”Livet är ett skämt”

Varm sommar i Stockholm. Gröna Lund, Allsång på Skansen eller heta nattklubbar runt Stureplan står till förfogande. Men Negert och Könet föredrar att hänga i Vitabergsparken och dricka piss ackompanjerat av ledmotivet till Benny Hill.

Några hundar springer fritt i försommarvärmen. Punkarna sitter mitt i parken och dricker. Med ögon bäddade i dimma, höga asgarv och röster präglade av sludder.

Har du träffat Negert, frågar Lotta.
– Negert?, säger jag.
– Ja, han är vår egen neger. Vi kallade honom bara neger innan, men det låter roligare med Negert. Det är kul att lägga till ”ert” på slutet av namn, testa vet ja, säger Lotta och skrattar.

Plötsligt går ledmotivet från Benny Hill igång på den medhavda kassetspelaren och Negert flyger upp och greppar bandaren, börjar dansa något som mest kan liknas vid kalinka och en kille med tre stolta tuppkammar flyger upp bredvid och de dansar runt i en ring med armarna över varandras axlar.
– De blir alltid såna där när de hör den här låten. Det är skitkul. Sen brukar det sluta med att Negert spöar skiten ur Kivert, du ser han med tre tuppkammar, informerar Lotta muntert.

Negert börjar banka en halvfull ölburk i huvudet på Kivert som inte gör något motstånd och folket som sitter närmast punkgänget börjar diskret förflytta sig lite längre åt sidorna. Till tonerna av Melrose Place´s signaturmelodi hoppar Negert våldsamt på Kivert som försöker slå tillbaka. Det slutar med att de rullar ner för Vita Bergsparkens kullar i vilt slagsmål. Negert som är den större utav dem har inga problem med att få ner Kivert på rygg och spotta honom i ansiktet med ordentliga snorloskor. En del hamnar i hans halvöppna mun. Allt till den nitade punkpublikens skratt.

Lotta berättar att hon föredrar att lyssna på 80-talsmusik så som Kim Wilde och Billy Idol.
– Man kan bli förbannat trött på Onkel Kånkel och Slaskfittorna, som vi brukar lyssna på när vi är ute hela gänget. Eller som när Niklas sätter på ”Knulla röv” på morgonen och det är det första man hör.
– Hehe, jag vet att du gillar det, säger Niklas glatt.
– Är det ingen i ert gäng som har arbete?
– Jo, Könet. Han jobbar på posten. Men han är den enda som super för att han har ångest och inte för att det är roligt, säger Lotta.

Jag undrar om det verkligen kan hålla i längden att supa så hårt som de gör.
– Hur är det med framtiden?
– Vilken framtid? Vad fan är framtid egentligen, säger Könet och tittar på Negert som sitter bredvid och höjer den svenska punkmusiken som strömmar ut ur den svarta kassettspelaren så att det skorrar i högtalarna.

Vi sitter på ett par bänkar och det väller fram allt fler punkare till mötesplatsen. En del heilar när de hälsar. På skoj. Tydligen brukar de heila till varandra när de träffas. Alltid är det någon som stör sig på det.
– Kan man skämta om allt, frågar jag Niklas som precis heilat till Kivert. Kivert sitter bredvid och häller i sig mousserande smultronvin nyss inhandlat från systemet.
– Varför inte? Livet är ju ett skämt, svarar Niklas.

Ledmotivet från Benny Hill går igång igen, och Negert börjar kasta pinnar på Kivert som sitter och pratar med nån tjej.
– Han är så tacksam att ge sig på, anförtror sig Negert till mig, han vill så gärna vara med i vårt gäng att man kan göra vad man vill med honom.

– Reportert, skriker Lotta som börjar fyllna till, nu missade du det bästa ju! Könet fyllde på sin öl med piss och drack.

Negert slår slutligen sönder pinnen mot Kiverts huvud och Kivert börjar blöda. Folk skrattar. Könet är uppe och dansar till Eddie Meduzas ”Runka balle” och juckar mot Negert som inte är sen att hänga med. De springer runt och juckar mot varandra till gängets garv. Könet har nu druckit upp sin vinflaska han öppnade för ett ögonblick sedan och ställer sig framför bänkarna och pissar i den. Sedan tar han flaskhalsen till munnen och dricker sitt eget urin. Negert ser en joggare som han joggar efter ett tag samtidigt som han vrålar orangutangliknande läten. Sedan kommer han tillbaka och lägger sig på rygg. Utmattad.
– Jag behöver mer öl, säger han.

Varför dricka sitt eget piss, undrar jag när jag får en stund själv med Könet på den ena parkbänken.
Könet tittar bort mot hyreshusen som står staplade längre bort, bortom lekplatsen.
– Tja, man kan se det som ett partytrick. Varför inte? Folk blir ju glada av det. •