Hela garderoben är fylld av en prunkande planta med decimeterstora buds, som inom kort skall få möjlighet att nyttjas. Ovanför sprider starka lampor sin värme och ljus över växten och ett större rör hjälper till med ventilationen.
– Det är bara en vecka kvar nu, det ska bli gött med lite supply, jag hatar att hassla weed. Det är så jävla tråkigt och dyrt, säger Patrik lystet och blickar ömt ner på sin skapelse, likt en far vars bebis just lärt sig gå.

Patrik är i trettioårsåldern, välklädd och vältränad, kanske rentutav på gränsen till proper. Han arbetar med drift av IT och mailsystem, ett avancerat jobb som slukar mycket av hans tid.
– Ibland har det varit askomplexa jobbuppgifter. Problem som man bara inte fattar vad det beror på, men som jag har löst när jag rökt. Tillslut trillar poletten ner när man sitter hemma och filosoferar och kan slappna av. Sen har jag kommit tillbaks till jobbet på måndagen och bara, vi gör så här gubbar. Till och med cheferna har undrat, hur fan kom du på det där? Skit i det, problem solved.

När började du röka?
– Det var faktiskt på ett sånt där LAN-party i tonåren. Idag röker jag bara någon gång i veckan och låter det aldrig gå ut över träning eller jobb. Det är något som är viktigt för mig att sköta. Vad man än tycker om att göra så njuter man inte om man gör det för mycket. Käkar man det bästa man vet varje lunch så blir det ju tråkigt tillslut. Man får ha psyket att inte låta någonting i sitt liv gå överstyr. Men jag har nog aldrig haft den där missbrukardelen i mig, utan jobbet och familj går först.

Kan du berätta om din första odling?
– Jag fick tag på frön ur nån jävla bag of weed och tänkte jag vill kunna fixa det här själv, det kan inte vara så svårt. Så jag och en polare gick ut i skogen och satte en planta och den växte till sig. Vi planterade ut den i slutet på april och i augusti hade den växt en och en halv meter. Så då tänkte vi, mot slutet på oktober borde den vara klar. Så kom vi ut och såg att det hade varit en jävla massa fina buds. Men så var det massa rådjursspår omkring. De hade länsat allting, rätt segt.

Patriks första möte med inomhusodlandet skedde i föräldrahemmet. Även detta tycktes till en början lovande. Men att hålla starka lampor och starka dofter dolda kan ju vara rätt svårt. Hans pappa upptäckte snart vad som var i görningen i pojkrummet:
– Han bara, jag har inget emot att du odlar, men du kanske skulle tänka lite på ventilation också, det är nog inte så bra att ha fyrahundra watt i en garderob utan ventilation. Så jag la ner den också. Men sen när man flyttade hemifrån så kunde man köra mer obehindrat. Och jag har kört relativt stadigt sedan dess.

Trots att han ofta fått frågan om att hjälpa till i större skala har han har aldrig nappat, aldrig sålt, utan bara gett bort till polare och för att täcka sitt egna bruk:
– Jag vill inte orsaka några problem eller delta i drogmarknaden utan bara sitta hemma och lyssna på musik och röka lite utan att betala överpris.

Vad har du för tips till någon som vill börja odla?
– Om man är teknisk nörd som jag så bör man hålla ett öga på branchen, det sker till exempel mycket just nu inom LED-lampor. Vilket är grymt för då behöver man inte tänka lika mycket på ventilation och fläktar och sånt där.

Så du får bejaka ditt tekniska intresse inom odlandet?

– Ja vi är en massa gamla datanördar som bara älskar tech, och som ringer varandra och ba, fan nu har det kommit nya grejer. Det är spännande med allt som man kan hitta som optimerar och tweakar så man får ut mera av sin odling. Men sen får man ju dra en gräns någonstans också. Men just nu är vi fyra-fem pärs som har någon slags odlarförening, så byter vi sorter med varandra.

Varför är gräs olagligt?

– Historiskt sätt så är det så mycket prestige i att man lyckats skapa ordet knark och att alkohol inte är med i det facket. Så det är väldigt svårt för någon beslutsfattare att erkänna, fan vi gjorde fel. Man lever så mycket på sina röster och som politiker kanske man har offrat hela sitt liv på för att få den position man har. Så då vill man väl inte riskera att hamna i det där pundarfacket. Men samtidigt känner man, fan ge upp det här war on drugs för det funkar inte. Det blir bara tunga druglords som tjänar massa pengar. Vilket känns väldigt fel när all vetenskap vad gäller cannabis pekar på att det inte är en brådkdel  så farligt som alkohol. Jag har till exempel aldrig sett ett bråk i Amsterdam. Till skillnad från Avenyn en lördagkväll, det är ju en jävla warzone.

Vad tror du skulle hända då om det blev lagligt imorgon?


– Fler hade säkert provat men jag tror inte fler hade konverterat och att det skulle bli procentuellt fler cannabisanvändare. Men det vore ju positivt om samhället kunde informera om nackdelar och faror istället för att fängsla ungdomar. Sverige är dessutom en av få stater i världen där man får göra kontroll på din kropp och kan fängsla dig på grund av bruket. Det är helt sjukt egentligen, fattas bara att de ska kontrollera så att inte ens tankar är fel. 

Hur ser din framtidsvision ut?
– Det skulle vara extremt chill att kuna odla ifred som att man gör sitt hemmavin. Och att det inte skulle vara något konstigt med det. Jag hoppas att den scenen växer så att det blir mer legitimt. Och att samhället ser att det funkar. Jag sköter mitt jobb, har inga missbrukarproblem, jag är bara en snubbe som just so happen to love weed.

Öhh duh! Patrik heter ju så klart egentligen något annat. 

—————-

I Mega Laser Vol.2 följer vi skörden av Patriks skötebarn i ett riktigt najs fotoreportage. Håll ut! Bilderna är tagna av Johan Johansson, kolla hans grejer här!

Minuter senare glider vi genom nattens Hurghada. Allting bara flimrar förbi. Barnen tigger om mat från hummerröda svenskar, vuxna säljer äkta diamatringar för 20 dollar. Efter en halvtimma blir vi stoppade av tre herrar med k-pistar. De vill se körkortet och kolla om taxametern är på. Vi kör in och parkerar några hundra meter bakom bommen och stiger ur. Neonskyltar över våra huvuden och flera vakter till höger och vänster. Vi går in till den kanske sunkigaste lokalen jag har besökt i hela mitt liv. Rött ljus överallt och lukten av marijuana blandat med svett. Två våningar ovanför sitter tjocka män med stånd och glor på scenen. Tre dansöser flänger runt i åtsittande bikinis med tingeltangel. De dansar magdans, sjunger och samlar in pengar från golvet. Som efter ett schema. Man väntar bara på att de ska plocka fram stämpelkortet och klocka tiden.

Hassan, jag och min bror sätter oss vid ett bord i hörnet. Efter fem minuter kommer en ung kvinna med tre spliffar på ett fat och placerar det mitt framför näsan på oss. Hassan börjar röka och i den stunden blir han filosofisk, så filosofisk man kan bli när man röker och ska berätta något på dålig engelska.
– You know guys, you’re not like other tourists. You want to see the real Hurghada, säger Hassan och kisar mot oss.

Vi nickar och ler och kollar på den avskyvärda showen. Det är liveband på scenen bakom stripporna. En stor man med en fet mustasch sjunger rakt in i mikrofonen så det distar ur högtalarna. Allting är på arabiska och vi har inte en aning om vad som händer. En av kvinnorna, hon med de stora brösten, tar klivet ut mot publiken och börjar gnida sitt könsorgan mot en av de äldre herrarna. Han sitter där, skrattar och njuter av kvinnan som försök att kåta upp honom. Och det funkar. Han ger henne några hundringar och viskar något i hennes öra. Då frågar jag Hassan vad det är frågan om.
– You know, you can buy women here. They will go home with you and fuck you, säger han och ler.

Inget av det här stämmer med vad vi har läst i svenska tidningar. Muslimska kvinnor får inte röra andra män, de får inte ha sex med andra män och de får definitivt inte sälja sex.

När Hassan blivit lite klarare i skallen förklarar han att det är så det funkar om man inte gillar sin make. Ta till exempel en kvinna som vill skilja sig från sin man. Plötsligt hamnar hon i den fetaste utanförskapen någonsin. Glöm försäkringskassan och försörjningsstöd. När du har att göra med din make, hans, din egen och förmodligen alla andra familjer som är fientligt inställda till dig så står du helt själv och utblottad för livet. Trots att kvinnorna inte är äldre än 25 år är deras framtid inte direkt ljus ut. Prostutition och strippklubbar blir helt enkelt den enda vägen till inkomst. Det finns bokstavligen inga andra sätt att försörja sig på.

Hassan tar till orda igen, men den här gången av mer konkret natur.
– Hey guys, give me 200 punds.
– Varför? Frågar vi. Han säger att det kostar att vara här. Jag langar över pengarna och ser dem försvinna i den storbystade kvinnans behå. Hassan vänder sig då mot oss, skrattar föraktfullt och med ett svinigt leende påpekar än en gång:
– I’m a baaad muslim.

Han ville mötas på brunnsparken i Göteborg. När jag kom dit så var Lasse sjukt nervös. han var blek och svettig, förklarade att han tyckte att det var ett dåligt ställe att träffas på och tittade sig nervöst omkring. Tydligen var Lasse ganska ny på det här med knarklangning, då han verkligen insisterade på att vi skulle byta grejer med hjälp av en hemlig handskakning. Detta var tydligen väldigt viktigt för honom och det gick inte att göra på något annat sätt. Jag gav honom 200 kronor och han skickade diskret över två (!) tändsticksaskar med varsin brun bit i.

 "En polare blev så galet torr i munnen att han drack
vatten från en vattenpöl"

När dessa saker väl skulle rökas, så skedde det i ett soprum vid Mariaplan i Majorna. Vi var ett gäng förväntansfulla 14-åringar som skulle prova. Oerfarna som vi var så smulade vi ner båda grammen i en stort stopp i en sådan där klassisk gul majspipa som alla kiosker sålde back in the days. Pipan skickades runt. Som vanligt så kände vissa ingenting, andra blev illamående, några började garva. En polare blev så galet torr i munnen att han drack vatten från en vattenpöl. Av resten av kvällen minns jag mycket fniss, rädsla för att polisen skulle stanna oss och en helt magisk smakupplevelse vad gällde lösgodis.

”Andreas”

Amfetamin och en cykel
Jag och en kompis hade av någon anledning träffat en hemlös personer som bodde i tält under en bro. Han samlade bland annat på cykeldelar och föredrog amfetamin framför alla andra droger, inte så oväntat kanske.

Jag var 23 år och hade aldrig testat. Så när han förberedde sin kvällspanna frågade jag hur det var. Han skrockade åt mig och sa att jag kunde få testa. Jag sa att jag inte ville ta en spruta så han gav mig en påse som innehöll ett gram med gul-vitt kletigt pulver. Han hackade upp en lina åt mig och min kompis på ett repigt cd-omslag. Vi drog i oss pulvret och dröjde kvar vid hans tältstad ett tag. Det började mörkna så vi bestämde oss för att åka hem. Min kompis tog vagnen, jag tog min cykel för att bege mig hem.

Jag hade ännu inte känt av någonting av amfetaminet, men när jag började trampa pedalerna kändes det med ens väldigt tillfredsställande.

Istället för att cykla hem bestämde jag mig för att cykla till min kompis som precis hade hoppat på vagnen. Han bodde på andra sidan av staden, över ett gigantiskt berg. Tanken av att behöva cykla så långt gjorde mig oväntat lycklig. Jag bestämde mig för att ta alla branta backar sittandes på min damcykel utan växlar.

"Jag minns att jag smög hem till min lägenhet utan att väcka några
 av mina rumskamrater. Lade batteriet på laddning, städade mitt
rum, försökte sova, tittade på delar av en film, sorterade strumpor"

Väl framme hos min kompis fiskade jag upp påsen med pulvret ur myntfickan, min polare ville inte ha någonting så jag tog båda linorna jag hastigt lagt fram. Jag minns inte riktigt hur länge jag stannade där eller vad vi pratade om. Jag minns bara att jag helt plötsligt satt på cykeln igen och att det var kolsvart ute. Jag minns också att jag lyssnade på house-musik på min minidisc. Jag minns att batteriet tog slut och att jag försökte ladda batteriet genom att värma det i mina händer.

Jag minns att jag smög hem till min lägenhet utan att väcka några av mina rumskamrater. Lade batteriet på laddning, städade mitt rum, försökte sova, tittade på delar av en film, sorterade strumpor.

På cykeln igen nu i ett Slottskogen som började gry.

Jag satte mig på en bänk och såg hur hela staden började vakna, det var nästan en religiös känsla. Efter ett tag började jag nyktra till. Ingen hade berättat för mig att amfetamin pilskar upp en. Så när jag satte mig på cykeln igen bestämde jag mig för att köra hem till min flickvän. Jag öppnade hennes dörr med min nyckel och jag såg hur våren lös in genom persiennerna.

Jag smög in i badrummet, min spegelbild var sorglig. Stora pupiller, spända käkmuskler, genomskinlig fet hy, blåa ringar som nästan hade gått varvet runt ögonen. Jag smög ner under hennes tjock duntäcket och kramade henne. Hon sköt bort mig och jag hamnade i en patetisk fosterställning. Kallsvettandes. Efter någon timma vaknade hon, jag låg fortfarande och kramade om mig själv.

Ovetandes om mina nattliga äventyr satte hon sig upp i sängen och stirrade rakt fram.
Hon sa att vi måste prata och att det här inte funkade längre. Jag hade aldrig tidigare mått så dåligt, jag kände mig ihålig, uttorkad och förlamad. I detta tillstånd gjorde alltså min flickvän slut med mig.

Jag minns att jag satte mig på cykeln. Min lårmuskler värkte, jag trampade långsamt den långa vägen hem. Jag minns att jag gjorde en Ceasarsallad med tårfyllda ögon och bestämde mig för att inte testa amfetamin igen.

”Johan”

Svamp i Christiania
På slutet av nittiotalet gjorde jag och mina vänner stadiga resor till Köpenhamn. Min mamma var aningen förbryllad över detta oerhörda intresse för vårt sydliga grannland som plötsligt infunnit sig i tonårssonens liv. Men  inga närmare frågor ställdes i alla fall. Det var ju självklart inte det danska gemytet som lockade. Utan skandinaviens utan tvekan märkligaste företeelse – Christiania. Ett paradis för den unge flummaren.

På en av dessa resor åkte jag tillsammans med Reza och Abdi. Vi skulle vara borta över en helg och hade inte löst något boende på hemmaplan. Direkt när vi klev av tåget på centralstation sprang vi till närmaste turistinformation där Reza på världens sämsta engelska frågade om vägen till horgatan och bussen till Christiania.”

Vi hade faktiskt inga planer på prostituerade utan hade hört att det fanns billiga hotell på just denna gata. Jag minns inte vad den skärrade turistinformatören svarade. Vi hittade efter ett par timmar i alla fall boende i rätt prisklass. Stuvade in våra prylar och drog mot Christiania.

Strax strosade vi bland stånden och slog oss ner på något kafé med våra olika inköp, jamaikanskt gräs, indiskt charas och allt vad det hette. Efter första jointen kunde man såklart rökt Prebens hemodlade för  halva priset, och ändå fått samma effekt, men det förstod vi inte då. Frasen att kasta pärlor åt svin har aldrig varit mer träffande. Vi vandrade vidare i lugnare tempo och plötsligt hittade Abdi ett stånd där de sålde magic mushrooms. Ingen av oss hade testat det tidigare och vi började dividera huruvida det vore en bra idé att köra svamp. Då vi var tonårsgrabbar stod det såklart inom kort tydligt att ingen vågade banga och vi köpte på tok för mycket för ett gäng nybörjare.

"Mina tankar manifesterades i form av reklamskyltar.
Tillexempel: jag ska ta en cigg, syntes som en stor
billboard inför mitt sinne. Allt var superflummigt"

Vi visste inte hur mycket man skulle ta men började i alla fall tugga i oss av denna oerhört illasmakande torkade lilla sak. Satte oss och tog en öl och inväntade effekten. Reza hade påsen och efter någon halvtimme såg jag Reza sitta och tjuväta på svampen. Vi andra undrade va fan han höll på med varpå han liksom flöt ner på golvet och fnittrade konstigt. Det stod då klart för mig och Abdi att vi behövde äta mer för att komma i fas med Reza. Vi tryckte i oss lite mer och märkte samtidigt att folk kollade snett på oss. Vi drog oss mot den lilla sjön bakom Pusher Street och där började även jag känna av effekten. Färgerna blev mer påtagliga, blommor pulserade och jag började få väldigt märkliga tankar. De manifesterades i form av reklamskyltar. Tillexempel: jag ska ta en cigg, syntes som en stor billboard inför mitt sinne. Allt var superflummigt. Dessutom fnittrade vi extremt mycket åt oväsentligheter och betedde oss exakt som ett gäng svenskar i Christiania som tagit svamp för första gången. Denna insikt fick oss att dra oss mot vårt hotell för att tagga ner en aning.

Promenaden genom Köpenhamn var det sjukaste någonsin. De danska fraserna som drog förbi oss lät som något slags utomjordiskt språk och ekade i huvudet. Någon kom på den briljanta idén att gå på pizzabuffé.  Ingen av oss kunde förstå dansken i kassan och han blev irriterad på oss. Vilket gjorde mig jätteledsen. Pizzan bara växte i munnen och vi gav oss av efter en halv slice var.

Vid det här läget hade Reza fått för sig att jag hette Plattfisk, och skrek och skrattade, skrek och skrattade. Hej Plattfisk. Plattfisk, ska vi dra till hotellet osv.  Allting började kännas obehagligt och då vi stod utanför Centralstationen i rusnigstid började allt snurra. Som ett blodtrycksfall som blev starkare och starkare.  Allting blev svart och jag ramlade ihop. Jag hade enligt mina vänner varit utslagen i någon minut i kraftiga epileptiska spasmer. När jag kvicknade till var de extremt nojjiga och ledde mig tillbaks till hotellet. Det var första och sista gången jag testade svamp.

”Peter”

Örtpiller – It´s only herbal
Vi var 17 år, jag och min bästis E. Vi hade sommarlov, röda converse, oroliga föräldrar och varsitt interrail-kort. Och en gammal europakarta som E:s mamma hade haft när hon tågluffade på 70-talet. Med en påse kanelsnäckor satt vi på tåget som skulle ta oss från Malmö och ner till Amsterdam dit vår klasskompis M hade flyttat för att bli fotbollsproffs. Vi visste inte särskilt mycket om Amsterdam mer än att där fanns ett Anne Frank-museum. M visste inte heller särskilt mycket om Amsterdam eftersom han tillbringade större delen av sin dag på en fotbollsplan och resten på holländska SFI.

Jag och E var alltså ensamma i Amsterdam. Vi köpte glass och hittade ett mysigt torg att hänga på. Efter en stund kom det fram en kille med platåskor och en lagom skabbig hund som han höll i ett rep. Han tipsade om ett område som skulle vara kul. Eftersom det var typ tre kilometer kö till Anne Frank-muséet gick vi till det kuliga kvarteret. Vi hittade en affär som sålde sneakers och kollade lite i den. I affären stod en automat, typ som en godisautomat. Vi la i några euro och ut ploppade en liten boll med två röda piller i.

"När vi vaknade nästa morgon var det första jag sa till E:
VI MÅSTE HA MER ÖRTPILLER"

Vi frågade expediten om det var knark (is this drugs?) och han sa att nej minsann det är bara örter (it´s only herbal). Belåtna med det svaret begav vi oss till en bar för att möta upp M. På instruktionslappen till örtpillren stod det att man skulle hälla ut innehållet och blanda med vätska. Sagt och gjort, vi beställde varsin öl, öppnade pillren och försökte blanda det bruna pulvret i ölen. Det gick sådär. Det var liksom inte vattenlösligt utan lade sig mest på ytan. Vi drack i alla fall, med förhoppningen om att vi skulle bli pigga och örtiga. Och om vi blev! Jag minns inte jättemycket mer av den där kvällen, men när vi vaknade nästa morgon var det första jag sa till E: VI MÅSTE HA MER ÖRTPILLER. Hon var lite tveksam, anade kanske att det inte var only herbal. Jag valde att tänka bort eventuella misstankar.

Den dagen finkammade vi Amsterdam – the dodgy end, tills vi hittade örtpiller i storpack och resten av semestern gick i hyperaktivitetens tecken. Jag minns särskilt ett tillfälle då E låg på ett badrumsgolv på ett hostel någonstans i södra Frankrike och sjöng en sång på danska om att ”det bevaeger seg” (det rör sig). Först långt efteråt när jag beskrev örtupplevelsen för en i knarkets värld något mer bevandrad person, fick jag höra att det troligtvis var något slags amfetamin vi hade tagit. Och ännu senare fick jag höra att amfetamin var samma sak som tjack och speed och att det var en äcklig sunkdrog. Jag har aldrig knarkat efter Amsterdam och kommer förmodligen aldrig att göra det heller, men örtpillren kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

”Anna”

Ecstasy och kemiska känslorus
För över tio år sen, några månader innan jag skulle ta studenten, testade jag för första gången drogen Ecstasy. Det var oundvikligt. ”E” hade spridit sig i bekantskapskretsen och jag var vansinnigt nyfiken efter allt jag hört om det magiska pillret.

Så, en fredagskväll i mars när snön fortfarande ligger tung på marken, hoppar jag på spårvagnen vid Mariaplan. Albin vinkar till mig från sin plats längst bak i sista vagnen. Med ett nöjt flin på läpparna berättar han att han redan slängt i sig en E. Han räcker mig en tändsticksask. I den ligger två små gulvita tabletter med Stålmannens emblem på.
– Dubbla Superman, jag fick dem för 100 spänn styck”, viskar Albin i mitt öra.

Han säger att jag ska tugga i mig en, eftersom det ”går snabbare då”. Jag gör som han säger. Den kemiska smaken sprids i min gom och bitar av tabletten fastnar i mina tänder. Jag slår undan de reflexmässiga kväljningarna, undviker att spy och istället börjar mina tankar snurra. Jag känner mig förväntansfull, spänd och lite skakis. Jag vet ju att det är en tung, kemisk drog jag precis slängt i mig. Onaturligt framställd, säkert i något smutsigt laboratorium på den polska landsbygden, tänker jag. Jag blir avbruten av Albin som säger att vi ska hoppa av spårvagnen. Vi är framme vid Järntorget och bestämmer oss för att gå till La Coupole. Ett ölhak av den sämre sorten, där våra falska id-kort, också av den sämre sorten, fungerar utmärkt.

"Andra gången den här kvällen strilar smaken av smuts och
polsk mylla ner i min strupe. Jag träffar en ful tjej som
ger mig kemiska orgasmer bara hon stryker min hårbotten"

Inne på krogen slår vi oss ned vid ett hörnbord och väntar, ännu inga känningar. Jag sitter hela tiden och guppar upp och ned med benen, inte för att eurotechnon som spelas faller mig i smaken utan för att jag har hört att drogen ska hitta ut i blodomloppet snabbare på det viset. Och efter en stund börjar något att hända. Jag blir varm i huvudet, får lock för öronen och alla ljud surrar behagligt i trumhinnorna. Albin, och det okända sällskapet vid bordet bredvid, är mina bästa vänner. Vid närmare eftertanke älskar jag alla på hela stället! Efter en stund dansar jag svettig till E-Type och Ace of Base, har ett långt snack om känslor med en dyngrak lumparkille från Boden. Jag ger honom en spontankram, bara för att visa att det inte är så lätt det där med känslor, men att jag förstår honom. Kramen får motvänd effekt och han försöker ge mig en käftsmäll. Jag räddas ur situationen av Albin som drar in mig på toa.

– Sluta böga dig och chilla istället. Nu delar vi på den sista bokstaven, väser Albin med stela käkar och pupiller som dasslock.

Sagt och gjort, andra gången den här kvällen strilar smaken av smuts och polsk mylla ner i min strupe. Jag träffar en ful tjej som ger mig kemiska orgasmer bara hon stryker min hårbotten med sina naglar. Just då älskar jag henne, jag älskar Albin och framförallt älskar jag Ecstasy. Kvällen slutar med efterfest i skydd av neddragna persienner. Vi dricker vatten, kedjeröker cigaretter och tuggar sönder våra kinder.

Våren och sommaren tar vid och jag käkar E så ofta jag kan. Påtänd som en lärka tar jag studenten och sommaren som följer blir ett enda långt tandagnissel på diverse klubbar och festivaler. Mot slutet av den ljusa årstiden inser jag att jag måste sluta med min ovana. Hösten som följer blir den mörkaste i mitt liv.

”Mathias”

Isolering utan vatten och bröd
Nästa dag blir de presenterade för sina 50 cellkamrater. De får lära sig att den som bestämmer i deras korridor heter Mowain. Han kommer från Dubai och är både kort och satt. Nummer två i hierarkin är Saad, även han från Dubai, han sitter i häktet på grund av att han ertappats med två valiumtabletter. De båda männens kroppar kläds av kaftaner. Deras skinn pryds av djupa ärr och cigarettmärken som vittnar om deras ”styrka och manlighet”.

Araberna betraktar Jason och Martin som en flock lejon. Men Henry är förvånad över hur vänligt Martin och Jason ändå behandlas av araberna, vanligtvis är de mycket mer dominanta mot nykomlingar. De tre engelsmännen kallas upp till förhör igen. Martin skrattar bara som svar åt frågorna de ställer till honom. På grund av den attityden sätts han i isolering. Efter ett par timmar känns det som om hans urinblåsa kommer att explodera. Han skriker att han fan måste gå på toa. Men ingen svarar på hans rop. Efter ytterligare en timma kan han inte hålla sig längre. Han måste uträtta sina behov i ett hörn. Han får varken mat eller vatten under de kommande 20 timmarna, men Chiello lyckas muta någon som smugglar in en lapp under dörren till isoleringscellen.

På lappen står det: Sebastian. Rysk man. Promotionkreditkort. Använder korten i skattesyfte. Martin, Jason och Chiello har nu samma story. Ännu något oklar, men de har en story. Senare samma dag förs de till åklagaren. Martin förs in till ett pampigt rum och åklagaren erbjuder Martin att slå sig ner. Han bjuds på kakor och te. Bakom åklagaren syns Dubais skyline genom ett enormt panoramafönster. Martin kan se de sju skyskraporna han fortfarande är incheckad på. Hur fan hamnade jag här, tänker han.

Åklagaren lägger fram bevisen som är en del kvitton, ett par pass och flera kreditkort som uppenbarligen är förfalskade. Han uppmanar Martin att svara ärligt om han någonsin vill komma från Dubai.

”I plead the fifth och kräver en advokat genom den brittiska ambassaden”
säger Martin kaxigt.

Åklagaren exploderar och skriker att den brittiska ambassaden inte har rätt att lägga sig i detta. Om Martin inte börjar svara på hans frågor så garanterar åklagaren att Martin åtminstone kommer att spendera ett år i häktet innan rättegång. Martin tar hotet på allvar och berättar storyn.

Han heter inte Jamie Wellington, utan Martin Jenkins. Han är en stackars fattig engelsman med fru och två utsvultna barn. Han och hans två vänner som också är fattiga, fick ett erbjudande om att åka till Dubai av Sebastian, en rysk affärsman i London. Sebastian hade sagt att de kunde spendera pengar via kreditkort. På något skattemässigt sätt kunde Sebastian spendera pengar i Dubai. Han ville att de tre skulle ta med guld och smycket tillbaka till honom. Ingen av de tre engelsmännen visste att korten var förfalskade. Det är Sebastian som är skurken.

Åklagaren ser nöjd ut med storyn. In kallas Jason som även han drar samma story.
Åklagaren köper deras historia och säger att de i alla fall kommer att få sitta tre månader i fängelse.
Martin blir förskräckt, tre månader i fängelse känns som en evighet.
De förs ut till väntrummet och Chiello kallas in.
Efter en halvtimma kallas Martin in igen för att skriva under sitt erkännande.

Martin leds in av en polis. I dörröppningen möter de Chiello som i sina handfängslade händer håller påsen med bevis som tidigare låg på bordet framför åklagaren.

Polisen fokuserar på Martin och ser inte vad Chiello håller i sina händer. När åklagaren vänt sig om för att se ut över skylinen har Chiello hastigt ställt sig upp och plockat åt sig påsen med bevis. Efter att Martin skrivit på de sista handlingarna förs de tre tillbaka ut till en jeep som står och väntar på dem. Chiello bär helt synligt med sig den genomskinliga ziplock-påsen med bevis. Konstigt nog reagerar ingen av de två poliserna som eskorterar dem på vad Chiello bär med sig.

Åklagaren hade lovat att de skulle få äta om de svarade ärligt på hans frågor så jeepen stannar vid ett gatukök. De beställer sju kycklingkebaber som de snabbt trycker i sig i baksätet av bilen. Chiello stoppar beviset i skräppåsen. Martin viskar till Chiello och frågar vad fan han håller på med. Chiello säger ingenting och tittar rakt fram. När de kommer till polisstationen håller Chiello påsen med skräp och bevis i sina händer. Precis innan de skall gå in genom dörren till polisstationen skriker en av poliserna.
”Jalla jalla. Vad har du i händerna!?”
”Det är skräpet från kebaberna”, svarar Chiello.
”Men släng det i papperskorgen då”, säger polisen och öppnar locket till soptunnan som står utanför dörren. Chiello släpper ner påsen och de tre går tillbaka till häktet.

”Smell very good”
De hamnar i den största häktesförvaringen med över 100 fångar. Alla har hört om de tre engelsmännen och är nyfikna på att höra hur det gått.
”Det gick utmärkt, nu kan de inte göra någonting”, säger Martin och sträcker upp armarna i en segergest.De tre får ryggdunk och stämningen i den annars tuffaste häktesförvaringen blir festlig. Ett par av fångarna plockar fram skurhinkarna och vänder på dem. De börjar trumma. En arabisk rytm jamas fram och fångarna börjar röra sig till takten. Tillslut firar hela korridoren att de tre engelsmännen kommer att bli frigivna. Alla dansar och sjunger sig hesa. Men den festliga stämningen varar inte så länge. En vakt beordrar Martin och Jason att komma ut. Återigen blir de ivägkörda i en jeep.

Nej, tänker Martin när jeepen bromsar in framför deras sexstjärniga hotell. Samma hotell som de haft som utgångspunkt.

Inne i rummet ligger drivor av kläder, cd-skivor,
shoppingkassar, skokartonger och elartiklar. I kassaskåpet
finner poliserna smycken för över 70 000 pund.

Med handfängsel eskorteras de in av poliserna i foajén. Där står åklagaren och väntar på dem. Den fjärde engelsmannen har fått nys om att hans kumpaner åkt fast och har redan hunnit lämna hotellet i smyg. Det första rummet som de besöker är Jasons och Chiellos. Inne i rummet ligger drivor av kläder, cd-skivor, shoppingkassar, skokartonger och elartiklar. I kassaskåpet finner poliserna smycken för över 70 000 pund. En av de unga polismännen som är med går fram till sängen. Jason och Martin fryser till is. På sängen ligger nämligen en strumpa med deras resterande kreditkort – över 40 stycken. Polisen tar upp strumpan. Men han lägger tillbaka den på sängen när han ser en flaska med aftershave.

Han tar av locket och sprutar ut parfym på sin hals och sina handleder. Han skrattar och säger.
”Smell very good. Very, very good”, på sin dåliga engelska.
Martin tackar gud för att de tagit med sådana hjärndöda poliser till hotellet. Men åklagaren har hittat en fotokopia av ett pass. På bilden syns en man med brunt skinn som han känner igen.
”Aha! Jag visste att det var något skumt med honom”, säger åklagaren när han ser att det är Chiello”.
Fram tills nu var Chiello bara anhållen för att han synts tillsammans med de två och för att han pratat för mycket.
I Martins rum hittar de smycken och 4 000 pund i kontanter. Pengarna får Martin behålla.
”Glöm tre månader, jag ser till så att ni får sitta sju år”, säger åklagaren när de lämnar rummet.

Med kängan mot adamsäpplet
Väl i häktet igen lugnar Chiello de två andra. I och med att han lyckades slänga alla de kvitton och de identiteter som låg i påsen med bevis kommer de inte kunna bevisa att det är de tre som köpt de där grejerna som hittades på deras rum.

I häktet börjar Martin känna sig svag. Han har fått något sorts utslag på huden och han känner sig uttorkad. Både han och Jason har tröttnat på att sitta och vänta. Den fjärde dagen bestämmer de sig för att föra lite väsen. De slår på gallret och skriker att de vill träffa någon från ambassaden. De håller på hela dagen utan resultat. Nästa dag börjar de ropa igen. Polischefen med det stora vita skägget får nog och sliter ut dem. De förs till ett förhörsrum. Jason förs in först. Efter en kvart släpas han ut, medvetslös och totalt sönderslagen. Martin knuffas in. Två vakter knuffar ner honom på golvet. En känga placeras mot adamsäpplet. En spark i magen, kängan trycker till, det blir svart.

Efteråt gör polischefen en deal med Martin i och med att han inte vill bli anmäld för misshandeln. De tre engelsmännen får sitta tillsammans i den första korridoren de blev satta i, den med endast 50 fångar i.

Månaderna går. De tre finner sin plats i häkteskorridoren, men samtidigt blir Martin allt svagare. En dag svimmar han och slår upp ett stort sår i huvudet. Polischefen vill inte att Martin skall få vård. Dagarna går och Martin svimmar igen. Denna gång är han medvetslös ett längre tag. Han vaknar till av att en polis rycker tag i honom och för honom hastigt ut till garaget där han blir satt i en polisbil. Polisen sätter sig i bilen och låser dörrarna. Nu stormar polischefen och två andra poliser fram till bilen och försöker rycka upp de låsta dörrarna.

Däcken tjuter till när polisen i förarsätet lägger i ettans växel och gasar.
”Vad fan håller du på med”, skriker Martin från baksätet.
”Jag svär vid Allah, om du dör idag så är det i alla fall inte på mitt samvete”, säger polisen och kör mot sjukhuset.
Det visar sig att Martin drabbats av fågelinfluensan.

Sjukhuset är ljust och Martin får till och med gå promenader ute i solskenet. Han trivs inte alls. Han tycker att sjukhussalen är för stor och solen gör ont i hans ögon. Han bönar och ber att få komma tillbaka till det trygga häktet under jorden och bortom solskenet. Hans böner besvaras och han förs tillbaka till häktet.

Efter åtta månader i häkte har det nu blivit dags för rättegång. De tre bestämmer sig för att erkänna, vad de än blir anklagade för. De har hört att under högtiden Eid Al-Fitr brukar alla utländska förbrytare släppas ur fängelset. Det vill säga om de inte fått allt för långa straff.
De anklagas för förfalskning av pass, förfalskning av kreditkort, stöld för en kvart miljon pund, uppsåt att stjäla och urkundsförfalskning.
Va fan, tänker Martin. Men han erkänner allt ändå. De döms till ett års fängelse.

En dag hittar Martin en fånge som hängt sig med sitt
skärp i taket. Martin lyckas få liv i honom igen.
Fången får sex månaders påökning på sitt straff.

Tjänar pengar även om jag är inlåst
Fängelset består av en enorm sal med 150 sängar. Men salen befolkas av uppåt 400 fångar så de flesta får sova på golvet.
Martin lyckas smuggla in 2 000 pund genom ett snitt i sulan på sina flip-flops. Han köper på sig en massa grejer från fängelsets affär som fångarna bara har tillgång till under förmiddagen. Tandkräm, deodorant, kläder och mat.
Nykomlingar som anländer till fängelset efter att fängelsets affär har stängt köper sina varor av Martin för tio gånger det normala priset.

Efter en tid i fängelset blir Jason befordrad till ordningsman. Han tar sin nya uppgift på allvar och är på de fångar som inte följer fängelsets alla regler.
Det är förbjudet att onanera, gambla, ha för långt hår och att försöka ta sitt eget liv.
En dag hittar Martin en fånge som hängt sig med sitt skärp i taket. Martin lyckas få liv i honom igen. Fången får sex månaders påökning på sitt straff.

Jason är på Martin om att han skall klippa sitt hår.
”Fuck you mate”, säger Martin som inte tänker ta några som helst order av sin polare.
Men Jason ger sig inte. Vid uppställning inför frukosten sparkar Jason Martin på benet.
”Rätta dig i ledet motherfucker”, skriker Jason.
”Så fan heller”, säger Martin och ställer sig så nära Jason att deras nästippar nästan vidrör varandras.

Martin vinner duellen och Jason viker undan blicken. Efter frukosten blir Martin inkallad till ett möte med några fångvaktare, bakom dem står Jason och blänger.
”Vi har hört att du inte lyder order och att du dessutom provocerat en övervakare. Vi har övervägt att plussa på ett halvår på ditt straff, men eftersom det här är din första varning så nöjer vi oss med en ursäkt till Jason”.
Martin vet att han har ytterligare två varningar på sig innan han får påökning på straffet. Därför vägrar han att be om ursäkt. Martin korsar armarna och höjer huvudet, han spänner sin blick i Jason.
”Okej, det blir soltortyr”, säger vakten.
”Åh vad skönt. Jag behöver ändå sola”, säger Martin.

Han kläs av till sina kalsonger och han knuffas ut på gården. Det är sommar i Dubai, på gården är det vindstilla och solen gassar. Termometern visar 42 grader.
Han förs till ett stängsel. Ena armen fängslas ovanför hans huvud den andra i höjd med hans midja. Han lämnas i solen i tre timmar.
”Precis vad jag behöver, men jag behöver sol på ryggen också. Kan ni inte vända på mig så att jag får en jämn bränna”, säger Martin med världens största leende på sina läppar.
Efteråt känner han hur ögonen värker.

Chiello tar sig ett snack med Jason. ”Du vet att Martin fått nedsatt syn efter soltortyren va!? Vi är bröder, vad håller du på med? Makten har stigit dig åt huvudet”, säger Chiello.
Jason inser att han blivit förändrad och ser mellan fingrarna när det kommer till Martin i fortsättningen.

Ett skott i ryggen
Dagarna går, Martin ligger ute och solar på gården när han hör ”Jalla Jalla, Martin Jenkins … Airport, airport”, genom högtalarsystemet.

Han är fri. Efter över ett år i fångenskap kan han äntligen återvända till England.
Han skyndar sig in till fångvaktarnas kontor. Där sitter en vakt som Martin tycker om.
”Du är fri från ditt straff i Dubai. Men … Du är efterlyst i Abu Dhabi”, säger han till Martin.

Tårarna tränger fram och till slut rullar de ned längs Martins kinder. Han bryter ihop och försöker dölja ansiktet i sina händer. Han tänker att han inte orkar mer och beslutar sig för att rymma. På andra sidan kontoret ser han grinden ut till friheten, den är öppen.

Då hör han gapskratt bakom sig, Chiello och Jason kommer in på kontoret.
Det var bara ett skämt, Jason hade betalat vakten för att driva med Martin.
Marin säger helt katatoniskt att han hade tänkt springa genom grinden.
Vakten lyfter på sin skjorta och visar sin hölstrade pistol.
– Även om det var ett skämt så hade jag varit tvungen att skjuta dig i ryggen om du hade försökt rymma, säger vakten.

Efterlysningen i Abu Dhabi var ett skämt, men det var inte frigivningen från fängelset.

De tre förs till flygplatsen. Vid incheckningsdisken tar kvinnan god tid på sig för att se om de tre verkligen har rätt att lämna landet. Det har de.
I flygplatsens vänthall beger de sig till en bar. De häller i sig varsin pint. Martin känner hur alkoholen rycker tag i hans kropp, det spritter, han blir euforisk.

Han är fri. •

—————————

* Martin bor idag i London och arbetar som redigerare. Han stöter på Jason då och då på gatan, men de två är inte särskilt goda vänner. Chiello gick bort 2006 under tragiska omständigheter.

Boken du kommer älska och hata på samma gång.
Det bästa från siten plus en hel del exklusivt material som inte tidigare publicerats. 

Mega Laser Vol.1
Limiterad upplaga på 500 ex.
Numrerade
200 sidor
400×500 mm
—————
99:-
Frakt tillkommer.
—————
Skicka ett mail där det står “MEGA LASER VOL.1” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

Folk var trevligare här än vad Hanna var van vid. Hon blev ofta bjuden på både kaffe, kakor och godis av de som bodde i området. Man klagade dessutom inte lika mycket på hennes arbete här som i de mer välbärgade förorterna. Det var helt enkelt ett ganska trevligt kneg.

Ibland inträffade det dock saker som inte var fullt så gemytliga.

– En eftermiddag var jag ute tillsammans med en tjej som  sommarjobbade där. Vi var ensamma på en stor gröning, de andra i teamet arbetade i ett annat område. Helt plötsligt  kom det massa barn springandes från alla håll. De var säkert trettio stycken som kom ut från olika snår och buskage runt oss och de började dra i våra verktyg. Vi försökte få dem att lämna tillbaka våra redskap, men det var helt kört då vi bara var två mot 30 barn. När vi till slut trodde att vi samlat ihop det mesta och skulle ge oss av därifrån kom det en liten kille springande. Han berättade att två andra barn hade tagit en av våra bensindunkar och sagt att de skulle bränna ner skolan som låg i närheten. Så jag fick lite panik men sa till min kollega att vi fick skita i dunken. Det var helt enkelt för långt till skolan och för mycket kaos runt omkring oss. Vi hoppade in i traktorn för att köra iväg, men när jag vände mig om så såg jag att ungefär femton stycken av barnen böjde sig ner till marken för att ta upp stenar. Sedan kommer det plötsligt en skur med stenar över oss. Jag fick panik och vi fick fly därifrån. När vi åkt iväg ringde jag brandkåren.

De ville inte rycka ut förrän de hade poliseskort eftersom folk kastade sten i området. De kom efter en stund och det visade sig att skolan klarat sig, berättar Hanna.

Hanna minns en annan obehaglig händelse. Det var när en bilbomb exploderade ett stenkast bort från rabatten där hon arbetade.

– Jag stod i ett rätt så stort buskage och helt plötsligt hörde jag en smäll. Snart därefter kände jag en tryckvåg från explosionen som gick rakt igenom hela min kropp. När jag kom dit såg jag en bil på parkeringen där det rök ur motorhuven. Vid förarsidan satt en man som brottades med airbagen som hade utlösts. Han kämpade med båda armarna för att trycka tillbaka den så att han kunde ta sig ut ur den rykande bilen. Jag frågade vad som hade hänt och då svarade han bara:”Det var en sprängladdning. Det är sånt som händer”. Jag frågade om jag skulle ringa polisen men då hånskrattade han bara och undrade vad polisen skulle göra? Explosionen måste ha hörts flera hundra meter bort för när jag stod där kom det en massa människor springandes, och sen kom även polis och brandkår för att spärra av parkeringen. En sak som är lite komiskt är att den där killen bodde i området där jag jobbade.

Han var väl gangster och varje gång jag såg honom hade han med sig två biffiga snubbar som såg ut som hans livvakter. De var väldigt roade av mig och min tidigare reaktion, så varje gång vi sågs hejade de och vinkade jätteglatt. När de gick förbi brukade de skämta och ropa ”BOOM” för att sedan garva jättehögt (skratt). •

So you do it for the girls then?
Well, not really. You know kinda sorta but just to trip out. We always kinda had that type of vibe and we always had that subject matter pretty much from the beginning. It´s kind of what people expect when they listen to our music. But thats´s not all. There are other more serious songs as well.

A lot of your lyrics is about weed and women. Is that the most important things in your life?
Nah, it´s just some of the things that we do most of (laughing). It´s not the most important thing and it´s not the…(Forgets what he was tryin to say)
It´s much more than a high, it´s something different. The weed it´s just there during the time. It´s like a footballplayer and his equipment, yaknowwhatimsayin (laughs). He won’t play football without his equipment.

When did you start smoking weed?
I guess when i was around like thirteen maybe.

Do you remember the first time?
Yeah kinda, kinda.

What were you doing?
Well, my homeboys, umm a dude named Boomer and his brother Tony, they smoked. I used to fuck with them, you know like; -stop all this smoking man, that shit aint good for you maaan! (Making a funny annoying voice).
And they be like;
-Aww, you don´t know what you talk about man. 
I was playing sports at the time and i was like; -you wont be able to run, you run slow and you won´t be able to play basketball, you won´t be able to do nuthin!
And he be like;
- ”Nigga, i can beat you runnin”.
I was like; -you crazy, come on let´s go!
Man, he was just swisssh (imitating flashing sound). I was ahead of him a little bit and he just passed me. I was like; -oh shit, man let me hit that!!! (Both laughing)

Did you feel like you got hooked on weed that day?
Nah. I never been hooked. I been smoking for 25 years and i ain’t been hooked! (bursts into laughter). Nah, it`s some sort of a medicine almost yaknow?
It can serve as a medicine, it can serve as clothing, it can serve as a lot of different things you know? Weed is not a ”quote on quote ” drug yaknowwhatimsaying?
It´s a controlled substance that ”they” (The goverment) control. They are not able to tax it so it´s hard to legalize it.

Do you have any bad experiences smoking weed? Like paranoia?
Ummm, not really. In highschool i always thought;
-I know they know i´m high. I wonder if they can smell it? I spray some of this shit on it.
Do they see my red eyes?
I always used to put visine in my eyes. But other than that nah! (both laughing)