Johan Wanloo snackar hårdrock, Robocop och Atlantis

Han är en av landets flitigaste serietecknare. Tidningar som till exempel Kapten Stofil och Ernie har begåvats med hans serier vid sidan av egna album och illustrationsjobb. 2012 kan Johan Wanloo stoltsera med 25 år som serietecknare, vilket han firar med att skruva upp tempot ännu ett snäpp.

Allt tog sin början på Hönö i Göteborgs norra skärgård. Bland de låga flata bergshällarna, Hönökakor och de äldre grabbarnas traktoråkande tog Johan sina tidiga stapplande steg i livet. Det är åttiotal. Man är antingen hårdrockare eller synthare. Och en kladdig undergroundscen för serier tar form i Sverige. Alla dessa ingredienser skulle komma att influera och skapa en av våra främsta kreatörer i sin genre:

– Jag har alltid läst mycket serier. Jag hade en fascination för
serier långt innan jag började läsa och jag har alltid ritat,
alltid liksom, så det har inte varit snack om nåt annat,
på gott och ont.

Hur har din uppväxt på Hönö påverkat dig?
– Jag hatar ju det skitstället, om vi säger så här, jag fick ett slags mindervärdeskomplex mot allt som skulle vara lite märkvärdigt och så där. Det var fånigt liksom. Men om man ska hålla på med kultur, så är ju allt lite märkvärdigt och fånigt. Samtidigt som jag avskyr det där traktoråkande packet, så är jag en av dem. Uppväxten med dem har gjort att jag känner – äääähh konst och skit. Men det är ju faktiskt det jag håller på med. Det blev väldigt dubbelt. Men just det kan vara en bra plattform att skapa humor ifrån, för då är man skeptisk mot precis allt. Jag försöker undvika att vara sådan. Men mycket av mina gamla serier, som jag gjorde mellan 20 och 28 års ålder var väldigt… Det var en liten snöpt, lite elak människa som gjorde dem. Men jag tror jag har släppt det nu.

1987 skulle Johan  komma att bli publicerad för första gången. I dåtidens datorbibel ; Svenska hemdator hacking. Han debuterade med serien om Torsten som sedermera skulle komma att bli omåttligt populär:

– Jag minns det så jävla väl, det var mitt första profesionella jobb, i tryck, och jag åkte in till stan och såg buntar av tidningen på Pressbyrån.  Och jag minns att jag bara stod och tittade på dem en lång stund, så det var skitmaxat ju. Men sen att försörja sig, det är fortfarande en jävla kamp. När man var yngre gick man ju bara på någon slags kombination av dumhet, gott självförtroende och energi, det här ska gå! Och man visste inte hur svårt det var, och nu tänker man, okej, det får gå ett halvår till.

Är det fortfarande lika maxat att se dina grejer i tryck?
– Jag försöker att verkligen ha kvar det, försöker verkligen att inte vara blasé. Men det handlar om ålder också, ett tag var jag väldigt blasè alltså. Sen blir man  äldre och kommer tillbaks till någon slags känsla av att, det här är fräckt. Men faktum kvarstår, jag blir publicerad tre gånger i veckan ibland på olika ställen.  Men den fräna känslan när en ny bok kommer ut till exempel, det är jävligt häftigt.

Hur kommer det sig att du har ett så högt utgivningstempo?
– Jag publicerar väldigt mycket, för att jag gillar det, för att det är mitt yrke, och att jag gillar att tjäna pengar.  Jag vill inte bli bortglömd och är rädd för att dö. Men den boken som kommer nu, den har tagit tre år att göra, blandat med annat jobb såklart. Men det ska bli jävligt kul att den kommer. Det känns som någon slags nystart, jag har hållit på med den väldigt länge och lagt ner mycket känslor i den.

På vilket sätt är det en nystart?
– Jag brötar på precis som jag brukar men det är lite ärligare den här gången. Det är Atlantis, plåtkrabbor och jättelika monster. Men basen är ändå en ärlig skildring av folk som har det ensamt  och tråkigt.

Den kommande boken heter  ”Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis”.  Där vi likt titeln antyder får möta en snubbe som inte har det så himla kul i livet.  Han jobbar med att katalogisera båtmotorljud. Han har fyra filmer som han ser om och om igen och han blir nervös av tv-spel.  Han är 34 år och har aldrig ens fått så mycket som en kram av en tjej. En dag drabbas han dock av något slags hysteriskt anfall och drar sig ner till hamnkvarteren. Där träffar han sin totala motsats, Cliff Hingstsäd. Detta är den mest karismatiska man som någonsin levt.  Cliff kan inte träffa en kvinna utan att ligga med henne. Han kan inte gå in i en bank utan att bli rånad.  Världens tråkigaste man träffar världens häftigaste man, och äventyret tar sin början. Teckningsmässigt beskriver Johan boken som Galago på åttiotalet.

Tror du på Atlantis?
– Nä det tror jag inte på. Men min uppväxt vid havet, jag har märkt att det är fruktansvärt mycket hav och ubåtar och bläckfiskar på sista tiden. Kanske inte i de korta humorgejerna, men i de längre är det mycket ,  framför allt ubåtar, stormande himlar och grejer som bara måste komma från det.

Vid sidan av serietecknandet och illustrationerna har hårdrock en påtaglig del i Johans liv. Något som även det levt kvar sen ungdomstiden på Hönö.

– Om man inte är ett kristet missionärsbarn så har man ju något som man på ett tidig stadium identifierar sig med. Jag var 12-13år på 80-talet och det fanns två läger, hårdrockare och synthare. Jag vet inte hur mycket fri vilja det var men för mig blev det hårdrock, det är den ungdomskultur jag bekände mig till en gång i tiden.

Hur yttrar sig det idag?
–  Men det är inte sååå farligt. Jag är verkligen inte det som andra hårdrockare kallar true. De där bröderna hårdrock skulle säkert spotta på mig. Jag är inte hårdrockare på det viset, ingen ryggmärkesnisse. Jag menar, jag kan tycka black metal är trevligt och Göteborgssoundet, och va fan Dimmu Borgir är jättebra. Så jag ändrar mig hela tiden.  Jag minns jag var på en konsert med WASP  som jag gillar. Det var en vardagskväll och klockan var väl halv tio någonting. Jag stod där och titta och då kommer det fram någon och spyr rakt framför mig. Sen såg jag någon annan som var så full så han hade däckat liggandes över ett ståbord. Jag tänkte fan det är ju dyrt med biljetter hur fan kan du  däcka innan förbandet? Jag hade bara blivit knäckt över att ha slösat bort så mycket pengar… Så då kände jag, nä men fan jag är nog inte hårdrockare längre…

Bästa hårdrocksskivan?
– ”Heaven and hell” med Black Sabbath och Ronnie James Dio. Den är perfekt . Ozzy var så försupen att han fick sparken från Sabbath, samtidigt hade Ronnie James Dio fått sparken från sitt band. Så han kom med i Black Sabbath och det blev en helt  ny pryl. Det var den gamla smutsigheten med Ronnies melodier och det blev skitbra. Den skivan är perfekt, jag kan lyssna på den om och om igen och aldrig tröttna.

Om hårdrocken har varit en röd tråd genom livet så finns det dock en mängd intressen och kulturella inriktningar  som det har snöats in på under perioder.

– Jag är en sådan där knäppologkalenderbitare av det värsta slaget, men jag försöker att inte visa det så mycket.

Vad är en  knäppolog?
– Jag  intresserar mig stenhårt en stund, samla skivor hysteriskt sen slänger jag allt. Sen kan det vara gamla deckare från trettiotalet, så läser jag det ett tag, sen är det töntigt, det här är bara sånt töntar håller på med tänker jag, bort med det. Ju äldre man blir och ju mer man får att göra desto mindre kan man gå in i knäppologeriet. Utan då får det mer bli en krydda.  Det är samma orsak som jag inte ser om filmer, den lilla tid jag har att se film då vill jag se något nytt.

Ser du mycket film?
– När man gör monotona grejer, färglägger till exempel då har jag märkt att det är bra att kolla på film samtidigt med ett öga. Ibland kan det hända att jag sett två filmer på en dag men samtidigt fått massa gjort. Robocop betyder jävligt mycket för mig. Det är fan den  bästa filmen som gjorts. Jag tycker det är fruktansvärt att den ska göras om, och jag är ganska öppen för sånt.  Jag tyckte att det var lysande att de dubbade Star Wars till exempel, jag tycker det var en svinbra idé. Jag tyckte  att nya Spindelmannen var, visst, kör i vind. Men med Robocop tänkte jag, nej fy fan  där går gränsen. Robocop är bäst. Det är där all filmvetenskap börjar.

Idag bor Johan Wanloo i Göteborg. Han har två barn, Björn och Åsa. Och studion i Linné från vilken han spottar ut material i ett aldrig sinande tempo. I pipelinen just nu väntar en barnserie till tidningen Tivoli med vänner, som heter ”Kapten Klara och världen utan vatten”,  Barnboken ”Vad gör varulven då han inte bits”, den webb-baserade superhjälteserien Rock Manlyfist, den tidigare nämnda Atlantis-boken, samt en rad illustationsjobb:

– Med vissa jobb tänker man att man lika gärna kan sälja kaffe, som att illustrera korsord, det är konstvärldens motsvarighet till att jobba på bruket. Men jag gör det gärna, det är trevligt.

Det är hårt jobb jämt, man får tänka att det får bära eller brista, nu kör vi, jag måste skapa. Det är maxat. Jag minns när jag bodde på Hönö och läste någon intervju med någon djuping som  beställde en flaska vin under intervjun och jag tänkte
– Åh, jag vill vara som du, ååå va fräckt, men så blev det ju inte. Man måste fan ligga i och jobba som fan.

www.johanwanloo.se
johanwanloo.blogspot.com

Bilderna på Johan är tagna av en snubbe som är ny i Mega Laser familjen:
Andreas ”ante” Johansson. En talangfull dude ni kommer att se mer av här!