Mördaren som kom in från kylan

Vår reporter Robert Warrebäck möter en man som delar med sig av en historia som tagen ur James Bond. När man finner sig vara en bricka i ett världspolitiskt spel med potentiellt dödlig utgång är det lätt att låta paranoian ta över ...

Toby plockar upp något ur fickan och håller fram sin knutna hand. Sedan öppnar han den, långsamt, så att jag kan se vad den innehåller.
Det är en 9mm patron. Kort, trubbig och glänsande. Oanvänd.
Jag kastar nervösa blickar omkring mig, kaféet vi sitter på är halvfullt. Toby ler.

”Är detta verkligen sant”, frågar jag och plockar upp patronen, 
inspekterar den. ”Varför är den inte använd? Toby, varför
är den inte använd?”

”Är detta verkligen sant”, frågar jag och plockar upp patronen, inspekterar den. ”Varför är den inte använd? Toby, varför är den inte använd?”

Toby är fyrtiofem år gammal och har lämnat ett liv som barrister i London bakom sig. Nu är han på vift ute i Europa, och av en händelse har vi blivit goda vänner. Vi delar samma fascination för skrivande och historier båda två. Men ändå har jag svårt att förstå vad han precis har berättat för mig.
Ögonen smalnar när han tar ett bloss på sin mentholcigarett och jag frågar honom igen om det verkligen är sant. Jag frågar inte på ett hånfullt sätt, utan jag menar det verkligen. Vissa historier är för bra för att vara sanna. Av flera anledningar.

”Jag hade precis blivit utslängd av en flicka. Det var en sådan flicka som slänger ut pojkar när hon tröttnat på dem. Eller när deras pengar tagit slut. Olyckligtvis tillhörde jag båda kategorierna i det här fallet. Nu gick det ingen nöd på mig direkt, livet som ung barrist var ett gott sådant. Pengar var inget problem. Jag hade en stor, fin och ljus lägenhet i London, dit jag tog min tillflykt. Vi hade levt intensivt, som unga älskande ofta gör, och jag hade äntligen hittat någon att dela min ensamhet med, så till den milda grad att jag vant mig av med att vara ensam och därmed hade svårt att sova om nätterna i mitt nya singeltillstånd. Detta fick till följd att jag ofta var ute och promenerade de nätter jag inte kunde sova.

Jag brukade gå förbi en utländsk man som höll till vid en av bänkarna nära vattnet. Han var skäggig och smutsig. Luktade illa. Kläderna trasiga. En klassisk uteliggare, helt enkelt.
Vi började prata en natt helt apropå, och följaktligen hände det att jag kom med kaffe i termos och mackor till honom. Ibland när jag hade lagat mat i min ensamhet tog jag med mig överblivna rester. Han uppskattade min vänlighet och berättade historier som gick ut på att han egentligen var en sorts hemlig agent i en revolutionär rörelse nere i XXXX som försökt störta en diktator, men misslyckats och därför tvingats fly någonstans där diktatorns underrätelsetjänst inte kunde hitta honom. Ibland reste han tillbaka till XXXX med olika hemliga ärenden. Nere i XXXX var han väldigt rik, men när han tog sig ur landet kunde han inte ta med sig några pengar eftersom han då skulle bli röjd på något sätt.

Jag tog inte riktigt de här berättelserna på allvar, men han verkade vara en intelligent man och vi pratade om många andra saker, så som klassisk litteratur och musik. Han var väldigt skolad och kunde lite om det mesta, vilket imponerade på mig. 

En natt bjöd jag in honom att sova på min soffa eftersom kylan var rent omänsklig. Han var otroligt tacksam. Vi spelade schack och pratade om Cervantes. Morgonen efter sa han till mig att han skulle resa till XXXX igen och vara borta på obestämbar tid. Han bad mig om att inte berätta det för någon. Han fick mig att lova.

Någon vecka senare ringde en arbetskollega till mig och vi talade om allt möjligt.  Sedan, mot samtalets slut, frågade han om jag hade pratat mer med den ”intellektuella uteliggaren” (det var så mina arbetskolleger refererade till mannen som jag berättat ett par historier om), och jag sa, utan att tänka på det, att han lämnat landet och åkt till XXXX. Min kollega kommenterade det med någon kvick ironisk kommentar och vi tänkte inte mer på det.

En lördag, två veckor senare, får jag ett knastrigt telefonsamtal mitt i natten, uppenbarligen från en telefonkiosk mycket lång härifrån, från min uteliggarvän. Han är arg, jag har aldrig hört honom så upprörd förut. 

”Du lova Toby! Du lova Toby!” ropade han klagande. ”Jag förstår inte vad du menar” sa jag samtidigt som en kall klump i magen tog form. Hur kunde detta vara möjligt? ”Du lova att inte berätta Toby, nu kan jag inte vara din vän längre!”

 ”Hur menar du?” frågade jag, uppenbart skakad.

 ”Du har försatt oss båda i fara Toby, nu måste jag försvinna.” Sedan bröts samtalet, eller om han lade på – det vet jag inte.

Detta var ju otroligt märkligt. Hur kunde denna man veta att jag hade berättat detta till min kollega? Avlyssnade han mig?
Ensamhet är en lurig kompanjon, förstår du. Den fungerar som salt och förstärker liksom salt de komponenter den har att göra med. En svag paranoia, som var ofrånkomlig i det här läget, växte och blev värre eftersom jag mötte den ensam. Och mina nätter blev allt mer som hämtade ur en film. Jag lade märke till en rad underliga ting; en svart bil med tonade rutor stod parkerad utanför min lägenhet i flera nätter. Jag hörde ett klickande ljud i telefonluren efter varje gång jag slagit ett nummer – vilket fick till följd att jag avslutade samtalen så fort som möjligt. Dessutom tyckte jag mig känna igen fler och fler ansikten under min dagliga rutin. De satt på kaféer vid små runda bord med orörda kaffekoppar framför sig. Handlade i samma affärer som jag. De såg ut som vanliga britter, småbarnsföräldrar, fotbollshuliganer, londonbor.

Jag följde nyheterna uppmärksamt. XXXX var ett land i kris, regionen ett söndertrasat inferno och sporadiska nyhetssändningar vittnade om våldsamma attentat åt alla håll. Men diktatorn satt kvar och prånglade ut sitt budskap om att allt var ordning och reda.

Sedan hände inte så mycket annat än att tiden gick… dessa underliga inslag i min vardag och min svettiga paranoia bleknade sakta bort och försvann ur mitt medvetande. Till slut vandrade jag runt i mina vemodiga nätter som om ingenting hade hänt. Jag kände mig inte längre förföljd.

Och så skedde det en dag, ja det var tidigt på dagen, när jag stod i bankomatkön efter ytterligare en sömnlös natt, att min vän, uteliggaren, uppenbarade sig. Jag blev väldigt överraskad. Den här killen var välklädd, nyfriserad och bar på svarta, dyra solglasögon. Hållningen var helt annorlunda och sättet han rörde på sig var… som en annan människa. Han kom fram till mig och jag tror att jag bara stod där med öppen mun, oförmögen att säga något.

”Toby, jag ledsen för samtalet. Jag vill bara säga du är en god människa. Du behandlade mig värdigt när jag kände mig värdelös.”, sa han och log. ”Du räddade mitt liv.”, sa han och tog min hand. I hans hand kände jag något. En sorts present.
Efter detta försvann han ur mitt liv och fyra veckor senare kom nyheten om diktatorns död. Han hade blivit sliten i stycken av en hop uppretade människor.”

… ”Du håller presenten i din hand”, säger Toby och plockar upp ännu en mentholcigarett ur asken framför oss och tänder den i en svepande rörelse. Sedan sippar han på sin fatöl och ser hemlighetsfull ut.

”Så vad betyder det att den är oanvänd?”

Jag får det inte att gå ihop. Patronen känns märklig i min handflata. En budbärare. Ett löfte om likvidering. Eller utebliven sådan.
Tobys ögon smalnar och han läser av min reaktion när han slutligen berättar varför den är oanvänd: ”För att den var avsedd för mig.”

Not: Namnet på landet som åsyftas har tagits bort. Toby heter något annat i verkligheten.

Illustrationen här är gjord av Tobias Mattsson, kolla in hans grejer.