Radoslav – GHB-pionjär

– De lade en pistol på bordet och sa åt mig vem jag skulle döda. Det var nån snubbe jag aldrig träffat innan. Om jag tryckte av var jag med i gänget. Inside yo. Du kommer inte djupare än så.

Radoslav är argentinare, serb och dansk – allt i ett, och dessutom en imponerande syn. Byggd som en björn med kolsvart hår, ligger han inne med en blick som är oroande intelligent. Han dealade knark i Oslo för femton år sedan, försökte ta sig uppåt inom samma karriär i Argentina, gick vidare genom att producera musik i Paris innan han slutligen hamnade i Barcelona. Vad han gör här ligger och glittrar på folie på bordet.
– Min morsa sa till mig när jag var femton: ”Du är så jävla tuff med all din skit. Jag pallar inte mer, åk till din farsa i Argentina och var cool där istället”.

När Radoslav var sexton drog han tillbaka till farsans land där han försökte leva samma liv som hemma. Snabba pengar, knark och action.
– Men det blev för mycket. Jag menar… det är lätt att spela ball i ditt hemkvarter men om du ska spela samma spel i Buenos fucking Aires krävs det mer av en.
Hans Argentinavistelse slutade med att några lokala gangsters ville testa hans lojalitet.
– Fuck man. Det var ingen lek. Tro inte det. Argentina is the shit. Du hade pissat ner dig där så fort du klivit ur taxin.

”Fan alltså, cocaine. Du måste vara en bra pussy
för att lyckas få överdos på det, man.”

Att hänga med Rado är att ständigt vara nervös. Det finns något skrämmande över det sneda breda leendet. Något jobbigt med vibbarna. Karisman kan man inte ta fel på dock. En vandrande bomb. En blandning mellan Marlon Brandos Kurtz från Apocalypse Now och Dennis Hoppers karaktär från samma film. Nu sitter vi i hans kök i en lägenhet en bit ifrån La Rambla – den stora turistgatan som sträcker sig likt en tunga ner till havet. Bandspelaren rullar och bergskedjor av kokain ligger hackade på bordet. Rado suger i sig Mount Everest framför mina ögon. Jag är rädd för att han ska få hjärtattack.

– Fan alltså, cocaine. Du måste vara en bra pussy för att lyckas få överdos på det, man.
Eller ha väldigt bra grejer?
Radoslav slänger en blick av ogillande på mig.
– Ja, säger han. JÄVLIGT bra grejer.

Jag fingrar på bandspelaren och ber om några foton. Vi kanske ska undvika ansiktsbilder.
– Jag bryr mig inte säger han. Du vet, jag håller mig borta från coca numera.
Jaså?
Han tömmer sin Estrella Damm. Klämmer på glasflaskan med sin gigantiska toalettlocks-näve.
– Jag blir en sån kuk på det. Aggressiv och våldsam bara. Sen jag träffade tjejen gör jag det knappt mera.

När Radoslav kom tillbaka från Argentina blev han och hans polare testpiloter för GHB i Skandinavien.
– Vi var bara ett gäng rappare och slödder med känsla för affärer egentligen.
Vi fick grejerna i princip gratis. De kom med lastbilar fulla av dunkar. De sa åt oss att distribuera skiten och se hur det gick. Jag vet inte hur det ser ut där nu alltså, men det är väl mest losers som använder det där nu?
Jag vet inte faktiskt.
– Nej… såklart inte.

Rado lutar sig över mig för att säga något. Han har meckat ihop knarket i olika högar, dels det som ska säljas, dels det som ska användas. Ett gulaktigt pulver med kristaller i. MDMA. Han säljer det för 50 Euro per gram i små gröna påsar som han snurrat ihop och eldat på för att försluta dem.
– Du, säger han och hans kroppshydda döljer det döende soljuset som sträcker sig från balkongen in i lägenheten. Förmörkar mitt synfält. Gissa om jag sköt honom, säger han.

Från gatan hörs hundskall och sporadiska skrik. Några biltutor skär genom natten. Det bubblar av liv.

Du sköt honom?
– Vill du att jag ska svara ärligt? I sådana fall måste jag döda dig. Rado flinar brett.
Jag vill inte att du svarar ärligt.
Rado skrattar och skakar på huvudet. När han går åt sidan exploderar ljuset i mina ögon igen och solförmörkelsen är över.
– Pussies man, världen är full av dem. •