Världens slappaste hobby ”Jag samlar på navelludd”

En vanlig 21-åring hade en gång en dröm. En dröm om att samla fis på burk. Men det sket sig. Det heligaste föremålet i hans rum på Klostergatan i Skara är numera en anusluktande burk med det hans kläder så oförskämt stöter bort. En burk halvfull med navelludd.

Det är 40 grader ute, svinvarmt. Ludvig torkar av sig svetten med jämna mellanrum. Han sitter i en läderfåtölj som antagligen klibbar sig fast vid hans skinkor. Vi möts via Skype. På huvudet har han en keps. Han är blond, lång och smal. Han sitter på ett internetcafé i Ayia Napa, i dag är han ledig från sitt jobb som dykinstruktör.

Historien om Ludvigs samlande på navelluddet började för inte så länge sedan, men den hängivenheten han offrat är sällan funnen i den nya, moderna och digitaliserade världen.

En kväll under sommaren 2009 satt Ludvig i köket med sin mor. De diskuterade hennes unga år i det svenska folkhemmet när ett intressant ämne kom upp.

I mammans klass på mellanstadiet fanns en kille som var mycket annorlunda. När andra samlade på kulor och lekte kurragömma ville han till varje pris bevara lukten av sina egna fisar. Han tog med sig en glasburk till skolan, varje gång han fes riktade han burken mot rumpan. Snabbt därefter skruvade han på locket för att fånga doften. Om metoden var effektiv vet inte Ludvig, eftersom hans mamma aldrig ville lukta på kamratens fisar.
– Men hon berättade att hennes klasskamrat hade olika fisar i varje burk. Varje burk fick en egen etikett. När högtider kom, kunde han dela ut dessa burkar till sina vänner eller sin familj. Det fanns julfis, påskfis, födelsedagsfis och så vidare. Jag ville också göra något sånt, berättar Ludvig.

Ludvig provade det också, men det föll inte honom i smaken. Men han var desperat och ville mer än något annat ha en pryl han kunde visa upp för sina kompisar.

Det började med en senapsburk
Ludvig fick en idé. Han tog fram en gammal senapsburk, som för övrigt inte var helt luktfri.

– Den luktade rövhål, berättar Ludvig.
I den burken samlade han allt som hans navel kunde producera. Luddet kom från alla olika klädesplagg han har haft på sig, var av olika material och färger, men även av porösitet och fluffighet. Det han har lärt sig under åren är framförallt:
– HM:s linnen för 49.90 har det bästa materialet. De första tre veckorna luddar det som bara den, säger Ludvig stolt.

– Just nu när jag är på Cypern så samlar jag inte,
berättar Ludvig och ögonen blir en aning mörka på skärmen.

Inte enkelt
Något så trivialt som att samla navelludd kan faktiskt också vara en plåga. En downside i Ludvigs samlande är när han får besök i på sitt rum hemma i Skara.
– Det är ett jävla problem med damerna. Burken står ju alltid där på nattduksbordet och jag glömmer alltid att plocka ner den. När en tjej kommer in på rummet och ser burken så får jag hitta på någon vals och slänga ner den i en låda, berättar Ludvig.

Även hans val i livet gör det svårt för honom att leva med sitt samlande.

Ludvig flyttade till Ayia Napa våren 2011. Och där är det varmt. Som dykinstruktör befinner han sig ofta under havets yta, och som kanske bekant, finns det inget navelludd att hitta i vattnet.
– Just nu när jag är på Cypern så samlar jag inte, berättar Ludvig och ögonen blir en aning mörka på skärmen.

Fick hjälp från oväntat håll
När Ludvig berättade om problemet för en av hans närmaste vänner, fick han genast ett svar tillbaka.
– Ragnar, killen som är ihop med en av tjejerna i bandet Timoteij, han sa att han kommer att hjälpa mig, säger Ludvig.

För någon månad sedan landade Ragnars plan på Cypern. I bagaget hade han badshorts, handduk, tofflor och annat som hör till solsemestern. Med sig hade han även en snusdosa, men i snusdosan fanns inget nikotinaktigt att finna. Ragnar har under Ludvigs frånvaro gått in som en trogen Sancho Panza, och slängt in sitt eget navelludd i dosan.
– Jag blev överlycklig. Nu är det numera så att om någon kommer och hälsar på mig på Cypern så får jag då och då en liten burk med navelludd.

Ludvig ger inte upp.
Ludvig har funderat på att ge upp. Han glömmer ibland burken som står hemma i Skara och väntar på honom. Men för ett tag sedan satte han upp ett mål. Ludvig har en lillebror som heter Petter. Precis som fiskillen tänker Ludvig generöst offra sitt navelludd i present till brorsan, som present på Petters 20-års dag.
– Han vet inte om det än, men det är mitt mål, säger Ludvig.

Med tiden kom även inspirationen. För ungefär ett år sen slog Ludvig upp tidningen Metro. En artikel där handlade om världsrekordet i sparat navelludd. Killen i artikeln berättade att hans navelludd under 20 år hamnat i burkar, noggrant sorterade efter färg.
– Är inte det lite töntigt, frågar Ludvig mig.
Jag svarar inte och han fortsätter.
– Men samtidigt fick jag blodad tand, jag fick något att bita i, säger Ludvig.
Hans ögon lyser upp på skärmen.
– Det är en jävla massa år, men jag ger mig inte. Varför slänga något? Finns det råvara så ska den användas, avslutar Ludvig.