Första gången jag provade droger

Mega Laser bad ett par Göteborgare att beskriva sina första möten med droger. Vi ville att berättelserna skulle vara öppna och att skribenterna skulle dela med sig om sina upplevelser. Hur pinsamt, roligt eller tragiskt det än må ha varit. Varsågod, här kommer de fem första berättelserna om förstagångsupplevelser med hasch, amfetamin, svamp, örtpiller och ecstasy.

Hasch och en gul majspipa
Vi skulle träffa en kille som kallades Lasse för att köpa hasch av honom. Jag hade precis gått ut 8:an och detta var på sommarlovet. Vi ringde Lasse, som jag kände lite löst sedan tidigare. Vi bestämde att vi skulle köpa två gram hasch för 100 konor styck.

Han ville mötas på brunnsparken i Göteborg. När jag kom dit så var Lasse sjukt nervös. han var blek och svettig, förklarade att han tyckte att det var ett dåligt ställe att träffas på och tittade sig nervöst omkring. Tydligen var Lasse ganska ny på det här med knarklangning, då han verkligen insisterade på att vi skulle byta grejer med hjälp av en hemlig handskakning. Detta var tydligen väldigt viktigt för honom och det gick inte att göra på något annat sätt. Jag gav honom 200 kronor och han skickade diskret över två (!) tändsticksaskar med varsin brun bit i.

 "En polare blev så galet torr i munnen att han drack
vatten från en vattenpöl"

När dessa saker väl skulle rökas, så skedde det i ett soprum vid Mariaplan i Majorna. Vi var ett gäng förväntansfulla 14-åringar som skulle prova. Oerfarna som vi var så smulade vi ner båda grammen i en stort stopp i en sådan där klassisk gul majspipa som alla kiosker sålde back in the days. Pipan skickades runt. Som vanligt så kände vissa ingenting, andra blev illamående, några började garva. En polare blev så galet torr i munnen att han drack vatten från en vattenpöl. Av resten av kvällen minns jag mycket fniss, rädsla för att polisen skulle stanna oss och en helt magisk smakupplevelse vad gällde lösgodis.

”Andreas”

Amfetamin och en cykel
Jag och en kompis hade av någon anledning träffat en hemlös personer som bodde i tält under en bro. Han samlade bland annat på cykeldelar och föredrog amfetamin framför alla andra droger, inte så oväntat kanske.

Jag var 23 år och hade aldrig testat. Så när han förberedde sin kvällspanna frågade jag hur det var. Han skrockade åt mig och sa att jag kunde få testa. Jag sa att jag inte ville ta en spruta så han gav mig en påse som innehöll ett gram med gul-vitt kletigt pulver. Han hackade upp en lina åt mig och min kompis på ett repigt cd-omslag. Vi drog i oss pulvret och dröjde kvar vid hans tältstad ett tag. Det började mörkna så vi bestämde oss för att åka hem. Min kompis tog vagnen, jag tog min cykel för att bege mig hem.

Jag hade ännu inte känt av någonting av amfetaminet, men när jag började trampa pedalerna kändes det med ens väldigt tillfredsställande.

Istället för att cykla hem bestämde jag mig för att cykla till min kompis som precis hade hoppat på vagnen. Han bodde på andra sidan av staden, över ett gigantiskt berg. Tanken av att behöva cykla så långt gjorde mig oväntat lycklig. Jag bestämde mig för att ta alla branta backar sittandes på min damcykel utan växlar.

"Jag minns att jag smög hem till min lägenhet utan att väcka några
 av mina rumskamrater. Lade batteriet på laddning, städade mitt
rum, försökte sova, tittade på delar av en film, sorterade strumpor"

Väl framme hos min kompis fiskade jag upp påsen med pulvret ur myntfickan, min polare ville inte ha någonting så jag tog båda linorna jag hastigt lagt fram. Jag minns inte riktigt hur länge jag stannade där eller vad vi pratade om. Jag minns bara att jag helt plötsligt satt på cykeln igen och att det var kolsvart ute. Jag minns också att jag lyssnade på house-musik på min minidisc. Jag minns att batteriet tog slut och att jag försökte ladda batteriet genom att värma det i mina händer.

Jag minns att jag smög hem till min lägenhet utan att väcka några av mina rumskamrater. Lade batteriet på laddning, städade mitt rum, försökte sova, tittade på delar av en film, sorterade strumpor.

På cykeln igen nu i ett Slottskogen som började gry.

Jag satte mig på en bänk och såg hur hela staden började vakna, det var nästan en religiös känsla. Efter ett tag började jag nyktra till. Ingen hade berättat för mig att amfetamin pilskar upp en. Så när jag satte mig på cykeln igen bestämde jag mig för att köra hem till min flickvän. Jag öppnade hennes dörr med min nyckel och jag såg hur våren lös in genom persiennerna.

Jag smög in i badrummet, min spegelbild var sorglig. Stora pupiller, spända käkmuskler, genomskinlig fet hy, blåa ringar som nästan hade gått varvet runt ögonen. Jag smög ner under hennes tjock duntäcket och kramade henne. Hon sköt bort mig och jag hamnade i en patetisk fosterställning. Kallsvettandes. Efter någon timma vaknade hon, jag låg fortfarande och kramade om mig själv.

Ovetandes om mina nattliga äventyr satte hon sig upp i sängen och stirrade rakt fram.
Hon sa att vi måste prata och att det här inte funkade längre. Jag hade aldrig tidigare mått så dåligt, jag kände mig ihålig, uttorkad och förlamad. I detta tillstånd gjorde alltså min flickvän slut med mig.

Jag minns att jag satte mig på cykeln. Min lårmuskler värkte, jag trampade långsamt den långa vägen hem. Jag minns att jag gjorde en Ceasarsallad med tårfyllda ögon och bestämde mig för att inte testa amfetamin igen.

”Johan”

Svamp i Christiania
På slutet av nittiotalet gjorde jag och mina vänner stadiga resor till Köpenhamn. Min mamma var aningen förbryllad över detta oerhörda intresse för vårt sydliga grannland som plötsligt infunnit sig i tonårssonens liv. Men  inga närmare frågor ställdes i alla fall. Det var ju självklart inte det danska gemytet som lockade. Utan skandinaviens utan tvekan märkligaste företeelse – Christiania. Ett paradis för den unge flummaren.

På en av dessa resor åkte jag tillsammans med Reza och Abdi. Vi skulle vara borta över en helg och hade inte löst något boende på hemmaplan. Direkt när vi klev av tåget på centralstation sprang vi till närmaste turistinformation där Reza på världens sämsta engelska frågade om vägen till horgatan och bussen till Christiania.”

Vi hade faktiskt inga planer på prostituerade utan hade hört att det fanns billiga hotell på just denna gata. Jag minns inte vad den skärrade turistinformatören svarade. Vi hittade efter ett par timmar i alla fall boende i rätt prisklass. Stuvade in våra prylar och drog mot Christiania.

Strax strosade vi bland stånden och slog oss ner på något kafé med våra olika inköp, jamaikanskt gräs, indiskt charas och allt vad det hette. Efter första jointen kunde man såklart rökt Prebens hemodlade för  halva priset, och ändå fått samma effekt, men det förstod vi inte då. Frasen att kasta pärlor åt svin har aldrig varit mer träffande. Vi vandrade vidare i lugnare tempo och plötsligt hittade Abdi ett stånd där de sålde magic mushrooms. Ingen av oss hade testat det tidigare och vi började dividera huruvida det vore en bra idé att köra svamp. Då vi var tonårsgrabbar stod det såklart inom kort tydligt att ingen vågade banga och vi köpte på tok för mycket för ett gäng nybörjare.

"Mina tankar manifesterades i form av reklamskyltar.
Tillexempel: jag ska ta en cigg, syntes som en stor
billboard inför mitt sinne. Allt var superflummigt"

Vi visste inte hur mycket man skulle ta men började i alla fall tugga i oss av denna oerhört illasmakande torkade lilla sak. Satte oss och tog en öl och inväntade effekten. Reza hade påsen och efter någon halvtimme såg jag Reza sitta och tjuväta på svampen. Vi andra undrade va fan han höll på med varpå han liksom flöt ner på golvet och fnittrade konstigt. Det stod då klart för mig och Abdi att vi behövde äta mer för att komma i fas med Reza. Vi tryckte i oss lite mer och märkte samtidigt att folk kollade snett på oss. Vi drog oss mot den lilla sjön bakom Pusher Street och där började även jag känna av effekten. Färgerna blev mer påtagliga, blommor pulserade och jag började få väldigt märkliga tankar. De manifesterades i form av reklamskyltar. Tillexempel: jag ska ta en cigg, syntes som en stor billboard inför mitt sinne. Allt var superflummigt. Dessutom fnittrade vi extremt mycket åt oväsentligheter och betedde oss exakt som ett gäng svenskar i Christiania som tagit svamp för första gången. Denna insikt fick oss att dra oss mot vårt hotell för att tagga ner en aning.

Promenaden genom Köpenhamn var det sjukaste någonsin. De danska fraserna som drog förbi oss lät som något slags utomjordiskt språk och ekade i huvudet. Någon kom på den briljanta idén att gå på pizzabuffé.  Ingen av oss kunde förstå dansken i kassan och han blev irriterad på oss. Vilket gjorde mig jätteledsen. Pizzan bara växte i munnen och vi gav oss av efter en halv slice var.

Vid det här läget hade Reza fått för sig att jag hette Plattfisk, och skrek och skrattade, skrek och skrattade. Hej Plattfisk. Plattfisk, ska vi dra till hotellet osv.  Allting började kännas obehagligt och då vi stod utanför Centralstationen i rusnigstid började allt snurra. Som ett blodtrycksfall som blev starkare och starkare.  Allting blev svart och jag ramlade ihop. Jag hade enligt mina vänner varit utslagen i någon minut i kraftiga epileptiska spasmer. När jag kvicknade till var de extremt nojjiga och ledde mig tillbaks till hotellet. Det var första och sista gången jag testade svamp.

”Peter”

Örtpiller – It´s only herbal
Vi var 17 år, jag och min bästis E. Vi hade sommarlov, röda converse, oroliga föräldrar och varsitt interrail-kort. Och en gammal europakarta som E:s mamma hade haft när hon tågluffade på 70-talet. Med en påse kanelsnäckor satt vi på tåget som skulle ta oss från Malmö och ner till Amsterdam dit vår klasskompis M hade flyttat för att bli fotbollsproffs. Vi visste inte särskilt mycket om Amsterdam mer än att där fanns ett Anne Frank-museum. M visste inte heller särskilt mycket om Amsterdam eftersom han tillbringade större delen av sin dag på en fotbollsplan och resten på holländska SFI.

Jag och E var alltså ensamma i Amsterdam. Vi köpte glass och hittade ett mysigt torg att hänga på. Efter en stund kom det fram en kille med platåskor och en lagom skabbig hund som han höll i ett rep. Han tipsade om ett område som skulle vara kul. Eftersom det var typ tre kilometer kö till Anne Frank-muséet gick vi till det kuliga kvarteret. Vi hittade en affär som sålde sneakers och kollade lite i den. I affären stod en automat, typ som en godisautomat. Vi la i några euro och ut ploppade en liten boll med två röda piller i.

"När vi vaknade nästa morgon var det första jag sa till E:
VI MÅSTE HA MER ÖRTPILLER"

Vi frågade expediten om det var knark (is this drugs?) och han sa att nej minsann det är bara örter (it´s only herbal). Belåtna med det svaret begav vi oss till en bar för att möta upp M. På instruktionslappen till örtpillren stod det att man skulle hälla ut innehållet och blanda med vätska. Sagt och gjort, vi beställde varsin öl, öppnade pillren och försökte blanda det bruna pulvret i ölen. Det gick sådär. Det var liksom inte vattenlösligt utan lade sig mest på ytan. Vi drack i alla fall, med förhoppningen om att vi skulle bli pigga och örtiga. Och om vi blev! Jag minns inte jättemycket mer av den där kvällen, men när vi vaknade nästa morgon var det första jag sa till E: VI MÅSTE HA MER ÖRTPILLER. Hon var lite tveksam, anade kanske att det inte var only herbal. Jag valde att tänka bort eventuella misstankar.

Den dagen finkammade vi Amsterdam – the dodgy end, tills vi hittade örtpiller i storpack och resten av semestern gick i hyperaktivitetens tecken. Jag minns särskilt ett tillfälle då E låg på ett badrumsgolv på ett hostel någonstans i södra Frankrike och sjöng en sång på danska om att ”det bevaeger seg” (det rör sig). Först långt efteråt när jag beskrev örtupplevelsen för en i knarkets värld något mer bevandrad person, fick jag höra att det troligtvis var något slags amfetamin vi hade tagit. Och ännu senare fick jag höra att amfetamin var samma sak som tjack och speed och att det var en äcklig sunkdrog. Jag har aldrig knarkat efter Amsterdam och kommer förmodligen aldrig att göra det heller, men örtpillren kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

”Anna”

Ecstasy och kemiska känslorus
För över tio år sen, några månader innan jag skulle ta studenten, testade jag för första gången drogen Ecstasy. Det var oundvikligt. ”E” hade spridit sig i bekantskapskretsen och jag var vansinnigt nyfiken efter allt jag hört om det magiska pillret.

Så, en fredagskväll i mars när snön fortfarande ligger tung på marken, hoppar jag på spårvagnen vid Mariaplan. Albin vinkar till mig från sin plats längst bak i sista vagnen. Med ett nöjt flin på läpparna berättar han att han redan slängt i sig en E. Han räcker mig en tändsticksask. I den ligger två små gulvita tabletter med Stålmannens emblem på.
– Dubbla Superman, jag fick dem för 100 spänn styck”, viskar Albin i mitt öra.

Han säger att jag ska tugga i mig en, eftersom det ”går snabbare då”. Jag gör som han säger. Den kemiska smaken sprids i min gom och bitar av tabletten fastnar i mina tänder. Jag slår undan de reflexmässiga kväljningarna, undviker att spy och istället börjar mina tankar snurra. Jag känner mig förväntansfull, spänd och lite skakis. Jag vet ju att det är en tung, kemisk drog jag precis slängt i mig. Onaturligt framställd, säkert i något smutsigt laboratorium på den polska landsbygden, tänker jag. Jag blir avbruten av Albin som säger att vi ska hoppa av spårvagnen. Vi är framme vid Järntorget och bestämmer oss för att gå till La Coupole. Ett ölhak av den sämre sorten, där våra falska id-kort, också av den sämre sorten, fungerar utmärkt.

"Andra gången den här kvällen strilar smaken av smuts och
polsk mylla ner i min strupe. Jag träffar en ful tjej som
ger mig kemiska orgasmer bara hon stryker min hårbotten"

Inne på krogen slår vi oss ned vid ett hörnbord och väntar, ännu inga känningar. Jag sitter hela tiden och guppar upp och ned med benen, inte för att eurotechnon som spelas faller mig i smaken utan för att jag har hört att drogen ska hitta ut i blodomloppet snabbare på det viset. Och efter en stund börjar något att hända. Jag blir varm i huvudet, får lock för öronen och alla ljud surrar behagligt i trumhinnorna. Albin, och det okända sällskapet vid bordet bredvid, är mina bästa vänner. Vid närmare eftertanke älskar jag alla på hela stället! Efter en stund dansar jag svettig till E-Type och Ace of Base, har ett långt snack om känslor med en dyngrak lumparkille från Boden. Jag ger honom en spontankram, bara för att visa att det inte är så lätt det där med känslor, men att jag förstår honom. Kramen får motvänd effekt och han försöker ge mig en käftsmäll. Jag räddas ur situationen av Albin som drar in mig på toa.

– Sluta böga dig och chilla istället. Nu delar vi på den sista bokstaven, väser Albin med stela käkar och pupiller som dasslock.

Sagt och gjort, andra gången den här kvällen strilar smaken av smuts och polsk mylla ner i min strupe. Jag träffar en ful tjej som ger mig kemiska orgasmer bara hon stryker min hårbotten med sina naglar. Just då älskar jag henne, jag älskar Albin och framförallt älskar jag Ecstasy. Kvällen slutar med efterfest i skydd av neddragna persienner. Vi dricker vatten, kedjeröker cigaretter och tuggar sönder våra kinder.

Våren och sommaren tar vid och jag käkar E så ofta jag kan. Påtänd som en lärka tar jag studenten och sommaren som följer blir ett enda långt tandagnissel på diverse klubbar och festivaler. Mot slutet av den ljusa årstiden inser jag att jag måste sluta med min ovana. Hösten som följer blir den mörkaste i mitt liv.

”Mathias”