All of my friends used to tell me afterparties really wasn’t the best way of finding a good boyfriend. Each time I met someone we just ended up travelling together from mushrooms to mushrooms, bodies and minds full of rainbows. But we all know that a rainbows only lasts one day, and at the end of the rainbow only an asshole remains. An asshole who’s not even able to play nirvana on a guitar.

Before completely agreeing on the love theory of my friends, I wanted to try finding a boyfriend at a party. At least one last time. I started the evening by drinking and ended up drunk. Then I went to a park to fuck with a black guy. When we finished I noticed that he had stolen my watch. I started to fight him but he was stronger than me and I ended up going home without my bag… fuck it! The night was still young so I went home and took a shower, changed my clothes, put make-up on and left for a festival in the woods. Someone once said that nature is the best way to gather your thoughts.

At the festival in the middle of an anonymous crowd, a shadow emerged. Yes, I was a bit tipsy and yes he was probably a bit tipsy too, but instead of offering me booze, he asked me if I wanted a cup of tea.

Before I even thought about it, he gave me his phone-number and took mine. He started writing me e-mails each day for two weeks and for once it wasn’t me who fixed the date! THAT’S IT! I HAD A DATE! And a clean one! A picnic in the sun, on the top of a hill with a magical view of the city. Even music and flowers appeared at our rendez-vous. I have to say that I felt like a normal girl, on a normal date.

I learned that he had been on rehab for a couple of months. 
Would a normal girl be scared? Not a normal girl like me.

As the sun was setting he told me about his life, little by little. I learned that he had been on rehab for a couple of months. Would a normal girl be scared? Not a normal girl like me. But as it got darker, he started with these strange confessions. To relax we smoked a joint and he told me more. That he had a good job and that he had a flat, even three of them (!). What does a normal guy do with three apartments? He helps others in need of course!
– Yes, I let people who don’t have anywhere to crash or enough cash to stay anywhere else stay there, he said.
Ohhhh, what a lovely boy!
– And how does this work for you, I asked.
– They kind of work a bit for me you know. They are usually black people. And when they’re sick, I drive them to the closest hospital, he said.
– Sick? Sick??? Why should they be sick, I asked.
– Oh, after cooking for five days, you need a rest, somewhere quiet with more air to breath, my gentle one told me.

It had gotten pitch-black and it started to get cold, the batteries on the radio where all used up. Apart from us, there was no one else in the park so we left and took a train to one of the suburbs outside the city. On the way he explained to me that he chooses places far away from the city-center because he likes big buildings. He also loves ”High level design and architecture”. He wears nice clothes and has a twin sister. He eats fucking sushi, rice and fish that smell like feet, ew. Once, when he was cooking with a friend they burned their kitchen down. Since then, he prefers hiring someone to do it for him.

The train stops. There we are, surrounded by big buildings and albanian nerds listening to kosovo folk music.

At his house we wait in the corridor for a black guy to arrive with the key. When we enter I can see the living room is white, shiny and really huge. And empty. The view from the 10th floor is beautiful. He offers me a glass of wine and next to the glasses, on the plate, there is some ”powder”. While sniffing my line I catch a glimpse of the kitchen. Yes, the kitchen is big. Yes, people use it to cook. No, it doesn’t smell of food. Yes, you can eat it. You can even smoke it.
– But, over here we like it in the veins, he says.

What we shared that night wasn’t love. It was a couple of grams.

Illustrationerna här är gjorda av CODE 26, en illustratör, writer och andralånggatans främsta representant. Kolla hans grejer här.

Press play and scroll down!

Here is Roma seen from ”er Gianicolo”, March 2011

On my way to El Verano cimetery I passed by a fascist comemorial wall, the text reads ” ..fight.. blabla..warriors.. bla bla bollocks, bullshit.. fire.. resist..beaaark..”

Dedicated to a so called Christian.

La Madonna.

El Verano is one of the oldest cimetery in Roma and it worth a visit.

… at least for the fancy grave of the 30-40′s. check out the font (!)

The view from my window ” just chilling”.

Drawing a tattoo from an old ” magic and supernatural” book. ( thx Mai)

Tattooing in the kitchen of my dear friend Luca.

Brida is assisting to the session.

Paying a visite to the underground.

”Made in Italy”

Having some beer out and hanging out with a local legend, active since 94. A living history book on the graff scene of Roma.

Looking good..

Local vandal at work.

A sleeping Italian flag.

The sun is shining, Superman is doing some DJing at the supermarket so let’s go barbeque!

On our way we found an other of those painted wall. All day, everyday fuck fascism.

Sexy Brida.

Adriano and Brida at the barbeque getting really close.

Great friends, great food and cold beer.. if you pass by Roma you´re welcome to join us! Salute!

It’s the fifth edition of the festival in Munkedal this year. So apart from the mini-golf fans there is surely someone out there who thinks it’s ok to be invaded by punks over a weekend.

Bobi, owner of the local ICA supermarket:
Personally I think it´s damn fun to have them here. Then of course I know they got some complaints. But of course it´s nice that there are colorful people visiting.

The only bad thing is the littering. They move around in the center so it gets a bit messy. Cans, food leftovers and plastic bags that they think they can throw where they stand. But they are good kids, we never had problems. And i haven´t taken one single punk for shoplifting.

When I came here this morning there were four punks laying outside the store sleeping, i guess they were hungry and wanted to buy food and had no idea what time it was when they went here. Many of them are vegetarians so we bring in a lot of vegetarian stuff to the store that we don´t normally have, like tartex, hummus and tofu. I´m not quite sure what it is but they seem to like it. And we put up a table in the front of the store where they can buy coffee and sandwiches for breakfast.

After our chat, Bobi took some pictures of those colourful consumers. We took his picture and moved towards ”the city center” to find out what the good-voting-people were thinking about all this.

Håkan
– I have never been down in the festival area myself but I have never noticed any trouble. I’m an old punk from Gothenburg myself so I think it´s fun. Actually I was thinking to go down there tonight and check it out a bit. I have grown up with Asta Kask and those bands so that´s the stuff of my youth. I work in the municipality now and when you listen to the people in charge there you notice that they think it´s fun too. It´s a boost for the community.
Morgan
– It´s a bit messy afterwards but it´s always clean again on the Monday after. I don´t know who´s cleaning but someone is.
Håkan
– You see that old people raise their eyebrows when they see the mohawks. Before, the punks were pacifists and now a lot of them are vegetarians so they are no troublemakers. The only fights i heard about is when local kids go down to the festival area and pick fights with the punks. Usually there is alcohol involved.
(Some punks walk by behind us and sing)
Håkan
– Yeah, that´s the spirit. You can´t walk around and be cranky. It´s supposed to be festival mood.

The sun is slowly setting over Munkedal and some hysteric drum echoes in the valley. As we follow the crowd of leather jackets, one question remains about that nearly perfect harmony between anarchists and that peaceful community.

Marlene, one of the festival organizers:
We had some complaints but he only incident today is that the minigolf-club cut the power because there was vandalisation, but that was not us. The minigolf-people are not thrilled that we are here i guess. They probably think it´s too close.

I mean Munkedal has the most swedish democrats (former nazi party that cleaned up) in all of west Sweden so i guess that has an influence. But basically people are positive and the municipality helps with everything. As soon as we have a problem they help out directly. They are a bunch of old men so they think it´s fun that people come and discover their little pearl. They probably think we can give them some kind of branding, that the festival makes Munkedal a bit edgy.

Boken du kommer älska och hata på samma gång.
Det bästa från siten plus en hel del exklusivt material som inte tidigare publicerats. 

Mega Laser Vol.1
Limiterad upplaga på 500 ex.
Numrerade
200 sidor
400×500 mm
—————
99:-
Frakt tillkommer.
—————
Skicka ett mail där det står “MEGA LASER VOL.1” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

Julien Facchins grymma screenade prints från utställningen “Reign Of Terror”.
–
Julien Facchins awesome screenprints from the “Reign Of Terror” exhibition.

Screenprint, svart på vitt papper
Limiterad upplaga
Numrerade och signerade
300g papper
210 x 210 mm
–
Screenprint, black on white paper
Limited edition
Numbered and signed
300g paper
210 x 210 mm
—————
200:-
Vill du ha fler än en plussar du på en hundring per print. (ex. 4 st = 500:-)
Tar du alla tio får du dem för blyga 1000:-
Frakt tillkommer.
–
20 €
If you want more than one, add 10€ to each extra copy. (4 prints = 50 €)
Want them all? Its yours for the shy amount of 100€.
Shipping NOT included.
—————
Skicka ett mail där det står “REIGN OF TERROR” i ämnesraden.
Skriv vilket/vilka motiv du skall ha, namnen står under bilderna i bildspelet
(eller om du kör muspekaren över thumbsen).
Skriv också vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller för inbetalning.
–
Send a mail with “REIGN OF TERROR” as subject.
Write your choice of motive, you’ll find the names under the pics in the gallery.
(or by “mouseover” on the gallery thumbs).
Also write your address.
We’ll send you a confirmation mail including the account number for payment.

Allt började 1912. Då föddes den sedermera legendariske Johnny Bode som 1968 skulle bli könsrockens förkämpe med skivan ”Bordellmammas visor”, innehållande guldkorn som ”Gamla hor-Marys bortgång”, ”Det är så underbart att alltid vara kåt” och förstås hiten Runka mig med vita handskar på. Men för att förstå hur någon överhuvudtaget kunde komma på idén att göra en sådan skiva, måste vi ta en närmare titt på Johnny Bodes helt osannolika liv.

Han skivdebuterade redan som 17-åring och skrev vid den här tiden också låtar åt dåtidens megakändisar, till exempel Gösta Ekman d.ä. Eftersom Johnny var både artig och belevad och dessutom klasskamrat med Göstas son Hasse, var han alltid välkommen i det Ekmanska hemmet och hängde där titt som tätt. Tills han blev påkommen med att försöka pantsätta familjens silverservis. Efter den incidenten gick det utför, enligt journalisten Bo Sjökvist som jobbar med en dokumentär om Johnny Bode.

– Ja, egentligen gick det väl utför redan från början, han stal ju så mycket att han blev intagen på mentalsjukhus till slut. Jag tror att han hade någon slags bipolär skada.

Johnny Bode och nazismen
När lagens långa arm så kom ikapp Bode blev han omyndigförklarad, tvångssteriliserad (en poppis grej i Sverige på den här tiden), och alltså inspärrad på mentalsjukhuset Sankt Sigfrids i Växjö. När han kom ut därifrån hade världen förändrats och nazismen kopplat greppet om delar av Europa. Johnny Bode hoppade på tåget.

– Han tog värvning i vinterkriget men nazisterna ville inte ha honom, han var för tjock och klantig. När de skickade hem honom till Sverige gick han på revyartisten Karl-Gerhards antinazistiska show iklädd sin krigsuniform med hakkors och stod och heilade i pausen. Det var väl hans slutliga uttåg ur den svenska artisteliten, säger Bo Sjökvist.

Men Bode gav inte upp nazidrömmen i första taget. Han flyttade till Norge och satte upp en revy åt den tyskvänliga Qvisling-regimen. I låtarna mobbade Bode både Churchill och svenskarna friskt, och det tyckte såklart nazisterna var skojigt. Men än en gång lyckas Johnny Bode förstöra för sig själv. Han super, lurar folk, stjäl och smiter från hotellnotor tills han blir arresterad av Gestapo och förpassad till koncentrationslägret Grini i fem veckor. Själv hävdade Bode att arresteringen berodde på att han smugglat hemliga dokument till Sverige. Ingen trodde honom.

Bondkomik under pseudonym
Året är nu 1945. Kriget är över, Johnny Bode är tillbaka i Sverige, ensam, utfryst och stämplad som nazist. Johnny Bode är paria. För att få spelningar börjar han använda en hel drös pseudonymer, bland andra Johnny Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Hans Horney, Hasse Borg, Jimmy Silvester, Kiddie Niles och Florence Valentin. Och under en av sina pseudonymer lyckas han faktiskt ro hem ett riktigt schysst gig.

– Han skrev musiken till filmerna om Åsa-Nisse och kom dessutom på hur man skulle få smålänningarna att gå på bio, säger Bo Sjökvist.

Åsa-Nisse är alltså smålandsbonden med en hjärncell som ägnar sina dagar åt att undvika sin fru och uppfinna värdelösa grejer med sin polare Klabbapparn. På den här tiden var folk i Småland rejält religiösa och tyckte att sånt som bio var lika med djävulens påfund.

– Johnny Bode kom på att om man spelade in en käck liten förfilm med den väldigt kristna sångerskan Lapp-Lisa så skulle också den stora småländska befolkningen gå på bio. Och det gjorde de, säger Bo Sjökvist.

Efter Åsa-Nisse-filmerna flyttar Johnny Bode till Wien och skriver operetter för Wienoperan under en av sina pseudonymer. Det blir internationell braksuccé vilket leder till att den svenska polisen hittar honom och sätter honom i finkan för en mängd småbrott.

– Han gillade ju väldigt mycket att spendera pengar, särskilt att bjuda på sprit på krogen och bo på fina hotell. När han inte hade några pengar kvar stal han eller struntade helt enkelt i att betala, säger Bo Sjökvist.

Allt var studenternas fel
Tillbaka I Wien efter avtjänat straff fortsätter framgångarna för Bode, samtidigt som han blir mer och mer knäpp i huvudet. Han skryter bland annat om att han skrivit dängan ”An der schönen blauen Donau” som alla visste skrevs av Johann Strauss på 1800-talet. Till slut tvingas han flytta tillbaka till Sverige och Malmö 1961. Ett år senare grips han i Köpenhamn iklädd päls och kjol och åtalas för bedrägeri, stöld, taxismitning och tjuvringning. Och nu börjar vi närma oss pudelns kärna.

– För att få pengar börjar han spela piano på båtarna som går mellan Sverige och Danmark där folk sitter och super. Där träffar han studenter från Lund och för dessa framför han under stort jubel sina gamla låtar – fast med porrtexter, berättar Bo Sjökvist.

Det är alltså den studentikosa humorn som driver crowd-pleasern Bode in i könsrockens käftar. En porrförläggare får nys om honom och tillsammans ger de ut porrskivorna ”Bordellmammas visor”, ”Bordellmammas dotter” och ”Styrman Janssons frestelser” som alla säljer riktigt bra.

– Han var den förste som slog igenom och tog den här vulgära musiken till en större publik, tidigare hade det bara funnits på marknader på landet. Han var ju ett geni samtidigt som han var en mästare på att förstöra för sig själv, säger Bo Sjökvist.

I vanlig ordning festade Johnny Bode upp alla pengar från porrskivorna i en rasande fart och tillbringade sina sista år ensam och fattig i Malmö. Än idag spelas ”Runka mig med vita handskar på” på obskyra studentfester och ett 50-tal eldsjälar har bildat en förening till Johnny Bodes ära. Men nu över till könsrockens riktige frontman.

Falköpingssyndromet
Johnny Bode bodde under en period av sitt liv i Falköping, en mindre ort i en bortglömd avkrok av Västgötaslätten. Det bästa med Falköping är att de har ett mejeri och ett ganska snyggt stationshus i funkisstil. En annan som tillbringade ett par år där är Errol Norstedt, mer känd under sitt artistnamn Eddie Meduza. Bo Sjökvist har såklart gjort en radiodokumentär om honom också.

– Jag är uppväxt med hans musik och har länge velat berätta hans historia men det gick inte medan han levde för han var så tabu. Precis som Johnny Bode var han väldigt driftig men brände sina broar gång på gång, säger han.

”Errol var uppväxt med en jävla massa farsor, hans mamma
hade säkert 50 olika män bara under hans uppväxt.”

50 pappor
Errol Norstedt föddes 1948 i Göteborg. Om uttrycket white trash funnits på den tiden så var det nog just det elakt folk hade viskat bakom ryggen på hans mamma. Errol hade fem syskon som alla hade olika pappor och när han var 13 år hade familjen bott på runt 30 olika ställen. En av papporna misshandlade Errol genom att tvinga honom att gå genom nässlor, äta spya och binda fast honom på en cykel för att han skulle lära sig att cykla.

– Errol var uppväxt med en jävla massa farsor, hans mamma hade säkert 50 olika män bara under hans uppväxt. Och de flyttade hela tiden, bodde kanske ett halvår på varje ställe. Så han tvingades utveckla olika överlevnadsstrategier, säger Bo Sjökvist.

En av dessa var att lära sig den nya hemortens dialekt supersnabbt för att passa in och undvika den allra värsta mobbningen, något som inte kan ha varit så lätt med tanke på att familjen ofta bodde i små hålor i Skåne och Småland där varje kvarter har sitt eget tugg. En annan strategi var att bli klassens clown.

– Han var bra på att härma och kunde hitta på vad för tokigheter som helst. Folk som kände honom på den här tiden beskriver honom som väldigt snäll men oberäknelig. Ena sekunden satt han still och andra hoppade han ut genom ett fönster, säger Bo Sjökvist.

Hårväxtmedel på annons
Errol hade en enda dröm: att spela rockmusik. Han ville komma tillbaka till alla de där skolorna där folk varit taskiga mot honom och spela på aulans scen och visa allihop hur grym han var egentligen så att de skulle ångra sig. Han köpte en gitarr som 15-åring och bildade i Tidaholm sitt första band, modsbandet Pack of losers. För att tjäna pengar hankade han sig fram i diverse coverband och som låtskrivare till dansband. Under en period sålde han även hårväxtmedel på annons i tidningen. Ingredienserna var glycerin och vatten som Errol själv blandade ihop hemma. 1975 släppte han sin första egna skiva, den självbetitlade med romantiska och ganska fjantiga låtar. Den floppade, något som kom att avgöra Errol Norsteds öde.

Först med gör-det själv
Frustrerad och förbannad över floppen med skivan spelade han in ett kassettband med sketcher och skämtlåtar på en tvåkanalsbandspelare. Kassetten som han kallade Mannen utan hjärna sålde han via de ljusskygga annonssidorna i porr- och kvällstidningar och för att läsarna skulle uppmärksamma hans små (och billiga) annonser kallade han sitt projekt för E. Hitler och Luftwaffe. Med stora, tjocka bokstäver.

– Han var den första svenska gör-det-själv-artisten och det roliga var ju att han började med det här samtidigt som punken kom. Då stod kriget på gatan mellan punkare och raggare och Errol gjorde en låt som hette Punkdjävlar och blev raggarnas hjälte. Men han ville inte alls vara raggare, han var ju ett mods från Tidaholm, säger Bo Sjökvist.

Errol Norstedt blev bannlyst från Sveriges Radio på grund av de våldsamma texterna men kassetterna sålde som smör och Errol Norstedt ersatte tillfälligt E. Hitler med artistnamnet Eddie Meduza. Han uppvaktade skivbolagen flitigt och 1979 fick han skivkontrakt.

– Skivbolaget slängde på honom en skinnpaj och tog pressbilderna framför en cheva. Det skulle vara mer hederlig rock ´n roll tyckte de, säger Bo Sjökvist.

Snoppen hängde utanför
Plattan ”Eddie Meduza & the roaring Cadillacs” totalsågades av musikjournalisterna men sålde bra. Samtidigt fortsatte Eddie Meduza att snickra ihop sina ganska grova och vulgära kassetter som numera också innehöll en del hatlåtar mot musikjournalister som skrivit ner hans skiva. Efter ett byte av skivbolag till Bert Karlssons Mariann gled E. Hitler ihop med Eddie Meduza och standarden för äktsvensk könsrock sattes med låtar som ”Runke ball”, ”Mera brännvin” och ”Fruntimmer ska en ha te å knulla med”. Och folk bara älskade det. När han 1982 gjorde sin första turné var folkparkerna smockfulla.

– Det fanns ett sånt oerhört sug efter honom på landsbygden, han hade ju släppt tre skivor innan han turnerade så folk hade fått vänta. Det året var det bara Ulf Lundell som drog mer folk med sin Kär och galen-turné. Eddie Meduza kallade sin turné Full och tokig, säger Bo Sjökvist.

Och full och tokig var just vad han var. Eddie började dricka mer och mer i takt med att framgångarna ökade. Vid ett tillfälle missade han en halv låt på grund av ett romantiskt möte bakom scenen, och kom ut och spelade andra halvan av låten med snoppen hängande utanför byxorna.

– Han ville ju bli känd men han hade nog aldrig tänkt sig att han skulle bli så stor. Tidigare hade han lyckats hålla alkoholismen stången men nu blev det för mycket för honom. Han var ju så uppfuckad av sin barndom så han kunde inte hantera det, säger Bo Sjökvist.

”1990 åker Eddie Meduza ut på turné med riksäcklet Svullo,
en fakir och en strippa under namnet Griståget.”

Mera brännvin
Med Full och tokig-turnén sätter Eddie Meduza spiken i kistan. Han kommer aldrig bli accepterad av etablissemanget, det han så länge längtat efter att bli. Musikjournalisten Mats Olsson skriver att bandet är tajta men att Eddie bara är kass och full. Eddie tar det väldigt hårt och svarar med tre låtar: ”Kuken står på Mats Olsson”, ”Mats Olsson runkar kuken” och ”Mats Olsson är en jävla bög”.

1990 åker Eddie Meduza ut på turné med riksäcklet Svullo, en fakir och en strippa under namnet Griståget. Socialförvaltningen bevakar spelningarna. Eddie tvingas avbryta turnén eftersom han blir sjuk av alkoholen. Efter detta fortsätter han att producera E. Hitler-kasetter men drickandet tar över mer och mer. Errol Norstedt/Eddie Meduza dör 2002, vid en ålder av 53 år, till följd av en hjärtattack.

I Bo Sjökvists radiodokumentär berättar Eddie Meduzas syster Maritza om hur det kom sig att Eddie gjorde könsrock. Hon menar att han var så van vid det språket och beteendet hemifrån att det inte alls var något konstigt för honom att säga kuk och fitta.

– Han hittade sin ton i de vulgära låtarna, det seriösa han har gjort är mest skräp. Både Johnny Bode och Eddie Meduza har den där grejen, de lyckas paketera kuk och fitta på ett bra sätt, det uppstår någonting mer och det blir jävligt bra rock ´n roll, säger Bo Sjökvist.

Att just vi svenskar är så svaga för vulgär musik tror Bo Sjökvist beror på att Sverige är ett litet land i periferin med starka traditioner på landsbygden.

– Ute i Europa händer det mer, där finns fler större städer där subkulturerna kan leva och utvecklas. Här är vi mer konformistiska och håller kvar vid gamla bondetraditioner. Det räcker med lite kuk och fitta för att det ska vara roligt, säger han.

Del.2 Nutid

Och med det är vi framme i 2000-talet. Eddie Meduza är död och man skulle kanske kunna tro att könsrocken dog med honom. Så är nu icke fallet. Någon gång kring millennieskiftet träffas Martin och Erik på en gymnasieskola i Malmö. De börjar skicka sjuka dikter till varandra och efter en tid börjar de göra musik ihop under pseudonymerna Färska Prinzen och JNI. Tillsammans kallar de sig The keffat liv och gör låtar om att sälja barn, slå ut tänderna på tjejer och knulla folks mammor.

– Vi hade ju lite den typen av humor båda två, skojade om att knulla barn hit och dit så det var ett naturligt steg att börja göra musik av det. Det var inte så att vi bestämde oss för att göra det äckligt, det bara blev det, säger Martin alias Färska Prinzen.

Kan man kalla din musik för könsrock?
– Nej, fan heller, såvitt jag förstått är det bara en massa bonnrunkande alkisar som håller på med könsrock. Jag känner ingen gemenskap med någon av de jävlarna. De är väl döda allihop?

Ja.

– Bra.

Själv beskriver Prinzen sin musik som ”rolig och störig”. Drivkraften bakom många av låtarna är hans hat mot de han kallar hycklare.

– Jag hatar ”medveten rap”, alltså rappare som ska förklara hur det ligger till egentligen. Alla gör det nu, varenda jävel som får tag i en mick ska berätta för världen hur saker fungerar och resultatet är sådana tankar som jag hade när jag var 14. Då är det mycket najsare med sådana som Ice cube och Notorious BIG, de försöker inte vara något de inte är. ”I´m fucking bitches til their assholes bleed” säger Notorious BIG, det är samma lättsamma inställning som jag har. Ingen behöver nån profet.

Hur mycket Färska Prinzen är du i verkligheten?
– Det är väl mest på snedfyllor och så. Alltså jag går ju inte omkring och dödar barn men alla får väl våldsamma tankar. Sen stör jag mig på rätt mycket, jag blir provocerad av nästan allt. Det finns inte någon grej du kan göra som det inte finns risk att jag ogillar.

Ångrar du någon låttext?
– Det finns grejer som är rätt så ruggiga som jag bara har för mig själv, jag har inte släppt dem. Sen ångrar jag att jag gjorde några ”tyck synd om mig”-låtar, de skäms jag över. Jag känner mig som en jävla fitta när jag hör de låtarna. Annars ångrar jag bara att jag inte har gjort fler låtar om att knulla barn.

Färska Prinzens senaste skiva heter En sexa malt och nånna flamsiga horor och inte mycket har förändrats på tio år. Han kallar fortfarande sina fans för jävla fittor, jämför sig själv med Josef Fritzl och får ångest när han råkar hamna i Pride-paraden. Men själv menar han att låtarna har mera finess numera.

– Det är inte lika hands on-vulgärt som det var innan. Då kunde vi säga ”jag ska sprätta upp din mage, dra ut ditt foster och knulla med det”, nu är det mer ”jag ska abortera ditt foster och ha samlag med det”. Sen har det blivit mer personangrepp nu än tidigare och det är verkligen något jag tänker fortsätta med.

Hur vill du bli ihågkommen?
–Inte för något med musiken. Det är inte någon jävla livsgärning, det är bara en hobby. Klart jag hade ambitioner att spela på Ullevi när jag började med musik men jag fattar ju varför jag inte ens spelas på radion. Men jag bryr mig faktiskt inte om ingen lyssnar, jag tycker själv att jag är briljant. Jag brukar spela in några låtar och sen lyssna tre månader senare. Då är det som att lyssna på någon annan och jag inser hur jävla briljant jag är.

Lilla Lovis
Det senaste stjärnskottet på könsrockshimlen kallar sig Lilla Lovis. Hon har till skillnad från Färska Prinzen fått en del uppmärksamhet i media. Detta beror dels på att hon släppt två videos på nätet, dels på att hon är tjej och dels på att hennes musik är trallvänlig utav bara fan. I kommentarsfältet till videon Spottar aldrig ut på Youtube spekuleras det vilt i om hon är Eddie Meduzas dotter, om hon bara är ironisk eller om låten är ett inlägg i den feministiska debatten.

– Reaktionerna jag får är allt ifrån ”du är ett geni” till ”dö jävla hora”, skriver Lilla Lovis till Mega Laser i ett mejl.

Hon vill inte framträda med sitt riktiga namn men om man googlar lite kan man läsa att hon gjort en del musik tidigare, dock ingenting ens i närheten av det hon gör idag. Att hon kallar sig Lilla Lovis beror på att någon stal en bild från hennes gamla Myspace och la ut tillsammans med en annons där det stod ”vill du knulla ikväll? Ring Lilla Lovis, 22”. Hon bestämde sig för att ta tillbaka namnet, med besked. I mejlet skriver hon om varför hon började med den här musiken:

– Jag prövade syra förra sommaren och fick en vision. Klyschigt, men så var det.

Med textrader som ”jag spottar aldrig ut min snus innan jag suger kuk” och ”fan vilka små pattar din dotter har” följer hon i Eddie Meduzas fotspår. Det till och med låter snarlikt här och där.

Vad tycker du om att många kallar din musik för könsrock?
– Mig stör det inte, däremot verkar det störa en del ”riktiga” könsrockare. Någon har skrivit att jag är en skam för könsrocken, vilket ju är en helt fantastisk kommentar. Könsrock görs av män om kvinnor skrev någon annan och jag tänker inte argumentera mot det. Kalla det vad ni vill.

Vad har du för relation till Eddie Meduza?
– Jag gillar att han håller sig utanför ramarna för den förutsägbara goda smaken och att det han gjorde kändes äkta, alltså i att vara ett dekadent och bångstyrigt svin precis som många skitartister försöker låtsas att de är, men jag har inte lyssnat särskilt mycket på honom.

Hon ser det inte som att hon för ett musikarv vidare, det ansvaret vill hon inte ta på sig. På sin blogg lägger Lilla Lovis upp en hel del bilder på rövhål och andra äckliga grejer och berättar explicita historier om möten med sina älskare. Hon översätter även amerikanska hiphoptexter om kuk och fitta som spelas på radio till svenska, resultatet är inte helt olikt hennes egna texter. Men det finns också en allvarligare ton i det hon gör.

– Jag tar ställning genom att inte ta ställning. Det är dags att bete sig som svin på lika villkor, skriver hon.

Hur mycket Lilla Lovis är du i verkligheten?
– En del saker har jag gjort, andra drömmer jag om att göra.

Vad drömmer du om att göra?
– Jag försöker spara ihop 200 000 amerikanska dollar så jag kan åka upp i rymden. Priset kanske hinner sjunka innan jag hinner få ihop dom stålarna. Sen blev jag väldigt sugen på att testa drogen DMT efter att ha sett Enter the void. Det verkar vara något utöver det vanliga. Jag gillar hästar väldigt mycket så att rida hemifrån till Afrika genom ett regnigt Europa är också något av en dröm jag hoppas på att förverkliga innan jag dör.

Hur vill du bli ihågkommen efter din död?
– Som en genial jävla hora. •

Plötsligt stannar musiken. Han lyfter upp hatten och man får se hans pliriga blick. Han pekar på två tjejer och gör en kom hit-rörelse med fingret. Tjejerna fnittrar. Musiken går igång igen, han tar sig i skrevet och fixerar tjejerna med blicken. De fnittrar ännu mer och tar kort med sina mobiler.

– Jag får jättemycket tjejer, säger Konstantin Valentin, som Göteborgs egen Michael Jackson egentligen heter. De brukar ringa mig mitt i natten och fråga om jag vill komma och festa. De vill festa som fan! Men jag vill inte. Jag måste fokusera på min dans.

Familjen Valentin kom till Sverige från Rumänien när Konstantin fortfarande var barn. När han var tolv år gammal såg han en video med Michael Jackson och sen dess har han varit fast.

– Jag började dansa med en kompis men han var inte så bra. Så jag visade honom hur jag dansade och han bara wow, är det på riktigt eller skojar du?

Konstantin har tränat på sin Michael Jackson-dans i fem år. I stort sett varje dag dansar han på olika platser i Göteborg, från elva på morgonen till åtta-nio på kvällen. När det är fint väder brukar han vara runt Brunnsparken men om det regnar håller han till inne i Nordstan. Under en dag tjänar han mellan 300 och 500 kronor. Men nuförtiden tränar han inte så mycket.

– Jag behöver inte träna mer. Jag kan Michael Jackson, jag kan breakdance, samba, cha-cha, beatbox, spela gitarr, sjunga. Jag är professionell. Jag har lärt mig allt själv, från tv. Jag kan dansa som en robot, jag kan allting.

Hur kändes det när Michael Jackson dog?
– Mitt hjärta dog. Det kändes så. Jag gråter fortfarande inuti men inte på riktigt. Mitt hjärta är krossat. Men så tänkte jag att nu är det min tur, nu ska jag bli Michael Jackson två, säger han och skrattar.

Under tiden vi sitter och pratar kommer en kille i hästsvans och joggingbyxor fram och frågar om han kan hyra Konstantin som underhållare på sin brors fest. De byter nummer.

– Jag kan bli någonting stort. Jag tror jag ska bli någonting stort. Jag har skitmycket chans. För jag gillar att dansa och jag dansar fint. Folk brukar komma fram och säga att jag är bättre än MJ. Jag dansar från hela mitt hjärta, säger Konstantin.

So you do it for the girls then?
Well, not really. You know kinda sorta but just to trip out. We always kinda had that type of vibe and we always had that subject matter pretty much from the beginning. It´s kind of what people expect when they listen to our music. But thats´s not all. There are other more serious songs as well.

A lot of your lyrics is about weed and women. Is that the most important things in your life?
Nah, it´s just some of the things that we do most of (laughing). It´s not the most important thing and it´s not the…(Forgets what he was tryin to say)
It´s much more than a high, it´s something different. The weed it´s just there during the time. It´s like a footballplayer and his equipment, yaknowwhatimsayin (laughs). He won’t play football without his equipment.

When did you start smoking weed?
I guess when i was around like thirteen maybe.

Do you remember the first time?
Yeah kinda, kinda.

What were you doing?
Well, my homeboys, umm a dude named Boomer and his brother Tony, they smoked. I used to fuck with them, you know like; -stop all this smoking man, that shit aint good for you maaan! (Making a funny annoying voice).
And they be like;
-Aww, you don´t know what you talk about man. 
I was playing sports at the time and i was like; -you wont be able to run, you run slow and you won´t be able to play basketball, you won´t be able to do nuthin!
And he be like;
- ”Nigga, i can beat you runnin”.
I was like; -you crazy, come on let´s go!
Man, he was just swisssh (imitating flashing sound). I was ahead of him a little bit and he just passed me. I was like; -oh shit, man let me hit that!!! (Both laughing)

Did you feel like you got hooked on weed that day?
Nah. I never been hooked. I been smoking for 25 years and i ain’t been hooked! (bursts into laughter). Nah, it`s some sort of a medicine almost yaknow?
It can serve as a medicine, it can serve as clothing, it can serve as a lot of different things you know? Weed is not a ”quote on quote ” drug yaknowwhatimsaying?
It´s a controlled substance that ”they” (The goverment) control. They are not able to tax it so it´s hard to legalize it.

Do you have any bad experiences smoking weed? Like paranoia?
Ummm, not really. In highschool i always thought;
-I know they know i´m high. I wonder if they can smell it? I spray some of this shit on it.
Do they see my red eyes?
I always used to put visine in my eyes. But other than that nah! (both laughing)

And now, ten years after the beloved ghetto, what’s up?
– Well life caught up and the illusions are gone. Some of the old crew still paint subways, some hang canvases in exhibitions and others smoke spliffs. Personally I try to tame the wild animal within me and try to transfer the energy, which used to push me to do crazy things in the past, into my paintings, my tattoos or my poetry. I have no career plan, everything has happened naturally, I’m like a laborer and my miserable salary is the key to my liberty to be free in my art.

How did you start doing tattoos and where did you learn?
– The tattoo is part of my street culture and in the crew it was KISS who tattooed us. It happened in the middle of a hotel room full of ten guys smoking and drinking beer or sitting on his toilet seat. I like tattoos which have a story, a soul, I don’t give a shit if it’s perfect or not and I don’t want a photo-copy on the arm made by an art school guy! A prison tattoo or an image made with only a needle in the garage of a stranger will have much more beauty for me. At that time all I was thinking about was graffiti and I never thought that I would be tattooing one day, but after I slowed down with graff I started to learn how to tattoo by myself. I first bought a chinese machine on the internet and started to ink my legs and arms and legs of my friends. My friends wanted subways, trains and spray cans. They wouldn’t ask for these images from a rock dude with a ponytail who has no graff culture. It’s about the need to have a dirty tattoo made by a real guy and not the contrary. Then I can really get into it, sketching a lot mixing the old school tattoo with my ignorant graffiti style.

Black and white with a thin needle?
– More impact. It’s like a throw-up on a train, it’s only one line, you can’t cheat, you must have style. The thin needle is like an originial cap.

How do you work and what about the the hygiene, who are your clients?
– People contact me via mail. I live in Perpignan and that’s where I tattoo, on my kitchen table or in the guest room of my mother’s place. I only tattoo my own style. No tribal with me, only original Fuzi artwork. People come from all over Europe and they pass by before going onto Barcelona. Cheers for the interrail tickets! My needles are sterilised and for single use only. I don’t envy the regular studios, it’s them who envy me!

”I’m not looking for gratitude from anyone,
least of all from some tattoo artist.”

Your style is ignorant as you say.
– I like what’s real, which doesn’t get too heavy with techniques, trends or influences. A drawing of a kid, a lasered train’s bench or three dots tattooed on the hand – that’s what I call beauty. I call myself ignorant to mock the crowd of fashion tattoo artists who think they are gangster graffiti brats who bombs into art galleries and invents a past as a vandal. They are so many, i don’t waste my time hating them, I just ignore them.

What inspires you and what are your influences?
– I read a lot and educate myself without proper direction. I don’t force my tastes or my choices. I love a renaissance painting that will open a raw vision. I get inspired by everything and gonna mix everything and the opposite.

Tattoos are permanent marks that will travel on to the future, what do you try to fix in the skin of you clients?
– Honestly, i don’t give a damn about the permanent part of the thing. I don’t care much about the aesthetics of the body or where the piece should be placed. The ”It’s-for-ever-so-i-must-be-careful-speech” breaks my balls! I prefer the ”I-like-that-image, it-touches-me, tattoo-it”. There ain´t no need to think ten years about it, at the end our body will finish burned in a hole with its tattoos. As i said, I like what’s behind it, a story or a meeting, the impressions of a night which will stay in you more deep then the picture itself. And I’m conscious that the guy comes to ”offer his skin” etc… but i don’t make a holy thing of it. It’s a fun thing to do, that’s all.

Your favourite subject is the graffiti, what about this dark world made of manly and violent males surrounded by imploring women?
– Man, i told you, I don’t plan things, that’s life – tragedy, love power, laughter, crying. As they happened on trains or on paper, I tattoo them as well because that’s what we live as human beings. But I have to say it’s true that I like big butt chicks with huge tits and I don’t really like to loose at brawl.

Nowadays the rule seems to be ”who bombs, tattoos too”, what do you think about that?
– Nothing. I never thought that we were from the same graff world, so if they now tattoo it has nothing to do with me.

But showing what you do via internet is a foot on the scene, isn’t it?
– When I expose myself on internet, it is only on my blog, which I actually often cancel anyway. I’m not looking for gratitude from anyone, least of all from some tattoo artist. I show up an extremely small part of what I do and I’ve got a problem with that media. It might be coming from my past as a bomber: I like to expose my stuff but want to stay incognito, otherwise it’s often a big deception to discover who’s hiding behind a nickname or a work. I don’t feel i’m a ”tattoo artist” but an artist. I use the machine like I will use a pen or a bomb.

– It’s just a way to express myself, nothing more. The major part of tattoo artists are reproducing images over and over like a shoe maker fixes shoes. All they have in their hands is the technique that they keep secret, surfing on the myth of the bad tattooed guy and of the complicated science of tattooing. They just want to keep their grocer job for themselves. In short, If you want to learn, go on the internet, from the history to the material, it’s all on-line. Buy a machine and get done with it. I’ve got a secret golden rule: don’t do it like them.

I just have to ask a drug related question: why that flashy ”extazy party”?
– Cause I wanted to. •

Check out some of FUZI’s stuff online:
www.fuziuvtpk.blogspot.com
www.flickr.com/photos/fuziuvtpk

Right, “to eat”, maybe he should ask his so-called socialist party that pays people to illegally paint the walls of the city with their slogan and propaganda to give him 10 pesos.
If someone does a piece, it gets covered really quickly by a political “painting” from one of the political parties of the city.  The same parties that are in a “pictorial war” against each other. And for the City of Montevideo it seems to be a solution they are happy with, that way they save the costs of the cleaning of graffiti. Cleaning that costs so much money every year.

The graffiti writers tempt to hit the most visible spot to write their names at, as do the political parties. But in reality it’s impossible for the local writers to compete with the local political mob.

A normal graffiti writer (non-political writer) tells me that his salary is about 200 euro a month doing an every day job. In other words it’s impossible for him to buy paint so to keep up with the painters that are paid to do the murals.
While I was walking the streets of Montevideo watching this infinity of painted walls from the center to the outer “barrios” I was thinking about that old saying: “clean walls, mute people”. Are the messages and slogans in the city what the “Montevideanos” has on their minds, or is someone talking louder than the others? •