Jag åt 20 gram hasch och fick psykos

För ungefär sju år sedan bodde en 20-årig kille i Frölunda i Göteborg. Vi kan kalla honom för David. Likt många 20-åringar så hade även David sin weed-period just då. Han tyckte om att röka och hänga ut med polarna. Det tittades säkert på en och annan dålig action-komedi och det åts säkert en och annan godispåse framåt småtimmarna. Lägligt nog var en av Davids polare en av Göteborgs största langare. Så David och fyra av hans kompisar fick köpa hasch och gräs, 20 gram totalt, för ett väldigt förmånligt pris...

– Vi rökte på ganska okej under den perioden så vi bestämde oss för att baka en hasch-brownie (typ som en kladdkaka med knark i). I och med att vi rökte så mycket så tänkte vi inte på att 20 gram var för mycket för fem personer, säger David och ler lite lurigt när jag träffar honom på en pub i Göteborg.

Tätt intill oss sitter det andra människor som sneglar när vi skrattar åt hans otroliga misstag med hasch-brownien.

– Ha ha, vi rökte till och med vattenbong eller u-båt eller vad det kallas under tiden som brownien gräddades, säger David som inte bryr sig om alla de ögonen som bränner i hans nacke från bordet bredvid. I och med att det var 20 gram i den där brownien så ville ingen av de andra smaka. Den var för stark.
- Men jag ville bli beng och gå ut och ragga, säger David och kavlar upp ärmarna på sin rutiga skjorta.

Samma dag hade David blivit dumpad av sin tjej. Och fyra dagar tidigare hade han blivit av med lägenheten, så för tillfället var han var ganska ledsen. Och alla vet ju att om man är ledsen så får en rejäl hasch-brownie en på andra tankar. David tvekade inte en sekund. Han åt upp allt. Hela kakan. Själv. Han kände sig helt okej efteråt, ringde en polare som han skulle möta på Pustervik. På väg ner till 5:ans spårvagn var han glad. På spårvagnshållplatsen började det dunka i kroppen. På spårvagnen kunde han höra sitt eget hjärta. Utanför klubben ekade hans tankar. Men han var inte rädd. Hans motto var: ”I dont give a fuck, I just fuck”

– Jag minns att jag tänkte att det skulle bli en skitbra kväll. Men i kön till klubben började hans tankar studsa allt hårdare. Det kändes som att han hade potatismos i huvudet. Väl inne på Pustervik träffade han sin polare.
- Då hade jag fattat att jag var jävligt beng så jag sa det till honom. Men ehh… jag var väl beng ganska ofta då så han tänkte väl inte så mycket på det, säger David som börjat fippla med en av mina pennor som ligger på bordet framför honom inne på puben.

David reser sig upp. Han återvänder med två öl och beger sig tillbaka in i historien.
- Jag minns att jag han beställa en öl och att jag precis börjat prata med en tjej. Då försvann allt runt omkring mig, en grå dimma hade lagt sig framför mina ögon. Jag sa till min kompis att jag trodde att jag skulle dö, säger David och sneglar bort mot sällskapet bredvid.
David lyckades övertyga sin kompis om att han höll på att dö. De tog sig ut från klubben och fick tag i en taxi som tog dem till sjukhuset.

”Jag dör”

Läkaren frågar David om han tagit någonting. David berättar att han ätit den där brownien men att det inte är därför som han mår dåligt. Jag dör säger David och tittar på läkaren. Han frågar läkaren om man verkligen kan dö av hasch. Allting kan hända svarar läkare. Det är det där svaret som får David att tappa det. Han blir inlagd i ett rum och får en pulsmätare på fingret. Pulsmätaren är kopplad till en maskin som piper för varje slag hans hjärta slår. Normal vilopuls ligger på mellan 60-80. Davids är betydligt högre och det gör honom nervös, maskinen piper allt tätare. Tillslut är den uppe i 220 slag och flera sjuksköterskor kommer in och lägger filtar över honom. Han fryser.

– Då hade jag tvärpanik. Det gjorde ont i ådrorna bredvid ballen på grund av blodet som slog så hårt. Jag ryckte tag i en av sköterskorna och skrek till henne, ”säg till min brorsa och mamma att jag älskade dem, säger David. 
Det är först då som han accepterar att han kommer att dö. Då hör han hur pipet från maskinen börjar sakta in. 
Sköterskorna börjar tejpa fast en massa sladdar på honom. I rummet bredvid kommer en tjej som har tagit LSD in och skriker att hon ser en massa ödlor. Det gör att David inte känner sig så ensam och han lyckas samla sig ännu lite mer.

Helt svettig och galen

Ett par timmar senare står David utanför sjukhuset och hans ex hämtar upp honom i sin bil. Då ser han den där tjejen som just haft en dålig LSD-trip. Hennes pojkvän hämtar henne, de kramas och David hör hur de planerar sin nästa trip.

I och med att han blivit av med sin lägenhet är han tvungen att couch-surfa, men det känns bra. Ingen panik och läkaren hade sagt att det skulle vara bra nu. Men, har man slängt i sig 20 gram så kommer det tillbaka och biter en, förr eller senare. Ett par dagar efter sjukhusvistelsen sitter han på 5:ans spårvagn igen. Helt plötsligt börjar han känna paniken i magen. Den grå dimman kommer smygandes och lägger sig framför hans ögon. Han är livrädd.

"Så jag sprang fram och slet tag i den närmaste medresenären
och skrek att han skulle ge mig sin mobil och att jag höll på att dö. 
Jag hann säkert gå igenom tio personer innan en
snäll tant till slut gav mig sin mobil, hon var väl också livrädd"

– Jag hade ingen mobil och kunde bara tänka på att jag var tvungen att ringa efter en ambulans. Så jag ställde mig upp, mitt i spårvagnen, och skrek att jag håller på att dö. Såklart så försökte alla att undvika ögonkontakt. Så jag sprang fram och slet tag i den närmaste medresenären och skrek att han skulle ge mig sin mobil och att jag höll på att dö. Jag hann säkert gå igenom tio personer innan en snäll tant tillslut gav mig hennes mobil, hon var väl också livrädd. Det där är det enda som jag skäms för än i dag. Jag måste sett ut som en riktig pundare. Helt svettig och galen, säger David och ler, jag skrattar hjärtligt åt hans historia.

Australien och Paris Hilton

Vissa dagar mår han bra, andra mår han sämre. Allting i Göteborg börjar så småningom ge honom ångest och han beger sig till sin mamma i Stockholm. Men i Stockholm känns det inte heller rätt.
- Det kändes som att jag hade en dvärg som satt på min rygg och tryckte ner mig. Jag lämnade inte mammas lägenhet på två månader, säger David.

Davids mamma fick nog och tvingade honom att gå till en psykolog. Det funkade inte heller. David gick på ett besök hos psykologen som envisades med att säga att det berodde på att David inte sett sin pappa sedan han var tre år. Hon sa att hasch-brownien var nyckeln som öppnat dörren till förtryckta minnen. Bullshit tyckte David och gick med sin ångest från mottagningen, hem till sin mamma. Efter en tid i status quo sätter mamman David på ett flygplan till Australien.

Det är först då det börjar vända.
– Jag träffade faktiskt Paris Hilton där – vi dansade med varandra och jag minns att jag tänkte att jag skulle få ligga med Paris. Men ju närmare jag dansade med Paris ju närmare kom hennes livvakter. Tillslut puttade de bort mig, säger David och skrattar.

Det är nu fullt med människor som skrålar inne på puben och jag och David har hunnit med att äta och dricka ett par öl. Han berättar att han fortfarande, sju år efter brownien får ångestattacker men att han har lärt sig att hantera dem nu. Han röker inte gräs längre men han ångrar inte att han testade.

Vad har du lärt dig då, ge mig en moralkaka.

– Alltså, vad fan ska jag säga. Gräs anses ju inte vara en ganska lätt drog i mångas ögon, men den fuckar med ditt huvud. Jag har tagit andra droger och aldrig mått så dåligt.

Vad vill du säga till ungdomarna som kanske läser detta?
– Rök på men gör ingen brownie med 20 gram gräs och hasch i för det kan sluta jävligt dåligt.