– Jag har alltid läst mycket serier. Jag hade en fascination för
serier långt innan jag började läsa och jag har alltid ritat,
alltid liksom, så det har inte varit snack om nåt annat,
på gott och ont.

Hur har din uppväxt på Hönö påverkat dig?
– Jag hatar ju det skitstället, om vi säger så här, jag fick ett slags mindervärdeskomplex mot allt som skulle vara lite märkvärdigt och så där. Det var fånigt liksom. Men om man ska hålla på med kultur, så är ju allt lite märkvärdigt och fånigt. Samtidigt som jag avskyr det där traktoråkande packet, så är jag en av dem. Uppväxten med dem har gjort att jag känner – äääähh konst och skit. Men det är ju faktiskt det jag håller på med. Det blev väldigt dubbelt. Men just det kan vara en bra plattform att skapa humor ifrån, för då är man skeptisk mot precis allt. Jag försöker undvika att vara sådan. Men mycket av mina gamla serier, som jag gjorde mellan 20 och 28 års ålder var väldigt… Det var en liten snöpt, lite elak människa som gjorde dem. Men jag tror jag har släppt det nu.

1987 skulle Johan  komma att bli publicerad för första gången. I dåtidens datorbibel ; Svenska hemdator hacking. Han debuterade med serien om Torsten som sedermera skulle komma att bli omåttligt populär:

– Jag minns det så jävla väl, det var mitt första profesionella jobb, i tryck, och jag åkte in till stan och såg buntar av tidningen på Pressbyrån.  Och jag minns att jag bara stod och tittade på dem en lång stund, så det var skitmaxat ju. Men sen att försörja sig, det är fortfarande en jävla kamp. När man var yngre gick man ju bara på någon slags kombination av dumhet, gott självförtroende och energi, det här ska gå! Och man visste inte hur svårt det var, och nu tänker man, okej, det får gå ett halvår till.

Är det fortfarande lika maxat att se dina grejer i tryck?
– Jag försöker att verkligen ha kvar det, försöker verkligen att inte vara blasé. Men det handlar om ålder också, ett tag var jag väldigt blasè alltså. Sen blir man  äldre och kommer tillbaks till någon slags känsla av att, det här är fräckt. Men faktum kvarstår, jag blir publicerad tre gånger i veckan ibland på olika ställen.  Men den fräna känslan när en ny bok kommer ut till exempel, det är jävligt häftigt.

Hur kommer det sig att du har ett så högt utgivningstempo?
– Jag publicerar väldigt mycket, för att jag gillar det, för att det är mitt yrke, och att jag gillar att tjäna pengar.  Jag vill inte bli bortglömd och är rädd för att dö. Men den boken som kommer nu, den har tagit tre år att göra, blandat med annat jobb såklart. Men det ska bli jävligt kul att den kommer. Det känns som någon slags nystart, jag har hållit på med den väldigt länge och lagt ner mycket känslor i den.

På vilket sätt är det en nystart?
– Jag brötar på precis som jag brukar men det är lite ärligare den här gången. Det är Atlantis, plåtkrabbor och jättelika monster. Men basen är ändå en ärlig skildring av folk som har det ensamt  och tråkigt.

Den kommande boken heter  ”Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis”.  Där vi likt titeln antyder får möta en snubbe som inte har det så himla kul i livet.  Han jobbar med att katalogisera båtmotorljud. Han har fyra filmer som han ser om och om igen och han blir nervös av tv-spel.  Han är 34 år och har aldrig ens fått så mycket som en kram av en tjej. En dag drabbas han dock av något slags hysteriskt anfall och drar sig ner till hamnkvarteren. Där träffar han sin totala motsats, Cliff Hingstsäd. Detta är den mest karismatiska man som någonsin levt.  Cliff kan inte träffa en kvinna utan att ligga med henne. Han kan inte gå in i en bank utan att bli rånad.  Världens tråkigaste man träffar världens häftigaste man, och äventyret tar sin början. Teckningsmässigt beskriver Johan boken som Galago på åttiotalet.

Tror du på Atlantis?
– Nä det tror jag inte på. Men min uppväxt vid havet, jag har märkt att det är fruktansvärt mycket hav och ubåtar och bläckfiskar på sista tiden. Kanske inte i de korta humorgejerna, men i de längre är det mycket ,  framför allt ubåtar, stormande himlar och grejer som bara måste komma från det.

Vid sidan av serietecknandet och illustrationerna har hårdrock en påtaglig del i Johans liv. Något som även det levt kvar sen ungdomstiden på Hönö.

– Om man inte är ett kristet missionärsbarn så har man ju något som man på ett tidig stadium identifierar sig med. Jag var 12-13år på 80-talet och det fanns två läger, hårdrockare och synthare. Jag vet inte hur mycket fri vilja det var men för mig blev det hårdrock, det är den ungdomskultur jag bekände mig till en gång i tiden.

Hur yttrar sig det idag?
–  Men det är inte sååå farligt. Jag är verkligen inte det som andra hårdrockare kallar true. De där bröderna hårdrock skulle säkert spotta på mig. Jag är inte hårdrockare på det viset, ingen ryggmärkesnisse. Jag menar, jag kan tycka black metal är trevligt och Göteborgssoundet, och va fan Dimmu Borgir är jättebra. Så jag ändrar mig hela tiden.  Jag minns jag var på en konsert med WASP  som jag gillar. Det var en vardagskväll och klockan var väl halv tio någonting. Jag stod där och titta och då kommer det fram någon och spyr rakt framför mig. Sen såg jag någon annan som var så full så han hade däckat liggandes över ett ståbord. Jag tänkte fan det är ju dyrt med biljetter hur fan kan du  däcka innan förbandet? Jag hade bara blivit knäckt över att ha slösat bort så mycket pengar… Så då kände jag, nä men fan jag är nog inte hårdrockare längre…

Bästa hårdrocksskivan?
– ”Heaven and hell” med Black Sabbath och Ronnie James Dio. Den är perfekt . Ozzy var så försupen att han fick sparken från Sabbath, samtidigt hade Ronnie James Dio fått sparken från sitt band. Så han kom med i Black Sabbath och det blev en helt  ny pryl. Det var den gamla smutsigheten med Ronnies melodier och det blev skitbra. Den skivan är perfekt, jag kan lyssna på den om och om igen och aldrig tröttna.

Om hårdrocken har varit en röd tråd genom livet så finns det dock en mängd intressen och kulturella inriktningar  som det har snöats in på under perioder.

– Jag är en sådan där knäppologkalenderbitare av det värsta slaget, men jag försöker att inte visa det så mycket.

Vad är en  knäppolog?
– Jag  intresserar mig stenhårt en stund, samla skivor hysteriskt sen slänger jag allt. Sen kan det vara gamla deckare från trettiotalet, så läser jag det ett tag, sen är det töntigt, det här är bara sånt töntar håller på med tänker jag, bort med det. Ju äldre man blir och ju mer man får att göra desto mindre kan man gå in i knäppologeriet. Utan då får det mer bli en krydda.  Det är samma orsak som jag inte ser om filmer, den lilla tid jag har att se film då vill jag se något nytt.

Ser du mycket film?
– När man gör monotona grejer, färglägger till exempel då har jag märkt att det är bra att kolla på film samtidigt med ett öga. Ibland kan det hända att jag sett två filmer på en dag men samtidigt fått massa gjort. Robocop betyder jävligt mycket för mig. Det är fan den  bästa filmen som gjorts. Jag tycker det är fruktansvärt att den ska göras om, och jag är ganska öppen för sånt.  Jag tyckte att det var lysande att de dubbade Star Wars till exempel, jag tycker det var en svinbra idé. Jag tyckte  att nya Spindelmannen var, visst, kör i vind. Men med Robocop tänkte jag, nej fy fan  där går gränsen. Robocop är bäst. Det är där all filmvetenskap börjar.

Idag bor Johan Wanloo i Göteborg. Han har två barn, Björn och Åsa. Och studion i Linné från vilken han spottar ut material i ett aldrig sinande tempo. I pipelinen just nu väntar en barnserie till tidningen Tivoli med vänner, som heter ”Kapten Klara och världen utan vatten”,  Barnboken ”Vad gör varulven då han inte bits”, den webb-baserade superhjälteserien Rock Manlyfist, den tidigare nämnda Atlantis-boken, samt en rad illustationsjobb:

– Med vissa jobb tänker man att man lika gärna kan sälja kaffe, som att illustrera korsord, det är konstvärldens motsvarighet till att jobba på bruket. Men jag gör det gärna, det är trevligt.

Det är hårt jobb jämt, man får tänka att det får bära eller brista, nu kör vi, jag måste skapa. Det är maxat. Jag minns när jag bodde på Hönö och läste någon intervju med någon djuping som  beställde en flaska vin under intervjun och jag tänkte
– Åh, jag vill vara som du, ååå va fräckt, men så blev det ju inte. Man måste fan ligga i och jobba som fan.

www.johanwanloo.se
johanwanloo.blogspot.com

Bilderna på Johan är tagna av en snubbe som är ny i Mega Laser familjen:
Andreas ”ante” Johansson. En talangfull dude ni kommer att se mer av här!

”Är detta verkligen sant”, frågar jag och plockar upp patronen, 
inspekterar den. ”Varför är den inte använd? Toby, varför
är den inte använd?”

”Är detta verkligen sant”, frågar jag och plockar upp patronen, inspekterar den. ”Varför är den inte använd? Toby, varför är den inte använd?”

Toby är fyrtiofem år gammal och har lämnat ett liv som barrister i London bakom sig. Nu är han på vift ute i Europa, och av en händelse har vi blivit goda vänner. Vi delar samma fascination för skrivande och historier båda två. Men ändå har jag svårt att förstå vad han precis har berättat för mig.
Ögonen smalnar när han tar ett bloss på sin mentholcigarett och jag frågar honom igen om det verkligen är sant. Jag frågar inte på ett hånfullt sätt, utan jag menar det verkligen. Vissa historier är för bra för att vara sanna. Av flera anledningar.

”Jag hade precis blivit utslängd av en flicka. Det var en sådan flicka som slänger ut pojkar när hon tröttnat på dem. Eller när deras pengar tagit slut. Olyckligtvis tillhörde jag båda kategorierna i det här fallet. Nu gick det ingen nöd på mig direkt, livet som ung barrist var ett gott sådant. Pengar var inget problem. Jag hade en stor, fin och ljus lägenhet i London, dit jag tog min tillflykt. Vi hade levt intensivt, som unga älskande ofta gör, och jag hade äntligen hittat någon att dela min ensamhet med, så till den milda grad att jag vant mig av med att vara ensam och därmed hade svårt att sova om nätterna i mitt nya singeltillstånd. Detta fick till följd att jag ofta var ute och promenerade de nätter jag inte kunde sova.

Jag brukade gå förbi en utländsk man som höll till vid en av bänkarna nära vattnet. Han var skäggig och smutsig. Luktade illa. Kläderna trasiga. En klassisk uteliggare, helt enkelt.
Vi började prata en natt helt apropå, och följaktligen hände det att jag kom med kaffe i termos och mackor till honom. Ibland när jag hade lagat mat i min ensamhet tog jag med mig överblivna rester. Han uppskattade min vänlighet och berättade historier som gick ut på att han egentligen var en sorts hemlig agent i en revolutionär rörelse nere i XXXX som försökt störta en diktator, men misslyckats och därför tvingats fly någonstans där diktatorns underrätelsetjänst inte kunde hitta honom. Ibland reste han tillbaka till XXXX med olika hemliga ärenden. Nere i XXXX var han väldigt rik, men när han tog sig ur landet kunde han inte ta med sig några pengar eftersom han då skulle bli röjd på något sätt.

Jag tog inte riktigt de här berättelserna på allvar, men han verkade vara en intelligent man och vi pratade om många andra saker, så som klassisk litteratur och musik. Han var väldigt skolad och kunde lite om det mesta, vilket imponerade på mig. 

En natt bjöd jag in honom att sova på min soffa eftersom kylan var rent omänsklig. Han var otroligt tacksam. Vi spelade schack och pratade om Cervantes. Morgonen efter sa han till mig att han skulle resa till XXXX igen och vara borta på obestämbar tid. Han bad mig om att inte berätta det för någon. Han fick mig att lova.

Någon vecka senare ringde en arbetskollega till mig och vi talade om allt möjligt.  Sedan, mot samtalets slut, frågade han om jag hade pratat mer med den ”intellektuella uteliggaren” (det var så mina arbetskolleger refererade till mannen som jag berättat ett par historier om), och jag sa, utan att tänka på det, att han lämnat landet och åkt till XXXX. Min kollega kommenterade det med någon kvick ironisk kommentar och vi tänkte inte mer på det.

En lördag, två veckor senare, får jag ett knastrigt telefonsamtal mitt i natten, uppenbarligen från en telefonkiosk mycket lång härifrån, från min uteliggarvän. Han är arg, jag har aldrig hört honom så upprörd förut. 

”Du lova Toby! Du lova Toby!” ropade han klagande. ”Jag förstår inte vad du menar” sa jag samtidigt som en kall klump i magen tog form. Hur kunde detta vara möjligt? ”Du lova att inte berätta Toby, nu kan jag inte vara din vän längre!”

 ”Hur menar du?” frågade jag, uppenbart skakad.

 ”Du har försatt oss båda i fara Toby, nu måste jag försvinna.” Sedan bröts samtalet, eller om han lade på – det vet jag inte.

Detta var ju otroligt märkligt. Hur kunde denna man veta att jag hade berättat detta till min kollega? Avlyssnade han mig?
Ensamhet är en lurig kompanjon, förstår du. Den fungerar som salt och förstärker liksom salt de komponenter den har att göra med. En svag paranoia, som var ofrånkomlig i det här läget, växte och blev värre eftersom jag mötte den ensam. Och mina nätter blev allt mer som hämtade ur en film. Jag lade märke till en rad underliga ting; en svart bil med tonade rutor stod parkerad utanför min lägenhet i flera nätter. Jag hörde ett klickande ljud i telefonluren efter varje gång jag slagit ett nummer – vilket fick till följd att jag avslutade samtalen så fort som möjligt. Dessutom tyckte jag mig känna igen fler och fler ansikten under min dagliga rutin. De satt på kaféer vid små runda bord med orörda kaffekoppar framför sig. Handlade i samma affärer som jag. De såg ut som vanliga britter, småbarnsföräldrar, fotbollshuliganer, londonbor.

Jag följde nyheterna uppmärksamt. XXXX var ett land i kris, regionen ett söndertrasat inferno och sporadiska nyhetssändningar vittnade om våldsamma attentat åt alla håll. Men diktatorn satt kvar och prånglade ut sitt budskap om att allt var ordning och reda.

Sedan hände inte så mycket annat än att tiden gick… dessa underliga inslag i min vardag och min svettiga paranoia bleknade sakta bort och försvann ur mitt medvetande. Till slut vandrade jag runt i mina vemodiga nätter som om ingenting hade hänt. Jag kände mig inte längre förföljd.

Och så skedde det en dag, ja det var tidigt på dagen, när jag stod i bankomatkön efter ytterligare en sömnlös natt, att min vän, uteliggaren, uppenbarade sig. Jag blev väldigt överraskad. Den här killen var välklädd, nyfriserad och bar på svarta, dyra solglasögon. Hållningen var helt annorlunda och sättet han rörde på sig var… som en annan människa. Han kom fram till mig och jag tror att jag bara stod där med öppen mun, oförmögen att säga något.

”Toby, jag ledsen för samtalet. Jag vill bara säga du är en god människa. Du behandlade mig värdigt när jag kände mig värdelös.”, sa han och log. ”Du räddade mitt liv.”, sa han och tog min hand. I hans hand kände jag något. En sorts present.
Efter detta försvann han ur mitt liv och fyra veckor senare kom nyheten om diktatorns död. Han hade blivit sliten i stycken av en hop uppretade människor.”

… ”Du håller presenten i din hand”, säger Toby och plockar upp ännu en mentholcigarett ur asken framför oss och tänder den i en svepande rörelse. Sedan sippar han på sin fatöl och ser hemlighetsfull ut.

”Så vad betyder det att den är oanvänd?”

Jag får det inte att gå ihop. Patronen känns märklig i min handflata. En budbärare. Ett löfte om likvidering. Eller utebliven sådan.
Tobys ögon smalnar och han läser av min reaktion när han slutligen berättar varför den är oanvänd: ”För att den var avsedd för mig.”

Not: Namnet på landet som åsyftas har tagits bort. Toby heter något annat i verkligheten.

Illustrationen här är gjord av Tobias Mattsson, kolla in hans grejer.

Dessutom satsar vi mycket på att lära ut entreprenörskap, för i det ligger mycket av grunden till Jesus kärlek. Jesus älskar en person som skapar möjligheter till utveckling av samhället. Inom Våga Tro! arbetar vi därför enligt parollen ”En övertygelse – en idé – ett företag”. För om man ska bli lite filosofisk för en stund kan man ju faktiskt se alla oss människor på Jorden som ett enda stort företag, där Gud är VD och Jesus är management consultant. Visst låter det bra? Våga Tro!

Leif
Leif Tobiasson heter jag, och vill du veta något kul? Jag samlar på sexuella fetischer. Jaha tänker du, jag runkar i högklackade skor och sådana där banala saker, men nej du, jag är konnässör. Min pryl är att uppfinna helt nya fetischer och sedan omsätta dem i praktiken under några års tid. Sedan tröttnar jag oftast och uppfinner en ny läggning. Min senaste grej är den häftigaste hittills. Jag kallar den för ”earthquake fetish”, för jag har alltid varit lite sådär internationell av mig, gillat engelska termer, de känns liksom lite tuffare.

Det går ut på att jag studerar seismologiska rapporter om väntade jordbävningar runt om i världen. När jag väl hittat något stort som är på gång reser jag till det aktuella stället och installerar mig i en förhyrd lägenhet med en stor, sugproppsförsedd rövplugg inuti i mig. Med pluggen väl fastgjord mot en vägg, på ett golv eller i mer ovanliga fall ett tak inväntar jag det ofrånkomliga. När jordbävningen väl brakar loss är det som om jag blev knullad av hela planeten. Det är hur skönt som helst, jag menar, vem kan ha en större och mer kraftfull älskare än självaste Tellus?

När jag hämtat mig från orgasmen och läkt eventuella blessyrer reser jag vidare till nästa ställe. Turkiet, Iran, Kina, överallt har jag sprutat och skrikit. För det är något jag är väldigt glad för, att samtidigt som jag fått njuta har jag fått se så mycket av världen, av städer och byar, av människor och deras unika kulturer.

Malin
Alla säger ”Malin Ströholm är helt sjuk i huvet”, bara för att jag nöp det där barnet i Mölndals centrum förra året. Jag menar, om jag inte är dömd för det kan jag ju inte ha begått ett brott. Så varför har mina vänner slutat ringa mig då? Jag tycker det är ett jäkla skitbeteende om jag får ta till ett kraftord.

Okej jag erkänner, jag tycker om när barn skriker av smärta. Men den där gången i Mölndal var en engångsgrej, jag var trött och desperat, oftast nöjer jag mig med att lyssna på avstånd. På spårvagnen får jag njuta ganska ofta, men samtidigt vet jag ju att ungarna oftare vrålar för att de inte fått äta eller för att de kissat i blöjan, inte för att de har ont i magen eller sådär. De ska skrika av smärta, då är jag nöjd.

Nu är jag inte så värst rik, det blir man inte av att jobba på Lidl, men så fort jag sparat ihop ett par tusen åker jag flygplan. Helst charter, för där är det mycket barnfamiljer. Oftast är det minst ett öronbarn ombord, om jag har tur flera stycken. För många av de små liven är det första gången deras hörselgångar utsätts för en sådan extrem tryckförändring, och chocken blir stor. Deras panikslagna blickar som vädjar åt alla håll, rösten som går upp i falsett för att sedan spricka som en dum ballong, en sekunds tystnad och sedan kör de igång igen. Jag lutar mig tillbaka i sätet, gottar mig och är samtidigt sorgsen för att det är över så snabbt. Efter någon minut har de vant sig och låtit sig lugnas av mammas eller pappas förstående famn. Det är bara bra en stund, sedan blir det dåligt igen. Ungefär som livet i stort med andra ord.

Bennie
Jag är snabb och jag har en påse blommor i fickan. Jag är snabbare än någon annan, ingen kan nå mig, inte morsan och hennes nya man, inte Lena med ungarna, inte soc, inte AF, inte den där snubben från Faktum, inte Jyrki med skuldlistan, inte Hasse från Gazaremsan, inte ens de där koppartjuvarna på Marieholmsgatan. De når mig inte så mycket för att jag är snabb utan för att jag är smart. Det är ingen slump att tjack rimmar med schack. De försöker få tag på mig men jag är hela tiden steget före. Ingen kan stoppa mig, jag kör vidare, och det är skönt, riktigt skönt. Bara suga upp tungan i gommen, ihop med käkarna och ner med ett vått finger i påsen då och då. Några kalla stöl på det och livet kommer aldrig ta slut.

Krille
Tittar du på mig eller var tittar du någonstans? Hallå mannen, jag snackar med dig här! Vet du vem du just gjort dig ovän med? Fattar du vad du ställt till med? Jag har stått upp med de största, jag har varit uppe på Råsunda och kört, jag har varit nere på kontinenten och vevat och borta i England också. Där stormade vi en pub som en vidrig liten pakistanier hade och fan vad han lipade när vi slog sönder hela hans jävla livsverk. Fattar du vem jag är nu? Du borde inte ha kommit till Gamleport ikväll, och du borde verkligen inte ha spillt ut den där bärsen i närheten av mig. Partilles top boy kallar de mig! Och du, innan jag nitar dig vill jag att du ska veta att jag kan vara djup också, jag har en politisk sida mannen, jag tar mitt samhällsansvar. Inte bara våld, jag tänker också. Fria Nationalister Göteborg, det är mina killar det. Vi kämpar mot svenskfientligheten, vi står upp mot mångkulturen och folkförföljelsen. Fattar du? Jag står upp mot alla blatteälskande liberaler och nerrökta rödingar på samma sätt som jag står upp för Idrottsföreningen Kamraterna. Blått och vitt i mitt hjärta och blått och gult i min hjärna och snart rött och rött på mina händer för nu kör vi, du och jag borta vid Kopparmärra om fem minuter, okej?!

Jovan
Jag heter Jovan och jobbar som chaufför på Västtrafiks Flexlinje. Vi kör de som inte kan köra sig själva, som vi brukar skämta på kafferasterna. Förr jobbade jag mycket på Hisingen, men nu för tiden är jag mest nere i Frölunda och åker runt i min blåa minibuss.

Det är ett väldigt bra yrke för mig som gillar lite långsammare tjejer. Ja, om vi ska tala klarspråk – jag tycker om när de är lite lätt utvecklingsstörda. Lite bakom flötet sådär. Inga mongoloider eller cp:n, de betackar jag mig för. Men den där trögheten som kan ta ett tag att märka, den tycker jag är så himla sexig. Det kan vara att de inte hänger med så bra i världsutvecklingen, att de är dåliga på enkel matematik, att de inte förstår ironi. Då står kaptenen i byxan och jag rättar till uniformsjackan lite extra. Några uppskattande kommentarer om deras klädsel eller utseende, kanske bjuder jag på lite take away-mat eller ger dem lite pengar. Sånt är de inte vana vid, då vattnas det i maxitrosorna på dem. Sen är det bara att tuta och köra. Tuta och kör med Flexlinjen hela dan, som vi säger på kafferasterna.

Kristina
Vet du vad en urinstalaktit är? Inte? Men du känner till de där stora droppstenarna som bildas inuti grottor? Okej, föreställ dig nu en riktigt smutsig offentlig toalett. Kanske i Sverige, kanske invid en sällan använd avtagsväg till Autobahn. Tänk dig att denna toalett sällan eller aldrig städas. Tänk dig urinoaren på denna toalett. Tänk dig åratal av piss som samlats vid pissrännans kant där den vetter ner mot golvet. Tänk dig hur detta piss byggts på lager på lager till långa, stinkande stavar. Tjocka, illaluktande och hårda som kristall. Tänk dig att bryta av en av dessa stalaktiter och hålla den i din hand, beundra den i den dåliga belysningens sken. Tänk dig att föra den mot din mun och gripas av en oemotståndlig lust till att provsmaka. Tänk dig hur du står och suger på denna enorma pinne, låter den smälta som en isglass mot din tunga, tänk dig hur du girigt dricker och gurglar det goda vattnet som bildas av värmen från din kropp.

Jag ville bara få dig att tänka på det. Hej då.

Lotten
Jag ska döda mina föräldrar, det är bestämt nu. Giftet beställde jag från ett företag i Lettland. Deras hemsida var typ helt fuckad, men jag var tvungen att få tag på just den sorten de sålde, för en snubbe på Flashback hade tipsat om att det var det mest fortverkande (hjärtinfarkt efter tre till fem minuter) och det som hade snabbast halveringstid (i stort sett ospårbart efter tio timmar).

Jag ska lägga det i quorn stroganoffen som jag ska laga till dem ikväll. De är så jävla körda, de bara ”Åh Lotten vad trevligt att du vill hjälpa till för en gångs skull!” och ”Det var verkligen ett fint initiativ av dig gumman, det är nog hälsosamt för dig att komma ut ur den där digitala dimman ett tag och prata lite med mig och mamma, som förr i tiden”.

Jodå, jag ska allt prata. När de första tecknen på kramp sätter in (jag har dittills bara smakat lite på riset) ska jag inleda talet som jag sitter och skriver på nu. Jag ska förklara alla deras fel och brister för dem, hur mycket de sårat mig och hur mycket jävelskap de ställt till med. Hur mycket bättre allt kommer bli när de är borta och jag för första gången sedan jag föddes kan andas ut. Fy fan vad skönt det ska bli.

Nu ropar mamma från köket att hon ställt i ordning allt åt mig, hon har till och med hackat löken och tinat quornfiléerna i mikron, ”Det är bara för den lilla kokerskan att komma ner och börja steka”.

Jag skriver ut talet, viker ihop pappret och stoppar det i byxfickan. Sedan går jag ner för trapporna.

Mange
Jag gillar ung fitta som sover. Klandra mig inte, jag bara pillar lite. Min enda chans är när de blundar, annars vill de aldrig. Man måste ta för sig lite här i livet. Sover ung fitta är jag där. Jag är inte ung, jag är gammal säger de. ”Mange, du är så old!”, brukar de skoja. Men jag får vara med på deras fester, för jag åker till Tyskland och köper vodka i bag-in-box. Det tycker de är häftigt. ”Fan Mange, andra har vin i sina lådor, men du har fan sprit!” Efter ett tag är spriten slut och många fittor sover. Då är jag där. Sån är jag. Klandra mig inte, jag bara pillar lite.

——————
Vill du se fler grymma projekt från dessa två herrar så skall du kika in på deras webplatser:
EKTA
Henrik Bromander

Isolering utan vatten och bröd
Nästa dag blir de presenterade för sina 50 cellkamrater. De får lära sig att den som bestämmer i deras korridor heter Mowain. Han kommer från Dubai och är både kort och satt. Nummer två i hierarkin är Saad, även han från Dubai, han sitter i häktet på grund av att han ertappats med två valiumtabletter. De båda männens kroppar kläds av kaftaner. Deras skinn pryds av djupa ärr och cigarettmärken som vittnar om deras ”styrka och manlighet”.

Araberna betraktar Jason och Martin som en flock lejon. Men Henry är förvånad över hur vänligt Martin och Jason ändå behandlas av araberna, vanligtvis är de mycket mer dominanta mot nykomlingar. De tre engelsmännen kallas upp till förhör igen. Martin skrattar bara som svar åt frågorna de ställer till honom. På grund av den attityden sätts han i isolering. Efter ett par timmar känns det som om hans urinblåsa kommer att explodera. Han skriker att han fan måste gå på toa. Men ingen svarar på hans rop. Efter ytterligare en timma kan han inte hålla sig längre. Han måste uträtta sina behov i ett hörn. Han får varken mat eller vatten under de kommande 20 timmarna, men Chiello lyckas muta någon som smugglar in en lapp under dörren till isoleringscellen.

På lappen står det: Sebastian. Rysk man. Promotionkreditkort. Använder korten i skattesyfte. Martin, Jason och Chiello har nu samma story. Ännu något oklar, men de har en story. Senare samma dag förs de till åklagaren. Martin förs in till ett pampigt rum och åklagaren erbjuder Martin att slå sig ner. Han bjuds på kakor och te. Bakom åklagaren syns Dubais skyline genom ett enormt panoramafönster. Martin kan se de sju skyskraporna han fortfarande är incheckad på. Hur fan hamnade jag här, tänker han.

Åklagaren lägger fram bevisen som är en del kvitton, ett par pass och flera kreditkort som uppenbarligen är förfalskade. Han uppmanar Martin att svara ärligt om han någonsin vill komma från Dubai.

”I plead the fifth och kräver en advokat genom den brittiska ambassaden”
säger Martin kaxigt.

Åklagaren exploderar och skriker att den brittiska ambassaden inte har rätt att lägga sig i detta. Om Martin inte börjar svara på hans frågor så garanterar åklagaren att Martin åtminstone kommer att spendera ett år i häktet innan rättegång. Martin tar hotet på allvar och berättar storyn.

Han heter inte Jamie Wellington, utan Martin Jenkins. Han är en stackars fattig engelsman med fru och två utsvultna barn. Han och hans två vänner som också är fattiga, fick ett erbjudande om att åka till Dubai av Sebastian, en rysk affärsman i London. Sebastian hade sagt att de kunde spendera pengar via kreditkort. På något skattemässigt sätt kunde Sebastian spendera pengar i Dubai. Han ville att de tre skulle ta med guld och smycket tillbaka till honom. Ingen av de tre engelsmännen visste att korten var förfalskade. Det är Sebastian som är skurken.

Åklagaren ser nöjd ut med storyn. In kallas Jason som även han drar samma story.
Åklagaren köper deras historia och säger att de i alla fall kommer att få sitta tre månader i fängelse.
Martin blir förskräckt, tre månader i fängelse känns som en evighet.
De förs ut till väntrummet och Chiello kallas in.
Efter en halvtimma kallas Martin in igen för att skriva under sitt erkännande.

Martin leds in av en polis. I dörröppningen möter de Chiello som i sina handfängslade händer håller påsen med bevis som tidigare låg på bordet framför åklagaren.

Polisen fokuserar på Martin och ser inte vad Chiello håller i sina händer. När åklagaren vänt sig om för att se ut över skylinen har Chiello hastigt ställt sig upp och plockat åt sig påsen med bevis. Efter att Martin skrivit på de sista handlingarna förs de tre tillbaka ut till en jeep som står och väntar på dem. Chiello bär helt synligt med sig den genomskinliga ziplock-påsen med bevis. Konstigt nog reagerar ingen av de två poliserna som eskorterar dem på vad Chiello bär med sig.

Åklagaren hade lovat att de skulle få äta om de svarade ärligt på hans frågor så jeepen stannar vid ett gatukök. De beställer sju kycklingkebaber som de snabbt trycker i sig i baksätet av bilen. Chiello stoppar beviset i skräppåsen. Martin viskar till Chiello och frågar vad fan han håller på med. Chiello säger ingenting och tittar rakt fram. När de kommer till polisstationen håller Chiello påsen med skräp och bevis i sina händer. Precis innan de skall gå in genom dörren till polisstationen skriker en av poliserna.
”Jalla jalla. Vad har du i händerna!?”
”Det är skräpet från kebaberna”, svarar Chiello.
”Men släng det i papperskorgen då”, säger polisen och öppnar locket till soptunnan som står utanför dörren. Chiello släpper ner påsen och de tre går tillbaka till häktet.

”Smell very good”
De hamnar i den största häktesförvaringen med över 100 fångar. Alla har hört om de tre engelsmännen och är nyfikna på att höra hur det gått.
”Det gick utmärkt, nu kan de inte göra någonting”, säger Martin och sträcker upp armarna i en segergest.De tre får ryggdunk och stämningen i den annars tuffaste häktesförvaringen blir festlig. Ett par av fångarna plockar fram skurhinkarna och vänder på dem. De börjar trumma. En arabisk rytm jamas fram och fångarna börjar röra sig till takten. Tillslut firar hela korridoren att de tre engelsmännen kommer att bli frigivna. Alla dansar och sjunger sig hesa. Men den festliga stämningen varar inte så länge. En vakt beordrar Martin och Jason att komma ut. Återigen blir de ivägkörda i en jeep.

Nej, tänker Martin när jeepen bromsar in framför deras sexstjärniga hotell. Samma hotell som de haft som utgångspunkt.

Inne i rummet ligger drivor av kläder, cd-skivor,
shoppingkassar, skokartonger och elartiklar. I kassaskåpet
finner poliserna smycken för över 70 000 pund.

Med handfängsel eskorteras de in av poliserna i foajén. Där står åklagaren och väntar på dem. Den fjärde engelsmannen har fått nys om att hans kumpaner åkt fast och har redan hunnit lämna hotellet i smyg. Det första rummet som de besöker är Jasons och Chiellos. Inne i rummet ligger drivor av kläder, cd-skivor, shoppingkassar, skokartonger och elartiklar. I kassaskåpet finner poliserna smycken för över 70 000 pund. En av de unga polismännen som är med går fram till sängen. Jason och Martin fryser till is. På sängen ligger nämligen en strumpa med deras resterande kreditkort – över 40 stycken. Polisen tar upp strumpan. Men han lägger tillbaka den på sängen när han ser en flaska med aftershave.

Han tar av locket och sprutar ut parfym på sin hals och sina handleder. Han skrattar och säger.
”Smell very good. Very, very good”, på sin dåliga engelska.
Martin tackar gud för att de tagit med sådana hjärndöda poliser till hotellet. Men åklagaren har hittat en fotokopia av ett pass. På bilden syns en man med brunt skinn som han känner igen.
”Aha! Jag visste att det var något skumt med honom”, säger åklagaren när han ser att det är Chiello”.
Fram tills nu var Chiello bara anhållen för att han synts tillsammans med de två och för att han pratat för mycket.
I Martins rum hittar de smycken och 4 000 pund i kontanter. Pengarna får Martin behålla.
”Glöm tre månader, jag ser till så att ni får sitta sju år”, säger åklagaren när de lämnar rummet.

Med kängan mot adamsäpplet
Väl i häktet igen lugnar Chiello de två andra. I och med att han lyckades slänga alla de kvitton och de identiteter som låg i påsen med bevis kommer de inte kunna bevisa att det är de tre som köpt de där grejerna som hittades på deras rum.

I häktet börjar Martin känna sig svag. Han har fått något sorts utslag på huden och han känner sig uttorkad. Både han och Jason har tröttnat på att sitta och vänta. Den fjärde dagen bestämmer de sig för att föra lite väsen. De slår på gallret och skriker att de vill träffa någon från ambassaden. De håller på hela dagen utan resultat. Nästa dag börjar de ropa igen. Polischefen med det stora vita skägget får nog och sliter ut dem. De förs till ett förhörsrum. Jason förs in först. Efter en kvart släpas han ut, medvetslös och totalt sönderslagen. Martin knuffas in. Två vakter knuffar ner honom på golvet. En känga placeras mot adamsäpplet. En spark i magen, kängan trycker till, det blir svart.

Efteråt gör polischefen en deal med Martin i och med att han inte vill bli anmäld för misshandeln. De tre engelsmännen får sitta tillsammans i den första korridoren de blev satta i, den med endast 50 fångar i.

Månaderna går. De tre finner sin plats i häkteskorridoren, men samtidigt blir Martin allt svagare. En dag svimmar han och slår upp ett stort sår i huvudet. Polischefen vill inte att Martin skall få vård. Dagarna går och Martin svimmar igen. Denna gång är han medvetslös ett längre tag. Han vaknar till av att en polis rycker tag i honom och för honom hastigt ut till garaget där han blir satt i en polisbil. Polisen sätter sig i bilen och låser dörrarna. Nu stormar polischefen och två andra poliser fram till bilen och försöker rycka upp de låsta dörrarna.

Däcken tjuter till när polisen i förarsätet lägger i ettans växel och gasar.
”Vad fan håller du på med”, skriker Martin från baksätet.
”Jag svär vid Allah, om du dör idag så är det i alla fall inte på mitt samvete”, säger polisen och kör mot sjukhuset.
Det visar sig att Martin drabbats av fågelinfluensan.

Sjukhuset är ljust och Martin får till och med gå promenader ute i solskenet. Han trivs inte alls. Han tycker att sjukhussalen är för stor och solen gör ont i hans ögon. Han bönar och ber att få komma tillbaka till det trygga häktet under jorden och bortom solskenet. Hans böner besvaras och han förs tillbaka till häktet.

Efter åtta månader i häkte har det nu blivit dags för rättegång. De tre bestämmer sig för att erkänna, vad de än blir anklagade för. De har hört att under högtiden Eid Al-Fitr brukar alla utländska förbrytare släppas ur fängelset. Det vill säga om de inte fått allt för långa straff.
De anklagas för förfalskning av pass, förfalskning av kreditkort, stöld för en kvart miljon pund, uppsåt att stjäla och urkundsförfalskning.
Va fan, tänker Martin. Men han erkänner allt ändå. De döms till ett års fängelse.

En dag hittar Martin en fånge som hängt sig med sitt
skärp i taket. Martin lyckas få liv i honom igen.
Fången får sex månaders påökning på sitt straff.

Tjänar pengar även om jag är inlåst
Fängelset består av en enorm sal med 150 sängar. Men salen befolkas av uppåt 400 fångar så de flesta får sova på golvet.
Martin lyckas smuggla in 2 000 pund genom ett snitt i sulan på sina flip-flops. Han köper på sig en massa grejer från fängelsets affär som fångarna bara har tillgång till under förmiddagen. Tandkräm, deodorant, kläder och mat.
Nykomlingar som anländer till fängelset efter att fängelsets affär har stängt köper sina varor av Martin för tio gånger det normala priset.

Efter en tid i fängelset blir Jason befordrad till ordningsman. Han tar sin nya uppgift på allvar och är på de fångar som inte följer fängelsets alla regler.
Det är förbjudet att onanera, gambla, ha för långt hår och att försöka ta sitt eget liv.
En dag hittar Martin en fånge som hängt sig med sitt skärp i taket. Martin lyckas få liv i honom igen. Fången får sex månaders påökning på sitt straff.

Jason är på Martin om att han skall klippa sitt hår.
”Fuck you mate”, säger Martin som inte tänker ta några som helst order av sin polare.
Men Jason ger sig inte. Vid uppställning inför frukosten sparkar Jason Martin på benet.
”Rätta dig i ledet motherfucker”, skriker Jason.
”Så fan heller”, säger Martin och ställer sig så nära Jason att deras nästippar nästan vidrör varandras.

Martin vinner duellen och Jason viker undan blicken. Efter frukosten blir Martin inkallad till ett möte med några fångvaktare, bakom dem står Jason och blänger.
”Vi har hört att du inte lyder order och att du dessutom provocerat en övervakare. Vi har övervägt att plussa på ett halvår på ditt straff, men eftersom det här är din första varning så nöjer vi oss med en ursäkt till Jason”.
Martin vet att han har ytterligare två varningar på sig innan han får påökning på straffet. Därför vägrar han att be om ursäkt. Martin korsar armarna och höjer huvudet, han spänner sin blick i Jason.
”Okej, det blir soltortyr”, säger vakten.
”Åh vad skönt. Jag behöver ändå sola”, säger Martin.

Han kläs av till sina kalsonger och han knuffas ut på gården. Det är sommar i Dubai, på gården är det vindstilla och solen gassar. Termometern visar 42 grader.
Han förs till ett stängsel. Ena armen fängslas ovanför hans huvud den andra i höjd med hans midja. Han lämnas i solen i tre timmar.
”Precis vad jag behöver, men jag behöver sol på ryggen också. Kan ni inte vända på mig så att jag får en jämn bränna”, säger Martin med världens största leende på sina läppar.
Efteråt känner han hur ögonen värker.

Chiello tar sig ett snack med Jason. ”Du vet att Martin fått nedsatt syn efter soltortyren va!? Vi är bröder, vad håller du på med? Makten har stigit dig åt huvudet”, säger Chiello.
Jason inser att han blivit förändrad och ser mellan fingrarna när det kommer till Martin i fortsättningen.

Ett skott i ryggen
Dagarna går, Martin ligger ute och solar på gården när han hör ”Jalla Jalla, Martin Jenkins … Airport, airport”, genom högtalarsystemet.

Han är fri. Efter över ett år i fångenskap kan han äntligen återvända till England.
Han skyndar sig in till fångvaktarnas kontor. Där sitter en vakt som Martin tycker om.
”Du är fri från ditt straff i Dubai. Men … Du är efterlyst i Abu Dhabi”, säger han till Martin.

Tårarna tränger fram och till slut rullar de ned längs Martins kinder. Han bryter ihop och försöker dölja ansiktet i sina händer. Han tänker att han inte orkar mer och beslutar sig för att rymma. På andra sidan kontoret ser han grinden ut till friheten, den är öppen.

Då hör han gapskratt bakom sig, Chiello och Jason kommer in på kontoret.
Det var bara ett skämt, Jason hade betalat vakten för att driva med Martin.
Marin säger helt katatoniskt att han hade tänkt springa genom grinden.
Vakten lyfter på sin skjorta och visar sin hölstrade pistol.
– Även om det var ett skämt så hade jag varit tvungen att skjuta dig i ryggen om du hade försökt rymma, säger vakten.

Efterlysningen i Abu Dhabi var ett skämt, men det var inte frigivningen från fängelset.

De tre förs till flygplatsen. Vid incheckningsdisken tar kvinnan god tid på sig för att se om de tre verkligen har rätt att lämna landet. Det har de.
I flygplatsens vänthall beger de sig till en bar. De häller i sig varsin pint. Martin känner hur alkoholen rycker tag i hans kropp, det spritter, han blir euforisk.

Han är fri. •

—————————

* Martin bor idag i London och arbetar som redigerare. Han stöter på Jason då och då på gatan, men de två är inte särskilt goda vänner. Chiello gick bort 2006 under tragiska omständigheter.

All of my friends used to tell me afterparties really wasn’t the best way of finding a good boyfriend. Each time I met someone we just ended up travelling together from mushrooms to mushrooms, bodies and minds full of rainbows. But we all know that a rainbows only lasts one day, and at the end of the rainbow only an asshole remains. An asshole who’s not even able to play nirvana on a guitar.

Before completely agreeing on the love theory of my friends, I wanted to try finding a boyfriend at a party. At least one last time. I started the evening by drinking and ended up drunk. Then I went to a park to fuck with a black guy. When we finished I noticed that he had stolen my watch. I started to fight him but he was stronger than me and I ended up going home without my bag… fuck it! The night was still young so I went home and took a shower, changed my clothes, put make-up on and left for a festival in the woods. Someone once said that nature is the best way to gather your thoughts.

At the festival in the middle of an anonymous crowd, a shadow emerged. Yes, I was a bit tipsy and yes he was probably a bit tipsy too, but instead of offering me booze, he asked me if I wanted a cup of tea.

Before I even thought about it, he gave me his phone-number and took mine. He started writing me e-mails each day for two weeks and for once it wasn’t me who fixed the date! THAT’S IT! I HAD A DATE! And a clean one! A picnic in the sun, on the top of a hill with a magical view of the city. Even music and flowers appeared at our rendez-vous. I have to say that I felt like a normal girl, on a normal date.

I learned that he had been on rehab for a couple of months. 
Would a normal girl be scared? Not a normal girl like me.

As the sun was setting he told me about his life, little by little. I learned that he had been on rehab for a couple of months. Would a normal girl be scared? Not a normal girl like me. But as it got darker, he started with these strange confessions. To relax we smoked a joint and he told me more. That he had a good job and that he had a flat, even three of them (!). What does a normal guy do with three apartments? He helps others in need of course!
– Yes, I let people who don’t have anywhere to crash or enough cash to stay anywhere else stay there, he said.
Ohhhh, what a lovely boy!
– And how does this work for you, I asked.
– They kind of work a bit for me you know. They are usually black people. And when they’re sick, I drive them to the closest hospital, he said.
– Sick? Sick??? Why should they be sick, I asked.
– Oh, after cooking for five days, you need a rest, somewhere quiet with more air to breath, my gentle one told me.

It had gotten pitch-black and it started to get cold, the batteries on the radio where all used up. Apart from us, there was no one else in the park so we left and took a train to one of the suburbs outside the city. On the way he explained to me that he chooses places far away from the city-center because he likes big buildings. He also loves ”High level design and architecture”. He wears nice clothes and has a twin sister. He eats fucking sushi, rice and fish that smell like feet, ew. Once, when he was cooking with a friend they burned their kitchen down. Since then, he prefers hiring someone to do it for him.

The train stops. There we are, surrounded by big buildings and albanian nerds listening to kosovo folk music.

At his house we wait in the corridor for a black guy to arrive with the key. When we enter I can see the living room is white, shiny and really huge. And empty. The view from the 10th floor is beautiful. He offers me a glass of wine and next to the glasses, on the plate, there is some ”powder”. While sniffing my line I catch a glimpse of the kitchen. Yes, the kitchen is big. Yes, people use it to cook. No, it doesn’t smell of food. Yes, you can eat it. You can even smoke it.
– But, over here we like it in the veins, he says.

What we shared that night wasn’t love. It was a couple of grams.

Illustrationerna här är gjorda av CODE 26, en illustratör, writer och andralånggatans främsta representant. Kolla hans grejer här.

Boken du kommer älska och hata på samma gång.
Det bästa från siten plus en hel del exklusivt material som inte tidigare publicerats. 

Mega Laser Vol.1
Limiterad upplaga på 500 ex.
Numrerade
200 sidor
400×500 mm
—————
99:-
Frakt tillkommer.
—————
Skicka ett mail där det står “MEGA LASER VOL.1” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

Nu är du är äldre, några år. Minnet lever kvar, fast inte på det sättet som du trott. Det lever i ett annat liv, ett annat du, en annan kropp. Tiden är ett lustigt maskineri tänker du. Tiden är din bästa vän och ditt skarpaste vapen. Ett vapen som skär loss bitar av ditt minne du inte orkar handskas med. Varje sekund håller du hårt på tankarna, låter tiden plana ut, sudda ut. Men ibland slår det tillbaka. Ibland är du tillbaka i den hårt belysta natten, på marken. Hör dina tunga andetag. Din kropp blir svullen.
Du blir äldre. Det är ofrånkomligt, tänker du. Att bli äldre. När du var ung, tänker du, när du var ung var du en stark färg. När du blir äldre, bleks du. Och blekare blir du, allt eftersom tiden går.
Du börjar minnas andra saker. Som vem du var på väg till. Vad du gjorde innan och dofterna i hallen då du snörade på dig dina svarta stövlar. Alla intryck runtomkring händelsen blir starkare, du får nästan skyla dina ögon, ljuset är för starkt.
Kanske är det därför, resonerar du, kanske är det därför du bleknar. I solens ljus färgas gräset gult; även du skiftar färg tillslut.

Stora rena snöflingor faller från himlen då du vaknar en morgon i december. Du hör att teven står på och ser en tunn strimma ljus under sovrumsdörren.
Det är Henry, din sambo som gått upp tidigt för att titta på morgonnyheterna på fyran. Du sveper en filt omkring dig, den luktar lavendel och är lila, och kryper tätt intill honom i vardagsrumsoffan. Han lägger sin arm runt dig. Han luktar kaffe och nyvaket svett.
Du uppskattar Henry. Han är snäll, har ett välbetalt jobb och han bryr sig om dig. Egentligen har du aldrig varit förälskad i honom. Det gör dig inte särskilt ledsen, det är något du är införstådd med. Dagen det går upp även för honom kommer han att lämna dig.
Så du väntar.
Med ett leende, kinden mot hans kala bröst. Lyssnar till hans hjärta. Sluter ögonen.
Jag har en tidig julklapp till dig, eller tja, mer som en present, säger han.
Du öppnar ögonen. I teverutan sitter några proffstyckare och pratar om självmordsbombare. Du bryr dig inte.
Henry plockar fram en liten låda med en rosa rosett på. Du öppnar den och plockar fram en liten kub invirad i omslagspapper.
Vad är det för något, undrar du. Får bort allt papper, ser på kuben.
En knockout-spray, säger Henry. Den är olaglig. Jag fick den genom Lasse. Jag tänkte att det kunde vara bra att ha en sådan när du går från tunnelbanan hem från jobbet. Eller tja, på tunnelbanan också, det finns så lite vakter numera.
Du säger tack. Håller den i din hand. Den är militärgrön, avtryckaren svart. Kuben är inte större än en decimeter.
Ett vapen, säger han, det klassas som olaga vapeninnehav så var försiktig om det kommer poliser. Men jag tänkte… hellre att du åker dit för olaga vapeninnehav än blir våldtagen eller något.
Du nickar. Ger honom en puss på munnen, säger tack.
Den är inte tung i din hand. Metallen känns trygg mot din handflata. Det känns bra. Ikväll kommer du att ligga med honom. Det känns bra. Henry känner inte till ditt förflutna.
Du klär på dig och går ut i kylan.
Ni bor i förorten. En ful förort där de omgivande kvarteren mest liknar skokartonger staplade på varandra. Parabolantennerna sträcker sig mot himlen från ett dussintals balkonger. Ett rop på hjälp, en utsträckt hand mot yttervärlden.
Du vandrar stigen ner mot tunnelbanestationen. Det knarrar under dina fötter. Frosten har spridit sig med glittrande kristaller över gräsplättarna, likt en växande cancer. Den tar över allt mer.

”De vuxna har något som barnen saknar.
Något vars sanna ansikte du kysst; ondska.”

Du har fått ett vikariat på en förskola på söder. Du trivs, du tänker inte stanna tills du blir en kopia av de fröknar som jobbar där – än så länge mycket äldre än dig, äldre och bittrare, men du trivs och barnen är dina änglar. Barnen söker sig till dig och du ger dem uppmärksamhet och du lyssnar på dem. Du har aldrig känt dig så behövd i hela ditt liv, aldrig varit så komplett. Du känner att du gör en skillnad, du känner att du betyder något för dem.
Det finns en väsentlig skillnad mellan barn och vuxna. De vuxna har något som barnen saknar. Något vars sanna ansikte du kysst; ondska.
Barnen bråkar och slåss med varandra men inte på grund av illvilja, utan på grund av rädsla eller vanmakt. Aldrig ondska. Missförstånd och sorg. Aldrig ondska. Deras ögon är rena och du älskar det.
Vissa nätter är värre än andra. De svarta halvmånarna under dina ögon växer, blir tyngre. Det känns som om de kommer att spricka, brista och blod rinna ner för dina kinder. Likt en helig Madonna. Men du är knappast helig. Du är smutsig.
Du äcklar dig själv, du kommer alltid att vara smutsig och äcklig. En smutsig och äcklig hora. En behållare man tömmer sperma i. Ett redskap.
JÄVLA HORA, står det i dina gamla anteckningsblock. JÄVLA HORA. Det är din handstil.
Du gick barn och fritidsprogrammet på gymnasiet. De gånger du var där. Du har ingen behörighet. För många IG, för mycket strul och alkohol. För få vänner.
En dag när du går till skolan ser du JÄVLA HORA klottrat på ditt skåp med spritpenna. Det är din handstil.
Ett av barnen på förskolan är ovanligt klängigt. Han är tre och ett halvt år, med stora mandelbruna ögon med långa ögonfransar. Han vill alltid sitta i ditt knä, alltid pilla med ditt hår.
De andra barnen har svårt att leka med honom. Han tar gärna till nävarna om det är något som inte passar honom. Knuffas ofta. Söker kontakt på fel sätt.
En av fröknarna berättar för dig, när ni står i fikarummet med varsin kopp svagt kaffe, att han problem hemma.
Du ska bara veta hur konstig hans mamma är, säger hon. Helt kollrig. Och det märks ju på barnen, säger hon, ja… särskilt på honom, stackaren. Han får inte ens träffa sin pappa. Och det brukar komma helt främmande män och hämta honom. Man har ju fått ringa till hans mamma flera gånger för att se om allt står rätt till om du förstår vad jag menar.
Du nickar.
Det är hemskt, säger hon. Alla barn behöver trygghet, behöver riktlinjer att följa. Mönster.
Mönster, tänker du. Alla behöver mönster.

”Du känner igen pojkens storebror.
Det är precis han som du tror att det är.
Han är en av två.”

Det är snart julafton. Du och Henry julhandlar. Ni trängs bland vassa armbågar och svettiga överrockar.
På håll ser du pojken från förskolan med sin familj på NK. De ser dig inte och för ett ögonblick står tiden stilla. Du hamnar i ett vakuum där allt du byggt upp med tidens hjälp plötsligt slås i spillror.
Du känner igen pojkens storebror. Du vet att du sett honom någon annanstans, i ett annat liv. Ett liv du bekämpat med tidens hjälp, som dina minnen slår sig blodiga över att förtränga, ett liv som på två sekunder står framför dig klart och tydligt, rent som en glimrande diamantyta.
Du känner igen pojkens storebror. Det är precis han som du tror att det är. Han är en av två. En av de två som fullbordade våldtäkten på den skrovliga marken under viadukten.
Du fryser till is, din mage knyter sig och ni lämnar NK utan att blivit sedda. Henry är förbryllad. Men Henry är bara en marionett, någon du styr, någon som inte har förmågan att åsamka dig någon skada. Han är någon som bryr sig om dig, på ett säkert sätt bakom en glasvägg. Som kramar din yta. Ditt skal.
Sakta håller en blomma på att växa upp ur ditt medvetande. En blomma av sammantvinade tankar och riktlinjer. Dina andetag, dina andetag är inte längre en plåga, de är ett nödvändigt ont, bensin du behöver. Du vet vad du ska göra.

Du skriver av adressen från fröknarnas pärm. Han behöver visserligen inte bo på samma ställe som sin lillebror, men det är en början.
Ingen hinner märka något och du smyger ner lappen med adressen i jeansens bakficka.
Sedan kommer pojken, lillebrodern och hänger i ditt ben. Du lyfter upp honom fastän du vet att alla andra barn också vill bli burna då, att de andra fröknarna ger dig onda blickar, men du struntar i det.
Han ser lyckligt på dig med sina mandelbruna ögon. Sina klara friska oskuldsfulla ögon. Du ler mot honom. Han är vacker.
Pojken är så ren och okorrumperad. Hans hjärna är fri att ta emot information, hans tankebanor är outforskade. Han strålar av livsvilja och nyfikenhet. Han är hungrig på livet och vad det har att erbjuda. Finns det änglar på jordklotet så är det oförstörda barn. Det vet du.
Du umgås mycket med pojken den dagen. Frågar om hans familj. Om hans storebror.
Personen som bara varit ett väsen för dig, ett väsen sprunget ur de djupaste brunnarna i helvetet, ett väsen som gjort dig så mycket skada, förvandlas nu sakta till en människa av kött och blod. Vävnader sätts ihop, blod strömmar till, köttet byggs upp.
Dagarna går och du får reda på mer saker. Vad han brukar göra. Var han bor. Vilka han umgås med. Det är inga detaljrika svar, men de ger en övergripande bild.
Han är inte längre en abstrakt varelse, inte längre bara ett ansikte du försökt förtränga i så många år. Han är någon. En av två som fullföljde. Han är en av två.
Han heter S. Han har ett namn.
Du är allt och du är inget.
Han heter S. Han är en människa av kött och blod.
Du är Gud och Gud är död.

Du förändrar ditt utseende, vill inte känna igen din spegelbild. Mellan du är fjorton och arton, har du förändrat din hårfärg, gått ner i vikt, börjar måla dig kraftigt och visar sällan ett leende.
Dina föräldrar dricker sitt kaffe.
Du börjar gå på fester hos människor som är äldre än du själv, börjar ge din kropp till äldre killar, sådana som inte bryr sig om att du är femton år, som kan blunda åt det faktumet att de bjuder en minderårig på sprit för att sedan knäppa upp din behå, fumla med dina tonårsbröst och penetrera dig utan kondom.
Det är väl klart att de pratar om dig. Dina jämnåriga vänner, de du växt upp med, de du lekt med. Det är klart att de pratar.
Och dina föräldrar dricker sitt kaffe.
Tonårsrevolt. Pubertet. Det är lätt att gömma sig bakom ord. Bortförklarande murbyggande ord. Ord att ta skydd bakom. Ord de kan somna till.
Du röker hasch med ett gäng killar du träffat när du liftat till Christiania.
Du tar E första gången med din äldre kusin som partyknarkar, ni sväljer pillret och går ut och dansar hela natten. Ruset vaggar in dig, låter dig gömma dig. De har sina ord, du har dina droger.
Amfetamin drar du upp i näsan första gången på din sextonde födelsedag, sedan sitter du och pillar på din nya mobiltelefon resten av natten, övertygad om att de monterat in en övervakningskamera i den. Att de betraktar dig.
Dina föräldrar dricker sitt kaffe. Rykande svart.
En kväll när du kommer hem är du så borta på tabletter att du får krypa in i hallen och upp för trapporna. Du lägger dig med kläder och skor i sängen, skakar och tror att du kommer att dö. Att din stund är inne.
Din pappa knackar lätt på dörren och frågar hur det står till.
Dra för helvete, skriker du och han stör dig inte mer. Dina föräldrar stör dig aldrig mer. De blir skuggor med kaffekoppar, vålnader av känslor, statyer av kroppar. Kulisser i bleknande papier maché.

Du är fem år och ska börja skolan snart. Du leker med en pojke på din gård. Han heter Tobias och har blont yvigt burrigt hår. Hår som blänker i sommarsolens vackra sång.
Ni springer ikapp på gräset, ni tar er in i trapphusen och plingar på dörrar, springer därifrån.
Jag vill inte heta Tobias, säger han en dag så bestämt han kan, sträcker på sig. Han har smuts i ansiktet och hans klara blå ögon kisar bort över andra sidan vägen.
Man borde få bestämma sitt eget namn, säger han.
Du nickar. Man borde verkligen få bestämma sitt eget namn. Annars är det faktiskt orättvist.
Egentligen trivs du rätt bra med ditt riktiga namn, men efter Tobias påpekat att man borde få välja själv, öppnas en uppsjö av möjligheter framför dig.
Jag vill heta Batman, säger han. Batman är häftig.
Och jag vill heta… Nadja Lee, säger du. Nu heter jag Nadja Lee, säger du.
Tobias tittar på dig. Rynkar på näsan. Men det är klart. Alla kan ju inte heta Batman.
Sedan börjar det regna. Enstaka tunga regndroppar som exploderar mot den asfalterade uppfarten som leder ut från gården.
Kom, ropar Tobias och springer mellan husen, kom kom kom! Du följer tätt efter. Du är inte riktigt lika snabb som honom, ändå springer du ifrån de flesta i din ålder.
Ni springer och ni är Batman och Nadja Lee.
Varför du valt det namnet vet du inte. Det får dig att känna dig stark. Mäktig. Det får dig att känna dig i kontroll.
Enstaka droppar byts snart ut mot ett ihärdigt strilande regn som blöter ner era kläder och skapar regnpölar längs rännstenen, mellan trottoar och gata, där ni susar framåt – inte ännu andfådda, men i högsta grad levande.
Ni får inte vara så långt hemifrån egentligen, och när ni sprungit ännu en bit, känner du snart inte igen dig längre. Du är som i ett annat land.
Husen som sträcker sig över himlen, stirrar ner på er som väldiga monoliter, buskarna som kuvar sig för regnet, allt ser större och hotfullare ut än på gården, eller på dagiset där du spenderar veckodagarna. Dina referenspunkter.
Ni är utforskare på en expedition som stavas F.A.R.A. och du älskar det.
Stupröret spyr ut regnvatten bredvid er. Ni står under ett tak, tittar ut på vägen som leder upp till E4:an, ser lastbilarna dundra förbi på viadukten, ser Shells snäckskal bryta igenom spöregnet med sin neon.
Min mamma kommer att leta efter mig, säger Batman och slänger med sin blå kappa. Ett ljus tänds i hans ögon.
Men vi måste hitta Jokern först… eh, säger han.
Nadja Lee, fyller du i.
Just det, Nadja Lee. Vi måste hitta Jokern först, innan de kommer och hämtar oss. Och jag tror jag vet var han håller hus. Mot fotbollsplanen, utropar han i triumf, vi tar Batmanmobilen!
Ja, vrålar du efter honom och ni kastar er ut i regnet. Det häller ner vatten och ditt blöta långa hår fladdrar för vinden, fastnar i ditt ansikte och klibbar i din panna. För ditt inre kan du se hur ni sitter bredvid varandra, du och Batman i Batmanmobilen med den stora raketen på ryggen, se hur han trycker in en röd knapp, eld spruta ut bakifrån och bilen vråla iväg.
Ni springer ner till fotbollsplanen bredvid fritidset. Planen är gyttjig och ni stannar upp. Flämtar. Drar in luft i era lungor, känner era strupar brinna. Det rinner ner vatten i dina ögon. Dina skor är bara två klumpar av blöt massa. Blött tyg.
Batman hittar en pinne, börjar rita i leran som orsakats av regnet, på fotbollsplanen.
En bil slirar till från vägen. Det är Batmans mamma.
Jag tror vi får hitta Jokern någon annan gång, säger han och tittar på dig.
Du nickar.
Hans mamma skriker till er, rusar över den leriga fotbollsplanen, halkar halvvägs och hennes byxor sölas ner av brun lera.
Hejdå, säger du till Tobias.
Hejdå, säger han tillbaka och nu kan ni höra hans mamma pusta genom regnet. Hon närmar sig i en rasande fart.
Du tittar ner på marken och ser vad Tobias har ritat.
Det är en glad gubbe.

Det är på kvällen, efter ni varit på NK och julhandlat. Ni ligger i sängen. Du läser Harry Martinssons Aniara och Henry läser Carl Johan Vallgrens Den Vidunderliga Kärlekens Historia. Utanför blåser vinden på och fönsterrutorna bågnar inför kraften som slungas mot dem.
Henry lägger undan sin bok.
”Är den bra”, säger han.
Du hummar, har bara läst ett par sidor hittills. ”Vad handlar den om”, säger han. ”Några människor”, säger du, ”i ett rymdskepp på väg mot Mars. Men de hamnar ur kurs och fortsätter åka, iväg mot intigheten”, säger du och försöker koncentrera dig på orden och språket. På de miljoner saker som sägs utan att stå i skrift.
”Är du trött”, säger han. ”Jag läser”. ”Hur länge då?”. ”Vet inte, ett tag till.”.
Han lägger sig på rygg, suckar. ”Det var ett tag sen nu”, säger han. ”Mm”, säger du. ”Tycker du inte det?”. ”Vadå”, säger du men vet precis vad han syftar på.
”Vi hade sex.”. ”Ja, det var det nog.”.
Han suckar igen. En tystnad lägger sig i sovrummet innan han väljer att bryta den igen.
”Vad hände idag egentligen?”, säger han, hoppar mellan ämnen, men du följer hans tankebanor precist. Du vet vad han menar. ”Vad menar du”, säger du. ”På NK. Du såg helt förstörd ut där ett tag. Som om du sett ett spöke eller något.”
”Det var inget”, säger du. Men det var precis vad du sett. En vålnad.
Henry harklar sig. Han är irriterad, frustrerad, det känner du på dig. Märks i luften. Och du förstår honom. Om man står bakom en vägg och hör otydbara röster inifrån undrar man tillslut vad det är som sägs.
Du lägger din fria hand på hans lår. Spänningen i rummet stegrar för att sedan försvinna. Du greppar hans kön, sakta och försiktigt. Börjar föra hans förhud upp och ner, fram och tillbaka i långsamma drag.
Henry suckar av vällust.
Det är för enkelt, tänker du. Alldeles för enkelt.
Du lägger undan Aniara, klipper dina band till goldondern Aniaras oundvikliga färd mot evigheten för en stund och ägnar din uppmärksamhet åt Henry. Tillfredsställer honom. Suddar ut hans bekymmer, tömmer hans oro, hans irritation och hans frustration i din mun. Sväljer.
Det hela är så mekaniskt. Så simpelt.
Och någonstans flera livsåldrar härifrån glider Aniara framåt i den svarta rymden. Tyst och stilla, i färd mot ljuset, stjärnbilden Lyran.

Sekunden man vaknar. Sekunden innan alla bitar lagts på plats, innan ditt medvetande talar om för dig var du är, vem du är – är sekunden du återupplever allting igen.
Dina drömmar blir allt skevare. Skalbaggarna återvänder och tränger in i dig. I andra drömmar växer långa trådar av hud från din kropp. De är fulla av känselsprön och det svider och gör ont när du klämmer på dem. Tvinnar den runt ditt finger. De växer ut ur dina kinder, från dina armar och dina bröst.
I dina drömmar skriker du varje gång du ser en spegel. Dina ögon är gula, som någon med en leversjukdom.
I dina drömmar tar du tillslut fram en sax. Du klipper av hudtrådarna och det droppar blod från de avklippta hudhåren.
I spegeln ser du ut som ett monster.
Men kanske är det att föredra.

Du kommer hem efter jobbet. Måste duscha, måste tvätta dig. Du känner dig smutsig och svett klibbar under dina armhålor.
Det är några dagar kvar till julafton.
Stereon spelar Simon and Garfunkel och Henry sitter och bläddrar i en pocketbok på vardagsrumsgolvet.
Det är lustigt, tänker du, det känns som om ni bara låtsas. Du har sett dina föräldrar, sett hans föräldrar. Sett dem i aktion, sett dem agera, sett verkligheten. Men ni… ni bara låtsas. Låtsasvärld, låtsasproblem.
Du lastar av dig din tjocka vinterjacka, snörar upp kängorna och lägger din väska på pallen som står i hallen.
Tänker på delfiner.
Henry tittar upp. Hälsar. Väntar på att du ska gå fram och ge honom en puss. Väntar förgäves. Du går förbi honom och in i sovrummet. Låtsasliv. Låtsasproblem.
Delfiner.
Delfiner har sex, inte bara i fortplantningssyften, utan även för nöjes skull. De är också det enda djuret, förutom människan, som gruppvåldtar varandra. En ung delfinhona luras ut från flocken av ett gäng hannar. Hon gruppvåldtas systematiskt av hannarna gång på gång. De övar på sexakten.
Hon är ett redskap. Du är ett redskap. Du går in i badrummet. Låser om dig och klär av dig. Ser dig själv i spegeln. Du är hatet. Du är hat.
Tar dig ett bad.
Onanerar under bubblorna.
Dagen efter tar du dig till porten där S bor. En av två. En av två som fullföljde.
Du trycker din handflata mot portdörrens kalla ruta, lämnar fettfläckar efter dig. Tar några djupa andetag. Luften är frisk.
Du tar en risk med att stå här. Det vet du. Han kan komma ut ur porten när som helst. Eller komma upp bakom dig. Men du måste. Måste trycka handflatan mot rutan igen, och igen. Måste göra klart för dig själv att rutan existerar. Att huset är något konkret. Något du kan ta på.
Något du kan spräcka.

Du hittar den andre genom en slump. Du har tagit till vana att bevaka S port och plötsligt kliver den andre ut. Den här gången får du ingen chock. Istället ler du. Du följer efter honom. Kartlägger.
Han är storväxt, precis som du mindes att han var. Han är ful. Samma ryckiga gångstil som en gammal tjackpundare. Du ser honom sälja droger i bilar, nervöst flackande med sina stirriga ögon. Du kommer nära honom. Mycket nära. Du är i princip osynlig då du följer efter honom. Du är Nadja Lee och osårbar.
En natt följer du honom när han lämnar S port. Han går in på en cykelväg strax utanför bostadsområdet och du vet att det är nu det gäller. Det är kväll och månskenet lyser upp de fläckar i asfalten som den artificiella belysningen inte når.
Han hör dig bakom sig och vänder sig om. Den storväxte. Den våldsamma. Ditt hår klibbar fortfarande från hans urin.
Du har förberett dig under lång tid, ändå går det elektriska stötar genom din mage. Du sträcker på ryggen. Du är kort och tunn. Han lång och bred. I din jackficka kramar du cylindern av aluminium. Då får det ske nu. Det finns inga runtomkring. Ni är ensamma.
Du stannar upp. Tittar på honom, håller andan. Han närmar sig, tittar på dig. Öga mot öga. Först ingenting, han fortsätter vandra. Först ingenting, sedan – du kan nästan se att något gnistrar till i hans ögon. Du är för långt ifrån för att verkligen se, men du känner.
Ursäkta, säger han. Följer du efter mig?
Han är inte lika skrämmande som ditt minne målat honom. Han tar några steg mot dig. Ser frågande ut.
Du säger inget, utan höjer din hand med den lilla cylindern av aluminium, siktar mot honom. Han stannar upp, ser förvirrad ut. Är det han Nadja? Är det han? Är du säker?
Du trycker. Trycker. Trycker. Knappjäveln vill inte ner. Inget händer.
Han går närmre dig. Han är storväxt och han blockerar snart månen bakom sin rygg och han kisar med ögonen, försöker placera dig kanske, paniken väller upp inom dig, detta sker inte, detta sker inte. Ni är ensamma och han är tre meter ifrån dig, du hör hans andetag, han närmar sig.
Och så.
Ett klickande, du pressar ner tummen och sprutar ut vätskan rätt framför dig.
Du hör ett skrik. Ett högt och gällt, galet skri, som sprunget ur själens svartaste vrå. Ett dödsskri. Men det är inte han som skriker, det är du.
Du sprayar honom i ansiktet och han vacklar, tappar balansen med händerna över ansiktet. Kanske klöser han sin hud, du vet inte.
Du är Gud och Gud är död.
Du står över honom. Han drar efter andan med frustande ljud. Den stora kroppen vrider och vänder på sig, söker skydd i leran, pressar ner kroppen bort från dig.
Bredvid dina fötter ligger en stock. Du tar upp den, det är en massiv pjäs. Du stirrar på den. Den kryllar av svarta skalbaggar.
Du släpper knockout-sprayen på marken, tar tag i den skitiga stocken med båda händerna. Håller den över ditt huvud. Bark och smuts faller ner i ditt hår.
Skalbaggarna springer in i dina jackärmar, små fötter som sticker mot din hud.
Du är allt och du är inget. Kroppen under dig skälver, du tycker du hör honom viska efter hjälp, sedan kräks han, en våldsam krevad som stänker på dina stövlar.
Och så gör du det. Slår honom i bakhuvudet. Stocken studsar tillbaka och du känner stötvågor genom händerna. Så gör du det igen. Din kropp är ett redskap. Och igen. Och så gör du det igen. Och ännu en gång. Och du skriker. Avgrunden är här. Våldet är makt. Våldet är hatet.
Du slår sönder hans bakhuvud och det är slafsigt och fruktansvärt. Det är blodigt och smutsigt. Det är skönt, åh så skönt. Hans bakhuvud är en rödsvartgrå sörja och ditt nästa slag sänder inga stötvågor genom dina händer.
Så slår du honom igen. Och igen tills dina muskler värker och dina armar skakar.
Han kommer aldrig kunna göra dig illa. Nadja Lee är stark. Ingen kommer någonsin att kunna göra dig illa igen.
Du spottar på kroppen under dig.
Du drar dina händer och fingrar över ditt ansikte. Det är smutsigt och vått av blod.
Du tar ett djupt andetag. Ser dig omkring. Någonstans en bit bort står ett äldre par med vilt stirrande vita skrynkliga ansikten. Du tittar på dem. Darrar med överläppen, morrar tyst. De ser livrädda ut och vänder sig, skyndar sig hem till sina låtsasproblem, låtsasliv. Du hatar dem. Du är hat. Du är hatet. Du hatar deras feghet, deras meningslösa tillvaro, deras urskuldande rädda blickar när de passerar trasigt folk och sådant som inte passar in i deras inrutade liv. Du hatar dem. Du är hatet.
Du spottar ut ytterligare en bit av din själ på marken bredvid den döda kroppen.

Du vandrar runt i en dimma. Henry pratar med dig, ber dig förklara, vill veta vad som sker inom dig, men du ser igenom honom. Vet att han inte bryr sig, inte egentligen. Han är bara en människa. Bara en man. Och människor är i grunden lika.
Alla utom du.
Du är ensam. Har alltid varit. Kommer alltid att vara. Och det är jobbigt för Henry. Jobbigt eftersom han börjar förstå det.
Du lämnar lägenheten, lämnar Henry. Han vet att det är slut. Du vill ändå inte att han ska veta, att han ska behöva lida för det som du gör. Han ska inte lida för din upprättelse, för ditt bygge. Så du lämnar lägenheten, gnuggar handflatorna i ögonen, vandrar på trottoarerna, de kalla livlösa. Och bilarna som far fram över gatorna blir egna livsformer, parasiter som krälar längs asfalten, sökande efter någonstans att stanna. Att fylla sitt kött, sina ådror och vener. Och deras ögon skär genom natten.
Du tuggar på dina naglar och snart känner du smaken av blod.

”Pojkens hand är kall i din. Du berättar
att ni ska gå och hälsa på hans bror.”

Så kommer ögonblicket du levt för. Pojken från förskolan, lillebrodern leker på gården utanför där han bor, ensam, väntar på att hans mamma ska komma ut. Men du hinner före, går några steg in i gården, är inom synhåll, ropar försiktigt.
Han blir osäker först, verkar inte känna igen dig. Reser sig sen upp från sandlådan.
Ditt hjärta bankar.
Pojken trevar sig försiktigt fram mot dig, skiner upp. Du tar hans hand, tittar dig omkring. Ingen har sett dig, ingen ser dig. En fågel skriker från ett träd.
Pojkens hand är kall i din.
Du berättar att ni ska gå och hälsa på hans bror.
Det är mörkt, vintern tvingar bort ljuset redan vid fyratiden och ni går en bit, du erbjuder dig att bära honom. Du bär honom.
Ni går länge, din rygg börjar värka och snart är det kolsvart. Ni går in mot en skogsdunge, samma ställe du mötte den stora, samma väg. Bara några lampor, en del trasiga längs den asfalterade vägen.
Du känner den här vägen nu. Du är en del av den. Ingen rädsla. Ingen rädsla Nadja Lee.
Pojken är otålig, tittar sig omkring. Han är snart rädd. Nu är han rädd, klamrar sig fast vid dig men märker att du inte är som du ska.
Pojken börjar ropa efter sin mamma.
Nadja.
Vakna Nadja Lee, res dig upp.
Ni viker av från den asfalterade vägen. Det känns som att sätta på sig en handske i mörkret, du passar in.
Hans ögon är rena, oskuldsfulla. Du tittar in i dem, ser universums mitt och allt som lever, ser ett fallande dystert regn, ser en ensam flicka som får gå hem från fotbollsplanen i gyttjan alldeles själv.
Han frågar när han får gå hem. Hans röst är främmande i skogens mörker, hans röst är främmande i ekot innanför din kropps väggar.
Du känner den svaga doften av urin. Du vet att det är dags.
Du är redan hemma, viskar du till honom.
Sedan stryper du honom. Tar ett ordentligt tag om hans smala miniatyrhals med dina kalla fingrar. Trycker till hårt, hårdare hårdare, trycker med fingrarna stryper stryper hårt hårdare. Tror att något går av, knakande ljud. Hans ögon, rena ögon, försöker tränga ut ur sina hålor, de sticker ut onaturligt mycket, blir runda, pupillerna vidgas, mörkret sprider sig.
Han blir blå nästan direkt. Hans lungor är så små. Han gör nästan inget motstånd och du kysser honom på hans panna, han tappar mössan bakåt.
Din bror, försöker du säga men kommer inte längre.
Droppar av diamant faller från dina ögon.
Du känner stanken av urin.
Tillslut.
Nu är han bara en docka. Bara ett material i dina händer. Livlös, lealös. Du släpper honom. Han faller ihop på marken.
Pojken är död. Du har strypt honom till döds.
Luften är klar. Du tar ett stort andetag, fyller dina lungor med kallt och rått syre. Allt är stilla.

”Du sträcker ut din arm, för försiktigt rakbladet
över den tunna vita huden. Du kan se dina vener.
Blåa, pulserande. De verkar blinka för dina ögon.”

Du hör duschstrålen slå mot porslinet. Dundrar. Ånga smeker dig i ansiktet.
Ett rakblad vilar mellan din tumme och ditt pekfinger. Du lägger huvudet på sned. Blinkar. Kliar dig i hårbotten. Ditt hår har börjat falla av. Du äter ingenting längre.
Du sträcker ut din arm, för försiktigt rakbladet över den tunna vita huden. Du kan se dina vener. Blåa, pulserande. De verkar blinka för dina ögon.
Du känner bladets tunna egg mot din hud. Imma täcker badrumsfönstret. Vattnet når dig till halsen.
Du drar ett snitt över din underarm.
Först ingenting.
Sedan.
Mörkröda droppar som förenar sig, bildar en strid ström. Och blodet blandas med vattnet du ligger i.
Du blundar.
Men du ser inga mönster i mörkret.
Inga mönster i mörkret.
Inte idag. •

När Radoslav var sexton drog han tillbaka till farsans land där han försökte leva samma liv som hemma. Snabba pengar, knark och action.
– Men det blev för mycket. Jag menar… det är lätt att spela ball i ditt hemkvarter men om du ska spela samma spel i Buenos fucking Aires krävs det mer av en.
Hans Argentinavistelse slutade med att några lokala gangsters ville testa hans lojalitet.
– Fuck man. Det var ingen lek. Tro inte det. Argentina is the shit. Du hade pissat ner dig där så fort du klivit ur taxin.

”Fan alltså, cocaine. Du måste vara en bra pussy
för att lyckas få överdos på det, man.”

Att hänga med Rado är att ständigt vara nervös. Det finns något skrämmande över det sneda breda leendet. Något jobbigt med vibbarna. Karisman kan man inte ta fel på dock. En vandrande bomb. En blandning mellan Marlon Brandos Kurtz från Apocalypse Now och Dennis Hoppers karaktär från samma film. Nu sitter vi i hans kök i en lägenhet en bit ifrån La Rambla – den stora turistgatan som sträcker sig likt en tunga ner till havet. Bandspelaren rullar och bergskedjor av kokain ligger hackade på bordet. Rado suger i sig Mount Everest framför mina ögon. Jag är rädd för att han ska få hjärtattack.

– Fan alltså, cocaine. Du måste vara en bra pussy för att lyckas få överdos på det, man.
Eller ha väldigt bra grejer?
Radoslav slänger en blick av ogillande på mig.
– Ja, säger han. JÄVLIGT bra grejer.

Jag fingrar på bandspelaren och ber om några foton. Vi kanske ska undvika ansiktsbilder.
– Jag bryr mig inte säger han. Du vet, jag håller mig borta från coca numera.
Jaså?
Han tömmer sin Estrella Damm. Klämmer på glasflaskan med sin gigantiska toalettlocks-näve.
– Jag blir en sån kuk på det. Aggressiv och våldsam bara. Sen jag träffade tjejen gör jag det knappt mera.

När Radoslav kom tillbaka från Argentina blev han och hans polare testpiloter för GHB i Skandinavien.
– Vi var bara ett gäng rappare och slödder med känsla för affärer egentligen.
Vi fick grejerna i princip gratis. De kom med lastbilar fulla av dunkar. De sa åt oss att distribuera skiten och se hur det gick. Jag vet inte hur det ser ut där nu alltså, men det är väl mest losers som använder det där nu?
Jag vet inte faktiskt.
– Nej… såklart inte.

Rado lutar sig över mig för att säga något. Han har meckat ihop knarket i olika högar, dels det som ska säljas, dels det som ska användas. Ett gulaktigt pulver med kristaller i. MDMA. Han säljer det för 50 Euro per gram i små gröna påsar som han snurrat ihop och eldat på för att försluta dem.
– Du, säger han och hans kroppshydda döljer det döende soljuset som sträcker sig från balkongen in i lägenheten. Förmörkar mitt synfält. Gissa om jag sköt honom, säger han.

Från gatan hörs hundskall och sporadiska skrik. Några biltutor skär genom natten. Det bubblar av liv.

Du sköt honom?
– Vill du att jag ska svara ärligt? I sådana fall måste jag döda dig. Rado flinar brett.
Jag vill inte att du svarar ärligt.
Rado skrattar och skakar på huvudet. När han går åt sidan exploderar ljuset i mina ögon igen och solförmörkelsen är över.
– Pussies man, världen är full av dem. •

Kvoter
Det talas om vakter som misshandlar överförfriskade festprissar. Det finns berättelser om vakter som har kvoter på hur många invandrare de släpper in på sina krogar. Sen finns det konspirationsteorier om att klädsel och ålder bara är bortförklaringar från deras sida. Mycket är skitsnack och många ställen skulle aldrig tillåta sådant beteende från sina dörrvakter. Konstigt nog gör andra det. Enligt Manne är det nödvändigt med våld och kvoter på det ställe där han jobbar. Men han säger också att han och hans kollegor lugnat ner sig en aning.
– Jag kom ihåg för ett par år sen, säger Manne samtidigt som han lutar sig bakåt och kliar sig på huvudet.
– Då var det ner i parkeringshus och sånt med folk. Typ ställen där ingen hör eller ser. Där nere hade vi roligt.

Vad är roligt?
Manne ler. Han minns. Sen berättar han att det inte går att göra så på ett seriöst ställe. Inte om man vill fortsätta jobba som vakt. För de personerna Manne  haft ”roligt” med i parkeringshus, trottoarer eller på bakgårdar, gör anmälningar till polisen. Och en dörrvakt som blir dömd för misshandel får inte fortsätta att jobba som vakt.

Det finns dock knep som vakter av Mannes sort ligger inne med.

– Njurar och revben är favoriter. Jag slår alltid på kroppen. Det är bara idiotiskt att slå någon i ansiktet, säger Manne med sin kraftiga röst.

Hela Manne är rätt kraftig. Stora överarmar och enorma händer. När han står upp kan hans armar inte ligga längs med kroppen, de står ut som två vingar.
– Alla vakter är inte så här biffiga. Men om du var en snubbe som hade bestämt dig för att nita en vakt och det står en mupp på sjuttio kilo och en på hundra kilo framför dig, det är klart som fan att du ger dig på muppen, förklarar Manne.

Tjat
På samma sätt som det finns hetsande vakter finns det också koleriska gäster. Tänk dig själv att det står en grupp fulla människor och tjatar om samma sak i ditt öra samtidigt som du försöker jobba.
– Man måste lära sig att stänga av. Svennar tjatar alltid, säger Manne och håller upp sin hand som öppnar och stänger sig mot hans öra.

Eller tänk dig att du sitter på jobbet och ett gäng aggressiva hormonrågade killar står och hotar att de ska skjuta dig så fort du slutat jobbet.
– Jag skall döda dig är en klassiker.

Så länge de hotar Manne är det lugnt men om de pratar om att döda hans familj svartnar det för ögonen på honom.
Klockan fyra på natten för ett par helger sedan lovade en gäst att döda Manne och hans tjej inom tjugofyra timmar. Manne berättar att killen slog fösta slaget som träffade hans kollega och att allting bara blev svart.

– Jag slog till honom så att han flög upp på en motorhuv, sen stod jag bara och vevade. Jag knäade honom i ansiktet tills mina kollegor kom och drog bort mig.

Det har hänt att Manne och hans kollegor fått anmälningar mot sig men i sådana situationer är det ord mot ord och oftast kommer vakten undan.
– Polisen är inte det jobbigaste, det är tanken på de personer man har nekat eller de som man har nitat.

Därför är Manne alltid beväpnad då han är ledig och har alltid vapen hemma.

Brudar
Pengar och brudar är två av de anledningar till att Manne gillar sitt jobb.
– Det är lätt att få brudar som vakt. Kanske inte om du står och ser ut som en jävla mussla i ansiktet. Men jag är alltid trevlig och ler, du vet. Jag ljuger inte när jag säger att jag lätt kan få två per kväll.

Manne dricker lite kaffe och berättar om förra helgen när det var en tjej som försökte komma in då det var fullsatt på stället. Hon sa att hon skulle göra vad som helst för att få komma in.
– Då tittade jag på henne och sa att det inte är bra att säga såna grejer.
Men tjejen insisterade på att hon verkligen skulle göra vad som helst för att komma in.
– Okej, brorsan här borta är kåt, sa jag och pekade på en kollega.
Tjejen tyckte det var en okej deal och Manne bestämde tid och plats där de skulle ses.
– Sen berättade brorsan för mig att hon började suga och sen knullade dom.

Efter det fick tjejen komma in.

Enligt Manne är det rätt vanligt att tjejer vill knulla med honom och att killar brukar vilja betala för att komma in då det är fullt.
– Igår var det två stycken som erbjöd mig tretusen spänn för att bli insläppta.

Dödshot
Mannes dotter har börjat kasta allt hon kommer åt på golvet. Först skeden sen ett gäng servetter och slutligen en snusdosa. Hon pruttar med munnen så att det rinner saliv ner på hakan och halsen. Manne säger att hon måste vara brevbärarens dotter samtidigt som han tar upp snusdosan från golvet. Han fipplar med dosan och berättar om en kollega som jobbar på ett annat ställe.

Han nekade ett par hårda killar vid dörren och skyllde på att de hade fel klädsel eller nåt i den stilen. Egentligen var det för att de var ”blattar” och att han visste att de inte kunde uppföra sig. En vecka senare när han var ute med sin tjej på en promenad stannade en bil framför dem. Ut kommer tre killar som binder fast honom och kör upp en pistol i hans mun för att visa vem det egentligen är som bestämmer i stan.
– För mig skulle en sån sak inte kunna hända. Inte nu i alla fall. Jag har bra kontakter och det måste man ha nu för tiden om man skall kunna neka de hårdaste killarna. Men när den dagen kommer då vissa personer släpper in sig själva, då är det dags att sluta.

Vi betalar och går ut från kaféet. Men innan vi skiljs åt vill Manne visa mig någonting. Han knäpper upp översta knappen på sina jeans och stoppar ner handen innanför byxan. Ur byxan fiskar han upp en fryspåse med piller. Ecstasy som han ibland säljer på jobbet.

– Kom förbi jobbet någon kväll så får du komma in gratis. Jag lovar att du får kul, säger Manne och blinkar. •

En svart känga placeras på Martins adamsäpple. Det känns som om magen kommer att explodera när han plötsligt får en spark av en stålhättad känga precis under revbenen. Då stampar kängan mot adamsäpplet ned och luften försvinner, en blixt slår genom huvudet, han försöker se. Låser sin blick på den vakt som står rakt över hans huvud.
De skriker någonting till honom men Martin kan inte svara. Även om han hade velat så hade han inte kunnat. Stöten mot adamsäpplet har gjort det svårt att få ut ett enda ljud, han försöker hosta. Så kommer två sparkar i magen. Reflexmässigt vill han vika sig dubbelt, då stampar ner kängan mot adamsäpplet och allt blir svart.

It’s a fantastic feeling of walking in to a seven star hotel and 
just for the feeling order a 700 pound bottle of wine.
I mean I don’t even like wine

Ett par dagar tidigare bodde Martin Jenkins, som då var 25 år, tillsammans med sina kumpaner på sju av Dubais dyraste hotell. De levde som kungar.
– Listen mate, it’s a fantastic feeling of walking in to a seven star hotel and just for the feeling order a 700 pound bottle of wine. I mean I don’t even like wine, säger Martin på sin Londondialekt.

Han är uppväxt i Kings Cross, en av Londons tuffare stadsdelar, och han har livnärt sig på att göra ”dodgy things”. Han har bland annat tjänat pengar på att listat ut hur man lurar spelautomater och genom att sälja stulna restaurangkök. Man skulle kunna kalla honom för en hustler.

Ett par veckor innan resan till Dubai hade hans bästa vän Chiello visat honom att man lätt kunde handla med fejkade kreditkort.
Chiello var en lysande begåvning när det kom till kriminalitet. Hans specialitet var bedrägeri. Till skillnad från Martin hade Chiello växt upp med vägen jämnad för sig. Han var halvschweizare och halvnigerian. Visserligen uppväxt i samma tuffa område som Martin men Ciellos föräldrar var framgångsrika. Hans mamma var psykolog och hans pappa satt på en högt uppsatt post i en schweizisk bank.
Martin och Chiello blev presenterade för varandra när de var 19 år och det klickade på en gång.

Första bluffen
– Look Martin, I know the guy, sa Chiello till Martin den där första gången de skulle handla på ett av Chiellos förfalskade kreditkort.
”The guy” arbetade i en butik på Harvey Nichols, ett rätt så flott varuhus på hörnet Knightsbridge och Sloane Street i London. Martin hade till en början inte varit helt övertygad om att det skulle fungera att handla på Chiellos falska kreditkort. Men i och med att Chiello kände killen i butiken så hängde Martin med.
Chiello provade ett par byxor som han gillade, han bestämde sig för fyra par av dem. Han valde fem par skor i olika färger, även de av en och samma modell som han tyckte passade. Chiello fortsatte att plocka på sig kläder. Martin provade ett par jeans. Kläderna bildade ett mindre berg på disken där ”The Guy” jobbade.

Killen bakom kassan såg frågande, nästan arg ut när han tittade på Chiello.
– Oi, you can’t fucking buy stuff for four grand, you need to put half of it back, sa The Guy.
Chiello hängde tillbaka en del av prylarna och drog sedan kortet genom automaten. Martin var ett par byxor rikare.
– Fraud is about keeping your cool in every situation man, berättar Martin.
Även om Martin nästan uteslutande livnärt sig på kriminalitet så var han inte iskall i alla situationer. Chiello å andra sidan var iskall jämt. Med ”sina” kreditkort gick han på dyra medlemsbarer, han köpte till och med prostituerade på korten. I England är det inte helt ovanligt att en massagesalong säljer sex under bordet. Men i och med att det utåt sett är en vit verksamhet så kan man betala med kort.

Utöver sitt charmiga men samtidigt iskalla yttre hade Chiello bra kontakter. Han köpte tomma kreditkort som han sedan tillverkade i en maskin som han köpt via Ryssland. Maskinen gjorde exakta kopior av Visa-, Diners- och Maestro-kort. Uppgifterna som gjorde korten brukbara köpte han via en kontakt på en engelsk bank. Den ryska maskinen förklädde det blanka kortet till ett riktigt kreditkort med uppgifter som var kopplade till ett kapitalstarkt bankkonto.

Identiteter stjäls
2003, då historien utspelar sig, tjänar Martin omkring 30 000 kronor i månaden på dodgy things. Han ska åka till Thailand tillsammans med sin flickvän. Men han är visserligen inte särskilt intresserad av att åka på en långresa tillsammans med henne men han behövde komma bort från andra kvinnor och bort från dåliga vanor som gjort att han redan som 25-åring drabbats av en mindre hjärtattack.

Dagen innan Thailandsresan går Martin ner till Puben för att ta en öl med Chiello och hans polare. Där blir Martin övertalad om att åka till Dubai och leva som en kung och ligga med prostituerade istället för att, som alla andra, åka till Thailand och älska med sin flickvän. Thailandsväskorna var visserligen packade, men Martin bestämmer sig ändå för att avboka Thailand. Flickvännen får bli arg, det spelar ingen roll, han vill leva the high life.

Planerna sätts i verket. Kreditkort trycks, identiteter stjäls, Fyra pass per person tillverkas. Martin är nu förutom engelsman även fransman, italienare och österrikare. Hans nya franska identitet är Jamie Wellington. Istället för att flyga direkt till Dubai köper de biljetter till Abu Dhabi. I Dubai hålls nämligen en stor mässa vilket innebär att de finaste hotellen är fullbokade och säkerheten lär vara extremt hög.

Herr Wellington och tre andra, däribland Chiello, kliver av planet och tar sig genom tullen utan några problem.
Det är varmt och svettigt, från minareterna hörs bönerop och Martin trivs från första början. Han är visserligen rädd, men han trivs.
De checkar in med sina falska pass på hotell Marriott och bestämmer sig för att det skall bli deras utgångspunkt.
– Vi slängde bara in grejerna i rummet och gick ner till restaurangen för att äta, säger Martin.
På restaurangen dricker de extremt dyra viner, flaska efter flaska. Äter hummer, caviar och kobebiff. Efter brakmåltiden röker de cigarrer.
– Notan var på 800 pund. Jag var skitnervös inombords när den skulle betalas. Men de andra killarna såg coola ut. Det roliga med resan var att vi djävlades med varandra hela tiden. En av killarna var på toaletten när kyparen kom tillbaka så vi satte notan på hans rum, just to fuck with him, säger Martin och skrattar.

”Jag bjuder alla här inne på en drink”.
Applåder utbryter och Chiello blir eskorterad av tiotalet
kvinnor på sin väg mot de andra killarnas bord.

Korten som de har med sig skall tömmas innan de återvänder till London.
Men de vill ha med sig så mycket som möjligt hem. Diamanter, smycken, och kontanter – inte kvitton från lyxkrogar. Kyparen sätter det på rummet utan att blinka. Efter middagen går de till en bar. Chiello går fram till baren och skriker. ”Jag bjuder alla här inne på en drink”. Applåder utbryter och Chiello blir eskorterad av tiotalet kvinnor på sin väg mot de andra killarnas bord. Martin ser att kvinnorna har smak, de är klädda i otroligt dyra kläder och bär vackra smycken.

– I fell for a Russian girl, de andra var från Östeuropa, och Afrika, säger Martin.
Chiello viskar i Martins öra att de är prostituerade. Men Martin tror honom inte.
– Listen mate, jag skulle aldrig ens kunnat gissa att hon var prostituerad. Det var först när vi kom upp till hotellrummet som hon frågade efter pengar. Klart att jag blev paff, berättar Martin.

Nu är Martin är full, han har druckit Jack Daniels med Cola hela kvällen. Med ett bottenlöst konto hann det bli ett par drinkar innan han fick med sig tjejen från baren. Han sätter sig ner på sängkanten och andas tungt genom näsan. Spritångorna smakar sött i gommen och han känner sig hålögd efter den först dagen i Abu Dhabi. Martin betalar tjejen och det är det sista han minns.
Nästa minne. Badrumsdörren står på glänt och att han hör hur det spolas vatten från det marmorbeklädda badrummet. Han går in i badrummet och där står tjejen och tvättar bort blod från sina mörkblå jeans. Hon skriker fuck off.
– Det var lite läskigt. Efter det gick hon, berättar Martin.

Catch me if you can
Dagen därpå checkar de in på fler lyxhotell. Anledningen till att de bor på så många hotell samtidigt heter ”Cash Back”.
En av orsakerna till att Martin lät sig övertalas den där kvällen på puben var att han samma vecka sett filmen ”Catch me if you can” med Leonardo diCaprio. Filmen, som är en sann historia om Frank Abagnale den yngre, handlar om den kanske mest framgångsrika bedragaren genom tiderna. I filmen kommer Frank på att han kan ta ut kontanter från receptionen en gång om dagen.
Anledningen till att Frank tar ut pengar från ett hotell och inte från exempelvis ett växlingskontor är för att det är mycket mindre risk att de blir misstänksamma i och med att han checkat in på hotellet. Dessutom är inte hotellpersonal lika misstänksamma som Forexpersonal som vet hur de skall upptäcka en bluff.

Martin, Chiello och de andra två tar var och en ut maxbeloppet 2000 kronor från alla de hotell de bor på. Det betyder att de varje morgon måste ta sig mellan de olika hotellen och hålla reda på vilken identitet de bor under på de olika hotellen. Det går nästan alltid smärtfritt.

När de checkat in på hotellen bestämmer sig Martin och Chiello sig för att testa korten på riktigt. De går in till en Virgin-skivaffär. Chiello fyller flera varukorgar och bestämmer sig för att köpa ungefär 200 cd-skivor. Martin köper en, men han är överlycklig, för det funkar. Nästa affär blir Timberland, Martin köper två par skor, Chiello sju. Expediten blir misstänksam och frågade efter legitimation. Chiello tar upp rätt pass utan att höja på ögonbrynen. När Martin märker att det funkar får han blodad tand och köper en massa smycken till sin flickvän i nästa affär.

Terroristen och weedet
I och med att Martin är den grönaste i gänget får han inte ta ut pengar på Forex. Det är det knivigaste man kan göra. I värsta fall kunde de ställa en massa frågor och ringa upp banken för att se så att allting stämde. Chiello tar första rundan till Forex i Abu Dhabi.
– He kept his cool as always. Efteråt mötte han oss med världens största leende och 1000 pund, berättar Martin.

Bluffen hade nu satts i rullning och Martin blir mindre nervös för varje köp som går igenom. Efter ett par dagar ansluter sig den femte medlemmen till gänget. En engelsman med föräldrar från Pakistan.
– By the way he looked like a terrorist. Han hade ett långt glest skägg och burrigt svart hår. Det sjukaste var att han skulle ta med sig massor med weed och självklart blev han stoppad i tullen. När tulltjänstemännen skulle tulla honom började han skrika om att han blivit särbehandlad bara för att de tyckte att han såg ut som en terrorist, säger Martin och gapskrattar.
”Racial discrimination”, skriker den skäggbeklädde.
Tulltjänstemännen blir så stressade att de inte hittar weedet.

De närmaste dagarna röker de massor med weed på varandras hotellrum. Martin börjar bli orolig i och med att han kollat upp att man kan få upp till fyra års fängelse för en joint i Abu Dhabi. Men han blir mer bekväm i rökandet ju mer han röker. De träffar prostituerade. Blir fulla. Blir höga. Surplar Piña Colada. Äter steak-sandwich vid poolen. Slappar i hamamen. Får ansiktsbehandlingar. Tävlar om vem som kan ligga med flest prostituerade på en dag. Får pedikyr.
Den skäggbeklädde är dock flitigare och slappar betydligt mindre än de andra. Han stannar bara i tre dagar men åker ändå hem med 150 000 kronor.

Allt går i marmor och vitt
Efter en vecka bestämmer de sig för att bege sig till slutmålet, Dubai.
De checkar ut från hotellen.
– Fuck mate, när vi checkade ut från Marriott låg notan på över 5 000 pund (51 000 kronor). Då var jag skitnervös, trodde att det var för mycket liksom. Men det gick bra. Efteråt hyrde vi en chaufför som körde oss hela vägen till Dubai. Och det kändes så skönt att lämna Abu Dhabi, säger Martin.

Chiello har tidigare gjort ett par resor till Dubai så han väljer ett hotell som han verkligen gillar. Grand Hyatt Dubai. När de kliver in i foajén möts de av överdåd. Framför dem forsar ett vattenfall som kantas av vackra träd. Foajén ser ut som en gigantisk shoppingmall med lyxkrogar och butiker. Allt går i marmor och vitt.
Chiello, tätt följd av de andra, banar sin väg mot receptionen.

”Well hello, Mr King”, säger receptionisten. Shit vi är avslöjade, tänker Martin.
Receptionisten känner igen Chielleo då han spenderat en hel del pengar på detta hotell under en av sina tidigare resor. En annan kille i gänget reagerar instinktivt och checkar in med en av sina identiteter. Två dagar senare har Chiello letat rätt på Mr Kings identitet, den han använde förra gången.
– Jag fattar inte hur han gjorde, men han lyckades checka in som Mr King igen. Pure genius, säger Martin.

Under de kommande dagarna ligger Martin i för att tjäna ihop sina pengar. Dealen som han hade med Chiello var att han skulle ge honom hälften av allt han drog in. Chiello var ju trots allt hjärnan bakom det hela. Och Martin får absolut inte ta ut några som helst summor från Forex.
Men nästan varje dag smiter Martin och en annan i gänget iväg i en limousin till ett växlingskontor i öknen vid Abu Dhabi. Där plockar de ut 1 000 pund vardera. De berättar inget för Chiello.

Målet med resan är att alla skall komma upp till ett visst belopp. Juveler, smycken och kontanter för 30 – 40 000 pund skall de ta med sig tillbaka till London.
När dagen då returresan infinner sig har de inte lyckats komma upp till det beloppet. De struntar i att ta planet. Samma dag åker de fast.

Allt går i cementgrått
Dubai kryllar av butiker som säljer smycken. Det är i en av dessa butiker som Martin, Chiello och Jason, den tredje engelsmannen kliver in. Det är eftermiddag och den värsta värmen har lagt sig. Bakom disken ler två män mot dem. Jason plockar ut guld för 10 000 pund och hans köp går igenom.

När det är Martins tur att betala ber han expediten att dela upp köpet på tre kort. 2 000 pund på det första. Expediten vänder sig om och drar kortet i maskinen, betalningen går inte igenom. På kort nummer två finns inte heller tillräckligt med pengar. När det tredje kortet avvisas säger expediten att de måste ringa upp banken.
– It was then I lost my cool. Jag blev panikslagen och visste inte vad jag skulle göra, säger Martin.
Men Chiello är lugn. Han säger att det antagligen beror på att banken inte vet att Mr. Wellington är i Dubai. Istället för att ringa banken föreslår Chiello att de skall gå till en bankomat för att ta ut pengarna. Han ber att få korten tillbaka. Expediten säger något på arabiska och granska misstänksamt korten.

”Ge mig korten så att vi kan gå till bankomaten”, säger Chiello.

Det hela har tagit mindre än tre minuter, men det känns som en evighet för Martin. I ögonvrån registrerar han att två gestalter kliver in i butiken. Han vänder sig om, där står två poliser i gröna uniformer. De säger något på arabiska till männen bakom disken. Jason ber att få sitt guld så att han kan gå. Expediten skakar på huvudet.

Då frågar poliserna Martin om hans kort är stulna.
”Absolut inte”, svarar Martin.

Chiello inser nu att situationen inte går att rädda. Han ber att få gå på toaletten, poliserna tycker inte att det låter som en bra idé. Chiello påminner dem om att det inte är hans kort som det handlar om, han är bara vän till de båda som handlat guld. De båda poliserna växlar några ord och bestämmer sig för att Chiello kan få besöka toaletten. Väl inne på toaletten gömmer Chiello sina falska pass och kort bakom ett rör. När han kommer ut är det som att han blivit Chiello upphöjt till två. Han har dragit på sig ett enormt självförtroende inne på toaletten. Han rör sig mellan poliserna och expediterna när han försöker övertyga dem om Martin och Jasons oskuld.

”Ge tillbaka korten nu. Vi har legitimation. Det här är galenskap”, säger Chiello.
Då slänger poliserna på handbojor på Jason och Martin.
”Men vad gör ni”, skriker Chiello.
”Du skall lära dig att hålla tyst”, säger en av poliserna och sätter handfängsel även på Chiello.
”Ursäkta, men på vilka grunder griper ni mig”, frågar Chiello.
”Du arresteras för att du pratar för mycket”, säger polisen.

”Kommer jag att bli våldtagen nu?”
Det börjar bli mörkt när de anländer till polisstationen. Ciello förs åt sidan och de två andra förs in till förhörsrummet. Polischefen kliver in och sätter sig på en stol framför dem. Han är lång, muskulös och hans ansikte pryds av ett ståtligt vitt skägg. Hans förhörsteknik är ny för Martin.
”Har du bajsat i dag?”
”Är korten stulna?”
”Vad fan åt du till frukost?”
Polischefen spottar ut frågorna och ser rasande på de två. Martin vet att han borde vara rädd. Men han kan inte hålla sig för skratt. Polischefen blir ursinnig och börjar gräva i Martin och Jasons tillhörigheter som ligger på bordet. Han upptäcker att deras pass är franska.

Martin förklarar att de båda är födda i Paris men att de flyttade till London nästan direkt efter födseln. Därav de dubbla nationaliteterna och brist på kunskap inom det franska språket. De förs ner i ett garage. Chiello har inte synts till på ett tag så Martin antar att han är frisläppt. De förs med handfängsel rakt fram mot en öppen garageport.
Vid den här tidpunkten är Martin övertygad om att de skall bli släppta. Men istället förs de till cellerna under polishuset.

De blir kroppsvisiterade. Ur Jason kalsonger trillar
sju kreditkort ut. Tätt följt av hans riktiga pass.
Både poliserna och Martin skrattar åt situationen.

Men Martins leende suddas långsamt ut när han vänder sig om. Där ser han tio svarta ansikten som stirrar på honom och de ser riktigt upphetsade ut. Martin vänder sig om och frågar poliserna om han kommer att bli våldtagen nu. Poliserna skrattar och föser in honom och Jason i en fängelsekorridor och låser gallret bakom dem.

”Martin!”, ropar Chiello som blivit satt i en fängelsekorridor bredvid Martins och Jasons.
”Chiello, är du också här? Vad kommer att hända med oss”, skriker Martin och greppar krampaktigt gallret. Deras nya cellkamrater skrattar.
”Buhu, vad kommer att hända med oss Chiello”, härmar de.

Häktet under polisstationen är uppdelat i tre korridorer med åtta olåsta celler som rymmer två våningssängar vardera. I Martins och Jasons korridor bor de omkring 50 män. De olika cellerna är uppdelade efter etnicitet. Indierna som är minst värda får sova närmast den stinkande toaletten vid slutet av korridoren. Den bästa cellen befolkas av araber, därefter kommer iranier och afrikaner.
Henry, en man från elfenbenskusten hälsar dem välkomna och erbjuder dem båda sin 90-säng och varsin cigarett.
Martin pratar och röker med Henry långt in på småtimmarna. Till slut tar han av sig skorna, sveper in sig i sin fängelsefilt och lyckas somna.

———————————————–

Detta är första delen av två om Martin. Den andra och avsutande delen hittar du här.