Hur kändes det?
– Det var helt sjukt alltså. Det var massa rykten om mig, att jag var död i överdos, jag hade till och med blivit skjuten hörde jag. Men det var massa mer grejer, att jag misshandlat kvinnor, det var såna sjuka grejer va. Så jag kände bara, ey jag är den i Göteborg som fortfarande håller på, som var med från dag ett. Jag kan inte lämna scenen på det sättet och bara försvinna, nu tänker jag inte ens lämna scenen, men då tänkte jag, okej, jag gör ett svar på tal på de här grejerna. Det är inga namedrops, men känn er träffade.

Resultet blev låtarna Död man står, som handlar om ryktena, och Jidderkungar som kommenterar allt skitsnack. Bägge alstren återfinns på albumet Psalm 23. Det första släppet på fyra år och en inblick i det liv Gubb levt de senaste åren. Albumet har blivit uppskjutet gång på gång. Efter mycket arbete var det tänkt att Psalm 23 skulle kommit ut i februari 2012. Då drabbades han av en dubbelsidig lunginflammation, vilket ledde till nio dagar på Östra sjukhuset i Göteborg och han säger själv i efterhand att döden aldrig känts så närvarande. Släppet fick än en gång skjutas upp. Åter på benen tog arbetet ny fart och nu ligger skivan klar för release under våren. Tretton låtar som ska visa att Gubbs mörka röst ännu är relevant:
– Det är en ganska mörk platta. En väldigt personlig platta. Men hiphop är ju även en tävlingsform av musik. Antingen är det ett budskap eller så tävlar man med att flexa technique, så det är en blandning. Stilen på beatsen är som de mörkaste låtarna på Get rich or die trying av 50 Cent, lite det stuket. Det är väldigt bra gäster och bra producenter. Parham gästar på en refräng, sen så är det en låt med förortskillarna, Chato och Stuken, med flera. Stuken har ju blivit muslim och lagt ner, men jag har den sista tagningen med honom så det är fett. Nu ska vi bara klippa ihop en riktig banger med mig och Alibi, det är det sista, Obnoxious skulle bara ner och köpa öl, som vanligt.

Du säger att det är en mörk platta. Har det varit mörka tider?
– Det är ingen hemlighet att jag haft problem med droger och haft problem med mående. Och liksom så här va, det är sånt som går i relation med artisten Gubb, mycket prestationsångest, mycket sånt. Mycket tänkande. Jag har både suttit i fängelse, och varit på andra ställen. Jag vet de där bitarna, det är inget kul. Jag har ju min image och den känner alla till, folk som lyssnar på mig snabbt kallar mig gangstarappare och det är ju helt fel. Det är liksom, jag är gatupoet, det är streetstorys. När jag väl väljer att berätta om någonting, kan det vara väldig personligt, det kan vara mycket mörkt. Jag är hellre en artist som femtio procent hatar och femtio procent älskar, för då skapar du i alla fall debatt, är du en sån som alla tycker är helt okej, det är ingenting.

Trots att livet ibland varit stökigt så rullade karriären och bolaget Illizit på under många år. De hade en fet studio vid Redbergsplatsen. Vid sidan av släppen med sina egna artister som förutom Gubb bestod av Rico Won, Obnoxious och Calle P, så köpte även bolaget in en mixtapemaskin som spottade ut många av hiphopsveriges skivor under 00-talet. Men klimatet i skivindustrin skulle komma att förändras under detta decennium:
– Jag gjorde bra pengar, spelar ingen roll hur jag gjorde dem, men jag gjorde bra pengar va, så pengar fanns. Vi gjorde sju videos på fyra år, och fick vi in alla på Z-TV, en på MTV, så det får man ju känna sig stolt över för ett litet sketbolag, ingen hade gjort något liknande i Göteborg. Vi slog till och med ut Mando Diao som bubblare på MTV, Illizit liksom. Men 2008 konka min kompanjon med sitt egna AB, så han var tvungen att dra sig ur och skriva över allt på mig. Så där sitter jag och gör inte samma pengar längre. Så där var det väldigt nära att det lades på is, jag var trött på det, jag var jävligt nära att lägga ner.

Vad har du för drömmar om framtiden?
– Ekonomin är ju inte som den var när vi körde Illizit 2004-08. Men nu känns det lite som man är tillbaks till -04 då jag släppte Mitt liv som hund. Då hade jag inte släppt något sen 2000 och jag hade ingen aning hur det skulle tas emot. Jag hade bokat Henriksberg men visste inte om det skulle dyka upp folk eller inte, men det blev smockfullt och jag sålde 200 skivor. Jag hade kommit ut från fängelset, strulade till det lite igen, fixade plattan och fick det mottagandet. Det var riktigt skönt. Nu är jag där igen. Ekonomin föll. Mina partners drog sig ur, 4 år senare har det varit jobbiga tider, mycket, mycket, mycket jobbiga tider och det kommer höras på plattan, men ljuset börjar komma nu liksom. Det är alltid ett ljus där framme.

Albumet Psalm 23 med gäster som; Parham, Obnoxiuz, Alibi, Chato och Stuken släpptes exklusivt på Whoa och du kan ladda ned det gratis här.

Är du sugen på att röja lite med Gubb på releasefesten för plattan så drar du till Kontiki den 30:e Juni. Vi ses där!

Så du har aldrig hållit på med droger?
– Jag är periodare och har druckit enorma mängder under årens lopp. För att dölja mina sorger, dränka sorgerna.

Han beskriver en psykisk terror från sina föräldrar som pågick under hela uppväxten. Kulmen nåddes då Peter var tjugo år. När han kom hem en kväll var låset i ytterdörren bytt. Han hade blivit utslängd.
– Det där är bland det värsta jag varit med om, av allt djävulskap är det nog det värsta. Att inte ens föräldrarna vill ha en, det har jag tänkt på hundratals gånger. Man kommer hem och får inte in nyckeln, det kommer jag aldrig glömma… Men då gjorde jag inbrott i min egen lägenhet, säger Peter och skrattar hjärtligt.

Detta skulle dock sedemera föra honom till Göteborg. Han skaffade flickvän, fick en dotter. Livet gick sin gilla gång. Men relationen knakade i fogarna och tillslut var sambolivet ohållbart. De beslutade sig för att separera, och det var då helvetet började.
– Jag hade en betalningsanmärkning och då var det nästintill omöjligt att få en lägenhet. Jag vände mig till socialen och efter ett år av tjat så fick jag en lägehnet. Men när jag väl skulle flytta in, så upptäckte jag att det var mögel i den och eftersom jag har astma så var det omöjligt att leva där. De sa att det inte fanns någon annan lägenhet, så jag tänkte att jag provbor väl ett tag, men astman blev bara värre, det var som att andas genom ett sugrör. Jag kunde inte bo kvar.

Det skulle komma att ta ytterligare ett år innan Peter fick en ny chans. Men på grund av en illegal billackerinsverksamhet i källaren kunde han inte heller bo kvar där med sin astma. Sedan dess har han kuskat runt på vandrarhem, härbergen och tillfälliga boenden under många år. Peter blev hemlös.

Varför finns det hemlösa i Sverige, borde det inte gå att lösa?
– Det ligger i sakens natur att hemlösheten inte ska lösas. Hemlösheten ska underhållas, på grund av att det är trettiotusen männsikor som är anställda av socialtjänsten och liknande organisationer. Och det omfattar elva miljarder kronor. Det är många företag som gör stora vinster på de hemlösa.

Varför hamnade du där?

– I grund och botten är det alltid en själv man måste klandra, den du skyller på ger du ju makten. Men samtidigt, är man arbetslös och söker en lägenhet och inte kan få den så är det viktigt att samhället ställer upp. Jag skulle kunnat få satsa sju år av mitt liv på att få jobba som en vanlig människa istället för att kuska runt bara. Det är så mycket energi som går åt. Att hålla på så år ut och år in bryter ner den starkaste människa. Min högsta önskan är att bli självförsörjande inom musik och film och det kommer jag att bli, jag vet det.

Vad tycker du samhället borde göra?
– Det är helt fel att placera alla på härbergen. Det är helt omöjligt att sluta med droger och alkohol då, för man träffar ju bara såna vänner. Enda lösningen är att få ut människor i vanliga lägenheter. Jag är säker på att nästan alla vill sluta med sitt missbruk och bli en vanlig människa, med vanligt jobb. Människor dör varje dag i onödan i Sverige för att samhället inte bryr sig om de svagaste. Då tänker jag i första hand på alla som tar självmord eftersom det inte finns några resurser för mentalvården, det är tragiskt alltså.

Senaste tiden har Peter bott i en andrahandslägenhet i Angered. Denna lägenhet har dock blivit uppsagd då socialen betalade ut hyrorna för sent under flera månaders tid. Peter hade fått avslag på sin socialansökan och var tvungen att överklaga den, därför kom pengarna in nästan en månad försent i två omgångar och ägaren till kontaktet kunde såklart inte ha Peter kvar som hyresgäst.
– Det är 24 dagar kvar nu, sen vet jag återigen inte var jag ska bo. Jag håller på och söker lägenhet, men har inte hittat något. Varje dag som kommer närmare blir man ännu mer orolig, att gå till soc och fråga är helt uteslutet.

Tycker du inte soc sköter sitt uppdrag?

– Har du otur och får fel socialskreterare men framför allt fel socialchef, då kan de göra ditt liv till ett helvete och det är vad som hänt i mitt fall, och inte bara mitt fall utan det är många som jag träffat under de här sju åren. Man tror knappt det är sant när folk berättar sina historier. Deras grundläggande mål är liksom att man ska bli självförsörjande. Men hur ska du kunna bli självförsörjande när du inte ens har pengar till mat och medicin? Jag har inga problem med att det sätts klara tydliga mål och arbetsplaner. Men många gånger så är det bara för att få bestämma över människor. Socialtjänstlagen är det inget fel på, den är fantastisk om den bara följs. Men samtidigt är många på höga poitioner väldigt känslokalla, de skiter i om människor blir drabbade.

Kan du berätta om filmen du håller på med?
– Nu i september har jag filmat 5 år av mitt liv, ungefär 150 timmar material som ska klippas ihop till en långfilm är det tänkt. Jag köpte en videokamera för att dokumentera min dotter, men problemen började och då insåg jag att det finns en historia i mitt eget liv som jag började skildra mer och mer.

För tre år sedan började Peter kontakta produktionsbolag för att få möjlighet att förverkliga filmen.
– Filmbranchen är den jobbigaste som finns, och startar man som jag på botten utan kontakter och är helt okänd, och hemlös dessutom, så är det enormt svårt. Vi snackar om tusentals samtal som jag har ringt och för några år sedan skickade jag 280 mail på en vecka. Men det är som vanligt nej alltså. Men så är det och man måste lära sig leva med det, för så ser det ut i filmbranchen. Det är nej, men så länge du vet att du har en fantastisk produkt och unikt material så kommer någon förr eller senare upptäcka det.

Och nu har det faktiskt börjat lossna en aning. Han har fått kontakt med en större producent som vill ge ut filmen. Dock är inga kontrakt skrivna, men det hela tycks mer lovande än någonsin tidigare. Arbetsnamnet på filmen är Från botten till toppen.

Du verkar ju trots din situation ändå vara väldigt driven och ringer runt till produktionsbolag och skickar mail, var hittar du stryrkan att kämpa vidare?
– Jag vill bevisa att trots att jag haft enorma motgångar kommer jag lyckas. Desto mer socialen motarbetar mig desto mer håller jag ut, och desto större kommer framgången bli när den väl kommer, allt jag kämpar för nu kommer jag få enorm framgång med i framtiden, därför håller jag ut.

Vad är din högsta önskan med filmen?

– Drömmen är att den ska bli så bra att den visas på de internationella filmfestivalerna, I go for an Oscar, siktar du inte högt så kommer du aldrig komma dit. Vissa kallar mig socialfall men jag har inte kommit på fall än.

Vad är på gång i framtiden?
Petter: Vi har tyvärr fått vaska två avsnitt.  Tricket är att veta när gränsen går.  Men på slutet av inspelnigen var vi alldeles för fulla och det blev skitdålig stämning och absolut inte något gött häng. Sanna var skitsur och jag frustrerad, nä det blev verkligen dåligt. Alkohol kan vara väldigt kreativt men samtidigt väldigt farligt.

Sanna: Vi har precis släpp ett temaavsnitt om vad kidsen i Chicago håller på med, det är massa kul som händer där.

Petter: Bland annat är Chief Keef stor nu, han är sexton år och sitter i husarrest. Så de har gjort videos från hans mormors hus. Det finns en låt som heter ”Bang” som är väldigt populär.

Vad bottnar den här oerhörda expertisen i?
Sanna: Det är väl 15 år av raplyssnande. Men det vi delar alla tre är nog att vi inte bara gillar musiken utan har det här nördintresset. Har man hittat något bra vill man hitta allt och få reda på så mycket som möjligt om den artisten.

Petter: Jag var sjukskriven under en period och då kunde jag lägga hela arbetsdagar på att bara vara runt och kolla på massa onödiga ställen på internet. Det handlar om en inställning till musik som förenar oss. För oss är det inte intressant om musik är bra eller dålig utan vad man får ut av det. Allt runt omkring blir också viktigt. Var en rappare kommer från, vilket sammanhang rapparen rör sig i. Jag tar in musik på det sättet, och blir väldigt intresserad av detaljer, gillar att samla på mig.

Är hiphop-nörden den coolaste nörden?
Sanna: Ja så är det nog, eller vi tycker det i alla fall.

Vad finns det för källor till information?
Sanna: För min del är det massa olika bloggar och nättidningar. Twitter är spännande, eftersom det blir en direktinteraktion med rapparen.

Petter: Twitter är oumbärligt för en rapnörd och helt fruktansvärt. Twitter är jätte, jättejobbigt.  I synnerhet rappare är asjobbiga. Alla rappare promotar sig själva helt skamlöst hela tiden och är jävligt tjatiga. Släpper de en ny låt så tjatar de dygnet runt i en månad och retweetar allt som är lite positivt. En klassisk rapgrej är att någon frågar dem något. Då retweetar de frågan utan att att svara, bara för att deras namn nämndes. Men samtidigt kan man få info man aldrig kan få någon annanstans. Till exempel så hamnade Bay Area-rapparen Cellski mitt i en flygkapning och twittrade live från flygplanet, vilket man ju aldrig skulle fått reda på innan twitter.

Youtube?
Petter: Ja det är den enskilt viktigaste internet-grejen. Där har du allt från majorbolagen till folk som rappar in i sin webcams och lägger upp. Om man bara klickar sig vidare från de där rekommendationerna i högerspalten kan man hitta helt sjuka grejer.  Jag älskar att hitta videos som har under 100 views. Det är något slags spännande arkeologverksamhet. Så kan man tänka att det här har bara jag och 37 andra hört. Till saken hör att de här låtarna oftast inte är speciellt bra. Men väldigt intressant att se nån snubbe i nån håla nånstans som har gjort en hiphopvideo.

Nyligen släpptes ett avsnitt som behandlar Göteborgs hiphop. En stad som alltid haft en stark scen på undergroundnivå med till exempel rappare som Pstq, som även drev gruppen Mobbade Barn Med Automatvapen. Gruppen 3 Ess hade en tidig hit med Hoppa Dansa. Trots detta har man aldrig haft en nationell superstar, i Petter eller Kens dignitet.

Petter samlade några av topdogzen i stan, 2012 edition, för ett samtal om dåtid och framtid. Det är Iwo, från Hammarkullen. Gör musik både med sin grupp X.O och solo. Sick Art, 16 år från Majorna. Som trots sin unga ålder rappar med häpnadsväckande kvalité. Samt den kanske klarast lysande stjärnan just nu på Göteborgs inhemska rapscen, Lani Mo från Bergsjön. Vars videos ses av hundratusentals personer och han gör även musik med Kartellen som är oerhört stora just nu.

Vad är karaktäristiskt för hiphop från Göteborg?
Sanna: Förut förknippade jag Göteborg väldigt mycket med Pstq och Gubb. Pst var tekniskt duktig, och hade smarta intrikata punchlines. Men det känns som att det finns jättemånga strömningar och att scenen är mycket större nu, fler når en större publik. Det kommer väldigt mycket intressant från Göteborg.

Petter: Göteborgsrap har varit lite otursförföljd och uppdelad. Göteborg i sig är en arbetarstad. Folk är ganska hopplösa och dricker och knarkar. Det är en destruktiv känsla av att allt bara skiter sig. Så då är det ingen idé att satsa. Dessutom har det varit destruktiva gängallianser som har hindrat folk från att samarbeta. Roffe Ruff är stor ute i landet. Och nu känns det extra kul att Gbg-rap från förorten börjat komma. Och den största är Lani Mo. Jag var på en spelning på världskulturmuseet, för fritidsgårdspubliken, och kidsen var ju helt galna. Jag tror Göteborg ändå är en bra stad att vara i om man är 19-år och håller på med en subkultur, för den är tillräckligt stor, och tillräckligt liten för att man ska kunna ta över den.

Lani Mo gör musik tillsammans med en rad förgreningar i staden. Folk har börjat samarbeta på ett annat sätt än tidigare. För en tid sedan samlades en stor skara av dessa unga begåvade Göteborgsrappare i låten  La västra Nostra. En programförklaring, en hint mot resten av sverige.

Det är Alibi från Medina som knyter många till sin studio, även Flame betraktas som en nyckelfigur på mer administrativ nivå.

Vad skulle behövas för att få Göteborsk hiphop att växa?
Petter: I USA är det snarare ett sound som definierar en stads identitet än speciella rappare. En spännande utveckling vore ett Göteborgs-sound.

Finns det några lovande på producentsidan?
Petter: Ja, till exempel Kay Nine är lovande och är bara 18-19 år, han gör musik åt Lani Mo. Det finns flera bra unga producenter. Beatslingers som gjorde Sick arts första singel, där är det lite dubstep involverat. Jag gillar unga producenter, de skiter i på ett annat sätt, inte så fast i hur saker ska låta.

Kommer vi att få en svensk stjärna på internationell nivå?
Sanna: Nja asså, jag har svårt att tro att något annat land, knappt England kan få en sån riktig stjärna. Jag har svårt att till exempel se någon tysk stor rappare. I regel är svensk rap bäst på svenska.

Känns som Mapei hade potential, har hon slutat?
Sanna: Jag har sett henne spela skivor på några ställen, men jag tror inte hon släppt något på ett tag. Mapei har ”starquality” och behärskar ju engelska på ett sätt svenska rappare i regel inte gjort tidigare, absolut.

Varför denna fascination för rapparen Riff Raff?
Sanna: Riff Raff är väldigt intressant. Är han ett skämt eller på allvar, ibland är han skitdålig ibland asbra. Hur som helst extremt rolig på twitter och en extremt intressant karaktär överlag.

Petter: Riff Raff kommer vi nog prata om länge. Han är väldigt tacksam eftersom han ser så kul ut. Men om musiken skulle varit värdelös skulle man ju inte gillat det. Han gör mycket skit men tillräckligt mycket bra. Och väldigt rolig, han hade till exempel en låt där han rappade om att han hade haft sex och tjejen slet av hans strumpor med tänderna. När man lyssnar aktivt på rap hör man tusen låtar om knark, sex och våld, då blir detaljerna viktiga. När någon behandlar de här ämnena på ett sätt som står ut. Till exempel ”she took off my socks with her teeth”. Det har aldrig hänt mig i alla fall.

——
Osugen på att lyssna på senaste avnittet nu eller?
Styrt att du hittar det här då:
Vad blir det för rap?
——

Tre tips från Sannas blogg Pussy made of gold:

Allie Baby

Kelow

Lore’l

——

Petter 417 bästa Göteborgsvideosarna just nu:

Flame & Lani Mo ”Underjord”
Klassiskt konservativt gbg-beat med övertung rap. Lani knäcker med raden ”Borde va Haram att kalla en sån som dig för rappare” Älskar också hur Ivo e med som hype-man o flippar på slutet!

Bigry Mack rappar i Hjällbo
Första ggn jag hörde talas om Bigry Mack var när min kompis, som är från Hjällbo, visade mig den här mobilkamera-filmade direkt-till-youtube filmen. Två år senare o den har 24 000 views o Bigry Mack är på gång på allvar.

GOR ft.Bigry Mac, Allyawan & FJ – Måste göra ont
…som till exempel här, när han rappar med några skåningar plus Sveriges kanske bästa rappare just nu, Allyawan. Skiter i om han e från Jönköping från början, Allyawan bodde tillräckligt länge i Göteborg för att vi ska räkna honom till en av våra.

– Jag har alltid läst mycket serier. Jag hade en fascination för
serier långt innan jag började läsa och jag har alltid ritat,
alltid liksom, så det har inte varit snack om nåt annat,
på gott och ont.

Hur har din uppväxt på Hönö påverkat dig?
– Jag hatar ju det skitstället, om vi säger så här, jag fick ett slags mindervärdeskomplex mot allt som skulle vara lite märkvärdigt och så där. Det var fånigt liksom. Men om man ska hålla på med kultur, så är ju allt lite märkvärdigt och fånigt. Samtidigt som jag avskyr det där traktoråkande packet, så är jag en av dem. Uppväxten med dem har gjort att jag känner – äääähh konst och skit. Men det är ju faktiskt det jag håller på med. Det blev väldigt dubbelt. Men just det kan vara en bra plattform att skapa humor ifrån, för då är man skeptisk mot precis allt. Jag försöker undvika att vara sådan. Men mycket av mina gamla serier, som jag gjorde mellan 20 och 28 års ålder var väldigt… Det var en liten snöpt, lite elak människa som gjorde dem. Men jag tror jag har släppt det nu.

1987 skulle Johan  komma att bli publicerad för första gången. I dåtidens datorbibel ; Svenska hemdator hacking. Han debuterade med serien om Torsten som sedermera skulle komma att bli omåttligt populär:

– Jag minns det så jävla väl, det var mitt första profesionella jobb, i tryck, och jag åkte in till stan och såg buntar av tidningen på Pressbyrån.  Och jag minns att jag bara stod och tittade på dem en lång stund, så det var skitmaxat ju. Men sen att försörja sig, det är fortfarande en jävla kamp. När man var yngre gick man ju bara på någon slags kombination av dumhet, gott självförtroende och energi, det här ska gå! Och man visste inte hur svårt det var, och nu tänker man, okej, det får gå ett halvår till.

Är det fortfarande lika maxat att se dina grejer i tryck?
– Jag försöker att verkligen ha kvar det, försöker verkligen att inte vara blasé. Men det handlar om ålder också, ett tag var jag väldigt blasè alltså. Sen blir man  äldre och kommer tillbaks till någon slags känsla av att, det här är fräckt. Men faktum kvarstår, jag blir publicerad tre gånger i veckan ibland på olika ställen.  Men den fräna känslan när en ny bok kommer ut till exempel, det är jävligt häftigt.

Hur kommer det sig att du har ett så högt utgivningstempo?
– Jag publicerar väldigt mycket, för att jag gillar det, för att det är mitt yrke, och att jag gillar att tjäna pengar.  Jag vill inte bli bortglömd och är rädd för att dö. Men den boken som kommer nu, den har tagit tre år att göra, blandat med annat jobb såklart. Men det ska bli jävligt kul att den kommer. Det känns som någon slags nystart, jag har hållit på med den väldigt länge och lagt ner mycket känslor i den.

På vilket sätt är det en nystart?
– Jag brötar på precis som jag brukar men det är lite ärligare den här gången. Det är Atlantis, plåtkrabbor och jättelika monster. Men basen är ändå en ärlig skildring av folk som har det ensamt  och tråkigt.

Den kommande boken heter  ”Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis”.  Där vi likt titeln antyder får möta en snubbe som inte har det så himla kul i livet.  Han jobbar med att katalogisera båtmotorljud. Han har fyra filmer som han ser om och om igen och han blir nervös av tv-spel.  Han är 34 år och har aldrig ens fått så mycket som en kram av en tjej. En dag drabbas han dock av något slags hysteriskt anfall och drar sig ner till hamnkvarteren. Där träffar han sin totala motsats, Cliff Hingstsäd. Detta är den mest karismatiska man som någonsin levt.  Cliff kan inte träffa en kvinna utan att ligga med henne. Han kan inte gå in i en bank utan att bli rånad.  Världens tråkigaste man träffar världens häftigaste man, och äventyret tar sin början. Teckningsmässigt beskriver Johan boken som Galago på åttiotalet.

Tror du på Atlantis?
– Nä det tror jag inte på. Men min uppväxt vid havet, jag har märkt att det är fruktansvärt mycket hav och ubåtar och bläckfiskar på sista tiden. Kanske inte i de korta humorgejerna, men i de längre är det mycket ,  framför allt ubåtar, stormande himlar och grejer som bara måste komma från det.

Vid sidan av serietecknandet och illustrationerna har hårdrock en påtaglig del i Johans liv. Något som även det levt kvar sen ungdomstiden på Hönö.

– Om man inte är ett kristet missionärsbarn så har man ju något som man på ett tidig stadium identifierar sig med. Jag var 12-13år på 80-talet och det fanns två läger, hårdrockare och synthare. Jag vet inte hur mycket fri vilja det var men för mig blev det hårdrock, det är den ungdomskultur jag bekände mig till en gång i tiden.

Hur yttrar sig det idag?
–  Men det är inte sååå farligt. Jag är verkligen inte det som andra hårdrockare kallar true. De där bröderna hårdrock skulle säkert spotta på mig. Jag är inte hårdrockare på det viset, ingen ryggmärkesnisse. Jag menar, jag kan tycka black metal är trevligt och Göteborgssoundet, och va fan Dimmu Borgir är jättebra. Så jag ändrar mig hela tiden.  Jag minns jag var på en konsert med WASP  som jag gillar. Det var en vardagskväll och klockan var väl halv tio någonting. Jag stod där och titta och då kommer det fram någon och spyr rakt framför mig. Sen såg jag någon annan som var så full så han hade däckat liggandes över ett ståbord. Jag tänkte fan det är ju dyrt med biljetter hur fan kan du  däcka innan förbandet? Jag hade bara blivit knäckt över att ha slösat bort så mycket pengar… Så då kände jag, nä men fan jag är nog inte hårdrockare längre…

Bästa hårdrocksskivan?
– ”Heaven and hell” med Black Sabbath och Ronnie James Dio. Den är perfekt . Ozzy var så försupen att han fick sparken från Sabbath, samtidigt hade Ronnie James Dio fått sparken från sitt band. Så han kom med i Black Sabbath och det blev en helt  ny pryl. Det var den gamla smutsigheten med Ronnies melodier och det blev skitbra. Den skivan är perfekt, jag kan lyssna på den om och om igen och aldrig tröttna.

Om hårdrocken har varit en röd tråd genom livet så finns det dock en mängd intressen och kulturella inriktningar  som det har snöats in på under perioder.

– Jag är en sådan där knäppologkalenderbitare av det värsta slaget, men jag försöker att inte visa det så mycket.

Vad är en  knäppolog?
– Jag  intresserar mig stenhårt en stund, samla skivor hysteriskt sen slänger jag allt. Sen kan det vara gamla deckare från trettiotalet, så läser jag det ett tag, sen är det töntigt, det här är bara sånt töntar håller på med tänker jag, bort med det. Ju äldre man blir och ju mer man får att göra desto mindre kan man gå in i knäppologeriet. Utan då får det mer bli en krydda.  Det är samma orsak som jag inte ser om filmer, den lilla tid jag har att se film då vill jag se något nytt.

Ser du mycket film?
– När man gör monotona grejer, färglägger till exempel då har jag märkt att det är bra att kolla på film samtidigt med ett öga. Ibland kan det hända att jag sett två filmer på en dag men samtidigt fått massa gjort. Robocop betyder jävligt mycket för mig. Det är fan den  bästa filmen som gjorts. Jag tycker det är fruktansvärt att den ska göras om, och jag är ganska öppen för sånt.  Jag tyckte att det var lysande att de dubbade Star Wars till exempel, jag tycker det var en svinbra idé. Jag tyckte  att nya Spindelmannen var, visst, kör i vind. Men med Robocop tänkte jag, nej fy fan  där går gränsen. Robocop är bäst. Det är där all filmvetenskap börjar.

Idag bor Johan Wanloo i Göteborg. Han har två barn, Björn och Åsa. Och studion i Linné från vilken han spottar ut material i ett aldrig sinande tempo. I pipelinen just nu väntar en barnserie till tidningen Tivoli med vänner, som heter ”Kapten Klara och världen utan vatten”,  Barnboken ”Vad gör varulven då han inte bits”, den webb-baserade superhjälteserien Rock Manlyfist, den tidigare nämnda Atlantis-boken, samt en rad illustationsjobb:

– Med vissa jobb tänker man att man lika gärna kan sälja kaffe, som att illustrera korsord, det är konstvärldens motsvarighet till att jobba på bruket. Men jag gör det gärna, det är trevligt.

Det är hårt jobb jämt, man får tänka att det får bära eller brista, nu kör vi, jag måste skapa. Det är maxat. Jag minns när jag bodde på Hönö och läste någon intervju med någon djuping som  beställde en flaska vin under intervjun och jag tänkte
– Åh, jag vill vara som du, ååå va fräckt, men så blev det ju inte. Man måste fan ligga i och jobba som fan.

www.johanwanloo.se
johanwanloo.blogspot.com

Bilderna på Johan är tagna av en snubbe som är ny i Mega Laser familjen:
Andreas ”ante” Johansson. En talangfull dude ni kommer att se mer av här!

Anyways, Teddy spared us some of his valuable time to talk about the rapgame, being the richest man on the planet, Bawnoism and alot of other important stuff.

For those who don’t know,who are you?
– I am Ted Bawno. A media mogul. A lover of women and a connoisseur of the finer things in life. I am old, rich and white, but I am also more hip hop than your average polar bear. I also firmly believe that the darker the berry the sweeter the bush, if you get my drift.

Please tell our readers what the The Ted Bawno Ministries is about?
– I am the leader of the Ted Bawno Ministries, a globally-situated movement of money-minded thinkers and free spirits.

What is Bawnoism?
– Through my teachings (known the world over as Bawnoi$m) I civilize the uncivilized and enrich lives. We Bawnoi$t$ believe in financial freedom through the mental work ethic of a slave; we also believe that other non-Bawnoi$t$ should slave on behalf of Bawnoi$m, hence my rule that if you are indeed a Bawnoi$t you must forfeit 70 percent of your earnings to the Ministry. In exchange for that small fee you will enjoy the kind of bliss that Curtis ”50 Cent” Jackson once rapped about: as in ”take me to ecstasy without taking X-tasy.” I also kicked in some dough to start something called ego trip. I know you’ve heard of us/official Queensbridge murderers. We run rap when it comes to criticism, humor and race. And pretty ladies. Next Question.

All of your problems will melt away like fat
on a fat lady who is serious about Thai Bo.

In what way has the financial crisis effected TBM?
– We proud members of the Ted Bawno Ministries (TBM) LAUGH at the so-called financial crisis. All I have to say is this: if you are broke and broken, discover Bawnoi$m. Please join us. All of your problems will melt away like fat on a fat lady who is serious about Thai Bo.

What´s up with your obsession with rapper and the formerly co-owner of Source Magazine Benzino?
– I think that Raymond ”Benzino” Scott is a complex individual worthy of the cover of Complex magazine and I am proud to say that I have kept him relevant on the web and on the web of deceit we call rap. I also think his rapping is underrated and I also respect that he’s been getting money for a minute. Seventy percent of circa 1997 Source magazine money would be a good look right now. My HOPE is that Mr. Scott will join the TBM by year’s end. Because they say many important changes are to come in 2012 and it is in Mr. Scott’s interest to join us in preparation for WHAT’s NEXT.

He recently told website Ballerstatus.com that he´s looking to rekindle his old beef with Eminem. He says and i quote:
”Really now, I can consider myself a lyricist. I play with syllables, I use different flows, so now, it’s gonna be different, It’s gonna be a whole different situation, because I’m going to be going at him with a lyrical mindset. Not just saying things, trying to point out certain things. 2012, you can expect it.”
Any predictions on the outcome Ted?
– As far as Zno going after Eminem again? Anything is possible in this impossible world. Sadly, Zno taking Em out is as likely as Richard Nixon coming back as a zombie to eat Obama’s brains.

I miss rap when it was undeniably black, when guys like Lord Finesse,
WuTang and Mobb Deep would wear gold teeth, openly eat fried chicken
AND sleep with white women. Now, everything is "safe".

And that’s not very likely. What do you think about the state of hip hop right now?
– Hip hop is all about tight jeans and Drake rappin’ like a werewolf on American television. I miss rap when it was undeniably black, when guys like Lord Finesse, WuTang and Mobb Deep would wear gold teeth, openinly eat fried chicken AND sleep with white women. Now, everything is ”safe”. I want my rappers to snatch a chain before, during and AFTER the concert! Drake is too busy snatching a Sprite in-between songs. If Guru was still around he’d be tempted to slap the taste out his mouth. Like, ”obey your thirst for real rap, motherfucker!”

Haha, so who’s your favorite rapper then?
– Ghost is your host this evening. Ghostface Killah is the greatest rapper.

You got shot in ’98. What went down?
– I won’t speak on the ’98 shooting because I understand and honor the code of the streets. But I will say this: I come from the Curtis Jackson School of Revenge. Marinate on that.

Ok, let’s talk about money instead. You are the richest man on earth. What do you spend your cashflow on?
– I am very rich, yes this is true. How much money I have isn’t the issue, it’s how much money YOU don’t have that is the problem. Join the TBM TODAY!

Alright, do you do any charity work?
– As far as charity work, I try to give back as much as possible. I can’t take it with me, so I live life to the fullest. Some of the pretty ladies in my life are charity cases, but I treat them like beautiful ghetto flowers. And my money making techniques have taken many from being Bums to Billionaires. That’s the best give back, especially since I get 70 percent of their earnings. I mean, the Ted Bawno Ministries receives 70 percent of their earnings.

What does the future hold for TBM?
– The future is looking bright for the TBM. More and more people are converting to Bawnoi$m. We Bawnoi$t$ laugh at recessions. Speaking of which, I have the cure for male pattern baldness. Join the TBM and FIND OUT.

Do you have any last words for our readers?
– In closing, I would like to say ”TBM: All Day In Your Mouth. OPEN WIDE.”

Make sure you follow Ted Bawno on his twitter and check out egotripland.com

Detta är andra och avslutande delen av Pstq och Roffe Ruff’s barrunda i Göteborg. Om du missat första delen hittar du den här.

Plats: Jenny’s Place
Tid: 18.27

Baserat på ett tips från en vän beger vi oss mot Linné. I dessa dagar är utbudet av riktiga hak i Linné inte direkt överväldigande. Jenny’s Place verkar ganska lovande, för när vi väl hittar det det är vi osäkra på om det ens är öppet. Till vår glädje visar det sig vara det.

Personalen är väldigt vänlig. Jag erbjuds två öl för sjuttio kronor tillsammans eller trettiofem kronor styck. Jag valde givetvis det första alternativet. Man får inte vara dum. Den klassiska svenska kinesrestaurangsinredningen bestående av speglar och mörkbruna möbler råder. Här finns två Jack Vegas-apparater med mysbelysning emellan. Här är välstädat. Dasset är inte bara rent och klotterfritt, det har två toalettpappershållare! Med rullar! Vad som förefaller vara en stamgäst sitter vid baren och sjunger Satellit i duett med Ted Gärdestad.

Servicen är fantastisk. När mannen som sitter med kvinnligt sällskap på uteserveringen knackar på fönstret häller kvinnan vid disken direkt upp två öl och går ut med dem. Ingen av oss levererar en enda suck under hela besöket. Det kan bero på att vi har hunnit få i oss en bunt öl vid detta laget men i ärlighetens namn kan vi inte hitta mycket att klaga på, och det säger en hel del. Vi är rörande överens om att man lätt skulle våga handla sin bakfyllemat här men kanske inte spendera en hel afton. Detta är alldeles för acceptabelt. Dags att röra sig.

Betyg: 1

Plats: Aberdeen
Tid: 18.58

Jag må ha klagat på Masthuggstorget tidigare, men Sveaplan är inte en plats som fyller en med levnadsglädje direkt. Vi smiter snabbt in på Aberdeen. Det första som slår oss är att taket är guld. Exklusivt! Det andra som slår en är tystnaden. Musiken lyser med sin frånvaro. Tv:n på väggen visar visserligen nyheterna, men tystnaden i bakgrunden överröstar dem enkelt.

Två stycken rävar sitter vid varsitt bord i komplett tystnad. Vi beställer ett par öl och får varsin Falcon tappad direkt ur en gyllene kran med en skulpterad falk på, för 36 kronor styck. Ölen är kalla, har gott om kolsyra och smakar som om man bitit sig i tungan riktigt hårt.

Roffes första suck kommer när den ene av gästerna lämnar sin öl,
sin cider och sitt halvfulla shotglas för att vingla ut och röka en cigg.

Vi slår oss ner vid ett bord. Den som sitter med ryggen mot väggen sitter i en furusoffa med nittiogradigt ryggstöd. Som att kröka i en stuga i Sälen, med sämre ergonomi. Och guldtak. Dasset är imponerande rent och tyvärr helt fritt från inspirerande klotter. Roffes första suck kommer när den ene av gästerna lämnar sin öl, sin cider och sitt halvfulla shotglas för att vingla ut och röka en cigg. Vingligheten verkar för övrigt inte bero på alkoholintag.

Ingen av oss trivs i den lätt kamouflerade tystnaden och bestämmer oss snart för att bege oss vidare. TV-apparaten på väggen bjuder oss farväl med ett reportage om Volvo Personvagnar i Uddevalla. Hej då Västnytt.

Betyg: 3,5

Plats: Sjuans
Tid: 19.33

Dags att äta i rent självförsvar. Kycklingburgare för Roffe och chorizo med räksallad för mig. Klockan 19.37 fyrar Roffe av tre stycken suckar på mindre än en minut. Det är tydligen jobbigt att sätta sig ner. Vi suger i oss födan och överlägger vilket vårat nästa mål bör bli.

Plats: Bottles & Chimney
Tid: 19.52

Ren nostalgi. Det är enda skälet till att vi styr våra steg den vägen. Båda två har minnen av att det var ett rätt beklämmande ställe förr i tiden. Döm om vår förvåning när det visar sig ha blivit en indisk restaurang. Det var mer än jag visste och jag bor inte ens fem minuters gångväg bort. Det är med andra ord en väl förborgad hemlighet. Alla människor som öppnar restauranger verkar inte ens bekanta sig med omgivningarna innan de slår till. Få av alla matställen i Vasastan är bättre gömda än Bottles & Chimney. Den ligger pittoreskt belägen bakom Tyska Skolan, vägg i vägg med infarten till ett parkeringshus. Eftersom dess existens säkerligen är okänd hos massorna så är lokalen tom bortsett från oss och personalen. Inga rävar, inga världsmästare och inte en enda Jack Vegas. Hönan och ägget?

Den ligger pittoreskt belägen bakom Tyska Skolan,
vägg i vägg med infarten till ett parkeringshus.

Ölen är Falcon, temperaturen är kall, kolsyran är riklig och kostnaden är 32 kronor per öl. Jag tycker mig känna en lätt blodsmak, medan Roffe påstår att den smakar kall öl. Det ena utesluter visserligen inte det andra. Stället är ljust, rent och välstädat och förtjänar dessutom bonuspoäng för att deras Buddha gör en målgest. Ur högtalarna kommer soundtracket till den indiska filmen Lagaan. Lev och lär. Det finns egentligen inte något nedslående med stället, förutom att vi betvivlar dess livslängd. Den trevliga personalen betraktar oss nämligen som om gäster inte hör till vanligheterna, men det kan också vara något fel på oss. Här kan man helt klart ta sig en öl i fred, helt utan skam. Inte en enda suck förlöstes, vilket givetvis kan bero på att vi faktiskt har fått i oss några stycken. Jag tänker definitivt testa deras mat förutsatt att de finns kvar när lusten smyger sig på.

Betyg: 1

Plats: North American
Tid: 20.17

Inga suckar bor i dessa väggar. Det är kanske inte helt sant, det är ju ändå en sportbar. En och annan bitter tår bör ha fällts av ett och annat bittert fan vars lag just misslyckats. Inredningen domineras av läder, sportrelaterade saker och tv-apparater. Längst in finns ett biljardrum. Vi vet mycket väl att vi inte är värda detta. Vi beställer våra stora stark, betalar 29 kronor var och för det får vi varsin Norrlands serverad i frostade Spendrupsglas. Kylan gör att vi faktiskt inte känner vad ölen smakar. Här finns inga läderansikten, inga rävar, och de enda världsmästarna sitter inramade på väggarna. Musikvalet består av Jamiroquai, Michael Jackson, Boney M och Abba. Det är som om de skräddarsytt soundtracket för oss! Detta är ju ångestdämpning i barform. Vilken fruktansvärd antiklimax efter alla fantastiska inrättningar vi besökt på vår väg hit.

De låter oss till och med spela biljard helt gratis. Med största sannolikhet tack vare våra vackra ansikten. Roffe vinner titanernas kamp med två vunna matcher mot en. Ren tur naturligtvis.

Anteckningarna börjar trängas med små konstverk och blir allt
mer svårtydda. För det mesta står det att vi tagit en till öl.

Suckarna behagar aldrig dyka upp. Hur mycket av det som beror på baren och hur mycket som beror på promillehalten låter jag vara osagt. Klockan 22.12 påstår anteckningarna att Roffe spiller ut en öl, och det känns trovärdigt, för efter det börjar anteckningarna, förutom att de börjar trängas med små konstverk bli allt mer svårtydda. För det mesta står det att vi tagit en till öl, att vi babblat och vilken musik som spelats. Vid tio i tolv upphör kråkfötterna helt, och det gör vi också såvitt jag minns. Med tanke på hur vi lät på diktafoninspelningarna var det inte en sekund för tidigt.

Betyg: 0.

——————————————————

Själva känner vi oss nöjda med vad vi anser vara ett väl utfört uppdrag. Varenda krona av pengarna vi fått oss till skänks spenderades på det de var ämnade för. Det känns i varje fall så dagen efter. Ekot av varenda klunk bor inuti huvudet, men vad gör man inte för underhållningen. Martyrbakfyllan skrämmer inte oss. Sovande barn och kattungar kanske gör det, men inte en välförtjänt baksmälla. Vi har än så länge inte fått några medaljer, men vi är ändå redo att ge oss in i striden igen om plikten skulle kalla.

På morgonen dagen efter kollas bilderna igenom, en och annan suck dras. Därefter lyssnas inspelningarna på diktafonen igenom och suddas prompt ut. Vi har redan alldeles för mycket skriftliga bevis, och ingen ska behöva höra sådant.

Pstq & Roffe

It’s the fifth edition of the festival in Munkedal this year. So apart from the mini-golf fans there is surely someone out there who thinks it’s ok to be invaded by punks over a weekend.

Bobi, owner of the local ICA supermarket:
Personally I think it´s damn fun to have them here. Then of course I know they got some complaints. But of course it´s nice that there are colorful people visiting.

The only bad thing is the littering. They move around in the center so it gets a bit messy. Cans, food leftovers and plastic bags that they think they can throw where they stand. But they are good kids, we never had problems. And i haven´t taken one single punk for shoplifting.

When I came here this morning there were four punks laying outside the store sleeping, i guess they were hungry and wanted to buy food and had no idea what time it was when they went here. Many of them are vegetarians so we bring in a lot of vegetarian stuff to the store that we don´t normally have, like tartex, hummus and tofu. I´m not quite sure what it is but they seem to like it. And we put up a table in the front of the store where they can buy coffee and sandwiches for breakfast.

After our chat, Bobi took some pictures of those colourful consumers. We took his picture and moved towards ”the city center” to find out what the good-voting-people were thinking about all this.

Håkan
– I have never been down in the festival area myself but I have never noticed any trouble. I’m an old punk from Gothenburg myself so I think it´s fun. Actually I was thinking to go down there tonight and check it out a bit. I have grown up with Asta Kask and those bands so that´s the stuff of my youth. I work in the municipality now and when you listen to the people in charge there you notice that they think it´s fun too. It´s a boost for the community.
Morgan
– It´s a bit messy afterwards but it´s always clean again on the Monday after. I don´t know who´s cleaning but someone is.
Håkan
– You see that old people raise their eyebrows when they see the mohawks. Before, the punks were pacifists and now a lot of them are vegetarians so they are no troublemakers. The only fights i heard about is when local kids go down to the festival area and pick fights with the punks. Usually there is alcohol involved.
(Some punks walk by behind us and sing)
Håkan
– Yeah, that´s the spirit. You can´t walk around and be cranky. It´s supposed to be festival mood.

The sun is slowly setting over Munkedal and some hysteric drum echoes in the valley. As we follow the crowd of leather jackets, one question remains about that nearly perfect harmony between anarchists and that peaceful community.

Marlene, one of the festival organizers:
We had some complaints but he only incident today is that the minigolf-club cut the power because there was vandalisation, but that was not us. The minigolf-people are not thrilled that we are here i guess. They probably think it´s too close.

I mean Munkedal has the most swedish democrats (former nazi party that cleaned up) in all of west Sweden so i guess that has an influence. But basically people are positive and the municipality helps with everything. As soon as we have a problem they help out directly. They are a bunch of old men so they think it´s fun that people come and discover their little pearl. They probably think we can give them some kind of branding, that the festival makes Munkedal a bit edgy.

Boken du kommer älska och hata på samma gång.
Det bästa från siten plus en hel del exklusivt material som inte tidigare publicerats. 

Mega Laser Vol.1
Limiterad upplaga på 500 ex.
Numrerade
200 sidor
400×500 mm
—————
99:-
Frakt tillkommer.
—————
Skicka ett mail där det står “MEGA LASER VOL.1” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

Plötsligt stannar musiken. Han lyfter upp hatten och man får se hans pliriga blick. Han pekar på två tjejer och gör en kom hit-rörelse med fingret. Tjejerna fnittrar. Musiken går igång igen, han tar sig i skrevet och fixerar tjejerna med blicken. De fnittrar ännu mer och tar kort med sina mobiler.

– Jag får jättemycket tjejer, säger Konstantin Valentin, som Göteborgs egen Michael Jackson egentligen heter. De brukar ringa mig mitt i natten och fråga om jag vill komma och festa. De vill festa som fan! Men jag vill inte. Jag måste fokusera på min dans.

Familjen Valentin kom till Sverige från Rumänien när Konstantin fortfarande var barn. När han var tolv år gammal såg han en video med Michael Jackson och sen dess har han varit fast.

– Jag började dansa med en kompis men han var inte så bra. Så jag visade honom hur jag dansade och han bara wow, är det på riktigt eller skojar du?

Konstantin har tränat på sin Michael Jackson-dans i fem år. I stort sett varje dag dansar han på olika platser i Göteborg, från elva på morgonen till åtta-nio på kvällen. När det är fint väder brukar han vara runt Brunnsparken men om det regnar håller han till inne i Nordstan. Under en dag tjänar han mellan 300 och 500 kronor. Men nuförtiden tränar han inte så mycket.

– Jag behöver inte träna mer. Jag kan Michael Jackson, jag kan breakdance, samba, cha-cha, beatbox, spela gitarr, sjunga. Jag är professionell. Jag har lärt mig allt själv, från tv. Jag kan dansa som en robot, jag kan allting.

Hur kändes det när Michael Jackson dog?
– Mitt hjärta dog. Det kändes så. Jag gråter fortfarande inuti men inte på riktigt. Mitt hjärta är krossat. Men så tänkte jag att nu är det min tur, nu ska jag bli Michael Jackson två, säger han och skrattar.

Under tiden vi sitter och pratar kommer en kille i hästsvans och joggingbyxor fram och frågar om han kan hyra Konstantin som underhållare på sin brors fest. De byter nummer.

– Jag kan bli någonting stort. Jag tror jag ska bli någonting stort. Jag har skitmycket chans. För jag gillar att dansa och jag dansar fint. Folk brukar komma fram och säga att jag är bättre än MJ. Jag dansar från hela mitt hjärta, säger Konstantin.

So you do it for the girls then?
Well, not really. You know kinda sorta but just to trip out. We always kinda had that type of vibe and we always had that subject matter pretty much from the beginning. It´s kind of what people expect when they listen to our music. But thats´s not all. There are other more serious songs as well.

A lot of your lyrics is about weed and women. Is that the most important things in your life?
Nah, it´s just some of the things that we do most of (laughing). It´s not the most important thing and it´s not the…(Forgets what he was tryin to say)
It´s much more than a high, it´s something different. The weed it´s just there during the time. It´s like a footballplayer and his equipment, yaknowwhatimsayin (laughs). He won’t play football without his equipment.

When did you start smoking weed?
I guess when i was around like thirteen maybe.

Do you remember the first time?
Yeah kinda, kinda.

What were you doing?
Well, my homeboys, umm a dude named Boomer and his brother Tony, they smoked. I used to fuck with them, you know like; -stop all this smoking man, that shit aint good for you maaan! (Making a funny annoying voice).
And they be like;
-Aww, you don´t know what you talk about man. 
I was playing sports at the time and i was like; -you wont be able to run, you run slow and you won´t be able to play basketball, you won´t be able to do nuthin!
And he be like;
- ”Nigga, i can beat you runnin”.
I was like; -you crazy, come on let´s go!
Man, he was just swisssh (imitating flashing sound). I was ahead of him a little bit and he just passed me. I was like; -oh shit, man let me hit that!!! (Both laughing)

Did you feel like you got hooked on weed that day?
Nah. I never been hooked. I been smoking for 25 years and i ain’t been hooked! (bursts into laughter). Nah, it`s some sort of a medicine almost yaknow?
It can serve as a medicine, it can serve as clothing, it can serve as a lot of different things you know? Weed is not a ”quote on quote ” drug yaknowwhatimsaying?
It´s a controlled substance that ”they” (The goverment) control. They are not able to tax it so it´s hard to legalize it.

Do you have any bad experiences smoking weed? Like paranoia?
Ummm, not really. In highschool i always thought;
-I know they know i´m high. I wonder if they can smell it? I spray some of this shit on it.
Do they see my red eyes?
I always used to put visine in my eyes. But other than that nah! (both laughing)