att samhället inte bryr sig om de svagaste. Då tänker jag i första hand på alla som tar självmord eftersom det inte finns några resurser för mentalvården, det är tragiskt alltså.

Senaste tiden har Peter bott i en andrahandslägenhet i Angered. Denna lägenhet har dock blivit uppsagd då socialen betalade ut hyrorna för sent under flera månaders tid. Peter hade fått avslag på sin socialansökan och var tvungen att överklaga den, därför kom pengarna in nästan en månad försent i två omgångar och ägaren till kontaktet kunde såklart inte ha Peter kvar som hyresgäst.
– Det är 24 dagar kvar nu, sen vet jag återigen inte var jag ska bo. Jag håller på och söker lägenhet, men har inte hittat något. Varje dag som kommer närmare blir man ännu mer orolig, att gå till soc och fråga är helt uteslutet.

Tycker du inte soc sköter sitt uppdrag?

– Har du otur och får fel socialskreterare men framför allt fel socialchef, då kan de göra ditt liv till ett helvete och det är vad som hänt i mitt fall, och inte bara mitt fall utan det är många som jag träffat under de här sju åren. Man tror knappt det är sant när folk berättar sina historier. Deras grundläggande mål är liksom att man ska bli självförsörjande. Men hur ska du kunna bli självförsörjande när du inte ens har pengar till mat och medicin? Jag har inga problem med att det sätts klara tydliga mål och arbetsplaner. Men många gånger så är det bara för att få bestämma över människor. Socialtjänstlagen är det inget fel på, den är fantastisk om den bara följs. Men samtidigt är många på höga poitioner väldigt känslokalla, de skiter i om människor blir drabbade.

Kan du berätta om filmen du håller på med?
– Nu i september har jag filmat 5 år av mitt liv, ungefär 150 timmar material som ska klippas ihop till en långfilm är det tänkt. Jag köpte en videokamera för att dokumentera min dotter, men problemen började och då insåg jag att det finns en historia i mitt eget liv som jag började skildra mer och mer.

För tre år sedan började Peter kontakta produktionsbolag för att få möjlighet att förverkliga filmen.
– Filmbranchen är den jobbigaste som finns, och startar man som jag på botten utan kontakter och är helt okänd, och hemlös dessutom, så är det enormt svårt. Vi snackar om tusentals samtal som jag har ringt och för några år sedan skickade jag 280 mail på en vecka. Men det är som vanligt nej alltså. Men så är det och man måste lära sig leva med det, för så ser det ut i filmbranchen. Det är nej, men så länge du vet att du har en fantastisk produkt och unikt material så kommer någon förr eller senare upptäcka det.

Och nu har det faktiskt börjat lossna en aning. Han har fått kontakt med en större producent som vill ge ut filmen. Dock är inga kontrakt skrivna, men det hela tycks mer lovande än någonsin tidigare. Arbetsnamnet på filmen är Från botten till toppen.

Du verkar ju trots din situation ändå vara väldigt driven och ringer runt till produktionsbolag och skickar mail, var hittar du stryrkan att kämpa vidare?
– Jag vill bevisa att trots att jag haft enorma motgångar kommer jag lyckas. Desto mer socialen motarbetar mig desto mer håller jag ut, och desto större kommer framgången bli när den väl kommer, allt jag kämpar för nu kommer jag få enorm framgång med i framtiden, därför håller jag ut.

Vad är din högsta önskan med filmen?

– Drömmen är att den ska bli så bra att den visas på de internationella filmfestivalerna, I go for an Oscar, siktar du inte högt så kommer du aldrig komma dit. Vissa kallar mig socialfall men jag har inte kommit på fall än.

Hela garderoben är fylld av en prunkande planta med decimeterstora buds, som inom kort skall få möjlighet att nyttjas. Ovanför sprider starka lampor sin värme och ljus över växten och ett större rör hjälper till med ventilationen.
– Det är bara en vecka kvar nu, det ska bli gött med lite supply, jag hatar att hassla weed. Det är så jävla tråkigt och dyrt, säger Patrik lystet och blickar ömt ner på sin skapelse, likt en far vars bebis just lärt sig gå.

Patrik är i trettioårsåldern, välklädd och vältränad, kanske rentutav på gränsen till proper. Han arbetar med drift av IT och mailsystem, ett avancerat jobb som slukar mycket av hans tid.
– Ibland har det varit askomplexa jobbuppgifter. Problem som man bara inte fattar vad det beror på, men som jag har löst när jag rökt. Tillslut trillar poletten ner när man sitter hemma och filosoferar och kan slappna av. Sen har jag kommit tillbaks till jobbet på måndagen och bara, vi gör så här gubbar. Till och med cheferna har undrat, hur fan kom du på det där? Skit i det, problem solved.

När började du röka?
– Det var faktiskt på ett sånt där LAN-party i tonåren. Idag röker jag bara någon gång i veckan och låter det aldrig gå ut över träning eller jobb. Det är något som är viktigt för mig att sköta. Vad man än tycker om att göra så njuter man inte om man gör det för mycket. Käkar man det bästa man vet varje lunch så blir det ju tråkigt tillslut. Man får ha psyket att inte låta någonting i sitt liv gå överstyr. Men jag har nog aldrig haft den där missbrukardelen i mig, utan jobbet och familj går först.

Kan du berätta om din första odling?
– Jag fick tag på frön ur nån jävla bag of weed och tänkte jag vill kunna fixa det här själv, det kan inte vara så svårt. Så jag och en polare gick ut i skogen och satte en planta och den växte till sig. Vi planterade ut den i slutet på april och i augusti hade den växt en och en halv meter. Så då tänkte vi, mot slutet på oktober borde den vara klar. Så kom vi ut och såg att det hade varit en jävla massa fina buds. Men så var det massa rådjursspår omkring. De hade länsat allting, rätt segt.

Patriks första möte med inomhusodlandet skedde i föräldrahemmet. Även detta tycktes till en början lovande. Men att hålla starka lampor och starka dofter dolda kan ju vara rätt svårt. Hans pappa upptäckte snart vad som var i görningen i pojkrummet:
– Han bara, jag har inget emot att du odlar, men du kanske skulle tänka lite på ventilation också, det är nog inte så bra att ha fyrahundra watt i en garderob utan ventilation. Så jag la ner den också. Men sen när man flyttade hemifrån så kunde man köra mer obehindrat. Och jag har kört relativt stadigt sedan dess.

Trots att han ofta fått frågan om att hjälpa till i större skala har han har aldrig nappat, aldrig sålt, utan bara gett bort till polare och för att täcka sitt egna bruk:
– Jag vill inte orsaka några problem eller delta i drogmarknaden utan bara sitta hemma och lyssna på musik och röka lite utan att betala överpris.

Vad har du för tips till någon som vill börja odla?
– Om man är teknisk nörd som jag så bör man hålla ett öga på branchen, det sker till exempel mycket just nu inom LED-lampor. Vilket är grymt för då behöver man inte tänka lika mycket på ventilation och fläktar och sånt där.

Så du får bejaka ditt tekniska intresse inom odlandet?

– Ja vi är en massa gamla datanördar som bara älskar tech, och som ringer varandra och ba, fan nu har det kommit nya grejer. Det är spännande med allt som man kan hitta som optimerar och tweakar så man får ut mera av sin odling. Men sen får man ju dra en gräns någonstans också. Men just nu är vi fyra-fem pärs som har någon slags odlarförening, så byter vi sorter med varandra.

Varför är gräs olagligt?

– Historiskt sätt så är det så mycket prestige i att man lyckats skapa ordet knark och att alkohol inte är med i det facket. Så det är väldigt svårt för någon beslutsfattare att erkänna, fan vi gjorde fel. Man lever så mycket på sina röster och som politiker kanske man har offrat hela sitt liv på för att få den position man har. Så då vill man väl inte riskera att hamna i det där pundarfacket. Men samtidigt känner man, fan ge upp det här war on drugs för det funkar inte. Det blir bara tunga druglords som tjänar massa pengar. Vilket känns väldigt fel när all vetenskap vad gäller cannabis pekar på att det inte är en brådkdel  så farligt som alkohol. Jag har till exempel aldrig sett ett bråk i Amsterdam. Till skillnad från Avenyn en lördagkväll, det är ju en jävla warzone.

Vad tror du skulle hända då om det blev lagligt imorgon?


– Fler hade säkert provat men jag tror inte fler hade konverterat och att det skulle bli procentuellt fler cannabisanvändare. Men det vore ju positivt om samhället kunde informera om nackdelar och faror istället för att fängsla ungdomar. Sverige är dessutom en av få stater i världen där man får göra kontroll på din kropp och kan fängsla dig på grund av bruket. Det är helt sjukt egentligen, fattas bara att de ska kontrollera så att inte ens tankar är fel. 

Hur ser din framtidsvision ut?
– Det skulle vara extremt chill att kuna odla ifred som att man gör sitt hemmavin. Och att det inte skulle vara något konstigt med det. Jag hoppas att den scenen växer så att det blir mer legitimt. Och att samhället ser att det funkar. Jag sköter mitt jobb, har inga missbrukarproblem, jag är bara en snubbe som just so happen to love weed.

Öhh duh! Patrik heter ju så klart egentligen något annat. 

—————-

I Mega Laser Vol.2 följer vi skörden av Patriks skötebarn i ett riktigt najs fotoreportage. Håll ut! Bilderna är tagna av Johan Johansson, kolla hans grejer här!

Vad är på gång i framtiden?
Petter: Vi har tyvärr fått vaska två avsnitt.  Tricket är att veta när gränsen går.  Men på slutet av inspelnigen var vi alldeles för fulla och det blev skitdålig stämning och absolut inte något gött häng. Sanna var skitsur och jag frustrerad, nä det blev verkligen dåligt. Alkohol kan vara väldigt kreativt men samtidigt väldigt farligt.

Sanna: Vi har precis släpp ett temaavsnitt om vad kidsen i Chicago håller på med, det är massa kul som händer där.

Petter: Bland annat är Chief Keef stor nu, han är sexton år och sitter i husarrest. Så de har gjort videos från hans mormors hus. Det finns en låt som heter ”Bang” som är väldigt populär.

Vad bottnar den här oerhörda expertisen i?
Sanna: Det är väl 15 år av raplyssnande. Men det vi delar alla tre är nog att vi inte bara gillar musiken utan har det här nördintresset. Har man hittat något bra vill man hitta allt och få reda på så mycket som möjligt om den artisten.

Petter: Jag var sjukskriven under en period och då kunde jag lägga hela arbetsdagar på att bara vara runt och kolla på massa onödiga ställen på internet. Det handlar om en inställning till musik som förenar oss. För oss är det inte intressant om musik är bra eller dålig utan vad man får ut av det. Allt runt omkring blir också viktigt. Var en rappare kommer från, vilket sammanhang rapparen rör sig i. Jag tar in musik på det sättet, och blir väldigt intresserad av detaljer, gillar att samla på mig.

Är hiphop-nörden den coolaste nörden?
Sanna: Ja så är det nog, eller vi tycker det i alla fall.

Vad finns det för källor till information?
Sanna: För min del är det massa olika bloggar och nättidningar. Twitter är spännande, eftersom det blir en direktinteraktion med rapparen.

Petter: Twitter är oumbärligt för en rapnörd och helt fruktansvärt. Twitter är jätte, jättejobbigt.  I synnerhet rappare är asjobbiga. Alla rappare promotar sig själva helt skamlöst hela tiden och är jävligt tjatiga. Släpper de en ny låt så tjatar de dygnet runt i en månad och retweetar allt som är lite positivt. En klassisk rapgrej är att någon frågar dem något. Då retweetar de frågan utan att att svara, bara för att deras namn nämndes. Men samtidigt kan man få info man aldrig kan få någon annanstans. Till exempel så hamnade Bay Area-rapparen Cellski mitt i en flygkapning och twittrade live från flygplanet, vilket man ju aldrig skulle fått reda på innan twitter.

Youtube?
Petter: Ja det är den enskilt viktigaste internet-grejen. Där har du allt från majorbolagen till folk som rappar in i sin webcams och lägger upp. Om man bara klickar sig vidare från de där rekommendationerna i högerspalten kan man hitta helt sjuka grejer.  Jag älskar att hitta videos som har under 100 views. Det är något slags spännande arkeologverksamhet. Så kan man tänka att det här har bara jag och 37 andra hört. Till saken hör att de här låtarna oftast inte är speciellt bra. Men väldigt intressant att se nån snubbe i nån håla nånstans som har gjort en hiphopvideo.

Nyligen släpptes ett avsnitt som behandlar Göteborgs hiphop. En stad som alltid haft en stark scen på undergroundnivå med till exempel rappare som Pstq, som även drev gruppen Mobbade Barn Med Automatvapen. Gruppen 3 Ess hade en tidig hit med Hoppa Dansa. Trots detta har man aldrig haft en nationell superstar, i Petter eller Kens dignitet.

Petter samlade några av topdogzen i stan, 2012 edition, för ett samtal om dåtid och framtid. Det är Iwo, från Hammarkullen. Gör musik både med sin grupp X.O och solo. Sick Art, 16 år från Majorna. Som trots sin unga ålder rappar med häpnadsväckande kvalité. Samt den kanske klarast lysande stjärnan just nu på Göteborgs inhemska rapscen, Lani Mo från Bergsjön. Vars videos ses av hundratusentals personer och han gör även musik med Kartellen som är oerhört stora just nu.

Vad är karaktäristiskt för hiphop från Göteborg?
Sanna: Förut förknippade jag Göteborg väldigt mycket med Pstq och Gubb. Pst var tekniskt duktig, och hade smarta intrikata punchlines. Men det känns som att det finns jättemånga strömningar och att scenen är mycket större nu, fler når en större publik. Det kommer väldigt mycket intressant från Göteborg.

Petter: Göteborgsrap har varit lite otursförföljd och uppdelad. Göteborg i sig är en arbetarstad. Folk är ganska hopplösa och dricker och knarkar. Det är en destruktiv känsla av att allt bara skiter sig. Så då är det ingen idé att satsa. Dessutom har det varit destruktiva gängallianser som har hindrat folk från att samarbeta. Roffe Ruff är stor ute i landet. Och nu känns det extra kul att Gbg-rap från förorten börjat komma. Och den största är Lani Mo. Jag var på en spelning på världskulturmuseet, för fritidsgårdspubliken, och kidsen var ju helt galna. Jag tror Göteborg ändå är en bra stad att vara i om man är 19-år och håller på med en subkultur, för den är tillräckligt stor, och tillräckligt liten för att man ska kunna ta över den.

Lani Mo gör musik tillsammans med en rad förgreningar i staden. Folk har börjat samarbeta på ett annat sätt än tidigare. För en tid sedan samlades en stor skara av dessa unga begåvade Göteborgsrappare i låten  La västra Nostra. En programförklaring, en hint mot resten av sverige.

Det är Alibi från Medina som knyter många till sin studio, även Flame betraktas som en nyckelfigur på mer administrativ nivå.

Vad skulle behövas för att få Göteborsk hiphop att växa?
Petter: I USA är det snarare ett sound som definierar en stads identitet än speciella rappare. En spännande utveckling vore ett Göteborgs-sound.

Finns det några lovande på producentsidan?
Petter: Ja, till exempel Kay Nine är lovande och är bara 18-19 år, han gör musik åt Lani Mo. Det finns flera bra unga producenter. Beatslingers som gjorde Sick arts första singel, där är det lite dubstep involverat. Jag gillar unga producenter, de skiter i på ett annat sätt, inte så fast i hur saker ska låta.

Kommer vi att få en svensk stjärna på internationell nivå?
Sanna: Nja asså, jag har svårt att tro att något annat land, knappt England kan få en sån riktig stjärna. Jag har svårt att till exempel se någon tysk stor rappare. I regel är svensk rap bäst på svenska.

Känns som Mapei hade potential, har hon slutat?
Sanna: Jag har sett henne spela skivor på några ställen, men jag tror inte hon släppt något på ett tag. Mapei har ”starquality” och behärskar ju engelska på ett sätt svenska rappare i regel inte gjort tidigare, absolut.

Varför denna fascination för rapparen Riff Raff?
Sanna: Riff Raff är väldigt intressant. Är han ett skämt eller på allvar, ibland är han skitdålig ibland asbra. Hur som helst extremt rolig på twitter och en extremt intressant karaktär överlag.

Petter: Riff Raff kommer vi nog prata om länge. Han är väldigt tacksam eftersom han ser så kul ut. Men om musiken skulle varit värdelös skulle man ju inte gillat det. Han gör mycket skit men tillräckligt mycket bra. Och väldigt rolig, han hade till exempel en låt där han rappade om att han hade haft sex och tjejen slet av hans strumpor med tänderna. När man lyssnar aktivt på rap hör man tusen låtar om knark, sex och våld, då blir detaljerna viktiga. När någon behandlar de här ämnena på ett sätt som står ut. Till exempel ”she took off my socks with her teeth”. Det har aldrig hänt mig i alla fall.

——
Osugen på att lyssna på senaste avnittet nu eller?
Styrt att du hittar det här då:
Vad blir det för rap?
——

Tre tips från Sannas blogg Pussy made of gold:

Allie Baby

Kelow

Lore’l

——

Petter 417 bästa Göteborgsvideosarna just nu:

Flame & Lani Mo ”Underjord”
Klassiskt konservativt gbg-beat med övertung rap. Lani knäcker med raden ”Borde va Haram att kalla en sån som dig för rappare” Älskar också hur Ivo e med som hype-man o flippar på slutet!

Bigry Mack rappar i Hjällbo
Första ggn jag hörde talas om Bigry Mack var när min kompis, som är från Hjällbo, visade mig den här mobilkamera-filmade direkt-till-youtube filmen. Två år senare o den har 24 000 views o Bigry Mack är på gång på allvar.

GOR ft.Bigry Mac, Allyawan & FJ – Måste göra ont
…som till exempel här, när han rappar med några skåningar plus Sveriges kanske bästa rappare just nu, Allyawan. Skiter i om han e från Jönköping från början, Allyawan bodde tillräckligt länge i Göteborg för att vi ska räkna honom till en av våra.

– Jag har alltid läst mycket serier. Jag hade en fascination för
serier långt innan jag började läsa och jag har alltid ritat,
alltid liksom, så det har inte varit snack om nåt annat,
på gott och ont.

Hur har din uppväxt på Hönö påverkat dig?
– Jag hatar ju det skitstället, om vi säger så här, jag fick ett slags mindervärdeskomplex mot allt som skulle vara lite märkvärdigt och så där. Det var fånigt liksom. Men om man ska hålla på med kultur, så är ju allt lite märkvärdigt och fånigt. Samtidigt som jag avskyr det där traktoråkande packet, så är jag en av dem. Uppväxten med dem har gjort att jag känner – äääähh konst och skit. Men det är ju faktiskt det jag håller på med. Det blev väldigt dubbelt. Men just det kan vara en bra plattform att skapa humor ifrån, för då är man skeptisk mot precis allt. Jag försöker undvika att vara sådan. Men mycket av mina gamla serier, som jag gjorde mellan 20 och 28 års ålder var väldigt… Det var en liten snöpt, lite elak människa som gjorde dem. Men jag tror jag har släppt det nu.

1987 skulle Johan  komma att bli publicerad för första gången. I dåtidens datorbibel ; Svenska hemdator hacking. Han debuterade med serien om Torsten som sedermera skulle komma att bli omåttligt populär:

– Jag minns det så jävla väl, det var mitt första profesionella jobb, i tryck, och jag åkte in till stan och såg buntar av tidningen på Pressbyrån.  Och jag minns att jag bara stod och tittade på dem en lång stund, så det var skitmaxat ju. Men sen att försörja sig, det är fortfarande en jävla kamp. När man var yngre gick man ju bara på någon slags kombination av dumhet, gott självförtroende och energi, det här ska gå! Och man visste inte hur svårt det var, och nu tänker man, okej, det får gå ett halvår till.

Är det fortfarande lika maxat att se dina grejer i tryck?
– Jag försöker att verkligen ha kvar det, försöker verkligen att inte vara blasé. Men det handlar om ålder också, ett tag var jag väldigt blasè alltså. Sen blir man  äldre och kommer tillbaks till någon slags känsla av att, det här är fräckt. Men faktum kvarstår, jag blir publicerad tre gånger i veckan ibland på olika ställen.  Men den fräna känslan när en ny bok kommer ut till exempel, det är jävligt häftigt.

Hur kommer det sig att du har ett så högt utgivningstempo?
– Jag publicerar väldigt mycket, för att jag gillar det, för att det är mitt yrke, och att jag gillar att tjäna pengar.  Jag vill inte bli bortglömd och är rädd för att dö. Men den boken som kommer nu, den har tagit tre år att göra, blandat med annat jobb såklart. Men det ska bli jävligt kul att den kommer. Det känns som någon slags nystart, jag har hållit på med den väldigt länge och lagt ner mycket känslor i den.

På vilket sätt är det en nystart?
– Jag brötar på precis som jag brukar men det är lite ärligare den här gången. Det är Atlantis, plåtkrabbor och jättelika monster. Men basen är ändå en ärlig skildring av folk som har det ensamt  och tråkigt.

Den kommande boken heter  ”Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis”.  Där vi likt titeln antyder får möta en snubbe som inte har det så himla kul i livet.  Han jobbar med att katalogisera båtmotorljud. Han har fyra filmer som han ser om och om igen och han blir nervös av tv-spel.  Han är 34 år och har aldrig ens fått så mycket som en kram av en tjej. En dag drabbas han dock av något slags hysteriskt anfall och drar sig ner till hamnkvarteren. Där träffar han sin totala motsats, Cliff Hingstsäd. Detta är den mest karismatiska man som någonsin levt.  Cliff kan inte träffa en kvinna utan att ligga med henne. Han kan inte gå in i en bank utan att bli rånad.  Världens tråkigaste man träffar världens häftigaste man, och äventyret tar sin början. Teckningsmässigt beskriver Johan boken som Galago på åttiotalet.

Tror du på Atlantis?
– Nä det tror jag inte på. Men min uppväxt vid havet, jag har märkt att det är fruktansvärt mycket hav och ubåtar och bläckfiskar på sista tiden. Kanske inte i de korta humorgejerna, men i de längre är det mycket ,  framför allt ubåtar, stormande himlar och grejer som bara måste komma från det.

Vid sidan av serietecknandet och illustrationerna har hårdrock en påtaglig del i Johans liv. Något som även det levt kvar sen ungdomstiden på Hönö.

– Om man inte är ett kristet missionärsbarn så har man ju något som man på ett tidig stadium identifierar sig med. Jag var 12-13år på 80-talet och det fanns två läger, hårdrockare och synthare. Jag vet inte hur mycket fri vilja det var men för mig blev det hårdrock, det är den ungdomskultur jag bekände mig till en gång i tiden.

Hur yttrar sig det idag?
–  Men det är inte sååå farligt. Jag är verkligen inte det som andra hårdrockare kallar true. De där bröderna hårdrock skulle säkert spotta på mig. Jag är inte hårdrockare på det viset, ingen ryggmärkesnisse. Jag menar, jag kan tycka black metal är trevligt och Göteborgssoundet, och va fan Dimmu Borgir är jättebra. Så jag ändrar mig hela tiden.  Jag minns jag var på en konsert med WASP  som jag gillar. Det var en vardagskväll och klockan var väl halv tio någonting. Jag stod där och titta och då kommer det fram någon och spyr rakt framför mig. Sen såg jag någon annan som var så full så han hade däckat liggandes över ett ståbord. Jag tänkte fan det är ju dyrt med biljetter hur fan kan du  däcka innan förbandet? Jag hade bara blivit knäckt över att ha slösat bort så mycket pengar… Så då kände jag, nä men fan jag är nog inte hårdrockare längre…

Bästa hårdrocksskivan?
– ”Heaven and hell” med Black Sabbath och Ronnie James Dio. Den är perfekt . Ozzy var så försupen att han fick sparken från Sabbath, samtidigt hade Ronnie James Dio fått sparken från sitt band. Så han kom med i Black Sabbath och det blev en helt  ny pryl. Det var den gamla smutsigheten med Ronnies melodier och det blev skitbra. Den skivan är perfekt, jag kan lyssna på den om och om igen och aldrig tröttna.

Om hårdrocken har varit en röd tråd genom livet så finns det dock en mängd intressen och kulturella inriktningar  som det har snöats in på under perioder.

– Jag är en sådan där knäppologkalenderbitare av det värsta slaget, men jag försöker att inte visa det så mycket.

Vad är en  knäppolog?
– Jag  intresserar mig stenhårt en stund, samla skivor hysteriskt sen slänger jag allt. Sen kan det vara gamla deckare från trettiotalet, så läser jag det ett tag, sen är det töntigt, det här är bara sånt töntar håller på med tänker jag, bort med det. Ju äldre man blir och ju mer man får att göra desto mindre kan man gå in i knäppologeriet. Utan då får det mer bli en krydda.  Det är samma orsak som jag inte ser om filmer, den lilla tid jag har att se film då vill jag se något nytt.

Ser du mycket film?
– När man gör monotona grejer, färglägger till exempel då har jag märkt att det är bra att kolla på film samtidigt med ett öga. Ibland kan det hända att jag sett två filmer på en dag men samtidigt fått massa gjort. Robocop betyder jävligt mycket för mig. Det är fan den  bästa filmen som gjorts. Jag tycker det är fruktansvärt att den ska göras om, och jag är ganska öppen för sånt.  Jag tyckte att det var lysande att de dubbade Star Wars till exempel, jag tycker det var en svinbra idé. Jag tyckte  att nya Spindelmannen var, visst, kör i vind. Men med Robocop tänkte jag, nej fy fan  där går gränsen. Robocop är bäst. Det är där all filmvetenskap börjar.

Idag bor Johan Wanloo i Göteborg. Han har två barn, Björn och Åsa. Och studion i Linné från vilken han spottar ut material i ett aldrig sinande tempo. I pipelinen just nu väntar en barnserie till tidningen Tivoli med vänner, som heter ”Kapten Klara och världen utan vatten”,  Barnboken ”Vad gör varulven då han inte bits”, den webb-baserade superhjälteserien Rock Manlyfist, den tidigare nämnda Atlantis-boken, samt en rad illustationsjobb:

– Med vissa jobb tänker man att man lika gärna kan sälja kaffe, som att illustrera korsord, det är konstvärldens motsvarighet till att jobba på bruket. Men jag gör det gärna, det är trevligt.

Det är hårt jobb jämt, man får tänka att det får bära eller brista, nu kör vi, jag måste skapa. Det är maxat. Jag minns när jag bodde på Hönö och läste någon intervju med någon djuping som  beställde en flaska vin under intervjun och jag tänkte
– Åh, jag vill vara som du, ååå va fräckt, men så blev det ju inte. Man måste fan ligga i och jobba som fan.

www.johanwanloo.se
johanwanloo.blogspot.com

Bilderna på Johan är tagna av en snubbe som är ny i Mega Laser familjen:
Andreas ”ante” Johansson. En talangfull dude ni kommer att se mer av här!

”Är detta verkligen sant”, frågar jag och plockar upp patronen, 
inspekterar den. ”Varför är den inte använd? Toby, varför
är den inte använd?”

”Är detta verkligen sant”, frågar jag och plockar upp patronen, inspekterar den. ”Varför är den inte använd? Toby, varför är den inte använd?”

Toby är fyrtiofem år gammal och har lämnat ett liv som barrister i London bakom sig. Nu är han på vift ute i Europa, och av en händelse har vi blivit goda vänner. Vi delar samma fascination för skrivande och historier båda två. Men ändå har jag svårt att förstå vad han precis har berättat för mig.
Ögonen smalnar när han tar ett bloss på sin mentholcigarett och jag frågar honom igen om det verkligen är sant. Jag frågar inte på ett hånfullt sätt, utan jag menar det verkligen. Vissa historier är för bra för att vara sanna. Av flera anledningar.

”Jag hade precis blivit utslängd av en flicka. Det var en sådan flicka som slänger ut pojkar när hon tröttnat på dem. Eller när deras pengar tagit slut. Olyckligtvis tillhörde jag båda kategorierna i det här fallet. Nu gick det ingen nöd på mig direkt, livet som ung barrist var ett gott sådant. Pengar var inget problem. Jag hade en stor, fin och ljus lägenhet i London, dit jag tog min tillflykt. Vi hade levt intensivt, som unga älskande ofta gör, och jag hade äntligen hittat någon att dela min ensamhet med, så till den milda grad att jag vant mig av med att vara ensam och därmed hade svårt att sova om nätterna i mitt nya singeltillstånd. Detta fick till följd att jag ofta var ute och promenerade de nätter jag inte kunde sova.

Jag brukade gå förbi en utländsk man som höll till vid en av bänkarna nära vattnet. Han var skäggig och smutsig. Luktade illa. Kläderna trasiga. En klassisk uteliggare, helt enkelt.
Vi började prata en natt helt apropå, och följaktligen hände det att jag kom med kaffe i termos och mackor till honom. Ibland när jag hade lagat mat i min ensamhet tog jag med mig överblivna rester. Han uppskattade min vänlighet och berättade historier som gick ut på att han egentligen var en sorts hemlig agent i en revolutionär rörelse nere i XXXX som försökt störta en diktator, men misslyckats och därför tvingats fly någonstans där diktatorns underrätelsetjänst inte kunde hitta honom. Ibland reste han tillbaka till XXXX med olika hemliga ärenden. Nere i XXXX var han väldigt rik, men när han tog sig ur landet kunde han inte ta med sig några pengar eftersom han då skulle bli röjd på något sätt.

Jag tog inte riktigt de här berättelserna på allvar, men han verkade vara en intelligent man och vi pratade om många andra saker, så som klassisk litteratur och musik. Han var väldigt skolad och kunde lite om det mesta, vilket imponerade på mig. 

En natt bjöd jag in honom att sova på min soffa eftersom kylan var rent omänsklig. Han var otroligt tacksam. Vi spelade schack och pratade om Cervantes. Morgonen efter sa han till mig att han skulle resa till XXXX igen och vara borta på obestämbar tid. Han bad mig om att inte berätta det för någon. Han fick mig att lova.

Någon vecka senare ringde en arbetskollega till mig och vi talade om allt möjligt.  Sedan, mot samtalets slut, frågade han om jag hade pratat mer med den ”intellektuella uteliggaren” (det var så mina arbetskolleger refererade till mannen som jag berättat ett par historier om), och jag sa, utan att tänka på det, att han lämnat landet och åkt till XXXX. Min kollega kommenterade det med någon kvick ironisk kommentar och vi tänkte inte mer på det.

En lördag, två veckor senare, får jag ett knastrigt telefonsamtal mitt i natten, uppenbarligen från en telefonkiosk mycket lång härifrån, från min uteliggarvän. Han är arg, jag har aldrig hört honom så upprörd förut. 

”Du lova Toby! Du lova Toby!” ropade han klagande. ”Jag förstår inte vad du menar” sa jag samtidigt som en kall klump i magen tog form. Hur kunde detta vara möjligt? ”Du lova att inte berätta Toby, nu kan jag inte vara din vän längre!”

 ”Hur menar du?” frågade jag, uppenbart skakad.

 ”Du har försatt oss båda i fara Toby, nu måste jag försvinna.” Sedan bröts samtalet, eller om han lade på – det vet jag inte.

Detta var ju otroligt märkligt. Hur kunde denna man veta att jag hade berättat detta till min kollega? Avlyssnade han mig?
Ensamhet är en lurig kompanjon, förstår du. Den fungerar som salt och förstärker liksom salt de komponenter den har att göra med. En svag paranoia, som var ofrånkomlig i det här läget, växte och blev värre eftersom jag mötte den ensam. Och mina nätter blev allt mer som hämtade ur en film. Jag lade märke till en rad underliga ting; en svart bil med tonade rutor stod parkerad utanför min lägenhet i flera nätter. Jag hörde ett klickande ljud i telefonluren efter varje gång jag slagit ett nummer – vilket fick till följd att jag avslutade samtalen så fort som möjligt. Dessutom tyckte jag mig känna igen fler och fler ansikten under min dagliga rutin. De satt på kaféer vid små runda bord med orörda kaffekoppar framför sig. Handlade i samma affärer som jag. De såg ut som vanliga britter, småbarnsföräldrar, fotbollshuliganer, londonbor.

Jag följde nyheterna uppmärksamt. XXXX var ett land i kris, regionen ett söndertrasat inferno och sporadiska nyhetssändningar vittnade om våldsamma attentat åt alla håll. Men diktatorn satt kvar och prånglade ut sitt budskap om att allt var ordning och reda.

Sedan hände inte så mycket annat än att tiden gick… dessa underliga inslag i min vardag och min svettiga paranoia bleknade sakta bort och försvann ur mitt medvetande. Till slut vandrade jag runt i mina vemodiga nätter som om ingenting hade hänt. Jag kände mig inte längre förföljd.

Och så skedde det en dag, ja det var tidigt på dagen, när jag stod i bankomatkön efter ytterligare en sömnlös natt, att min vän, uteliggaren, uppenbarade sig. Jag blev väldigt överraskad. Den här killen var välklädd, nyfriserad och bar på svarta, dyra solglasögon. Hållningen var helt annorlunda och sättet han rörde på sig var… som en annan människa. Han kom fram till mig och jag tror att jag bara stod där med öppen mun, oförmögen att säga något.

”Toby, jag ledsen för samtalet. Jag vill bara säga du är en god människa. Du behandlade mig värdigt när jag kände mig värdelös.”, sa han och log. ”Du räddade mitt liv.”, sa han och tog min hand. I hans hand kände jag något. En sorts present.
Efter detta försvann han ur mitt liv och fyra veckor senare kom nyheten om diktatorns död. Han hade blivit sliten i stycken av en hop uppretade människor.”

… ”Du håller presenten i din hand”, säger Toby och plockar upp ännu en mentholcigarett ur asken framför oss och tänder den i en svepande rörelse. Sedan sippar han på sin fatöl och ser hemlighetsfull ut.

”Så vad betyder det att den är oanvänd?”

Jag får det inte att gå ihop. Patronen känns märklig i min handflata. En budbärare. Ett löfte om likvidering. Eller utebliven sådan.
Tobys ögon smalnar och han läser av min reaktion när han slutligen berättar varför den är oanvänd: ”För att den var avsedd för mig.”

Not: Namnet på landet som åsyftas har tagits bort. Toby heter något annat i verkligheten.

Illustrationen här är gjord av Tobias Mattsson, kolla in hans grejer.

Minuter senare glider vi genom nattens Hurghada. Allting bara flimrar förbi. Barnen tigger om mat från hummerröda svenskar, vuxna säljer äkta diamatringar för 20 dollar. Efter en halvtimma blir vi stoppade av tre herrar med k-pistar. De vill se körkortet och kolla om taxametern är på. Vi kör in och parkerar några hundra meter bakom bommen och stiger ur. Neonskyltar över våra huvuden och flera vakter till höger och vänster. Vi går in till den kanske sunkigaste lokalen jag har besökt i hela mitt liv. Rött ljus överallt och lukten av marijuana blandat med svett. Två våningar ovanför sitter tjocka män med stånd och glor på scenen. Tre dansöser flänger runt i åtsittande bikinis med tingeltangel. De dansar magdans, sjunger och samlar in pengar från golvet. Som efter ett schema. Man väntar bara på att de ska plocka fram stämpelkortet och klocka tiden.

Hassan, jag och min bror sätter oss vid ett bord i hörnet. Efter fem minuter kommer en ung kvinna med tre spliffar på ett fat och placerar det mitt framför näsan på oss. Hassan börjar röka och i den stunden blir han filosofisk, så filosofisk man kan bli när man röker och ska berätta något på dålig engelska.
– You know guys, you’re not like other tourists. You want to see the real Hurghada, säger Hassan och kisar mot oss.

Vi nickar och ler och kollar på den avskyvärda showen. Det är liveband på scenen bakom stripporna. En stor man med en fet mustasch sjunger rakt in i mikrofonen så det distar ur högtalarna. Allting är på arabiska och vi har inte en aning om vad som händer. En av kvinnorna, hon med de stora brösten, tar klivet ut mot publiken och börjar gnida sitt könsorgan mot en av de äldre herrarna. Han sitter där, skrattar och njuter av kvinnan som försök att kåta upp honom. Och det funkar. Han ger henne några hundringar och viskar något i hennes öra. Då frågar jag Hassan vad det är frågan om.
– You know, you can buy women here. They will go home with you and fuck you, säger han och ler.

Inget av det här stämmer med vad vi har läst i svenska tidningar. Muslimska kvinnor får inte röra andra män, de får inte ha sex med andra män och de får definitivt inte sälja sex.

När Hassan blivit lite klarare i skallen förklarar han att det är så det funkar om man inte gillar sin make. Ta till exempel en kvinna som vill skilja sig från sin man. Plötsligt hamnar hon i den fetaste utanförskapen någonsin. Glöm försäkringskassan och försörjningsstöd. När du har att göra med din make, hans, din egen och förmodligen alla andra familjer som är fientligt inställda till dig så står du helt själv och utblottad för livet. Trots att kvinnorna inte är äldre än 25 år är deras framtid inte direkt ljus ut. Prostutition och strippklubbar blir helt enkelt den enda vägen till inkomst. Det finns bokstavligen inga andra sätt att försörja sig på.

Hassan tar till orda igen, men den här gången av mer konkret natur.
– Hey guys, give me 200 punds.
– Varför? Frågar vi. Han säger att det kostar att vara här. Jag langar över pengarna och ser dem försvinna i den storbystade kvinnans behå. Hassan vänder sig då mot oss, skrattar föraktfullt och med ett svinigt leende påpekar än en gång:
– I’m a baaad muslim.

Dessutom satsar vi mycket på att lära ut entreprenörskap, för i det ligger mycket av grunden till Jesus kärlek. Jesus älskar en person som skapar möjligheter till utveckling av samhället. Inom Våga Tro! arbetar vi därför enligt parollen ”En övertygelse – en idé – ett företag”. För om man ska bli lite filosofisk för en stund kan man ju faktiskt se alla oss människor på Jorden som ett enda stort företag, där Gud är VD och Jesus är management consultant. Visst låter det bra? Våga Tro!

Leif
Leif Tobiasson heter jag, och vill du veta något kul? Jag samlar på sexuella fetischer. Jaha tänker du, jag runkar i högklackade skor och sådana där banala saker, men nej du, jag är konnässör. Min pryl är att uppfinna helt nya fetischer och sedan omsätta dem i praktiken under några års tid. Sedan tröttnar jag oftast och uppfinner en ny läggning. Min senaste grej är den häftigaste hittills. Jag kallar den för ”earthquake fetish”, för jag har alltid varit lite sådär internationell av mig, gillat engelska termer, de känns liksom lite tuffare.

Det går ut på att jag studerar seismologiska rapporter om väntade jordbävningar runt om i världen. När jag väl hittat något stort som är på gång reser jag till det aktuella stället och installerar mig i en förhyrd lägenhet med en stor, sugproppsförsedd rövplugg inuti i mig. Med pluggen väl fastgjord mot en vägg, på ett golv eller i mer ovanliga fall ett tak inväntar jag det ofrånkomliga. När jordbävningen väl brakar loss är det som om jag blev knullad av hela planeten. Det är hur skönt som helst, jag menar, vem kan ha en större och mer kraftfull älskare än självaste Tellus?

När jag hämtat mig från orgasmen och läkt eventuella blessyrer reser jag vidare till nästa ställe. Turkiet, Iran, Kina, överallt har jag sprutat och skrikit. För det är något jag är väldigt glad för, att samtidigt som jag fått njuta har jag fått se så mycket av världen, av städer och byar, av människor och deras unika kulturer.

Malin
Alla säger ”Malin Ströholm är helt sjuk i huvet”, bara för att jag nöp det där barnet i Mölndals centrum förra året. Jag menar, om jag inte är dömd för det kan jag ju inte ha begått ett brott. Så varför har mina vänner slutat ringa mig då? Jag tycker det är ett jäkla skitbeteende om jag får ta till ett kraftord.

Okej jag erkänner, jag tycker om när barn skriker av smärta. Men den där gången i Mölndal var en engångsgrej, jag var trött och desperat, oftast nöjer jag mig med att lyssna på avstånd. På spårvagnen får jag njuta ganska ofta, men samtidigt vet jag ju att ungarna oftare vrålar för att de inte fått äta eller för att de kissat i blöjan, inte för att de har ont i magen eller sådär. De ska skrika av smärta, då är jag nöjd.

Nu är jag inte så värst rik, det blir man inte av att jobba på Lidl, men så fort jag sparat ihop ett par tusen åker jag flygplan. Helst charter, för där är det mycket barnfamiljer. Oftast är det minst ett öronbarn ombord, om jag har tur flera stycken. För många av de små liven är det första gången deras hörselgångar utsätts för en sådan extrem tryckförändring, och chocken blir stor. Deras panikslagna blickar som vädjar åt alla håll, rösten som går upp i falsett för att sedan spricka som en dum ballong, en sekunds tystnad och sedan kör de igång igen. Jag lutar mig tillbaka i sätet, gottar mig och är samtidigt sorgsen för att det är över så snabbt. Efter någon minut har de vant sig och låtit sig lugnas av mammas eller pappas förstående famn. Det är bara bra en stund, sedan blir det dåligt igen. Ungefär som livet i stort med andra ord.

Bennie
Jag är snabb och jag har en påse blommor i fickan. Jag är snabbare än någon annan, ingen kan nå mig, inte morsan och hennes nya man, inte Lena med ungarna, inte soc, inte AF, inte den där snubben från Faktum, inte Jyrki med skuldlistan, inte Hasse från Gazaremsan, inte ens de där koppartjuvarna på Marieholmsgatan. De når mig inte så mycket för att jag är snabb utan för att jag är smart. Det är ingen slump att tjack rimmar med schack. De försöker få tag på mig men jag är hela tiden steget före. Ingen kan stoppa mig, jag kör vidare, och det är skönt, riktigt skönt. Bara suga upp tungan i gommen, ihop med käkarna och ner med ett vått finger i påsen då och då. Några kalla stöl på det och livet kommer aldrig ta slut.

Krille
Tittar du på mig eller var tittar du någonstans? Hallå mannen, jag snackar med dig här! Vet du vem du just gjort dig ovän med? Fattar du vad du ställt till med? Jag har stått upp med de största, jag har varit uppe på Råsunda och kört, jag har varit nere på kontinenten och vevat och borta i England också. Där stormade vi en pub som en vidrig liten pakistanier hade och fan vad han lipade när vi slog sönder hela hans jävla livsverk. Fattar du vem jag är nu? Du borde inte ha kommit till Gamleport ikväll, och du borde verkligen inte ha spillt ut den där bärsen i närheten av mig. Partilles top boy kallar de mig! Och du, innan jag nitar dig vill jag att du ska veta att jag kan vara djup också, jag har en politisk sida mannen, jag tar mitt samhällsansvar. Inte bara våld, jag tänker också. Fria Nationalister Göteborg, det är mina killar det. Vi kämpar mot svenskfientligheten, vi står upp mot mångkulturen och folkförföljelsen. Fattar du? Jag står upp mot alla blatteälskande liberaler och nerrökta rödingar på samma sätt som jag står upp för Idrottsföreningen Kamraterna. Blått och vitt i mitt hjärta och blått och gult i min hjärna och snart rött och rött på mina händer för nu kör vi, du och jag borta vid Kopparmärra om fem minuter, okej?!

Jovan
Jag heter Jovan och jobbar som chaufför på Västtrafiks Flexlinje. Vi kör de som inte kan köra sig själva, som vi brukar skämta på kafferasterna. Förr jobbade jag mycket på Hisingen, men nu för tiden är jag mest nere i Frölunda och åker runt i min blåa minibuss.

Det är ett väldigt bra yrke för mig som gillar lite långsammare tjejer. Ja, om vi ska tala klarspråk – jag tycker om när de är lite lätt utvecklingsstörda. Lite bakom flötet sådär. Inga mongoloider eller cp:n, de betackar jag mig för. Men den där trögheten som kan ta ett tag att märka, den tycker jag är så himla sexig. Det kan vara att de inte hänger med så bra i världsutvecklingen, att de är dåliga på enkel matematik, att de inte förstår ironi. Då står kaptenen i byxan och jag rättar till uniformsjackan lite extra. Några uppskattande kommentarer om deras klädsel eller utseende, kanske bjuder jag på lite take away-mat eller ger dem lite pengar. Sånt är de inte vana vid, då vattnas det i maxitrosorna på dem. Sen är det bara att tuta och köra. Tuta och kör med Flexlinjen hela dan, som vi säger på kafferasterna.

Kristina
Vet du vad en urinstalaktit är? Inte? Men du känner till de där stora droppstenarna som bildas inuti grottor? Okej, föreställ dig nu en riktigt smutsig offentlig toalett. Kanske i Sverige, kanske invid en sällan använd avtagsväg till Autobahn. Tänk dig att denna toalett sällan eller aldrig städas. Tänk dig urinoaren på denna toalett. Tänk dig åratal av piss som samlats vid pissrännans kant där den vetter ner mot golvet. Tänk dig hur detta piss byggts på lager på lager till långa, stinkande stavar. Tjocka, illaluktande och hårda som kristall. Tänk dig att bryta av en av dessa stalaktiter och hålla den i din hand, beundra den i den dåliga belysningens sken. Tänk dig att föra den mot din mun och gripas av en oemotståndlig lust till att provsmaka. Tänk dig hur du står och suger på denna enorma pinne, låter den smälta som en isglass mot din tunga, tänk dig hur du girigt dricker och gurglar det goda vattnet som bildas av värmen från din kropp.

Jag ville bara få dig att tänka på det. Hej då.

Lotten
Jag ska döda mina föräldrar, det är bestämt nu. Giftet beställde jag från ett företag i Lettland. Deras hemsida var typ helt fuckad, men jag var tvungen att få tag på just den sorten de sålde, för en snubbe på Flashback hade tipsat om att det var det mest fortverkande (hjärtinfarkt efter tre till fem minuter) och det som hade snabbast halveringstid (i stort sett ospårbart efter tio timmar).

Jag ska lägga det i quorn stroganoffen som jag ska laga till dem ikväll. De är så jävla körda, de bara ”Åh Lotten vad trevligt att du vill hjälpa till för en gångs skull!” och ”Det var verkligen ett fint initiativ av dig gumman, det är nog hälsosamt för dig att komma ut ur den där digitala dimman ett tag och prata lite med mig och mamma, som förr i tiden”.

Jodå, jag ska allt prata. När de första tecknen på kramp sätter in (jag har dittills bara smakat lite på riset) ska jag inleda talet som jag sitter och skriver på nu. Jag ska förklara alla deras fel och brister för dem, hur mycket de sårat mig och hur mycket jävelskap de ställt till med. Hur mycket bättre allt kommer bli när de är borta och jag för första gången sedan jag föddes kan andas ut. Fy fan vad skönt det ska bli.

Nu ropar mamma från köket att hon ställt i ordning allt åt mig, hon har till och med hackat löken och tinat quornfiléerna i mikron, ”Det är bara för den lilla kokerskan att komma ner och börja steka”.

Jag skriver ut talet, viker ihop pappret och stoppar det i byxfickan. Sedan går jag ner för trapporna.

Mange
Jag gillar ung fitta som sover. Klandra mig inte, jag bara pillar lite. Min enda chans är när de blundar, annars vill de aldrig. Man måste ta för sig lite här i livet. Sover ung fitta är jag där. Jag är inte ung, jag är gammal säger de. ”Mange, du är så old!”, brukar de skoja. Men jag får vara med på deras fester, för jag åker till Tyskland och köper vodka i bag-in-box. Det tycker de är häftigt. ”Fan Mange, andra har vin i sina lådor, men du har fan sprit!” Efter ett tag är spriten slut och många fittor sover. Då är jag där. Sån är jag. Klandra mig inte, jag bara pillar lite.

——————
Vill du se fler grymma projekt från dessa två herrar så skall du kika in på deras webplatser:
EKTA
Henrik Bromander

Okidoki, vad har du haft för dig här då?
– Sen jag öppnade i december så har vi ställt ut Daniel Andersson Boe som går under namnet SEMIO, det var hels sinnessjukt knökat, tror vi räknade totalt 500 pers under hela dagen. Jag vill att en vernissage ska vara en rolig fest, inte stel och svår. Några sitter på golvet och dricker öl, någon kommer in med en pizza. Senaste vernissagen såg jag en hippie stå och dricka en bärs medan han snackade konst med en äldre man i frack som precis köpt en tavla för 16 000 kronor.

Helt ärligt, är inte den här ”streetart-grejen” lite uttjatad vid det här laget?
– Nej det tycker jag inte, inte än. Det finns fortfarande många människor som inte förstår vad det handlar om. Jag har träffat en del människor som har uppfattningen att streetart handlar om att ”förstöra”, när det egentligen är helt tvärtom. Sen var det någon som var rädd att underground-grejen skulle försvinna om det flyttade in på gallerier, men det tror inte jag. Jag tror att det kommer att fyllas på underifrån hela tiden.

Vad händer i framtiden då, några intressanta folk på gång?
– Ja, nu på Lördag är det vernissage för SiMPLE. Sen är det DJ DAINJA i april,
CODE 26 i maj och Anna Wahlberg i juni.

Ok, om du fick drömma lite, vem är din göteborgs-drömkonstnär att ställa ut?
– Hmm, det är nog DOME, för jag vet att han aldrig skulle ställa upp.

 Viktor listar sina favoriter just nu

SiMPLE är en till Göteborg inflyttad tysk konstnär med grym känsla. Han har förgyllt Götet med muralmålningar av väldigt bra kvalitet, klart en kille som kan förändra folks ibland negativa syn på gatukonst. 

 LEJONKAKAN är en göteborgsbaserad konstnär vars organiska mönster en dag växte fram ur en sengångare. I mönstret känner Lejonkakan en stor konstnärlig frihet och med det som grund får han skönheter att växa fram.

SEMIO, en ikon bland långgatorna, sveriges för att inte säga universums (ok överdrift) jordens bästa tecknare. Semio ger ibland väggar det stora nöjet att bära hans verk. Han älskar samarbeten och korsbefruktningar, har du ingen vägg att måla på så får du säkerligen måla på Semios. Verket på bilden är skapat av SEMIO feat. FRÖ och ETNA. 

CODE26. Ett utmärkt exempel på vad som sker då graffitti utgör grunden och tekniken samtidigt har han en hög ambitionsnivå som leder den konstnärliga utvecklingen. Code26 kan göra burners som får ditt lokala top-crew att tappa capen. Samtidigt som hans verk på duk tydligt visar vart Code26 är på väg, rakt mot toppen. 

HADES alfabet kan till en början se ut som nonsensklotter, sedan förstår den som låter tiden tyda texten att det snarare är samtidsdokument och berättelser från långa nätter och korta dagar. Dekadenta runor skulle man kunna säga. Hades alfabet flankerar på bilden två fåglar av Anonym.