– Jag är utrustad med falkögon, ett enormt libido och ett vackert utseende som gör att kvinnor slänger sina telefonnummer och trosor efter mig, säger Don Kalif med en otroligt spännig ton i rösten.

Han har bland annat vunnit Swedish Wrestling Championship 2005 och Stockholm Wrestling Championship 2011.

Krögaren kommer ut från köket med vårat vin, han välkomnar Don Kalif med en öppen gest och häller upp vin för honom att smaka av. Efter en stunds sörplande sväljer han vinet och grimaserar ont.
– Jag hade kunnat göra ett bättre vin själv, säger Don Kalif och krögaren bockar sig baklänges tillbaka till kökets mörka vrå.

Vi börjar prata om mat och jag frågar honom vilken som är hans paradrätt.
– Åhh mamma mia, min lasagne är fantastisk. De hemliga ingredienserna är selleri, morot och vitlök. Sedan justerar jag smakerna med en skvätt Amarone, kalvfond och tomater från Toscana. Och béchamelsåsen ska röras med kärlek, säger han och spänner blicken i krögaren som kommer in med det nya vinet som tur nog blir godkänt denna gången.

Som den undersökande tidningen Mega Laser är tänkte vi ta reda på vad Don Kalif egentligen gör när han inte spänner musklerna i ringen. Han berättar att det blir mycket träning.
– Fem gånger i veckan tränar jag. Fyra gånger per dag äter jag vet du. Jag umgås också med galanta damer, åker sportbil och reser till länder med varmare klimat. Det blir mycket resor blir det.

Vad gör du när du inte Wrestlar, har du något jobb?
– Jag jobbar med Wrestling! Fast jag gör också foto- och modelljobb eftersom jag är hetast i stan. Men det blir mest träning.

Så mycket träning måste gett resultat, vad tar du i bänkpress?
– Jag ligger stadigt på över 100 kilo. Jag klarar säkert 180 kilo.

Jag rynkar på ögonbrynen och stämningen blir med ens något kyligare. Vår mat kommer in och samtalet går över i Wrestling. Nu på lördag är det Göteborg Wrestling Championship, men Don Kalif  ges ingen chans att vinna tillbaka bältet.
– Jag inblandad i en komplott! När jag skulle få min titelmatch ändrades den i sista sekund. Jag kommer istället att få möta den illaluktande grismannen Manimal, en förnedring som kommer att stå honom dyrt, säger Don Kalif och stirrar ned i bordet med sorgsna ögon.

Att bli av med det där bältet tog hårt på Don Kalif.
– Det kändes som att bli för med ljuset, eller bakom ljuset heter det. Som jag sa är det hela en komplott mot mig som atlet. Jag har blivit av med både Göteborgs- och Stockholmsbältet. Bältena ska tillbaka till den de var svarvade för, säger Don Kalif med bravur.

Han knäpper med fingrarna åt krögaren som hastigt dyker upp med en flaska champagne.

Du har ett rykte om dig att vara en streber, blir det mycket kokain och champagne?
– Det kan jag inte tala om.

Vilken är Don Kalifs favoritdrog?
– Att dra en pizzaspade i bakhuvudet på Hank Havoc.

På tal om oprovocerat våld, det ryktas om att du åkte på smäll på en klubb i Stockholm, vad var det som hände?
– He he, jag åkte inte på smäll. Det kom fram en riktig idiot och tafsade på min fru, Ms. Veronica. Det resulterade i att han åkte i gatan. När det dyker upp idioter blir jag tuff, både i och utanför ringen.

Don Kalif har avslutat sin måltid och häller upp glas efter glas med champagne. Hans tal blir allt sluddrigare och han beställer in en flaska grappa. Han blir allt mer osammanhängande i sina utlägg som skiftar mellan eskorter, berlusconi och snabba italienska sportbilar. Jag försöker finna en väg ut ur samtalet och ut ur restaurangen. Jag påminner honom om matchen på lördag och frågar om han inte måste upp och träna tidigt imorgon. Han viftar bort mitt förslag och förklarar hur han värmer upp inför en match.
– Jag laddar med massage och lite champagne. Det ska vara lugnt, jag behöver samla mina tankar för att kunna köra i Don Kalif-tempo, 200 procent.

Tillslut beställer vi in notan, men krögaren vill inte se våra pengar. Don Kalif ger honom high five och vi kan äntligen lämna restaurangen.

Det visste du inte om Don Kalif
– hans fem absolut största intressen
1. Nude pole aerobic
2. Eroz Ramazzotti
3. Sexy games
4. Giorgio Armani
5. Party

Så här ser det ut när Don Kalif går på krogen

Detta är andra och avslutande delen av Pstq och Roffe Ruff’s barrunda i Göteborg. Om du missat första delen hittar du den här.

Plats: Jenny’s Place
Tid: 18.27

Baserat på ett tips från en vän beger vi oss mot Linné. I dessa dagar är utbudet av riktiga hak i Linné inte direkt överväldigande. Jenny’s Place verkar ganska lovande, för när vi väl hittar det det är vi osäkra på om det ens är öppet. Till vår glädje visar det sig vara det.

Personalen är väldigt vänlig. Jag erbjuds två öl för sjuttio kronor tillsammans eller trettiofem kronor styck. Jag valde givetvis det första alternativet. Man får inte vara dum. Den klassiska svenska kinesrestaurangsinredningen bestående av speglar och mörkbruna möbler råder. Här finns två Jack Vegas-apparater med mysbelysning emellan. Här är välstädat. Dasset är inte bara rent och klotterfritt, det har två toalettpappershållare! Med rullar! Vad som förefaller vara en stamgäst sitter vid baren och sjunger Satellit i duett med Ted Gärdestad.

Servicen är fantastisk. När mannen som sitter med kvinnligt sällskap på uteserveringen knackar på fönstret häller kvinnan vid disken direkt upp två öl och går ut med dem. Ingen av oss levererar en enda suck under hela besöket. Det kan bero på att vi har hunnit få i oss en bunt öl vid detta laget men i ärlighetens namn kan vi inte hitta mycket att klaga på, och det säger en hel del. Vi är rörande överens om att man lätt skulle våga handla sin bakfyllemat här men kanske inte spendera en hel afton. Detta är alldeles för acceptabelt. Dags att röra sig.

Betyg: 1

Plats: Aberdeen
Tid: 18.58

Jag må ha klagat på Masthuggstorget tidigare, men Sveaplan är inte en plats som fyller en med levnadsglädje direkt. Vi smiter snabbt in på Aberdeen. Det första som slår oss är att taket är guld. Exklusivt! Det andra som slår en är tystnaden. Musiken lyser med sin frånvaro. Tv:n på väggen visar visserligen nyheterna, men tystnaden i bakgrunden överröstar dem enkelt.

Två stycken rävar sitter vid varsitt bord i komplett tystnad. Vi beställer ett par öl och får varsin Falcon tappad direkt ur en gyllene kran med en skulpterad falk på, för 36 kronor styck. Ölen är kalla, har gott om kolsyra och smakar som om man bitit sig i tungan riktigt hårt.

Roffes första suck kommer när den ene av gästerna lämnar sin öl,
sin cider och sitt halvfulla shotglas för att vingla ut och röka en cigg.

Vi slår oss ner vid ett bord. Den som sitter med ryggen mot väggen sitter i en furusoffa med nittiogradigt ryggstöd. Som att kröka i en stuga i Sälen, med sämre ergonomi. Och guldtak. Dasset är imponerande rent och tyvärr helt fritt från inspirerande klotter. Roffes första suck kommer när den ene av gästerna lämnar sin öl, sin cider och sitt halvfulla shotglas för att vingla ut och röka en cigg. Vingligheten verkar för övrigt inte bero på alkoholintag.

Ingen av oss trivs i den lätt kamouflerade tystnaden och bestämmer oss snart för att bege oss vidare. TV-apparaten på väggen bjuder oss farväl med ett reportage om Volvo Personvagnar i Uddevalla. Hej då Västnytt.

Betyg: 3,5

Plats: Sjuans
Tid: 19.33

Dags att äta i rent självförsvar. Kycklingburgare för Roffe och chorizo med räksallad för mig. Klockan 19.37 fyrar Roffe av tre stycken suckar på mindre än en minut. Det är tydligen jobbigt att sätta sig ner. Vi suger i oss födan och överlägger vilket vårat nästa mål bör bli.

Plats: Bottles & Chimney
Tid: 19.52

Ren nostalgi. Det är enda skälet till att vi styr våra steg den vägen. Båda två har minnen av att det var ett rätt beklämmande ställe förr i tiden. Döm om vår förvåning när det visar sig ha blivit en indisk restaurang. Det var mer än jag visste och jag bor inte ens fem minuters gångväg bort. Det är med andra ord en väl förborgad hemlighet. Alla människor som öppnar restauranger verkar inte ens bekanta sig med omgivningarna innan de slår till. Få av alla matställen i Vasastan är bättre gömda än Bottles & Chimney. Den ligger pittoreskt belägen bakom Tyska Skolan, vägg i vägg med infarten till ett parkeringshus. Eftersom dess existens säkerligen är okänd hos massorna så är lokalen tom bortsett från oss och personalen. Inga rävar, inga världsmästare och inte en enda Jack Vegas. Hönan och ägget?

Den ligger pittoreskt belägen bakom Tyska Skolan,
vägg i vägg med infarten till ett parkeringshus.

Ölen är Falcon, temperaturen är kall, kolsyran är riklig och kostnaden är 32 kronor per öl. Jag tycker mig känna en lätt blodsmak, medan Roffe påstår att den smakar kall öl. Det ena utesluter visserligen inte det andra. Stället är ljust, rent och välstädat och förtjänar dessutom bonuspoäng för att deras Buddha gör en målgest. Ur högtalarna kommer soundtracket till den indiska filmen Lagaan. Lev och lär. Det finns egentligen inte något nedslående med stället, förutom att vi betvivlar dess livslängd. Den trevliga personalen betraktar oss nämligen som om gäster inte hör till vanligheterna, men det kan också vara något fel på oss. Här kan man helt klart ta sig en öl i fred, helt utan skam. Inte en enda suck förlöstes, vilket givetvis kan bero på att vi faktiskt har fått i oss några stycken. Jag tänker definitivt testa deras mat förutsatt att de finns kvar när lusten smyger sig på.

Betyg: 1

Plats: North American
Tid: 20.17

Inga suckar bor i dessa väggar. Det är kanske inte helt sant, det är ju ändå en sportbar. En och annan bitter tår bör ha fällts av ett och annat bittert fan vars lag just misslyckats. Inredningen domineras av läder, sportrelaterade saker och tv-apparater. Längst in finns ett biljardrum. Vi vet mycket väl att vi inte är värda detta. Vi beställer våra stora stark, betalar 29 kronor var och för det får vi varsin Norrlands serverad i frostade Spendrupsglas. Kylan gör att vi faktiskt inte känner vad ölen smakar. Här finns inga läderansikten, inga rävar, och de enda världsmästarna sitter inramade på väggarna. Musikvalet består av Jamiroquai, Michael Jackson, Boney M och Abba. Det är som om de skräddarsytt soundtracket för oss! Detta är ju ångestdämpning i barform. Vilken fruktansvärd antiklimax efter alla fantastiska inrättningar vi besökt på vår väg hit.

De låter oss till och med spela biljard helt gratis. Med största sannolikhet tack vare våra vackra ansikten. Roffe vinner titanernas kamp med två vunna matcher mot en. Ren tur naturligtvis.

Anteckningarna börjar trängas med små konstverk och blir allt
mer svårtydda. För det mesta står det att vi tagit en till öl.

Suckarna behagar aldrig dyka upp. Hur mycket av det som beror på baren och hur mycket som beror på promillehalten låter jag vara osagt. Klockan 22.12 påstår anteckningarna att Roffe spiller ut en öl, och det känns trovärdigt, för efter det börjar anteckningarna, förutom att de börjar trängas med små konstverk bli allt mer svårtydda. För det mesta står det att vi tagit en till öl, att vi babblat och vilken musik som spelats. Vid tio i tolv upphör kråkfötterna helt, och det gör vi också såvitt jag minns. Med tanke på hur vi lät på diktafoninspelningarna var det inte en sekund för tidigt.

Betyg: 0.

——————————————————

Själva känner vi oss nöjda med vad vi anser vara ett väl utfört uppdrag. Varenda krona av pengarna vi fått oss till skänks spenderades på det de var ämnade för. Det känns i varje fall så dagen efter. Ekot av varenda klunk bor inuti huvudet, men vad gör man inte för underhållningen. Martyrbakfyllan skrämmer inte oss. Sovande barn och kattungar kanske gör det, men inte en välförtjänt baksmälla. Vi har än så länge inte fått några medaljer, men vi är ändå redo att ge oss in i striden igen om plikten skulle kalla.

På morgonen dagen efter kollas bilderna igenom, en och annan suck dras. Därefter lyssnas inspelningarna på diktafonen igenom och suddas prompt ut. Vi har redan alldeles för mycket skriftliga bevis, och ingen ska behöva höra sådant.

Pstq & Roffe

Silverkällan, Älvsborgsgatan 31
Hållplats: Ostindiegatan

Här hamnar man när man blivit för gammal för allt annat. Ingen är under 50 och ingen är salongsberusad. Här är man PACKAD. Vi slår oss ner vid ett bord och kommer omgående i samspråk med en man vid namn Ulf som kör lastbil och vill prata sex och samlevnad. Men Ulf hinner bara knappt dela med sig av att han gillar att skeda, förrän hans väninna Eva tar över samtalet. Eva kör den klassiska ”nu ska ni höra på här ungdomar”, så det gör vi. Ulf försöker desperat vinna tillbaka vår uppmärksamhet genom att hälla upp sin avslagna öl i våra glas, men förgäves. Kvällen når sitt absoluta klimax när en kvinna beställer en öl i baren men inte kan betala för den. Barkillen sätter ölen bakom sig och den törstiga kvinnan försöker upprepade gånger luta sig över bardisken och ta den så att hon nästan tippar över. Trevliga detaljer är lappen som informerar om att man inte kan dricka på krita samt att det bara finns en toalett.

———————————————————————————————————-

Pizzeria Emona, Ekedalsgatan 8D
Hållplats Majvallen

”Pizzeria Emona” is the perfect place for a first date…
It’s quite central without being gentrified. The staff have that lovely ”eastern promises” look and are willing to take your euros (true fact). Thats perfect if you plan to play the fancy traveler’s card with your date. The giant windows will let you see the plastic plants and the golden frames of the art hanging on the walls even if you are hanging out in the outdoor-seating with ”a view over tha block”. The advantage of sitting outside ”Emonas” is that you can keep an eye on the trams passing by within 2,5 meters away from you. You know, just in case you have to run away from your date who doesn’t live up to your expectations.
And a friendly warning for all you girls out there: Don’t get tricked by the cosy atmosphere of these 50m2 or you will stay there and end-up six months pregnant, eating a russian-bolognese-pasta all alone (true fact.)

———————————————————————————————————-

Restaurang Bordet, Angereds Torg
Hållplats: Angered centrum

Det första vi noterar när vi kommer in på restaurang Bordet är en liten, skrynklig man som sitter mitt i lokalen och snackar. Med sig själv. Utan uppehåll. Det låter som en remixad blandning av polska och finska men det är fullständigt omöjligt att urskilja ord. När han höjer rösten säger personalen åt honom att sluta svära. Nog för att Angered ligger lite off men att restaurang Bordet har utvecklat ett eget språk är ändå imponerande.

Lokalen delas av med en halv trävägg, på en sida är själva baren och på andra sitter foppatoffel-familjer och äter capricciosa. Tre män med rakad skalle och finsk brytning står vid bardisken och raggar oengagerat på servitrisen som äter kebab i väntan på att gå på sitt skift. Stället domineras av ensamma män som går fram och tillbaka mellan rökrummet (rökrummet!) och baren. Således det perfekta stället för dig som är kvinna, kåt och rökare.

Mvh, Sunkpatrullen nummer 1

———————————————————————————————————-

Alysa pub, aka Narnia, behind City kebab, Norra Hamngatan 36
Hållplats: Brunnsparken/Nordstan

The atmosphere in this exotic night bar would be comparable to a estern european central station where trains have stopped to pass by long time ago and where the waiting room is full of mute gangsters. This is the place where you better look at your beer if you are there for drinking. The good point about this place is that you can be sure to meet nobody that you know and if you drink to much the staff will be happy to make you a too spicy kebab that will make you go straight back to drink a beer after the meal.

PROTIP: If you are an ”old – foreign – prostitute” the waiters won´t touch your money directly with their hands. Now you know,

Mvh, Sunkpatrullen nummer 1

It’s the fifth edition of the festival in Munkedal this year. So apart from the mini-golf fans there is surely someone out there who thinks it’s ok to be invaded by punks over a weekend.

Bobi, owner of the local ICA supermarket:
Personally I think it´s damn fun to have them here. Then of course I know they got some complaints. But of course it´s nice that there are colorful people visiting.

The only bad thing is the littering. They move around in the center so it gets a bit messy. Cans, food leftovers and plastic bags that they think they can throw where they stand. But they are good kids, we never had problems. And i haven´t taken one single punk for shoplifting.

When I came here this morning there were four punks laying outside the store sleeping, i guess they were hungry and wanted to buy food and had no idea what time it was when they went here. Many of them are vegetarians so we bring in a lot of vegetarian stuff to the store that we don´t normally have, like tartex, hummus and tofu. I´m not quite sure what it is but they seem to like it. And we put up a table in the front of the store where they can buy coffee and sandwiches for breakfast.

After our chat, Bobi took some pictures of those colourful consumers. We took his picture and moved towards ”the city center” to find out what the good-voting-people were thinking about all this.

Håkan
– I have never been down in the festival area myself but I have never noticed any trouble. I’m an old punk from Gothenburg myself so I think it´s fun. Actually I was thinking to go down there tonight and check it out a bit. I have grown up with Asta Kask and those bands so that´s the stuff of my youth. I work in the municipality now and when you listen to the people in charge there you notice that they think it´s fun too. It´s a boost for the community.
Morgan
– It´s a bit messy afterwards but it´s always clean again on the Monday after. I don´t know who´s cleaning but someone is.
Håkan
– You see that old people raise their eyebrows when they see the mohawks. Before, the punks were pacifists and now a lot of them are vegetarians so they are no troublemakers. The only fights i heard about is when local kids go down to the festival area and pick fights with the punks. Usually there is alcohol involved.
(Some punks walk by behind us and sing)
Håkan
– Yeah, that´s the spirit. You can´t walk around and be cranky. It´s supposed to be festival mood.

The sun is slowly setting over Munkedal and some hysteric drum echoes in the valley. As we follow the crowd of leather jackets, one question remains about that nearly perfect harmony between anarchists and that peaceful community.

Marlene, one of the festival organizers:
We had some complaints but he only incident today is that the minigolf-club cut the power because there was vandalisation, but that was not us. The minigolf-people are not thrilled that we are here i guess. They probably think it´s too close.

I mean Munkedal has the most swedish democrats (former nazi party that cleaned up) in all of west Sweden so i guess that has an influence. But basically people are positive and the municipality helps with everything. As soon as we have a problem they help out directly. They are a bunch of old men so they think it´s fun that people come and discover their little pearl. They probably think we can give them some kind of branding, that the festival makes Munkedal a bit edgy.

Allt började 1912. Då föddes den sedermera legendariske Johnny Bode som 1968 skulle bli könsrockens förkämpe med skivan ”Bordellmammas visor”, innehållande guldkorn som ”Gamla hor-Marys bortgång”, ”Det är så underbart att alltid vara kåt” och förstås hiten Runka mig med vita handskar på. Men för att förstå hur någon överhuvudtaget kunde komma på idén att göra en sådan skiva, måste vi ta en närmare titt på Johnny Bodes helt osannolika liv.

Han skivdebuterade redan som 17-åring och skrev vid den här tiden också låtar åt dåtidens megakändisar, till exempel Gösta Ekman d.ä. Eftersom Johnny var både artig och belevad och dessutom klasskamrat med Göstas son Hasse, var han alltid välkommen i det Ekmanska hemmet och hängde där titt som tätt. Tills han blev påkommen med att försöka pantsätta familjens silverservis. Efter den incidenten gick det utför, enligt journalisten Bo Sjökvist som jobbar med en dokumentär om Johnny Bode.

– Ja, egentligen gick det väl utför redan från början, han stal ju så mycket att han blev intagen på mentalsjukhus till slut. Jag tror att han hade någon slags bipolär skada.

Johnny Bode och nazismen
När lagens långa arm så kom ikapp Bode blev han omyndigförklarad, tvångssteriliserad (en poppis grej i Sverige på den här tiden), och alltså inspärrad på mentalsjukhuset Sankt Sigfrids i Växjö. När han kom ut därifrån hade världen förändrats och nazismen kopplat greppet om delar av Europa. Johnny Bode hoppade på tåget.

– Han tog värvning i vinterkriget men nazisterna ville inte ha honom, han var för tjock och klantig. När de skickade hem honom till Sverige gick han på revyartisten Karl-Gerhards antinazistiska show iklädd sin krigsuniform med hakkors och stod och heilade i pausen. Det var väl hans slutliga uttåg ur den svenska artisteliten, säger Bo Sjökvist.

Men Bode gav inte upp nazidrömmen i första taget. Han flyttade till Norge och satte upp en revy åt den tyskvänliga Qvisling-regimen. I låtarna mobbade Bode både Churchill och svenskarna friskt, och det tyckte såklart nazisterna var skojigt. Men än en gång lyckas Johnny Bode förstöra för sig själv. Han super, lurar folk, stjäl och smiter från hotellnotor tills han blir arresterad av Gestapo och förpassad till koncentrationslägret Grini i fem veckor. Själv hävdade Bode att arresteringen berodde på att han smugglat hemliga dokument till Sverige. Ingen trodde honom.

Bondkomik under pseudonym
Året är nu 1945. Kriget är över, Johnny Bode är tillbaka i Sverige, ensam, utfryst och stämplad som nazist. Johnny Bode är paria. För att få spelningar börjar han använda en hel drös pseudonymer, bland andra Johnny Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Hans Horney, Hasse Borg, Jimmy Silvester, Kiddie Niles och Florence Valentin. Och under en av sina pseudonymer lyckas han faktiskt ro hem ett riktigt schysst gig.

– Han skrev musiken till filmerna om Åsa-Nisse och kom dessutom på hur man skulle få smålänningarna att gå på bio, säger Bo Sjökvist.

Åsa-Nisse är alltså smålandsbonden med en hjärncell som ägnar sina dagar åt att undvika sin fru och uppfinna värdelösa grejer med sin polare Klabbapparn. På den här tiden var folk i Småland rejält religiösa och tyckte att sånt som bio var lika med djävulens påfund.

– Johnny Bode kom på att om man spelade in en käck liten förfilm med den väldigt kristna sångerskan Lapp-Lisa så skulle också den stora småländska befolkningen gå på bio. Och det gjorde de, säger Bo Sjökvist.

Efter Åsa-Nisse-filmerna flyttar Johnny Bode till Wien och skriver operetter för Wienoperan under en av sina pseudonymer. Det blir internationell braksuccé vilket leder till att den svenska polisen hittar honom och sätter honom i finkan för en mängd småbrott.

– Han gillade ju väldigt mycket att spendera pengar, särskilt att bjuda på sprit på krogen och bo på fina hotell. När han inte hade några pengar kvar stal han eller struntade helt enkelt i att betala, säger Bo Sjökvist.

Allt var studenternas fel
Tillbaka I Wien efter avtjänat straff fortsätter framgångarna för Bode, samtidigt som han blir mer och mer knäpp i huvudet. Han skryter bland annat om att han skrivit dängan ”An der schönen blauen Donau” som alla visste skrevs av Johann Strauss på 1800-talet. Till slut tvingas han flytta tillbaka till Sverige och Malmö 1961. Ett år senare grips han i Köpenhamn iklädd päls och kjol och åtalas för bedrägeri, stöld, taxismitning och tjuvringning. Och nu börjar vi närma oss pudelns kärna.

– För att få pengar börjar han spela piano på båtarna som går mellan Sverige och Danmark där folk sitter och super. Där träffar han studenter från Lund och för dessa framför han under stort jubel sina gamla låtar – fast med porrtexter, berättar Bo Sjökvist.

Det är alltså den studentikosa humorn som driver crowd-pleasern Bode in i könsrockens käftar. En porrförläggare får nys om honom och tillsammans ger de ut porrskivorna ”Bordellmammas visor”, ”Bordellmammas dotter” och ”Styrman Janssons frestelser” som alla säljer riktigt bra.

– Han var den förste som slog igenom och tog den här vulgära musiken till en större publik, tidigare hade det bara funnits på marknader på landet. Han var ju ett geni samtidigt som han var en mästare på att förstöra för sig själv, säger Bo Sjökvist.

I vanlig ordning festade Johnny Bode upp alla pengar från porrskivorna i en rasande fart och tillbringade sina sista år ensam och fattig i Malmö. Än idag spelas ”Runka mig med vita handskar på” på obskyra studentfester och ett 50-tal eldsjälar har bildat en förening till Johnny Bodes ära. Men nu över till könsrockens riktige frontman.

Falköpingssyndromet
Johnny Bode bodde under en period av sitt liv i Falköping, en mindre ort i en bortglömd avkrok av Västgötaslätten. Det bästa med Falköping är att de har ett mejeri och ett ganska snyggt stationshus i funkisstil. En annan som tillbringade ett par år där är Errol Norstedt, mer känd under sitt artistnamn Eddie Meduza. Bo Sjökvist har såklart gjort en radiodokumentär om honom också.

– Jag är uppväxt med hans musik och har länge velat berätta hans historia men det gick inte medan han levde för han var så tabu. Precis som Johnny Bode var han väldigt driftig men brände sina broar gång på gång, säger han.

”Errol var uppväxt med en jävla massa farsor, hans mamma
hade säkert 50 olika män bara under hans uppväxt.”

50 pappor
Errol Norstedt föddes 1948 i Göteborg. Om uttrycket white trash funnits på den tiden så var det nog just det elakt folk hade viskat bakom ryggen på hans mamma. Errol hade fem syskon som alla hade olika pappor och när han var 13 år hade familjen bott på runt 30 olika ställen. En av papporna misshandlade Errol genom att tvinga honom att gå genom nässlor, äta spya och binda fast honom på en cykel för att han skulle lära sig att cykla.

– Errol var uppväxt med en jävla massa farsor, hans mamma hade säkert 50 olika män bara under hans uppväxt. Och de flyttade hela tiden, bodde kanske ett halvår på varje ställe. Så han tvingades utveckla olika överlevnadsstrategier, säger Bo Sjökvist.

En av dessa var att lära sig den nya hemortens dialekt supersnabbt för att passa in och undvika den allra värsta mobbningen, något som inte kan ha varit så lätt med tanke på att familjen ofta bodde i små hålor i Skåne och Småland där varje kvarter har sitt eget tugg. En annan strategi var att bli klassens clown.

– Han var bra på att härma och kunde hitta på vad för tokigheter som helst. Folk som kände honom på den här tiden beskriver honom som väldigt snäll men oberäknelig. Ena sekunden satt han still och andra hoppade han ut genom ett fönster, säger Bo Sjökvist.

Hårväxtmedel på annons
Errol hade en enda dröm: att spela rockmusik. Han ville komma tillbaka till alla de där skolorna där folk varit taskiga mot honom och spela på aulans scen och visa allihop hur grym han var egentligen så att de skulle ångra sig. Han köpte en gitarr som 15-åring och bildade i Tidaholm sitt första band, modsbandet Pack of losers. För att tjäna pengar hankade han sig fram i diverse coverband och som låtskrivare till dansband. Under en period sålde han även hårväxtmedel på annons i tidningen. Ingredienserna var glycerin och vatten som Errol själv blandade ihop hemma. 1975 släppte han sin första egna skiva, den självbetitlade med romantiska och ganska fjantiga låtar. Den floppade, något som kom att avgöra Errol Norsteds öde.

Först med gör-det själv
Frustrerad och förbannad över floppen med skivan spelade han in ett kassettband med sketcher och skämtlåtar på en tvåkanalsbandspelare. Kassetten som han kallade Mannen utan hjärna sålde han via de ljusskygga annonssidorna i porr- och kvällstidningar och för att läsarna skulle uppmärksamma hans små (och billiga) annonser kallade han sitt projekt för E. Hitler och Luftwaffe. Med stora, tjocka bokstäver.

– Han var den första svenska gör-det-själv-artisten och det roliga var ju att han började med det här samtidigt som punken kom. Då stod kriget på gatan mellan punkare och raggare och Errol gjorde en låt som hette Punkdjävlar och blev raggarnas hjälte. Men han ville inte alls vara raggare, han var ju ett mods från Tidaholm, säger Bo Sjökvist.

Errol Norstedt blev bannlyst från Sveriges Radio på grund av de våldsamma texterna men kassetterna sålde som smör och Errol Norstedt ersatte tillfälligt E. Hitler med artistnamnet Eddie Meduza. Han uppvaktade skivbolagen flitigt och 1979 fick han skivkontrakt.

– Skivbolaget slängde på honom en skinnpaj och tog pressbilderna framför en cheva. Det skulle vara mer hederlig rock ´n roll tyckte de, säger Bo Sjökvist.

Snoppen hängde utanför
Plattan ”Eddie Meduza & the roaring Cadillacs” totalsågades av musikjournalisterna men sålde bra. Samtidigt fortsatte Eddie Meduza att snickra ihop sina ganska grova och vulgära kassetter som numera också innehöll en del hatlåtar mot musikjournalister som skrivit ner hans skiva. Efter ett byte av skivbolag till Bert Karlssons Mariann gled E. Hitler ihop med Eddie Meduza och standarden för äktsvensk könsrock sattes med låtar som ”Runke ball”, ”Mera brännvin” och ”Fruntimmer ska en ha te å knulla med”. Och folk bara älskade det. När han 1982 gjorde sin första turné var folkparkerna smockfulla.

– Det fanns ett sånt oerhört sug efter honom på landsbygden, han hade ju släppt tre skivor innan han turnerade så folk hade fått vänta. Det året var det bara Ulf Lundell som drog mer folk med sin Kär och galen-turné. Eddie Meduza kallade sin turné Full och tokig, säger Bo Sjökvist.

Och full och tokig var just vad han var. Eddie började dricka mer och mer i takt med att framgångarna ökade. Vid ett tillfälle missade han en halv låt på grund av ett romantiskt möte bakom scenen, och kom ut och spelade andra halvan av låten med snoppen hängande utanför byxorna.

– Han ville ju bli känd men han hade nog aldrig tänkt sig att han skulle bli så stor. Tidigare hade han lyckats hålla alkoholismen stången men nu blev det för mycket för honom. Han var ju så uppfuckad av sin barndom så han kunde inte hantera det, säger Bo Sjökvist.

”1990 åker Eddie Meduza ut på turné med riksäcklet Svullo,
en fakir och en strippa under namnet Griståget.”

Mera brännvin
Med Full och tokig-turnén sätter Eddie Meduza spiken i kistan. Han kommer aldrig bli accepterad av etablissemanget, det han så länge längtat efter att bli. Musikjournalisten Mats Olsson skriver att bandet är tajta men att Eddie bara är kass och full. Eddie tar det väldigt hårt och svarar med tre låtar: ”Kuken står på Mats Olsson”, ”Mats Olsson runkar kuken” och ”Mats Olsson är en jävla bög”.

1990 åker Eddie Meduza ut på turné med riksäcklet Svullo, en fakir och en strippa under namnet Griståget. Socialförvaltningen bevakar spelningarna. Eddie tvingas avbryta turnén eftersom han blir sjuk av alkoholen. Efter detta fortsätter han att producera E. Hitler-kasetter men drickandet tar över mer och mer. Errol Norstedt/Eddie Meduza dör 2002, vid en ålder av 53 år, till följd av en hjärtattack.

I Bo Sjökvists radiodokumentär berättar Eddie Meduzas syster Maritza om hur det kom sig att Eddie gjorde könsrock. Hon menar att han var så van vid det språket och beteendet hemifrån att det inte alls var något konstigt för honom att säga kuk och fitta.

– Han hittade sin ton i de vulgära låtarna, det seriösa han har gjort är mest skräp. Både Johnny Bode och Eddie Meduza har den där grejen, de lyckas paketera kuk och fitta på ett bra sätt, det uppstår någonting mer och det blir jävligt bra rock ´n roll, säger Bo Sjökvist.

Att just vi svenskar är så svaga för vulgär musik tror Bo Sjökvist beror på att Sverige är ett litet land i periferin med starka traditioner på landsbygden.

– Ute i Europa händer det mer, där finns fler större städer där subkulturerna kan leva och utvecklas. Här är vi mer konformistiska och håller kvar vid gamla bondetraditioner. Det räcker med lite kuk och fitta för att det ska vara roligt, säger han.

Del.2 Nutid

Och med det är vi framme i 2000-talet. Eddie Meduza är död och man skulle kanske kunna tro att könsrocken dog med honom. Så är nu icke fallet. Någon gång kring millennieskiftet träffas Martin och Erik på en gymnasieskola i Malmö. De börjar skicka sjuka dikter till varandra och efter en tid börjar de göra musik ihop under pseudonymerna Färska Prinzen och JNI. Tillsammans kallar de sig The keffat liv och gör låtar om att sälja barn, slå ut tänderna på tjejer och knulla folks mammor.

– Vi hade ju lite den typen av humor båda två, skojade om att knulla barn hit och dit så det var ett naturligt steg att börja göra musik av det. Det var inte så att vi bestämde oss för att göra det äckligt, det bara blev det, säger Martin alias Färska Prinzen.

Kan man kalla din musik för könsrock?
– Nej, fan heller, såvitt jag förstått är det bara en massa bonnrunkande alkisar som håller på med könsrock. Jag känner ingen gemenskap med någon av de jävlarna. De är väl döda allihop?

Ja.

– Bra.

Själv beskriver Prinzen sin musik som ”rolig och störig”. Drivkraften bakom många av låtarna är hans hat mot de han kallar hycklare.

– Jag hatar ”medveten rap”, alltså rappare som ska förklara hur det ligger till egentligen. Alla gör det nu, varenda jävel som får tag i en mick ska berätta för världen hur saker fungerar och resultatet är sådana tankar som jag hade när jag var 14. Då är det mycket najsare med sådana som Ice cube och Notorious BIG, de försöker inte vara något de inte är. ”I´m fucking bitches til their assholes bleed” säger Notorious BIG, det är samma lättsamma inställning som jag har. Ingen behöver nån profet.

Hur mycket Färska Prinzen är du i verkligheten?
– Det är väl mest på snedfyllor och så. Alltså jag går ju inte omkring och dödar barn men alla får väl våldsamma tankar. Sen stör jag mig på rätt mycket, jag blir provocerad av nästan allt. Det finns inte någon grej du kan göra som det inte finns risk att jag ogillar.

Ångrar du någon låttext?
– Det finns grejer som är rätt så ruggiga som jag bara har för mig själv, jag har inte släppt dem. Sen ångrar jag att jag gjorde några ”tyck synd om mig”-låtar, de skäms jag över. Jag känner mig som en jävla fitta när jag hör de låtarna. Annars ångrar jag bara att jag inte har gjort fler låtar om att knulla barn.

Färska Prinzens senaste skiva heter En sexa malt och nånna flamsiga horor och inte mycket har förändrats på tio år. Han kallar fortfarande sina fans för jävla fittor, jämför sig själv med Josef Fritzl och får ångest när han råkar hamna i Pride-paraden. Men själv menar han att låtarna har mera finess numera.

– Det är inte lika hands on-vulgärt som det var innan. Då kunde vi säga ”jag ska sprätta upp din mage, dra ut ditt foster och knulla med det”, nu är det mer ”jag ska abortera ditt foster och ha samlag med det”. Sen har det blivit mer personangrepp nu än tidigare och det är verkligen något jag tänker fortsätta med.

Hur vill du bli ihågkommen?
–Inte för något med musiken. Det är inte någon jävla livsgärning, det är bara en hobby. Klart jag hade ambitioner att spela på Ullevi när jag började med musik men jag fattar ju varför jag inte ens spelas på radion. Men jag bryr mig faktiskt inte om ingen lyssnar, jag tycker själv att jag är briljant. Jag brukar spela in några låtar och sen lyssna tre månader senare. Då är det som att lyssna på någon annan och jag inser hur jävla briljant jag är.

Lilla Lovis
Det senaste stjärnskottet på könsrockshimlen kallar sig Lilla Lovis. Hon har till skillnad från Färska Prinzen fått en del uppmärksamhet i media. Detta beror dels på att hon släppt två videos på nätet, dels på att hon är tjej och dels på att hennes musik är trallvänlig utav bara fan. I kommentarsfältet till videon Spottar aldrig ut på Youtube spekuleras det vilt i om hon är Eddie Meduzas dotter, om hon bara är ironisk eller om låten är ett inlägg i den feministiska debatten.

– Reaktionerna jag får är allt ifrån ”du är ett geni” till ”dö jävla hora”, skriver Lilla Lovis till Mega Laser i ett mejl.

Hon vill inte framträda med sitt riktiga namn men om man googlar lite kan man läsa att hon gjort en del musik tidigare, dock ingenting ens i närheten av det hon gör idag. Att hon kallar sig Lilla Lovis beror på att någon stal en bild från hennes gamla Myspace och la ut tillsammans med en annons där det stod ”vill du knulla ikväll? Ring Lilla Lovis, 22”. Hon bestämde sig för att ta tillbaka namnet, med besked. I mejlet skriver hon om varför hon började med den här musiken:

– Jag prövade syra förra sommaren och fick en vision. Klyschigt, men så var det.

Med textrader som ”jag spottar aldrig ut min snus innan jag suger kuk” och ”fan vilka små pattar din dotter har” följer hon i Eddie Meduzas fotspår. Det till och med låter snarlikt här och där.

Vad tycker du om att många kallar din musik för könsrock?
– Mig stör det inte, däremot verkar det störa en del ”riktiga” könsrockare. Någon har skrivit att jag är en skam för könsrocken, vilket ju är en helt fantastisk kommentar. Könsrock görs av män om kvinnor skrev någon annan och jag tänker inte argumentera mot det. Kalla det vad ni vill.

Vad har du för relation till Eddie Meduza?
– Jag gillar att han håller sig utanför ramarna för den förutsägbara goda smaken och att det han gjorde kändes äkta, alltså i att vara ett dekadent och bångstyrigt svin precis som många skitartister försöker låtsas att de är, men jag har inte lyssnat särskilt mycket på honom.

Hon ser det inte som att hon för ett musikarv vidare, det ansvaret vill hon inte ta på sig. På sin blogg lägger Lilla Lovis upp en hel del bilder på rövhål och andra äckliga grejer och berättar explicita historier om möten med sina älskare. Hon översätter även amerikanska hiphoptexter om kuk och fitta som spelas på radio till svenska, resultatet är inte helt olikt hennes egna texter. Men det finns också en allvarligare ton i det hon gör.

– Jag tar ställning genom att inte ta ställning. Det är dags att bete sig som svin på lika villkor, skriver hon.

Hur mycket Lilla Lovis är du i verkligheten?
– En del saker har jag gjort, andra drömmer jag om att göra.

Vad drömmer du om att göra?
– Jag försöker spara ihop 200 000 amerikanska dollar så jag kan åka upp i rymden. Priset kanske hinner sjunka innan jag hinner få ihop dom stålarna. Sen blev jag väldigt sugen på att testa drogen DMT efter att ha sett Enter the void. Det verkar vara något utöver det vanliga. Jag gillar hästar väldigt mycket så att rida hemifrån till Afrika genom ett regnigt Europa är också något av en dröm jag hoppas på att förverkliga innan jag dör.

Hur vill du bli ihågkommen efter din död?
– Som en genial jävla hora. •

Detta är första delen av två där Pstq och Roffe Ruff recenserar goa hak i Göteborg. Håll utkik efter andra delen som kommer upp inom kort.

Plats: Suggan (Västerhus).
Tid: 16.13

Det var ett tag sen någon av oss var här, och lokalen är inte det svarta hål vi minns den som. Något har skett sen senast. Dunklet är inte längre det första som konfronterar en när man stiger in. Förra gången jag var här var det så mörkt att en offentlig avsugning faktiskt pågick oupptäckt i goda fem-tio minuter vid ett av borden. När de älskande tu väl avslöjades av personalen ombads de genast sluta. Utkastning diskuterades aldrig. Men nu är oralsexmörkret är ett minne blott. Plötsligt ligger ord som ”luftigt” och ”ljust” nära till hands. Antingen har en exorcism genomförts, eller så har de slipat borden och målat om. Keri Hilson och Timbaland ljuder ur högtalarna, påpekar Roffe, ty han har tydligen koll på sånt. I lokalen står två stycken Jack Vegas-maskiner komplett med tillhörande läderfejs.

I lokalen står två stycken Jack Vegas-maskiner
komplett med tillhörande läderfejs.

Den vänliga barpersonalen serverar oss varsin kall och väl kolsyrad Falcon för 33 kr styck. Smaken är stor stark standard. Inte förrän en kvart efter att vi klivit in drar Roffe sin första djupa suck. Kanske beroende på stämningen, kanske beroende på att Timbaland oväntat ersätts av dansk eurotechno.

Efter att ha väntat på mannen som lättar på trycket inför vidöppen toalettdörr konstaterar Roffe att klottret därinne är kort och kärnfullt: SVENNE DIN FITTA HÅLL KÄFTEN.

Ganska exakt tjugo minuter senare bestämmer vi oss för att vandra vidare. Vår vinjett blir White Lion som sjunger When The Children Cry. Det känns lämpligt. Utanför sitter en ung kvinna och gråter medan hennes väninna försöker trösta henne utan synlig framgång.

Betyg: 3

Plats: Persikogården
Tid: 16.45

Vi viker av mot vänster och beger oss upp för backen. Innan vi nått halvvägs till Stigbergstorget slår det oss; vi måste ta Persikogården. I samma sekund släpper Roffe fram den djupaste av suckar och slår sig för pannan. Vi vet mycket väl vad vi ger oss in på. På sommaren ligger Persikogården ganska bra beläget, med utsikt över hamnen från uteserveringen. Nu är det ju inte sommar dock. Uteserveringen ligger öde och hamnutsikten är så grå som något överhuvud taget kan bli. Några meter från ingången, på en betongkloss ligger en smutsig blöja bredvid ett tomt cigarettpaket. Den trasiga skylten ovanför dörren hälsar oss välkomna till ”koGården”.

Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren. Första intrycket är en tjock, klibbig doft av blöt hund. Luften känns som sirap. Sex stycken världsmästare är närvarande. De är redan prata-högt-berusade. Högtalarna spelar Bridge Over Troubled Water. Det vetefaan.

Ett kemiskt snabbt par med galopperande käkar
slår sig snart ner vid bordet bredvid vårt.

Jag beställer varsin öl till oss. Här finns bara flaskor, så de smakar som de ska, och är kalla. En Hof och en Andersson kostar oss sammanlagt 75 kronor. Ovanför baren hänger en gammal tidningsreklam inramad: ”Vi har haft högst avkastning sen Reine gökade runt i Mälarviken”. Jag tar fram telefonen och tar ett kort. En av gästerna frågar mig misstänksamt varför. Jag svarar att jag tyckte det var ett lustigt citat. Han kastar långa blickar efter mig ända tills jag slår mig ner utom synhåll. Vi studerar alla fina inredningsdetaljer. De skrynkliga kräftlamporna som sitter fastklämda i ventilationen, stolarna längs väggen som saknar ryggstöd och säten. Våra suckar överröstas av väggarnas. Ett kemiskt snabbt par med galopperande käkar slår sig snart ner vid bordet bredvid vårt. Hon rotar frenetiskt i deras plastpåsar, han rekommenderar oss en barnbok. Jag kan bara anta att jag och Roffe ser ut som småbarnsföräldrar. På toalettvägen får man uppmaningen att HÅNGLA MED FETA HOROR.

På vägen ut tilltalar den tidigare så misstänksamma mannen oss. Han tycker att vi ska fotograferas ihop. Han påpekar att det är han som är Reine och pekar på tavlan ovanför baren. Min fotograf Roffe Ruff tar ett par kort på mig och Reine. ”Så, hur länge har ni jobbat med detta” frågar han. ”Vi gör ett reportage” svarar jag. ”Jaha, jag trodde ni var poliser” säger Reine. Vi ger oss ut i luften och ljuset. Lättnaden. Roffe summerar besöket: ”Jag gillar sunk, men det där är inte sunk, det är ju hjärtskärande för fan”.

Betyg: 5

——————————————————

Plats: Galliano
Tid: 17.22

Vi beger oss över kullen med Masthuggstorget i sikte. Målet är Galliano.
Innan de började odla en massa växter runt Masthuggstorget så var det lätt det mest deprimerande torget i Göteborgs innerstad. Inte ens alkisarna satt på det torget för några år sen. Det har blivit avgjort bättre.

Efter Persikogården skäms ingen av oss för att kalla dörren till Galliano Pärleporten.
Innanför dörrarna sitter minst tio rutinerade män. Och med män menar jag kvinnor och män.

Vi beställer öl och får varsin Norrlands. De går på 33 kronor styck. Roffes första suck kommer direkt efter den första klunken. Tidigare har platsen varit anledningen, men denna gången är det drycken. Galliano är inte ångestframkallande alls. Den ljusgula ölen däremot är närmast fri från kolsyra och smakar smör och vinäger. De kallar den Norrlands. Det kan mycket väl vara sant, men den serveras definitivt ur en välskakad tunna.

Vi suckar unisont, men det är mer eller mindre okynnessuckar. De kommer inte direkt från hjärtat. Stamgästerna på Galliano börjar plötsligt härma Stefan och Krister på den högsta av volymer. Vi inser att de är högst territoriella. Halva bardiskens längd plus en handfull bord är deras. Ingen annan släpps in. Varken jag eller Roffe känner något speciellt. Detta är ju lugnt. Hit kan man gå närsomhelst. Går man för nära de lokala förmågorna så pratar de med dig. Välkommen i gruppen kommer du knappast känna dig. När infödingarna bestämmer sig för att spela dart anser vi att det är dags att förflytta sig.

Betyg: 2

Plats: Sejdeln
Tid: 17.46

Ingen barrunda är komplett utan ett besök på Andra Långgatan. Sanningen att säga så håller väl alla barerna längs den gatan lite för hög standard. Den sanna sunkigheten lyser med sin frånvaro.

Det finns mer än en jämbördig bar inom hundra meter från Galliano så vi låter slumpen välja just Sejdeln åt oss. Vi välkomnas av Phil Collins. Bara en sån sak. Som om inte det vore nog sitter två solbrända män i matchande Limahl-frisyrer och pokulerar över varsin öl. De ser inte ut som sanna mästare. Faktum är att det inte sitter en enda person på hela stället som passar in i den klassiska mallen. Inte ens mannen som sitter fastklistrad vid en av fem Jack Vegas-maskiner har den rätta looken. Istället är vi omgivna av vad som verkar vara diverse vanliga människor.

Det som en gång i tiden var en vikingainspirerad inredning har med åren bytts ut nästan helt. På väggen sitter istället ett porträtt av Morrisey med fiol. Vi serveras varsin standardsmakande Norrlands med för lite kolsyra för 32 kronor. Roffes första suck inträffar inte förrän han märker att träpanelskanten på väggen sitter mitt i hans rygg. Med andra ord bottnar inte sucken i deprimerande omgivningar, utan brist på bekvämlighet.

Sejdeln är en fullt acceptabel plats att befinna sig på runt middagsdags på en måndag förutsatt att man har ölpengar. Här finns inte ens något pikant toalettklotter, bara tags.

Ur högtalarna börjar Meatloaf sjunga om att han gör nästan vad om helst för kärlek. Vi försöker lista ut vad den där specifika saken han inte skulle göra för kärlek egentligen är. Mitt förslag är att han inte är redo att hämta hennes barn på dagis för kärlek. Det är då vi känner att det är dags att gå vidare.

Betyg: 0

——————————————————

Detta var alltså första delen av två där Pstq och Roffe Ruff recenserar goa hak i Göteborg. Håll utkik efter del två som kommer upp inom kort.

Suntory Boss Café au Lait
Här är en kaffedryck där smaken helt klart kommer i andra hand. Logotypen och namnet säger ju allt och här handlar det istället om att visa vem man är. En BOSS-au-Lait osar pondus till skillnad från en fattig 7-Eleven-latte.
Vad den smakar kommer vi inte ihåg men den måste ha varit god. Hör bara på dryckens slogan: “SUNTORY BOSS is the boss of them all since 1992″. Det här är helt enkelt burkdrickornas “Capo di tutti capi”.
Suntory är för övrigt en av de äldsta alkoholproducenterna i Japan och har bland annat använt sig av celebriteter som Sammy Davis Jr, Sean Connery och Tommy Lee Jones i olika reklamsammanhang. Det var också Suntory som var Bill Murrays uppdragsgivare i Sophia Coppolas prisbelönade film Lost In Translation från 2003.
For relaxing times, make it Suntory time.
Betyg: 5/5

Vetefan
Vi fick åka hela vägen till Mt Fuji för att hitta den här rackaren. Det är den enda automatburken vi hittade som ramlade ut varm vilket var lite obehagligt då det inte rör sig om en kaffedryck. Det här är istället någon slags majssoppa på burk.
Då vår japanska är knackig så är både avsändare och innehåll okänt. Vi fick helt enkelt lita på våra smaklökar vilket var lättare sagt än gjort. Att man varken vet vad det är man dricker eller hur vätskan ser ut gjorde det här till en smått obehaglig upplevelse. Känslan av massa varma majskorn i munnen resulterade i att man rent reflexmässigt svalde så fort som möjligt utan att tugga på bitarna. Det låter kanske vedervärdigt men när man hade vant sig smakade ändå den här soppan helt okej.
Betyg: 2/5

Asahi Black Wonda
Nej, det här är inte namnet på ännu en värdelös rappare utan en helt vanlig, tråkig kaffedryck. Lite som en slät kopp kaffe. Den gjorde sitt jobb om man säger så, inte mer, inte mindre.
Betyg: 3/5

Kirin Fire Coffee Jelly
Den här var den hetaste burkdrickan i Tokyo och bizarra tv-reklamer varvades med billboards över hela staden. Det var även den äckligaste av alla de burkar vi drack. Självklart är det även denna gång Kirin som ligger bakom en värdelös produkt.
Nu har någon kommit på den briljanta idén att blanda gelé med kaffe. Burken ska sedan skakas för att sylten ska kunna fördelas jämt med kaffet. Hälften jello, hälften kaffe…mmm.
Känslan av att dricka den här sörjan kan närmast jämföras med en munspya.
Betyg: 1/5

Är inte kaffe och läsk din grej finns det många andra saker du kan handla i japanska  automater såsom: sprit, öl, begagnade underkläder, porr, glidmedel, ipods, kött, ägg och levande humrar.

So what´s up with The fucked up & The Toilet bowl factor? The more fucked up you get, the better the wine or what? Why not just stick to booze if you want to get drunk?
– The Fucked up Factor was a catch phrase i implemented to add some fun to the show, it basically breaks down the kick that a wine has. Some wine you can drink bottles and just be nice. Some fullbodied wines you can drink a few glasses and be ripped. The toilet bowl factor stands for the chance that you might go home and vomit if you drink too much of the wine. And the purpose of drinking the wine is not just to get fucked up, its to enjoy the juice. Drinking hard booze is a whole different element, thats sole purpose is to get ripped!

You talk a lot about visits from the yardman. In what way does weed effect the taste of the wine?
– The trees adds the perfect combo to get us in the recording mode. You have to realize that when we record the show we are always in the middle of a recording session.

One of our favorite episodes got to be the one where you get a bottle in a shoebox from a guy in Germany. Please explain to our readers what went down.
– The Shoebox from Germany arrived in my mailbox from a fan. The liquor was called Bullenschluck, it is a rum based drink with a very low alcohol content. What they do is add alot of different herbs to give it its potency. Will later researched it after i got sick and learned that it originated as a treatment for skin diseases in animals. Nowadays german kids drink it to simply get fucked up and this kid thought it would be amusing to see me drink it. NEVER AGAIN! Will has officially banned anything that is not from a corporation for our safety.

You seem to get a lot of support from different wineproducers. What do they have to say about the show?
– The support from the wine community has been overwhelming! Everyone loves my newly found passion for wine, and loves the fact that Will and i are merging together the wine community with the Hip Hop Community and at the same time bringing a lighter side to wine drinking.

Rappers always rap about liquor, beer, and champagne but you rarely hear someone talk about how they sip on a bottle of Pinot Noir or whatever. Why do you think it is that wine get so litte recognition in rapmusic?
– I guess the HipHop community see’s the traditional winecritic as being real snooty and stuck up and that’s not really the HipHop vibe. Another reason the show has been a success is because i now have dudes from the hood that would normally drink Hennessy drinking Zaccagnini.

How much have you learnt about wine since you started the show?
– I can instantly taste what is good wine from bad now, it may not be the way a traditional wine critic would but i know that after the wine opens up whether it is trash or something really nice. I have learned so much in this first year of the show, will and i actually just shot our pilot for TWC to become syndicated on a major network. The premis of the show is to travel the world and document me learning more and more about wine.

Sadat´s top three favorite wines right now:

1. John Joseph Ehlan Riesling – I drank this all summer and is a really refreshing wine.

2. Caymus Cab Sauv(ignon) – This became my shit during the DMC episode i now drink this with a nice steak meal all the time.

3. Last but not least i love the Zaccagnini Montepulciano d’Abruzzo – This was the first wine that really made me start digging wine!

Make sure you check out more episodes of True Wine Connoisseurs right here