Hur kändes det?
– Det var helt sjukt alltså. Det var massa rykten om mig, att jag var död i överdos, jag hade till och med blivit skjuten hörde jag. Men det var massa mer grejer, att jag misshandlat kvinnor, det var såna sjuka grejer va. Så jag kände bara, ey jag är den i Göteborg som fortfarande håller på, som var med från dag ett. Jag kan inte lämna scenen på det sättet och bara försvinna, nu tänker jag inte ens lämna scenen, men då tänkte jag, okej, jag gör ett svar på tal på de här grejerna. Det är inga namedrops, men känn er träffade.

Resultet blev låtarna Död man står, som handlar om ryktena, och Jidderkungar som kommenterar allt skitsnack. Bägge alstren återfinns på albumet Psalm 23. Det första släppet på fyra år och en inblick i det liv Gubb levt de senaste åren. Albumet har blivit uppskjutet gång på gång. Efter mycket arbete var det tänkt att Psalm 23 skulle kommit ut i februari 2012. Då drabbades han av en dubbelsidig lunginflammation, vilket ledde till nio dagar på Östra sjukhuset i Göteborg och han säger själv i efterhand att döden aldrig känts så närvarande. Släppet fick än en gång skjutas upp. Åter på benen tog arbetet ny fart och nu ligger skivan klar för release under våren. Tretton låtar som ska visa att Gubbs mörka röst ännu är relevant:
– Det är en ganska mörk platta. En väldigt personlig platta. Men hiphop är ju även en tävlingsform av musik. Antingen är det ett budskap eller så tävlar man med att flexa technique, så det är en blandning. Stilen på beatsen är som de mörkaste låtarna på Get rich or die trying av 50 Cent, lite det stuket. Det är väldigt bra gäster och bra producenter. Parham gästar på en refräng, sen så är det en låt med förortskillarna, Chato och Stuken, med flera. Stuken har ju blivit muslim och lagt ner, men jag har den sista tagningen med honom så det är fett. Nu ska vi bara klippa ihop en riktig banger med mig och Alibi, det är det sista, Obnoxious skulle bara ner och köpa öl, som vanligt.

Du säger att det är en mörk platta. Har det varit mörka tider?
– Det är ingen hemlighet att jag haft problem med droger och haft problem med mående. Och liksom så här va, det är sånt som går i relation med artisten Gubb, mycket prestationsångest, mycket sånt. Mycket tänkande. Jag har både suttit i fängelse, och varit på andra ställen. Jag vet de där bitarna, det är inget kul. Jag har ju min image och den känner alla till, folk som lyssnar på mig snabbt kallar mig gangstarappare och det är ju helt fel. Det är liksom, jag är gatupoet, det är streetstorys. När jag väl väljer att berätta om någonting, kan det vara väldig personligt, det kan vara mycket mörkt. Jag är hellre en artist som femtio procent hatar och femtio procent älskar, för då skapar du i alla fall debatt, är du en sån som alla tycker är helt okej, det är ingenting.

Trots att livet ibland varit stökigt så rullade karriären och bolaget Illizit på under många år. De hade en fet studio vid Redbergsplatsen. Vid sidan av släppen med sina egna artister som förutom Gubb bestod av Rico Won, Obnoxious och Calle P, så köpte även bolaget in en mixtapemaskin som spottade ut många av hiphopsveriges skivor under 00-talet. Men klimatet i skivindustrin skulle komma att förändras under detta decennium:
– Jag gjorde bra pengar, spelar ingen roll hur jag gjorde dem, men jag gjorde bra pengar va, så pengar fanns. Vi gjorde sju videos på fyra år, och fick vi in alla på Z-TV, en på MTV, så det får man ju känna sig stolt över för ett litet sketbolag, ingen hade gjort något liknande i Göteborg. Vi slog till och med ut Mando Diao som bubblare på MTV, Illizit liksom. Men 2008 konka min kompanjon med sitt egna AB, så han var tvungen att dra sig ur och skriva över allt på mig. Så där sitter jag och gör inte samma pengar längre. Så där var det väldigt nära att det lades på is, jag var trött på det, jag var jävligt nära att lägga ner.

Vad har du för drömmar om framtiden?
– Ekonomin är ju inte som den var när vi körde Illizit 2004-08. Men nu känns det lite som man är tillbaks till -04 då jag släppte Mitt liv som hund. Då hade jag inte släppt något sen 2000 och jag hade ingen aning hur det skulle tas emot. Jag hade bokat Henriksberg men visste inte om det skulle dyka upp folk eller inte, men det blev smockfullt och jag sålde 200 skivor. Jag hade kommit ut från fängelset, strulade till det lite igen, fixade plattan och fick det mottagandet. Det var riktigt skönt. Nu är jag där igen. Ekonomin föll. Mina partners drog sig ur, 4 år senare har det varit jobbiga tider, mycket, mycket, mycket jobbiga tider och det kommer höras på plattan, men ljuset börjar komma nu liksom. Det är alltid ett ljus där framme.

Albumet Psalm 23 med gäster som; Parham, Obnoxiuz, Alibi, Chato och Stuken släpptes exklusivt på Whoa och du kan ladda ned det gratis här.

Är du sugen på att röja lite med Gubb på releasefesten för plattan så drar du till Kontiki den 30:e Juni. Vi ses där!

Isolering utan vatten och bröd
Nästa dag blir de presenterade för sina 50 cellkamrater. De får lära sig att den som bestämmer i deras korridor heter Mowain. Han kommer från Dubai och är både kort och satt. Nummer två i hierarkin är Saad, även han från Dubai, han sitter i häktet på grund av att han ertappats med två valiumtabletter. De båda männens kroppar kläds av kaftaner. Deras skinn pryds av djupa ärr och cigarettmärken som vittnar om deras ”styrka och manlighet”.

Araberna betraktar Jason och Martin som en flock lejon. Men Henry är förvånad över hur vänligt Martin och Jason ändå behandlas av araberna, vanligtvis är de mycket mer dominanta mot nykomlingar. De tre engelsmännen kallas upp till förhör igen. Martin skrattar bara som svar åt frågorna de ställer till honom. På grund av den attityden sätts han i isolering. Efter ett par timmar känns det som om hans urinblåsa kommer att explodera. Han skriker att han fan måste gå på toa. Men ingen svarar på hans rop. Efter ytterligare en timma kan han inte hålla sig längre. Han måste uträtta sina behov i ett hörn. Han får varken mat eller vatten under de kommande 20 timmarna, men Chiello lyckas muta någon som smugglar in en lapp under dörren till isoleringscellen.

På lappen står det: Sebastian. Rysk man. Promotionkreditkort. Använder korten i skattesyfte. Martin, Jason och Chiello har nu samma story. Ännu något oklar, men de har en story. Senare samma dag förs de till åklagaren. Martin förs in till ett pampigt rum och åklagaren erbjuder Martin att slå sig ner. Han bjuds på kakor och te. Bakom åklagaren syns Dubais skyline genom ett enormt panoramafönster. Martin kan se de sju skyskraporna han fortfarande är incheckad på. Hur fan hamnade jag här, tänker han.

Åklagaren lägger fram bevisen som är en del kvitton, ett par pass och flera kreditkort som uppenbarligen är förfalskade. Han uppmanar Martin att svara ärligt om han någonsin vill komma från Dubai.

”I plead the fifth och kräver en advokat genom den brittiska ambassaden”
säger Martin kaxigt.

Åklagaren exploderar och skriker att den brittiska ambassaden inte har rätt att lägga sig i detta. Om Martin inte börjar svara på hans frågor så garanterar åklagaren att Martin åtminstone kommer att spendera ett år i häktet innan rättegång. Martin tar hotet på allvar och berättar storyn.

Han heter inte Jamie Wellington, utan Martin Jenkins. Han är en stackars fattig engelsman med fru och två utsvultna barn. Han och hans två vänner som också är fattiga, fick ett erbjudande om att åka till Dubai av Sebastian, en rysk affärsman i London. Sebastian hade sagt att de kunde spendera pengar via kreditkort. På något skattemässigt sätt kunde Sebastian spendera pengar i Dubai. Han ville att de tre skulle ta med guld och smycket tillbaka till honom. Ingen av de tre engelsmännen visste att korten var förfalskade. Det är Sebastian som är skurken.

Åklagaren ser nöjd ut med storyn. In kallas Jason som även han drar samma story.
Åklagaren köper deras historia och säger att de i alla fall kommer att få sitta tre månader i fängelse.
Martin blir förskräckt, tre månader i fängelse känns som en evighet.
De förs ut till väntrummet och Chiello kallas in.
Efter en halvtimma kallas Martin in igen för att skriva under sitt erkännande.

Martin leds in av en polis. I dörröppningen möter de Chiello som i sina handfängslade händer håller påsen med bevis som tidigare låg på bordet framför åklagaren.

Polisen fokuserar på Martin och ser inte vad Chiello håller i sina händer. När åklagaren vänt sig om för att se ut över skylinen har Chiello hastigt ställt sig upp och plockat åt sig påsen med bevis. Efter att Martin skrivit på de sista handlingarna förs de tre tillbaka ut till en jeep som står och väntar på dem. Chiello bär helt synligt med sig den genomskinliga ziplock-påsen med bevis. Konstigt nog reagerar ingen av de två poliserna som eskorterar dem på vad Chiello bär med sig.

Åklagaren hade lovat att de skulle få äta om de svarade ärligt på hans frågor så jeepen stannar vid ett gatukök. De beställer sju kycklingkebaber som de snabbt trycker i sig i baksätet av bilen. Chiello stoppar beviset i skräppåsen. Martin viskar till Chiello och frågar vad fan han håller på med. Chiello säger ingenting och tittar rakt fram. När de kommer till polisstationen håller Chiello påsen med skräp och bevis i sina händer. Precis innan de skall gå in genom dörren till polisstationen skriker en av poliserna.
”Jalla jalla. Vad har du i händerna!?”
”Det är skräpet från kebaberna”, svarar Chiello.
”Men släng det i papperskorgen då”, säger polisen och öppnar locket till soptunnan som står utanför dörren. Chiello släpper ner påsen och de tre går tillbaka till häktet.

”Smell very good”
De hamnar i den största häktesförvaringen med över 100 fångar. Alla har hört om de tre engelsmännen och är nyfikna på att höra hur det gått.
”Det gick utmärkt, nu kan de inte göra någonting”, säger Martin och sträcker upp armarna i en segergest.De tre får ryggdunk och stämningen i den annars tuffaste häktesförvaringen blir festlig. Ett par av fångarna plockar fram skurhinkarna och vänder på dem. De börjar trumma. En arabisk rytm jamas fram och fångarna börjar röra sig till takten. Tillslut firar hela korridoren att de tre engelsmännen kommer att bli frigivna. Alla dansar och sjunger sig hesa. Men den festliga stämningen varar inte så länge. En vakt beordrar Martin och Jason att komma ut. Återigen blir de ivägkörda i en jeep.

Nej, tänker Martin när jeepen bromsar in framför deras sexstjärniga hotell. Samma hotell som de haft som utgångspunkt.

Inne i rummet ligger drivor av kläder, cd-skivor,
shoppingkassar, skokartonger och elartiklar. I kassaskåpet
finner poliserna smycken för över 70 000 pund.

Med handfängsel eskorteras de in av poliserna i foajén. Där står åklagaren och väntar på dem. Den fjärde engelsmannen har fått nys om att hans kumpaner åkt fast och har redan hunnit lämna hotellet i smyg. Det första rummet som de besöker är Jasons och Chiellos. Inne i rummet ligger drivor av kläder, cd-skivor, shoppingkassar, skokartonger och elartiklar. I kassaskåpet finner poliserna smycken för över 70 000 pund. En av de unga polismännen som är med går fram till sängen. Jason och Martin fryser till is. På sängen ligger nämligen en strumpa med deras resterande kreditkort – över 40 stycken. Polisen tar upp strumpan. Men han lägger tillbaka den på sängen när han ser en flaska med aftershave.

Han tar av locket och sprutar ut parfym på sin hals och sina handleder. Han skrattar och säger.
”Smell very good. Very, very good”, på sin dåliga engelska.
Martin tackar gud för att de tagit med sådana hjärndöda poliser till hotellet. Men åklagaren har hittat en fotokopia av ett pass. På bilden syns en man med brunt skinn som han känner igen.
”Aha! Jag visste att det var något skumt med honom”, säger åklagaren när han ser att det är Chiello”.
Fram tills nu var Chiello bara anhållen för att han synts tillsammans med de två och för att han pratat för mycket.
I Martins rum hittar de smycken och 4 000 pund i kontanter. Pengarna får Martin behålla.
”Glöm tre månader, jag ser till så att ni får sitta sju år”, säger åklagaren när de lämnar rummet.

Med kängan mot adamsäpplet
Väl i häktet igen lugnar Chiello de två andra. I och med att han lyckades slänga alla de kvitton och de identiteter som låg i påsen med bevis kommer de inte kunna bevisa att det är de tre som köpt de där grejerna som hittades på deras rum.

I häktet börjar Martin känna sig svag. Han har fått något sorts utslag på huden och han känner sig uttorkad. Både han och Jason har tröttnat på att sitta och vänta. Den fjärde dagen bestämmer de sig för att föra lite väsen. De slår på gallret och skriker att de vill träffa någon från ambassaden. De håller på hela dagen utan resultat. Nästa dag börjar de ropa igen. Polischefen med det stora vita skägget får nog och sliter ut dem. De förs till ett förhörsrum. Jason förs in först. Efter en kvart släpas han ut, medvetslös och totalt sönderslagen. Martin knuffas in. Två vakter knuffar ner honom på golvet. En känga placeras mot adamsäpplet. En spark i magen, kängan trycker till, det blir svart.

Efteråt gör polischefen en deal med Martin i och med att han inte vill bli anmäld för misshandeln. De tre engelsmännen får sitta tillsammans i den första korridoren de blev satta i, den med endast 50 fångar i.

Månaderna går. De tre finner sin plats i häkteskorridoren, men samtidigt blir Martin allt svagare. En dag svimmar han och slår upp ett stort sår i huvudet. Polischefen vill inte att Martin skall få vård. Dagarna går och Martin svimmar igen. Denna gång är han medvetslös ett längre tag. Han vaknar till av att en polis rycker tag i honom och för honom hastigt ut till garaget där han blir satt i en polisbil. Polisen sätter sig i bilen och låser dörrarna. Nu stormar polischefen och två andra poliser fram till bilen och försöker rycka upp de låsta dörrarna.

Däcken tjuter till när polisen i förarsätet lägger i ettans växel och gasar.
”Vad fan håller du på med”, skriker Martin från baksätet.
”Jag svär vid Allah, om du dör idag så är det i alla fall inte på mitt samvete”, säger polisen och kör mot sjukhuset.
Det visar sig att Martin drabbats av fågelinfluensan.

Sjukhuset är ljust och Martin får till och med gå promenader ute i solskenet. Han trivs inte alls. Han tycker att sjukhussalen är för stor och solen gör ont i hans ögon. Han bönar och ber att få komma tillbaka till det trygga häktet under jorden och bortom solskenet. Hans böner besvaras och han förs tillbaka till häktet.

Efter åtta månader i häkte har det nu blivit dags för rättegång. De tre bestämmer sig för att erkänna, vad de än blir anklagade för. De har hört att under högtiden Eid Al-Fitr brukar alla utländska förbrytare släppas ur fängelset. Det vill säga om de inte fått allt för långa straff.
De anklagas för förfalskning av pass, förfalskning av kreditkort, stöld för en kvart miljon pund, uppsåt att stjäla och urkundsförfalskning.
Va fan, tänker Martin. Men han erkänner allt ändå. De döms till ett års fängelse.

En dag hittar Martin en fånge som hängt sig med sitt
skärp i taket. Martin lyckas få liv i honom igen.
Fången får sex månaders påökning på sitt straff.

Tjänar pengar även om jag är inlåst
Fängelset består av en enorm sal med 150 sängar. Men salen befolkas av uppåt 400 fångar så de flesta får sova på golvet.
Martin lyckas smuggla in 2 000 pund genom ett snitt i sulan på sina flip-flops. Han köper på sig en massa grejer från fängelsets affär som fångarna bara har tillgång till under förmiddagen. Tandkräm, deodorant, kläder och mat.
Nykomlingar som anländer till fängelset efter att fängelsets affär har stängt köper sina varor av Martin för tio gånger det normala priset.

Efter en tid i fängelset blir Jason befordrad till ordningsman. Han tar sin nya uppgift på allvar och är på de fångar som inte följer fängelsets alla regler.
Det är förbjudet att onanera, gambla, ha för långt hår och att försöka ta sitt eget liv.
En dag hittar Martin en fånge som hängt sig med sitt skärp i taket. Martin lyckas få liv i honom igen. Fången får sex månaders påökning på sitt straff.

Jason är på Martin om att han skall klippa sitt hår.
”Fuck you mate”, säger Martin som inte tänker ta några som helst order av sin polare.
Men Jason ger sig inte. Vid uppställning inför frukosten sparkar Jason Martin på benet.
”Rätta dig i ledet motherfucker”, skriker Jason.
”Så fan heller”, säger Martin och ställer sig så nära Jason att deras nästippar nästan vidrör varandras.

Martin vinner duellen och Jason viker undan blicken. Efter frukosten blir Martin inkallad till ett möte med några fångvaktare, bakom dem står Jason och blänger.
”Vi har hört att du inte lyder order och att du dessutom provocerat en övervakare. Vi har övervägt att plussa på ett halvår på ditt straff, men eftersom det här är din första varning så nöjer vi oss med en ursäkt till Jason”.
Martin vet att han har ytterligare två varningar på sig innan han får påökning på straffet. Därför vägrar han att be om ursäkt. Martin korsar armarna och höjer huvudet, han spänner sin blick i Jason.
”Okej, det blir soltortyr”, säger vakten.
”Åh vad skönt. Jag behöver ändå sola”, säger Martin.

Han kläs av till sina kalsonger och han knuffas ut på gården. Det är sommar i Dubai, på gården är det vindstilla och solen gassar. Termometern visar 42 grader.
Han förs till ett stängsel. Ena armen fängslas ovanför hans huvud den andra i höjd med hans midja. Han lämnas i solen i tre timmar.
”Precis vad jag behöver, men jag behöver sol på ryggen också. Kan ni inte vända på mig så att jag får en jämn bränna”, säger Martin med världens största leende på sina läppar.
Efteråt känner han hur ögonen värker.

Chiello tar sig ett snack med Jason. ”Du vet att Martin fått nedsatt syn efter soltortyren va!? Vi är bröder, vad håller du på med? Makten har stigit dig åt huvudet”, säger Chiello.
Jason inser att han blivit förändrad och ser mellan fingrarna när det kommer till Martin i fortsättningen.

Ett skott i ryggen
Dagarna går, Martin ligger ute och solar på gården när han hör ”Jalla Jalla, Martin Jenkins … Airport, airport”, genom högtalarsystemet.

Han är fri. Efter över ett år i fångenskap kan han äntligen återvända till England.
Han skyndar sig in till fångvaktarnas kontor. Där sitter en vakt som Martin tycker om.
”Du är fri från ditt straff i Dubai. Men … Du är efterlyst i Abu Dhabi”, säger han till Martin.

Tårarna tränger fram och till slut rullar de ned längs Martins kinder. Han bryter ihop och försöker dölja ansiktet i sina händer. Han tänker att han inte orkar mer och beslutar sig för att rymma. På andra sidan kontoret ser han grinden ut till friheten, den är öppen.

Då hör han gapskratt bakom sig, Chiello och Jason kommer in på kontoret.
Det var bara ett skämt, Jason hade betalat vakten för att driva med Martin.
Marin säger helt katatoniskt att han hade tänkt springa genom grinden.
Vakten lyfter på sin skjorta och visar sin hölstrade pistol.
– Även om det var ett skämt så hade jag varit tvungen att skjuta dig i ryggen om du hade försökt rymma, säger vakten.

Efterlysningen i Abu Dhabi var ett skämt, men det var inte frigivningen från fängelset.

De tre förs till flygplatsen. Vid incheckningsdisken tar kvinnan god tid på sig för att se om de tre verkligen har rätt att lämna landet. Det har de.
I flygplatsens vänthall beger de sig till en bar. De häller i sig varsin pint. Martin känner hur alkoholen rycker tag i hans kropp, det spritter, han blir euforisk.

Han är fri. •

—————————

* Martin bor idag i London och arbetar som redigerare. Han stöter på Jason då och då på gatan, men de två är inte särskilt goda vänner. Chiello gick bort 2006 under tragiska omständigheter.

Boken du kommer älska och hata på samma gång.
Det bästa från siten plus en hel del exklusivt material som inte tidigare publicerats. 

Mega Laser Vol.1
Limiterad upplaga på 500 ex.
Numrerade
200 sidor
400×500 mm
—————
99:-
Frakt tillkommer.
—————
Skicka ett mail där det står “MEGA LASER VOL.1” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

All the tattoos I’ve photographed were handmade with needles. And 99% of them were made in jail. Russian criminals are using symbolism and their tattoos have a meaning. But the Serbian criminal tattoos are made just for fun, just to pass the time. Some are actually quite ok and others look totally trashed. I had a drink with every guy that I photographed, and they always had a little crazy story to tell me about themselves”

A Note from Jeanot’s travel diary:
”In front of Belgrade Central Station I met this guy escorted by his son. They were gypsies and said they lived in Germany. When I saw the tattoo on his arm I asked if I could take a picture of it. Like most of the people I’ve met he asked for some money for me to take a pic. I always refuse giving money, I prefer buying them a few beers (always a good excuse to drink one more myself). So I paid for the beers and we started to chat. (My Yougoslavian friend was translating). His son had a trumpet and just came back from the Goutca Folk Music Festival. I asked him if he could play me a song and he did. It was an extremly basic tune. He confessed he had the trumpet just to hit on girls during the festival. Then he took his cellphone and started to show me pictures of girls that he fucked. He insisted on showing me a picture of a girl saying that he ate her pussy in a hardcore way and that she screamed a lot. Then I asked to see the rest of the tattoos”

His name is Paolo, a gypsy and one of my favorite ”foto and tattoo meetings”.
Paolo was kind of a friend of mine, I met him in the bar at the Central Station in Belgrade. The bar opened at 5p.m. and sometimes I went there by myself and sometimes with my homies. Paolo on the other hand was there everyday. He usually got wasted and then went home on the totally fucked-up 40 minute-busride leading away from Belgrade. He speaks french because he used to live in Lausanne, Swizerland, which is actually were I live. He lived the major part of his life in Neuchatel. Back there he was a coke and smack dealer. ”Those were good times”, he says. ”Loads of ladies, loads of blow and loads of cash” He told me a lot of stories, lots of lies I suppose, but also some obvious truths. One of them was dealing dope in a bar in Neuchatel and at the time he was fucking the wife of his boss.

When I went back home I went looking for this fucked-up bar that he had told me about. The bar existed so I asked some of my friends from the village about the place and it was actually a hook up joint for junkies. They assured me that the kingpins wifey surely was being fucked by Paolo.

Paolo was caught in Germany with 1kg of coke and did 10 years in jail. He had two big scars on his wrists, from suicide attempts I suppose. Violetta was the name of his wife, in who he was crazy in love. I then found out that she died and I left it at that. I didn’t ask more about her. But ever since she died he had been hanging out in the bar, smoking cigarettes and selling sun-glasses, perfumes and other crappy products to tourists. He is a really good fella and I hope to meet him the next time I’m in Belgrade”.

I want to thank Paolo and all the other gypsies, www.maximage.biz, and Fuzi U.V.
Psst! Keep an eye out for Jeanot Angelats upcoming book ”Dessins a vie”.

”Välkommen till Hotell Skånegatan. Roomservice, TV på rummet och finfin utsikt.” Häktesvaktens ord ekar i mitt huvud. Just nu skulle jag gärna checka ut från hotellet om jag hade möjligheten. Den demolerade cellen kommer bli svår att förklara utan att skvallra på min cellkamrat. Det verkar dock inte bekymra honom nämnvärt. Han sitter och stirrar ut genom fönstret, blicken är långt borta. Han drar djupa halsbloss. Röken från cigaretten bildar ett blågrått töcken i cellen. Utanför skramlar en spårvagn avlägset förbi. Annars är det tyst.

Efter en kvart öppnas dörren försiktigt av fyra vakter. ”Vad fan har hänt här egentligen?”, frågar de upprört. Jag skakar på huvudet och svarar ”inget speciellt, flaskorna råkade ramla omkull”. De tror mig självklart inte men lämnar oss till slut med ett ”jävla idioter, se till att städa upp skiten”. Antar att de känner sig lite skamsna eftersom de ryckt in så sent i situationen. De väntade fegt tills det blivit tyst inifrån cellen. Hade det varit mig han valt att avreagera sig på så hade jag varit slarvsylta vid det här laget.

Som de tio små negerpojkarna
Hans namn är Marko. Han talar inte ett ord svenska och hans engelska är inte mycket bättre. Vi har tillbringat de senaste två veckorna tillsammans. Dygnet runt. På 14 kvadratmeter. Han har precis haft sin rättegång efter en dryg månad i häktet och är uppenbarligen inte speciellt nöjd med vare sig det svenska rättssystemet eller sin dom. Två månaders fängelse för bilstöld och sen deportering tillbaka till Serbien. Eftersom alla fängelser är fulla kommer han att få avtjäna resten av tiden på häktet, i samma inrökta cell som vi befinner oss i just nu.

Marko har berättat sin historia för mig. Flera gånger. Hade jag varit polis hade jag antagligen påpekat att hans historia inte är trovärdig, att den har en hel del luckor och förändras lite för varje gång. Men jag är inte polis och Markos historia dödar tid. Och är det något vi har så är det tid. Tid att prata, tid att tänka och tid att röka. Är det något man inte gör i häktet, så är det att sluta röka.

"Han berättar att hans favoritdrog är ecstasy.
‘It makes me smile’, säger han sorgset"

Marko och fyra kompisar hade lämnat Serbien för några månader sen. Bort från hemlandet för att söka lyckan på stöldturné i Europa. Som de tio små negerpojkarna torskade kompisarna, en efter en i olika länder. Till slut står Marko, via en snabbvisit på sinnessjukhus i Norge, ensam i Göteborg. Han är frusen, pank och har ingenstans att ta vägen. Han snor en bil, ringer till polisen och anmäler sig själv i hopp om att bli deporterad tillbaks till Serbien. Istället hamnar han här. Efter två veckor får han sällskap av mig.

That 70s show, jointar och bomber

Jag, som efter en blöt natt på stan och några omdömeslösa krumelurer med sprayfärg för mycket, till slut hamnat på hotellets sjunde våning.

Tiden i häktet går långsamt. Alla dagar är likadana. Tristessen är ständigt närvarande och med den kommer alla jobbiga tankar och ångesten som ett brev på posten. ”Varför? Hur fan kan jag utsätta mig själv och min familj för detta? Vad kommer jag få för straff? Hur länge ska jag vara kvar här och har jag kvar mitt jobb när jag kommer ut? Vad hittade polisen när de gjorde husrannsakan egentligen?” Om och om igen. För att hålla tankarna borta gör man vad som helst. Skrapar trisslotter (jag vinner aldrig mer än 25 spänn åt gången), kollar på tv(”That 70s show” på TV4) och läser(tidningar är bättre än böcker, jag får svårt att fokusera på längre texter under tiden bakom lås och bom). Men framförallt pratar vi.

"Vi kommer att äta gott, hans mamma gör den godaste 
‘pljeskavican’, den kommer jag att älska säger han"

Marko berättar om när Natos bombplan dundrade in över Belgrad i slutet av 90-talet. Han och hans kompisar brukade gå upp och sätta sig på en övergiven fotbollsarena med utsikt över stan, röka jointar och titta på bomberna som föll över hans hemstad. De garvade och låtsades att det var fyrverkerier. Han berättar att hans favoritdrog är ecstasy. ”It makes me smile”, säger han sorgset. Han tycker att jag ska komma och hälsa på honom när det här är över.

Vi kommer att äta gott, hans mamma gör den godaste ”pljeskavican”, den kommer jag att älska säger han. Han förklarar att det är en sorts hamburgare. När jag säger att jag inte äter kött så rycker han på axlarna, tittar på mig och säger allvarligt ” I am a warrior. Warriors eat meat”.

”Hur mycket hasch röker du?”
En kväll spelar vi Bingolotto. Jag och Marko har köpt två lotter var. Jag förklarar reglerna och när Lasse Kronérs blekfeta, svettiga nuna visar sig i TV-rutan sitter vi på helspänn. Nu gäller det, ska man någon gång i sitt liv vinna så är det ju nu! Det är svårt att hänga med i tempot, särskilt för Marko som inte förstår ett ord. Efter halva programmet ger vi upp. ”Fuck this stupid idiot”, säger Marko och tänder ännu en cigg.

Förhören avbryter tristessen. När som helst under dagen kan det rassla till i låset, man blir lotsad genom häkteskorridorerna och möts till slut av en polis som tar med en till ett förhörsrum. Där gör de allt de kan för att få en att prata och erkänna så mycket som möjligt. ”Good cop/bad cop-metoden” till exempel. Den trodde man ju bara existerade i dåliga polisfilmer, men icke.

Mitt i ett förhör spänner plötsligt den ena polisen ögonen i mig. ”Exakt hur mycket hasch röker du egentligen”, frågar han strängt.

Jag rycker överraskad till, det har verkligen inte med brottet jag är misstänkt för att göra. ”Va? Jag röker inte hasch”, svarar jag. Då håller han en lång och mästrande utläggning om att han minsann har jobbat i Gatulangningsgruppen under flera år. Han påstår att han ser tydliga spår av abstinens efter hasch i mitt beteende. Hela situationen är bisarr. Jag säger ingenting utan fäster blicken på en avlägsen punkt utanför fönstret och försöker tänka på något helt annat. Min tystnad gör att han hetsar upp sig ännu mer. ”Åklagaren kommer aldrig att köpa din historia! Slutar du inte sitta här och spela Allan så kommer du sitta häktad hela sommaren!” Till slut skriker han nästan, slår näven i bordet och lämnar rummet.

Efter någon minut kommer den andra polisen in med en plastmugg vatten. ”Jag tänkte att du säkert är törstig”, säger han silkeslent. Jag dricker upp vattnet och undrar vad denna plötsliga vänlighet kommer ifrån. Efter några sekunder kommer det. ”Hörru grabben, ska du inte bara ta och berätta vad du har gjort så kommer du ju härifrån? Du får träffa tjejen, morsan och polarna igen.” Han försöker ett tag till men ger till slut upp. Han lotsar mig tillbaka till cellen, låser upp och vi möts av en leende Marko som sitter på sin brits och blossar. Polisen rynkar på näsan, ”Hur fan står ni ut här inne, det går ju knappt att andas” säger han och slänger igen dörren. Jag sätter mig bredvid Marko, tänder en cigarett och berättar om teatern som just utspelat sig. Vi garvar och det känns faktiskt skönt att komma tillbaks till cellen.

”I do what I want, fuck them”
Till slut har jag min rättegång. Bara det är en historia för sig. Det ska visa sig att veckorna på hotellet bara har varit början. Början på en segdragen resa genom det svenska rättssystemet med allt vad det innebär. Men nu jag ska i alla fall få lämna häktet.

Medveten om att vi antagligen aldrig mer kommer att ses tar jag adjö av Marko. Vi tar en sista cigg tillsammans och byter telefonnummer och adresser med varandra. Marko säger glatt att han ska komma och hälsa på mig. Antagligen redan nästa sommar. När jag påpekar att han, efter avtjänat straff, även blivit dömd till inreseförbud i Sverige på tio år, ler han bara ett lurigt leende och säger ”No problem. I do what I want, fuck them”.

Sen fimpar jag, lämnar mitt halvfulla Camelpaket till honom och promenerar ut i verkligheten. •

En svart känga placeras på Martins adamsäpple. Det känns som om magen kommer att explodera när han plötsligt får en spark av en stålhättad känga precis under revbenen. Då stampar kängan mot adamsäpplet ned och luften försvinner, en blixt slår genom huvudet, han försöker se. Låser sin blick på den vakt som står rakt över hans huvud.
De skriker någonting till honom men Martin kan inte svara. Även om han hade velat så hade han inte kunnat. Stöten mot adamsäpplet har gjort det svårt att få ut ett enda ljud, han försöker hosta. Så kommer två sparkar i magen. Reflexmässigt vill han vika sig dubbelt, då stampar ner kängan mot adamsäpplet och allt blir svart.

It’s a fantastic feeling of walking in to a seven star hotel and 
just for the feeling order a 700 pound bottle of wine.
I mean I don’t even like wine

Ett par dagar tidigare bodde Martin Jenkins, som då var 25 år, tillsammans med sina kumpaner på sju av Dubais dyraste hotell. De levde som kungar.
– Listen mate, it’s a fantastic feeling of walking in to a seven star hotel and just for the feeling order a 700 pound bottle of wine. I mean I don’t even like wine, säger Martin på sin Londondialekt.

Han är uppväxt i Kings Cross, en av Londons tuffare stadsdelar, och han har livnärt sig på att göra ”dodgy things”. Han har bland annat tjänat pengar på att listat ut hur man lurar spelautomater och genom att sälja stulna restaurangkök. Man skulle kunna kalla honom för en hustler.

Ett par veckor innan resan till Dubai hade hans bästa vän Chiello visat honom att man lätt kunde handla med fejkade kreditkort.
Chiello var en lysande begåvning när det kom till kriminalitet. Hans specialitet var bedrägeri. Till skillnad från Martin hade Chiello växt upp med vägen jämnad för sig. Han var halvschweizare och halvnigerian. Visserligen uppväxt i samma tuffa område som Martin men Ciellos föräldrar var framgångsrika. Hans mamma var psykolog och hans pappa satt på en högt uppsatt post i en schweizisk bank.
Martin och Chiello blev presenterade för varandra när de var 19 år och det klickade på en gång.

Första bluffen
– Look Martin, I know the guy, sa Chiello till Martin den där första gången de skulle handla på ett av Chiellos förfalskade kreditkort.
”The guy” arbetade i en butik på Harvey Nichols, ett rätt så flott varuhus på hörnet Knightsbridge och Sloane Street i London. Martin hade till en början inte varit helt övertygad om att det skulle fungera att handla på Chiellos falska kreditkort. Men i och med att Chiello kände killen i butiken så hängde Martin med.
Chiello provade ett par byxor som han gillade, han bestämde sig för fyra par av dem. Han valde fem par skor i olika färger, även de av en och samma modell som han tyckte passade. Chiello fortsatte att plocka på sig kläder. Martin provade ett par jeans. Kläderna bildade ett mindre berg på disken där ”The Guy” jobbade.

Killen bakom kassan såg frågande, nästan arg ut när han tittade på Chiello.
– Oi, you can’t fucking buy stuff for four grand, you need to put half of it back, sa The Guy.
Chiello hängde tillbaka en del av prylarna och drog sedan kortet genom automaten. Martin var ett par byxor rikare.
– Fraud is about keeping your cool in every situation man, berättar Martin.
Även om Martin nästan uteslutande livnärt sig på kriminalitet så var han inte iskall i alla situationer. Chiello å andra sidan var iskall jämt. Med ”sina” kreditkort gick han på dyra medlemsbarer, han köpte till och med prostituerade på korten. I England är det inte helt ovanligt att en massagesalong säljer sex under bordet. Men i och med att det utåt sett är en vit verksamhet så kan man betala med kort.

Utöver sitt charmiga men samtidigt iskalla yttre hade Chiello bra kontakter. Han köpte tomma kreditkort som han sedan tillverkade i en maskin som han köpt via Ryssland. Maskinen gjorde exakta kopior av Visa-, Diners- och Maestro-kort. Uppgifterna som gjorde korten brukbara köpte han via en kontakt på en engelsk bank. Den ryska maskinen förklädde det blanka kortet till ett riktigt kreditkort med uppgifter som var kopplade till ett kapitalstarkt bankkonto.

Identiteter stjäls
2003, då historien utspelar sig, tjänar Martin omkring 30 000 kronor i månaden på dodgy things. Han ska åka till Thailand tillsammans med sin flickvän. Men han är visserligen inte särskilt intresserad av att åka på en långresa tillsammans med henne men han behövde komma bort från andra kvinnor och bort från dåliga vanor som gjort att han redan som 25-åring drabbats av en mindre hjärtattack.

Dagen innan Thailandsresan går Martin ner till Puben för att ta en öl med Chiello och hans polare. Där blir Martin övertalad om att åka till Dubai och leva som en kung och ligga med prostituerade istället för att, som alla andra, åka till Thailand och älska med sin flickvän. Thailandsväskorna var visserligen packade, men Martin bestämmer sig ändå för att avboka Thailand. Flickvännen får bli arg, det spelar ingen roll, han vill leva the high life.

Planerna sätts i verket. Kreditkort trycks, identiteter stjäls, Fyra pass per person tillverkas. Martin är nu förutom engelsman även fransman, italienare och österrikare. Hans nya franska identitet är Jamie Wellington. Istället för att flyga direkt till Dubai köper de biljetter till Abu Dhabi. I Dubai hålls nämligen en stor mässa vilket innebär att de finaste hotellen är fullbokade och säkerheten lär vara extremt hög.

Herr Wellington och tre andra, däribland Chiello, kliver av planet och tar sig genom tullen utan några problem.
Det är varmt och svettigt, från minareterna hörs bönerop och Martin trivs från första början. Han är visserligen rädd, men han trivs.
De checkar in med sina falska pass på hotell Marriott och bestämmer sig för att det skall bli deras utgångspunkt.
– Vi slängde bara in grejerna i rummet och gick ner till restaurangen för att äta, säger Martin.
På restaurangen dricker de extremt dyra viner, flaska efter flaska. Äter hummer, caviar och kobebiff. Efter brakmåltiden röker de cigarrer.
– Notan var på 800 pund. Jag var skitnervös inombords när den skulle betalas. Men de andra killarna såg coola ut. Det roliga med resan var att vi djävlades med varandra hela tiden. En av killarna var på toaletten när kyparen kom tillbaka så vi satte notan på hans rum, just to fuck with him, säger Martin och skrattar.

”Jag bjuder alla här inne på en drink”.
Applåder utbryter och Chiello blir eskorterad av tiotalet
kvinnor på sin väg mot de andra killarnas bord.

Korten som de har med sig skall tömmas innan de återvänder till London.
Men de vill ha med sig så mycket som möjligt hem. Diamanter, smycken, och kontanter – inte kvitton från lyxkrogar. Kyparen sätter det på rummet utan att blinka. Efter middagen går de till en bar. Chiello går fram till baren och skriker. ”Jag bjuder alla här inne på en drink”. Applåder utbryter och Chiello blir eskorterad av tiotalet kvinnor på sin väg mot de andra killarnas bord. Martin ser att kvinnorna har smak, de är klädda i otroligt dyra kläder och bär vackra smycken.

– I fell for a Russian girl, de andra var från Östeuropa, och Afrika, säger Martin.
Chiello viskar i Martins öra att de är prostituerade. Men Martin tror honom inte.
– Listen mate, jag skulle aldrig ens kunnat gissa att hon var prostituerad. Det var först när vi kom upp till hotellrummet som hon frågade efter pengar. Klart att jag blev paff, berättar Martin.

Nu är Martin är full, han har druckit Jack Daniels med Cola hela kvällen. Med ett bottenlöst konto hann det bli ett par drinkar innan han fick med sig tjejen från baren. Han sätter sig ner på sängkanten och andas tungt genom näsan. Spritångorna smakar sött i gommen och han känner sig hålögd efter den först dagen i Abu Dhabi. Martin betalar tjejen och det är det sista han minns.
Nästa minne. Badrumsdörren står på glänt och att han hör hur det spolas vatten från det marmorbeklädda badrummet. Han går in i badrummet och där står tjejen och tvättar bort blod från sina mörkblå jeans. Hon skriker fuck off.
– Det var lite läskigt. Efter det gick hon, berättar Martin.

Catch me if you can
Dagen därpå checkar de in på fler lyxhotell. Anledningen till att de bor på så många hotell samtidigt heter ”Cash Back”.
En av orsakerna till att Martin lät sig övertalas den där kvällen på puben var att han samma vecka sett filmen ”Catch me if you can” med Leonardo diCaprio. Filmen, som är en sann historia om Frank Abagnale den yngre, handlar om den kanske mest framgångsrika bedragaren genom tiderna. I filmen kommer Frank på att han kan ta ut kontanter från receptionen en gång om dagen.
Anledningen till att Frank tar ut pengar från ett hotell och inte från exempelvis ett växlingskontor är för att det är mycket mindre risk att de blir misstänksamma i och med att han checkat in på hotellet. Dessutom är inte hotellpersonal lika misstänksamma som Forexpersonal som vet hur de skall upptäcka en bluff.

Martin, Chiello och de andra två tar var och en ut maxbeloppet 2000 kronor från alla de hotell de bor på. Det betyder att de varje morgon måste ta sig mellan de olika hotellen och hålla reda på vilken identitet de bor under på de olika hotellen. Det går nästan alltid smärtfritt.

När de checkat in på hotellen bestämmer sig Martin och Chiello sig för att testa korten på riktigt. De går in till en Virgin-skivaffär. Chiello fyller flera varukorgar och bestämmer sig för att köpa ungefär 200 cd-skivor. Martin köper en, men han är överlycklig, för det funkar. Nästa affär blir Timberland, Martin köper två par skor, Chiello sju. Expediten blir misstänksam och frågade efter legitimation. Chiello tar upp rätt pass utan att höja på ögonbrynen. När Martin märker att det funkar får han blodad tand och köper en massa smycken till sin flickvän i nästa affär.

Terroristen och weedet
I och med att Martin är den grönaste i gänget får han inte ta ut pengar på Forex. Det är det knivigaste man kan göra. I värsta fall kunde de ställa en massa frågor och ringa upp banken för att se så att allting stämde. Chiello tar första rundan till Forex i Abu Dhabi.
– He kept his cool as always. Efteråt mötte han oss med världens största leende och 1000 pund, berättar Martin.

Bluffen hade nu satts i rullning och Martin blir mindre nervös för varje köp som går igenom. Efter ett par dagar ansluter sig den femte medlemmen till gänget. En engelsman med föräldrar från Pakistan.
– By the way he looked like a terrorist. Han hade ett långt glest skägg och burrigt svart hår. Det sjukaste var att han skulle ta med sig massor med weed och självklart blev han stoppad i tullen. När tulltjänstemännen skulle tulla honom började han skrika om att han blivit särbehandlad bara för att de tyckte att han såg ut som en terrorist, säger Martin och gapskrattar.
”Racial discrimination”, skriker den skäggbeklädde.
Tulltjänstemännen blir så stressade att de inte hittar weedet.

De närmaste dagarna röker de massor med weed på varandras hotellrum. Martin börjar bli orolig i och med att han kollat upp att man kan få upp till fyra års fängelse för en joint i Abu Dhabi. Men han blir mer bekväm i rökandet ju mer han röker. De träffar prostituerade. Blir fulla. Blir höga. Surplar Piña Colada. Äter steak-sandwich vid poolen. Slappar i hamamen. Får ansiktsbehandlingar. Tävlar om vem som kan ligga med flest prostituerade på en dag. Får pedikyr.
Den skäggbeklädde är dock flitigare och slappar betydligt mindre än de andra. Han stannar bara i tre dagar men åker ändå hem med 150 000 kronor.

Allt går i marmor och vitt
Efter en vecka bestämmer de sig för att bege sig till slutmålet, Dubai.
De checkar ut från hotellen.
– Fuck mate, när vi checkade ut från Marriott låg notan på över 5 000 pund (51 000 kronor). Då var jag skitnervös, trodde att det var för mycket liksom. Men det gick bra. Efteråt hyrde vi en chaufför som körde oss hela vägen till Dubai. Och det kändes så skönt att lämna Abu Dhabi, säger Martin.

Chiello har tidigare gjort ett par resor till Dubai så han väljer ett hotell som han verkligen gillar. Grand Hyatt Dubai. När de kliver in i foajén möts de av överdåd. Framför dem forsar ett vattenfall som kantas av vackra träd. Foajén ser ut som en gigantisk shoppingmall med lyxkrogar och butiker. Allt går i marmor och vitt.
Chiello, tätt följd av de andra, banar sin väg mot receptionen.

”Well hello, Mr King”, säger receptionisten. Shit vi är avslöjade, tänker Martin.
Receptionisten känner igen Chielleo då han spenderat en hel del pengar på detta hotell under en av sina tidigare resor. En annan kille i gänget reagerar instinktivt och checkar in med en av sina identiteter. Två dagar senare har Chiello letat rätt på Mr Kings identitet, den han använde förra gången.
– Jag fattar inte hur han gjorde, men han lyckades checka in som Mr King igen. Pure genius, säger Martin.

Under de kommande dagarna ligger Martin i för att tjäna ihop sina pengar. Dealen som han hade med Chiello var att han skulle ge honom hälften av allt han drog in. Chiello var ju trots allt hjärnan bakom det hela. Och Martin får absolut inte ta ut några som helst summor från Forex.
Men nästan varje dag smiter Martin och en annan i gänget iväg i en limousin till ett växlingskontor i öknen vid Abu Dhabi. Där plockar de ut 1 000 pund vardera. De berättar inget för Chiello.

Målet med resan är att alla skall komma upp till ett visst belopp. Juveler, smycken och kontanter för 30 – 40 000 pund skall de ta med sig tillbaka till London.
När dagen då returresan infinner sig har de inte lyckats komma upp till det beloppet. De struntar i att ta planet. Samma dag åker de fast.

Allt går i cementgrått
Dubai kryllar av butiker som säljer smycken. Det är i en av dessa butiker som Martin, Chiello och Jason, den tredje engelsmannen kliver in. Det är eftermiddag och den värsta värmen har lagt sig. Bakom disken ler två män mot dem. Jason plockar ut guld för 10 000 pund och hans köp går igenom.

När det är Martins tur att betala ber han expediten att dela upp köpet på tre kort. 2 000 pund på det första. Expediten vänder sig om och drar kortet i maskinen, betalningen går inte igenom. På kort nummer två finns inte heller tillräckligt med pengar. När det tredje kortet avvisas säger expediten att de måste ringa upp banken.
– It was then I lost my cool. Jag blev panikslagen och visste inte vad jag skulle göra, säger Martin.
Men Chiello är lugn. Han säger att det antagligen beror på att banken inte vet att Mr. Wellington är i Dubai. Istället för att ringa banken föreslår Chiello att de skall gå till en bankomat för att ta ut pengarna. Han ber att få korten tillbaka. Expediten säger något på arabiska och granska misstänksamt korten.

”Ge mig korten så att vi kan gå till bankomaten”, säger Chiello.

Det hela har tagit mindre än tre minuter, men det känns som en evighet för Martin. I ögonvrån registrerar han att två gestalter kliver in i butiken. Han vänder sig om, där står två poliser i gröna uniformer. De säger något på arabiska till männen bakom disken. Jason ber att få sitt guld så att han kan gå. Expediten skakar på huvudet.

Då frågar poliserna Martin om hans kort är stulna.
”Absolut inte”, svarar Martin.

Chiello inser nu att situationen inte går att rädda. Han ber att få gå på toaletten, poliserna tycker inte att det låter som en bra idé. Chiello påminner dem om att det inte är hans kort som det handlar om, han är bara vän till de båda som handlat guld. De båda poliserna växlar några ord och bestämmer sig för att Chiello kan få besöka toaletten. Väl inne på toaletten gömmer Chiello sina falska pass och kort bakom ett rör. När han kommer ut är det som att han blivit Chiello upphöjt till två. Han har dragit på sig ett enormt självförtroende inne på toaletten. Han rör sig mellan poliserna och expediterna när han försöker övertyga dem om Martin och Jasons oskuld.

”Ge tillbaka korten nu. Vi har legitimation. Det här är galenskap”, säger Chiello.
Då slänger poliserna på handbojor på Jason och Martin.
”Men vad gör ni”, skriker Chiello.
”Du skall lära dig att hålla tyst”, säger en av poliserna och sätter handfängsel även på Chiello.
”Ursäkta, men på vilka grunder griper ni mig”, frågar Chiello.
”Du arresteras för att du pratar för mycket”, säger polisen.

”Kommer jag att bli våldtagen nu?”
Det börjar bli mörkt när de anländer till polisstationen. Ciello förs åt sidan och de två andra förs in till förhörsrummet. Polischefen kliver in och sätter sig på en stol framför dem. Han är lång, muskulös och hans ansikte pryds av ett ståtligt vitt skägg. Hans förhörsteknik är ny för Martin.
”Har du bajsat i dag?”
”Är korten stulna?”
”Vad fan åt du till frukost?”
Polischefen spottar ut frågorna och ser rasande på de två. Martin vet att han borde vara rädd. Men han kan inte hålla sig för skratt. Polischefen blir ursinnig och börjar gräva i Martin och Jasons tillhörigheter som ligger på bordet. Han upptäcker att deras pass är franska.

Martin förklarar att de båda är födda i Paris men att de flyttade till London nästan direkt efter födseln. Därav de dubbla nationaliteterna och brist på kunskap inom det franska språket. De förs ner i ett garage. Chiello har inte synts till på ett tag så Martin antar att han är frisläppt. De förs med handfängsel rakt fram mot en öppen garageport.
Vid den här tidpunkten är Martin övertygad om att de skall bli släppta. Men istället förs de till cellerna under polishuset.

De blir kroppsvisiterade. Ur Jason kalsonger trillar
sju kreditkort ut. Tätt följt av hans riktiga pass.
Både poliserna och Martin skrattar åt situationen.

Men Martins leende suddas långsamt ut när han vänder sig om. Där ser han tio svarta ansikten som stirrar på honom och de ser riktigt upphetsade ut. Martin vänder sig om och frågar poliserna om han kommer att bli våldtagen nu. Poliserna skrattar och föser in honom och Jason i en fängelsekorridor och låser gallret bakom dem.

”Martin!”, ropar Chiello som blivit satt i en fängelsekorridor bredvid Martins och Jasons.
”Chiello, är du också här? Vad kommer att hända med oss”, skriker Martin och greppar krampaktigt gallret. Deras nya cellkamrater skrattar.
”Buhu, vad kommer att hända med oss Chiello”, härmar de.

Häktet under polisstationen är uppdelat i tre korridorer med åtta olåsta celler som rymmer två våningssängar vardera. I Martins och Jasons korridor bor de omkring 50 män. De olika cellerna är uppdelade efter etnicitet. Indierna som är minst värda får sova närmast den stinkande toaletten vid slutet av korridoren. Den bästa cellen befolkas av araber, därefter kommer iranier och afrikaner.
Henry, en man från elfenbenskusten hälsar dem välkomna och erbjuder dem båda sin 90-säng och varsin cigarett.
Martin pratar och röker med Henry långt in på småtimmarna. Till slut tar han av sig skorna, sveper in sig i sin fängelsefilt och lyckas somna.

———————————————–

Detta är första delen av två om Martin. Den andra och avsutande delen hittar du här.