Vad är på gång i framtiden?
Petter: Vi har tyvärr fått vaska två avsnitt.  Tricket är att veta när gränsen går.  Men på slutet av inspelnigen var vi alldeles för fulla och det blev skitdålig stämning och absolut inte något gött häng. Sanna var skitsur och jag frustrerad, nä det blev verkligen dåligt. Alkohol kan vara väldigt kreativt men samtidigt väldigt farligt.

Sanna: Vi har precis släpp ett temaavsnitt om vad kidsen i Chicago håller på med, det är massa kul som händer där.

Petter: Bland annat är Chief Keef stor nu, han är sexton år och sitter i husarrest. Så de har gjort videos från hans mormors hus. Det finns en låt som heter ”Bang” som är väldigt populär.

Vad bottnar den här oerhörda expertisen i?
Sanna: Det är väl 15 år av raplyssnande. Men det vi delar alla tre är nog att vi inte bara gillar musiken utan har det här nördintresset. Har man hittat något bra vill man hitta allt och få reda på så mycket som möjligt om den artisten.

Petter: Jag var sjukskriven under en period och då kunde jag lägga hela arbetsdagar på att bara vara runt och kolla på massa onödiga ställen på internet. Det handlar om en inställning till musik som förenar oss. För oss är det inte intressant om musik är bra eller dålig utan vad man får ut av det. Allt runt omkring blir också viktigt. Var en rappare kommer från, vilket sammanhang rapparen rör sig i. Jag tar in musik på det sättet, och blir väldigt intresserad av detaljer, gillar att samla på mig.

Är hiphop-nörden den coolaste nörden?
Sanna: Ja så är det nog, eller vi tycker det i alla fall.

Vad finns det för källor till information?
Sanna: För min del är det massa olika bloggar och nättidningar. Twitter är spännande, eftersom det blir en direktinteraktion med rapparen.

Petter: Twitter är oumbärligt för en rapnörd och helt fruktansvärt. Twitter är jätte, jättejobbigt.  I synnerhet rappare är asjobbiga. Alla rappare promotar sig själva helt skamlöst hela tiden och är jävligt tjatiga. Släpper de en ny låt så tjatar de dygnet runt i en månad och retweetar allt som är lite positivt. En klassisk rapgrej är att någon frågar dem något. Då retweetar de frågan utan att att svara, bara för att deras namn nämndes. Men samtidigt kan man få info man aldrig kan få någon annanstans. Till exempel så hamnade Bay Area-rapparen Cellski mitt i en flygkapning och twittrade live från flygplanet, vilket man ju aldrig skulle fått reda på innan twitter.

Youtube?
Petter: Ja det är den enskilt viktigaste internet-grejen. Där har du allt från majorbolagen till folk som rappar in i sin webcams och lägger upp. Om man bara klickar sig vidare från de där rekommendationerna i högerspalten kan man hitta helt sjuka grejer.  Jag älskar att hitta videos som har under 100 views. Det är något slags spännande arkeologverksamhet. Så kan man tänka att det här har bara jag och 37 andra hört. Till saken hör att de här låtarna oftast inte är speciellt bra. Men väldigt intressant att se nån snubbe i nån håla nånstans som har gjort en hiphopvideo.

Nyligen släpptes ett avsnitt som behandlar Göteborgs hiphop. En stad som alltid haft en stark scen på undergroundnivå med till exempel rappare som Pstq, som även drev gruppen Mobbade Barn Med Automatvapen. Gruppen 3 Ess hade en tidig hit med Hoppa Dansa. Trots detta har man aldrig haft en nationell superstar, i Petter eller Kens dignitet.

Petter samlade några av topdogzen i stan, 2012 edition, för ett samtal om dåtid och framtid. Det är Iwo, från Hammarkullen. Gör musik både med sin grupp X.O och solo. Sick Art, 16 år från Majorna. Som trots sin unga ålder rappar med häpnadsväckande kvalité. Samt den kanske klarast lysande stjärnan just nu på Göteborgs inhemska rapscen, Lani Mo från Bergsjön. Vars videos ses av hundratusentals personer och han gör även musik med Kartellen som är oerhört stora just nu.

Vad är karaktäristiskt för hiphop från Göteborg?
Sanna: Förut förknippade jag Göteborg väldigt mycket med Pstq och Gubb. Pst var tekniskt duktig, och hade smarta intrikata punchlines. Men det känns som att det finns jättemånga strömningar och att scenen är mycket större nu, fler når en större publik. Det kommer väldigt mycket intressant från Göteborg.

Petter: Göteborgsrap har varit lite otursförföljd och uppdelad. Göteborg i sig är en arbetarstad. Folk är ganska hopplösa och dricker och knarkar. Det är en destruktiv känsla av att allt bara skiter sig. Så då är det ingen idé att satsa. Dessutom har det varit destruktiva gängallianser som har hindrat folk från att samarbeta. Roffe Ruff är stor ute i landet. Och nu känns det extra kul att Gbg-rap från förorten börjat komma. Och den största är Lani Mo. Jag var på en spelning på världskulturmuseet, för fritidsgårdspubliken, och kidsen var ju helt galna. Jag tror Göteborg ändå är en bra stad att vara i om man är 19-år och håller på med en subkultur, för den är tillräckligt stor, och tillräckligt liten för att man ska kunna ta över den.

Lani Mo gör musik tillsammans med en rad förgreningar i staden. Folk har börjat samarbeta på ett annat sätt än tidigare. För en tid sedan samlades en stor skara av dessa unga begåvade Göteborgsrappare i låten  La västra Nostra. En programförklaring, en hint mot resten av sverige.

Det är Alibi från Medina som knyter många till sin studio, även Flame betraktas som en nyckelfigur på mer administrativ nivå.

Vad skulle behövas för att få Göteborsk hiphop att växa?
Petter: I USA är det snarare ett sound som definierar en stads identitet än speciella rappare. En spännande utveckling vore ett Göteborgs-sound.

Finns det några lovande på producentsidan?
Petter: Ja, till exempel Kay Nine är lovande och är bara 18-19 år, han gör musik åt Lani Mo. Det finns flera bra unga producenter. Beatslingers som gjorde Sick arts första singel, där är det lite dubstep involverat. Jag gillar unga producenter, de skiter i på ett annat sätt, inte så fast i hur saker ska låta.

Kommer vi att få en svensk stjärna på internationell nivå?
Sanna: Nja asså, jag har svårt att tro att något annat land, knappt England kan få en sån riktig stjärna. Jag har svårt att till exempel se någon tysk stor rappare. I regel är svensk rap bäst på svenska.

Känns som Mapei hade potential, har hon slutat?
Sanna: Jag har sett henne spela skivor på några ställen, men jag tror inte hon släppt något på ett tag. Mapei har ”starquality” och behärskar ju engelska på ett sätt svenska rappare i regel inte gjort tidigare, absolut.

Varför denna fascination för rapparen Riff Raff?
Sanna: Riff Raff är väldigt intressant. Är han ett skämt eller på allvar, ibland är han skitdålig ibland asbra. Hur som helst extremt rolig på twitter och en extremt intressant karaktär överlag.

Petter: Riff Raff kommer vi nog prata om länge. Han är väldigt tacksam eftersom han ser så kul ut. Men om musiken skulle varit värdelös skulle man ju inte gillat det. Han gör mycket skit men tillräckligt mycket bra. Och väldigt rolig, han hade till exempel en låt där han rappade om att han hade haft sex och tjejen slet av hans strumpor med tänderna. När man lyssnar aktivt på rap hör man tusen låtar om knark, sex och våld, då blir detaljerna viktiga. När någon behandlar de här ämnena på ett sätt som står ut. Till exempel ”she took off my socks with her teeth”. Det har aldrig hänt mig i alla fall.

——
Osugen på att lyssna på senaste avnittet nu eller?
Styrt att du hittar det här då:
Vad blir det för rap?
——

Tre tips från Sannas blogg Pussy made of gold:

Allie Baby

Kelow

Lore’l

——

Petter 417 bästa Göteborgsvideosarna just nu:

Flame & Lani Mo ”Underjord”
Klassiskt konservativt gbg-beat med övertung rap. Lani knäcker med raden ”Borde va Haram att kalla en sån som dig för rappare” Älskar också hur Ivo e med som hype-man o flippar på slutet!

Bigry Mack rappar i Hjällbo
Första ggn jag hörde talas om Bigry Mack var när min kompis, som är från Hjällbo, visade mig den här mobilkamera-filmade direkt-till-youtube filmen. Två år senare o den har 24 000 views o Bigry Mack är på gång på allvar.

GOR ft.Bigry Mac, Allyawan & FJ – Måste göra ont
…som till exempel här, när han rappar med några skåningar plus Sveriges kanske bästa rappare just nu, Allyawan. Skiter i om han e från Jönköping från början, Allyawan bodde tillräckligt länge i Göteborg för att vi ska räkna honom till en av våra.

– Jag har alltid läst mycket serier. Jag hade en fascination för
serier långt innan jag började läsa och jag har alltid ritat,
alltid liksom, så det har inte varit snack om nåt annat,
på gott och ont.

Hur har din uppväxt på Hönö påverkat dig?
– Jag hatar ju det skitstället, om vi säger så här, jag fick ett slags mindervärdeskomplex mot allt som skulle vara lite märkvärdigt och så där. Det var fånigt liksom. Men om man ska hålla på med kultur, så är ju allt lite märkvärdigt och fånigt. Samtidigt som jag avskyr det där traktoråkande packet, så är jag en av dem. Uppväxten med dem har gjort att jag känner – äääähh konst och skit. Men det är ju faktiskt det jag håller på med. Det blev väldigt dubbelt. Men just det kan vara en bra plattform att skapa humor ifrån, för då är man skeptisk mot precis allt. Jag försöker undvika att vara sådan. Men mycket av mina gamla serier, som jag gjorde mellan 20 och 28 års ålder var väldigt… Det var en liten snöpt, lite elak människa som gjorde dem. Men jag tror jag har släppt det nu.

1987 skulle Johan  komma att bli publicerad för första gången. I dåtidens datorbibel ; Svenska hemdator hacking. Han debuterade med serien om Torsten som sedermera skulle komma att bli omåttligt populär:

– Jag minns det så jävla väl, det var mitt första profesionella jobb, i tryck, och jag åkte in till stan och såg buntar av tidningen på Pressbyrån.  Och jag minns att jag bara stod och tittade på dem en lång stund, så det var skitmaxat ju. Men sen att försörja sig, det är fortfarande en jävla kamp. När man var yngre gick man ju bara på någon slags kombination av dumhet, gott självförtroende och energi, det här ska gå! Och man visste inte hur svårt det var, och nu tänker man, okej, det får gå ett halvår till.

Är det fortfarande lika maxat att se dina grejer i tryck?
– Jag försöker att verkligen ha kvar det, försöker verkligen att inte vara blasé. Men det handlar om ålder också, ett tag var jag väldigt blasè alltså. Sen blir man  äldre och kommer tillbaks till någon slags känsla av att, det här är fräckt. Men faktum kvarstår, jag blir publicerad tre gånger i veckan ibland på olika ställen.  Men den fräna känslan när en ny bok kommer ut till exempel, det är jävligt häftigt.

Hur kommer det sig att du har ett så högt utgivningstempo?
– Jag publicerar väldigt mycket, för att jag gillar det, för att det är mitt yrke, och att jag gillar att tjäna pengar.  Jag vill inte bli bortglömd och är rädd för att dö. Men den boken som kommer nu, den har tagit tre år att göra, blandat med annat jobb såklart. Men det ska bli jävligt kul att den kommer. Det känns som någon slags nystart, jag har hållit på med den väldigt länge och lagt ner mycket känslor i den.

På vilket sätt är det en nystart?
– Jag brötar på precis som jag brukar men det är lite ärligare den här gången. Det är Atlantis, plåtkrabbor och jättelika monster. Men basen är ändå en ärlig skildring av folk som har det ensamt  och tråkigt.

Den kommande boken heter  ”Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis”.  Där vi likt titeln antyder får möta en snubbe som inte har det så himla kul i livet.  Han jobbar med att katalogisera båtmotorljud. Han har fyra filmer som han ser om och om igen och han blir nervös av tv-spel.  Han är 34 år och har aldrig ens fått så mycket som en kram av en tjej. En dag drabbas han dock av något slags hysteriskt anfall och drar sig ner till hamnkvarteren. Där träffar han sin totala motsats, Cliff Hingstsäd. Detta är den mest karismatiska man som någonsin levt.  Cliff kan inte träffa en kvinna utan att ligga med henne. Han kan inte gå in i en bank utan att bli rånad.  Världens tråkigaste man träffar världens häftigaste man, och äventyret tar sin början. Teckningsmässigt beskriver Johan boken som Galago på åttiotalet.

Tror du på Atlantis?
– Nä det tror jag inte på. Men min uppväxt vid havet, jag har märkt att det är fruktansvärt mycket hav och ubåtar och bläckfiskar på sista tiden. Kanske inte i de korta humorgejerna, men i de längre är det mycket ,  framför allt ubåtar, stormande himlar och grejer som bara måste komma från det.

Vid sidan av serietecknandet och illustrationerna har hårdrock en påtaglig del i Johans liv. Något som även det levt kvar sen ungdomstiden på Hönö.

– Om man inte är ett kristet missionärsbarn så har man ju något som man på ett tidig stadium identifierar sig med. Jag var 12-13år på 80-talet och det fanns två läger, hårdrockare och synthare. Jag vet inte hur mycket fri vilja det var men för mig blev det hårdrock, det är den ungdomskultur jag bekände mig till en gång i tiden.

Hur yttrar sig det idag?
–  Men det är inte sååå farligt. Jag är verkligen inte det som andra hårdrockare kallar true. De där bröderna hårdrock skulle säkert spotta på mig. Jag är inte hårdrockare på det viset, ingen ryggmärkesnisse. Jag menar, jag kan tycka black metal är trevligt och Göteborgssoundet, och va fan Dimmu Borgir är jättebra. Så jag ändrar mig hela tiden.  Jag minns jag var på en konsert med WASP  som jag gillar. Det var en vardagskväll och klockan var väl halv tio någonting. Jag stod där och titta och då kommer det fram någon och spyr rakt framför mig. Sen såg jag någon annan som var så full så han hade däckat liggandes över ett ståbord. Jag tänkte fan det är ju dyrt med biljetter hur fan kan du  däcka innan förbandet? Jag hade bara blivit knäckt över att ha slösat bort så mycket pengar… Så då kände jag, nä men fan jag är nog inte hårdrockare längre…

Bästa hårdrocksskivan?
– ”Heaven and hell” med Black Sabbath och Ronnie James Dio. Den är perfekt . Ozzy var så försupen att han fick sparken från Sabbath, samtidigt hade Ronnie James Dio fått sparken från sitt band. Så han kom med i Black Sabbath och det blev en helt  ny pryl. Det var den gamla smutsigheten med Ronnies melodier och det blev skitbra. Den skivan är perfekt, jag kan lyssna på den om och om igen och aldrig tröttna.

Om hårdrocken har varit en röd tråd genom livet så finns det dock en mängd intressen och kulturella inriktningar  som det har snöats in på under perioder.

– Jag är en sådan där knäppologkalenderbitare av det värsta slaget, men jag försöker att inte visa det så mycket.

Vad är en  knäppolog?
– Jag  intresserar mig stenhårt en stund, samla skivor hysteriskt sen slänger jag allt. Sen kan det vara gamla deckare från trettiotalet, så läser jag det ett tag, sen är det töntigt, det här är bara sånt töntar håller på med tänker jag, bort med det. Ju äldre man blir och ju mer man får att göra desto mindre kan man gå in i knäppologeriet. Utan då får det mer bli en krydda.  Det är samma orsak som jag inte ser om filmer, den lilla tid jag har att se film då vill jag se något nytt.

Ser du mycket film?
– När man gör monotona grejer, färglägger till exempel då har jag märkt att det är bra att kolla på film samtidigt med ett öga. Ibland kan det hända att jag sett två filmer på en dag men samtidigt fått massa gjort. Robocop betyder jävligt mycket för mig. Det är fan den  bästa filmen som gjorts. Jag tycker det är fruktansvärt att den ska göras om, och jag är ganska öppen för sånt.  Jag tyckte att det var lysande att de dubbade Star Wars till exempel, jag tycker det var en svinbra idé. Jag tyckte  att nya Spindelmannen var, visst, kör i vind. Men med Robocop tänkte jag, nej fy fan  där går gränsen. Robocop är bäst. Det är där all filmvetenskap börjar.

Idag bor Johan Wanloo i Göteborg. Han har två barn, Björn och Åsa. Och studion i Linné från vilken han spottar ut material i ett aldrig sinande tempo. I pipelinen just nu väntar en barnserie till tidningen Tivoli med vänner, som heter ”Kapten Klara och världen utan vatten”,  Barnboken ”Vad gör varulven då han inte bits”, den webb-baserade superhjälteserien Rock Manlyfist, den tidigare nämnda Atlantis-boken, samt en rad illustationsjobb:

– Med vissa jobb tänker man att man lika gärna kan sälja kaffe, som att illustrera korsord, det är konstvärldens motsvarighet till att jobba på bruket. Men jag gör det gärna, det är trevligt.

Det är hårt jobb jämt, man får tänka att det får bära eller brista, nu kör vi, jag måste skapa. Det är maxat. Jag minns när jag bodde på Hönö och läste någon intervju med någon djuping som  beställde en flaska vin under intervjun och jag tänkte
– Åh, jag vill vara som du, ååå va fräckt, men så blev det ju inte. Man måste fan ligga i och jobba som fan.

www.johanwanloo.se
johanwanloo.blogspot.com

Bilderna på Johan är tagna av en snubbe som är ny i Mega Laser familjen:
Andreas ”ante” Johansson. En talangfull dude ni kommer att se mer av här!

Dessutom satsar vi mycket på att lära ut entreprenörskap, för i det ligger mycket av grunden till Jesus kärlek. Jesus älskar en person som skapar möjligheter till utveckling av samhället. Inom Våga Tro! arbetar vi därför enligt parollen ”En övertygelse – en idé – ett företag”. För om man ska bli lite filosofisk för en stund kan man ju faktiskt se alla oss människor på Jorden som ett enda stort företag, där Gud är VD och Jesus är management consultant. Visst låter det bra? Våga Tro!

Leif
Leif Tobiasson heter jag, och vill du veta något kul? Jag samlar på sexuella fetischer. Jaha tänker du, jag runkar i högklackade skor och sådana där banala saker, men nej du, jag är konnässör. Min pryl är att uppfinna helt nya fetischer och sedan omsätta dem i praktiken under några års tid. Sedan tröttnar jag oftast och uppfinner en ny läggning. Min senaste grej är den häftigaste hittills. Jag kallar den för ”earthquake fetish”, för jag har alltid varit lite sådär internationell av mig, gillat engelska termer, de känns liksom lite tuffare.

Det går ut på att jag studerar seismologiska rapporter om väntade jordbävningar runt om i världen. När jag väl hittat något stort som är på gång reser jag till det aktuella stället och installerar mig i en förhyrd lägenhet med en stor, sugproppsförsedd rövplugg inuti i mig. Med pluggen väl fastgjord mot en vägg, på ett golv eller i mer ovanliga fall ett tak inväntar jag det ofrånkomliga. När jordbävningen väl brakar loss är det som om jag blev knullad av hela planeten. Det är hur skönt som helst, jag menar, vem kan ha en större och mer kraftfull älskare än självaste Tellus?

När jag hämtat mig från orgasmen och läkt eventuella blessyrer reser jag vidare till nästa ställe. Turkiet, Iran, Kina, överallt har jag sprutat och skrikit. För det är något jag är väldigt glad för, att samtidigt som jag fått njuta har jag fått se så mycket av världen, av städer och byar, av människor och deras unika kulturer.

Malin
Alla säger ”Malin Ströholm är helt sjuk i huvet”, bara för att jag nöp det där barnet i Mölndals centrum förra året. Jag menar, om jag inte är dömd för det kan jag ju inte ha begått ett brott. Så varför har mina vänner slutat ringa mig då? Jag tycker det är ett jäkla skitbeteende om jag får ta till ett kraftord.

Okej jag erkänner, jag tycker om när barn skriker av smärta. Men den där gången i Mölndal var en engångsgrej, jag var trött och desperat, oftast nöjer jag mig med att lyssna på avstånd. På spårvagnen får jag njuta ganska ofta, men samtidigt vet jag ju att ungarna oftare vrålar för att de inte fått äta eller för att de kissat i blöjan, inte för att de har ont i magen eller sådär. De ska skrika av smärta, då är jag nöjd.

Nu är jag inte så värst rik, det blir man inte av att jobba på Lidl, men så fort jag sparat ihop ett par tusen åker jag flygplan. Helst charter, för där är det mycket barnfamiljer. Oftast är det minst ett öronbarn ombord, om jag har tur flera stycken. För många av de små liven är det första gången deras hörselgångar utsätts för en sådan extrem tryckförändring, och chocken blir stor. Deras panikslagna blickar som vädjar åt alla håll, rösten som går upp i falsett för att sedan spricka som en dum ballong, en sekunds tystnad och sedan kör de igång igen. Jag lutar mig tillbaka i sätet, gottar mig och är samtidigt sorgsen för att det är över så snabbt. Efter någon minut har de vant sig och låtit sig lugnas av mammas eller pappas förstående famn. Det är bara bra en stund, sedan blir det dåligt igen. Ungefär som livet i stort med andra ord.

Bennie
Jag är snabb och jag har en påse blommor i fickan. Jag är snabbare än någon annan, ingen kan nå mig, inte morsan och hennes nya man, inte Lena med ungarna, inte soc, inte AF, inte den där snubben från Faktum, inte Jyrki med skuldlistan, inte Hasse från Gazaremsan, inte ens de där koppartjuvarna på Marieholmsgatan. De når mig inte så mycket för att jag är snabb utan för att jag är smart. Det är ingen slump att tjack rimmar med schack. De försöker få tag på mig men jag är hela tiden steget före. Ingen kan stoppa mig, jag kör vidare, och det är skönt, riktigt skönt. Bara suga upp tungan i gommen, ihop med käkarna och ner med ett vått finger i påsen då och då. Några kalla stöl på det och livet kommer aldrig ta slut.

Krille
Tittar du på mig eller var tittar du någonstans? Hallå mannen, jag snackar med dig här! Vet du vem du just gjort dig ovän med? Fattar du vad du ställt till med? Jag har stått upp med de största, jag har varit uppe på Råsunda och kört, jag har varit nere på kontinenten och vevat och borta i England också. Där stormade vi en pub som en vidrig liten pakistanier hade och fan vad han lipade när vi slog sönder hela hans jävla livsverk. Fattar du vem jag är nu? Du borde inte ha kommit till Gamleport ikväll, och du borde verkligen inte ha spillt ut den där bärsen i närheten av mig. Partilles top boy kallar de mig! Och du, innan jag nitar dig vill jag att du ska veta att jag kan vara djup också, jag har en politisk sida mannen, jag tar mitt samhällsansvar. Inte bara våld, jag tänker också. Fria Nationalister Göteborg, det är mina killar det. Vi kämpar mot svenskfientligheten, vi står upp mot mångkulturen och folkförföljelsen. Fattar du? Jag står upp mot alla blatteälskande liberaler och nerrökta rödingar på samma sätt som jag står upp för Idrottsföreningen Kamraterna. Blått och vitt i mitt hjärta och blått och gult i min hjärna och snart rött och rött på mina händer för nu kör vi, du och jag borta vid Kopparmärra om fem minuter, okej?!

Jovan
Jag heter Jovan och jobbar som chaufför på Västtrafiks Flexlinje. Vi kör de som inte kan köra sig själva, som vi brukar skämta på kafferasterna. Förr jobbade jag mycket på Hisingen, men nu för tiden är jag mest nere i Frölunda och åker runt i min blåa minibuss.

Det är ett väldigt bra yrke för mig som gillar lite långsammare tjejer. Ja, om vi ska tala klarspråk – jag tycker om när de är lite lätt utvecklingsstörda. Lite bakom flötet sådär. Inga mongoloider eller cp:n, de betackar jag mig för. Men den där trögheten som kan ta ett tag att märka, den tycker jag är så himla sexig. Det kan vara att de inte hänger med så bra i världsutvecklingen, att de är dåliga på enkel matematik, att de inte förstår ironi. Då står kaptenen i byxan och jag rättar till uniformsjackan lite extra. Några uppskattande kommentarer om deras klädsel eller utseende, kanske bjuder jag på lite take away-mat eller ger dem lite pengar. Sånt är de inte vana vid, då vattnas det i maxitrosorna på dem. Sen är det bara att tuta och köra. Tuta och kör med Flexlinjen hela dan, som vi säger på kafferasterna.

Kristina
Vet du vad en urinstalaktit är? Inte? Men du känner till de där stora droppstenarna som bildas inuti grottor? Okej, föreställ dig nu en riktigt smutsig offentlig toalett. Kanske i Sverige, kanske invid en sällan använd avtagsväg till Autobahn. Tänk dig att denna toalett sällan eller aldrig städas. Tänk dig urinoaren på denna toalett. Tänk dig åratal av piss som samlats vid pissrännans kant där den vetter ner mot golvet. Tänk dig hur detta piss byggts på lager på lager till långa, stinkande stavar. Tjocka, illaluktande och hårda som kristall. Tänk dig att bryta av en av dessa stalaktiter och hålla den i din hand, beundra den i den dåliga belysningens sken. Tänk dig att föra den mot din mun och gripas av en oemotståndlig lust till att provsmaka. Tänk dig hur du står och suger på denna enorma pinne, låter den smälta som en isglass mot din tunga, tänk dig hur du girigt dricker och gurglar det goda vattnet som bildas av värmen från din kropp.

Jag ville bara få dig att tänka på det. Hej då.

Lotten
Jag ska döda mina föräldrar, det är bestämt nu. Giftet beställde jag från ett företag i Lettland. Deras hemsida var typ helt fuckad, men jag var tvungen att få tag på just den sorten de sålde, för en snubbe på Flashback hade tipsat om att det var det mest fortverkande (hjärtinfarkt efter tre till fem minuter) och det som hade snabbast halveringstid (i stort sett ospårbart efter tio timmar).

Jag ska lägga det i quorn stroganoffen som jag ska laga till dem ikväll. De är så jävla körda, de bara ”Åh Lotten vad trevligt att du vill hjälpa till för en gångs skull!” och ”Det var verkligen ett fint initiativ av dig gumman, det är nog hälsosamt för dig att komma ut ur den där digitala dimman ett tag och prata lite med mig och mamma, som förr i tiden”.

Jodå, jag ska allt prata. När de första tecknen på kramp sätter in (jag har dittills bara smakat lite på riset) ska jag inleda talet som jag sitter och skriver på nu. Jag ska förklara alla deras fel och brister för dem, hur mycket de sårat mig och hur mycket jävelskap de ställt till med. Hur mycket bättre allt kommer bli när de är borta och jag för första gången sedan jag föddes kan andas ut. Fy fan vad skönt det ska bli.

Nu ropar mamma från köket att hon ställt i ordning allt åt mig, hon har till och med hackat löken och tinat quornfiléerna i mikron, ”Det är bara för den lilla kokerskan att komma ner och börja steka”.

Jag skriver ut talet, viker ihop pappret och stoppar det i byxfickan. Sedan går jag ner för trapporna.

Mange
Jag gillar ung fitta som sover. Klandra mig inte, jag bara pillar lite. Min enda chans är när de blundar, annars vill de aldrig. Man måste ta för sig lite här i livet. Sover ung fitta är jag där. Jag är inte ung, jag är gammal säger de. ”Mange, du är så old!”, brukar de skoja. Men jag får vara med på deras fester, för jag åker till Tyskland och köper vodka i bag-in-box. Det tycker de är häftigt. ”Fan Mange, andra har vin i sina lådor, men du har fan sprit!” Efter ett tag är spriten slut och många fittor sover. Då är jag där. Sån är jag. Klandra mig inte, jag bara pillar lite.

——————
Vill du se fler grymma projekt från dessa två herrar så skall du kika in på deras webplatser:
EKTA
Henrik Bromander

Han ville mötas på brunnsparken i Göteborg. När jag kom dit så var Lasse sjukt nervös. han var blek och svettig, förklarade att han tyckte att det var ett dåligt ställe att träffas på och tittade sig nervöst omkring. Tydligen var Lasse ganska ny på det här med knarklangning, då han verkligen insisterade på att vi skulle byta grejer med hjälp av en hemlig handskakning. Detta var tydligen väldigt viktigt för honom och det gick inte att göra på något annat sätt. Jag gav honom 200 kronor och han skickade diskret över två (!) tändsticksaskar med varsin brun bit i.

 "En polare blev så galet torr i munnen att han drack
vatten från en vattenpöl"

När dessa saker väl skulle rökas, så skedde det i ett soprum vid Mariaplan i Majorna. Vi var ett gäng förväntansfulla 14-åringar som skulle prova. Oerfarna som vi var så smulade vi ner båda grammen i en stort stopp i en sådan där klassisk gul majspipa som alla kiosker sålde back in the days. Pipan skickades runt. Som vanligt så kände vissa ingenting, andra blev illamående, några började garva. En polare blev så galet torr i munnen att han drack vatten från en vattenpöl. Av resten av kvällen minns jag mycket fniss, rädsla för att polisen skulle stanna oss och en helt magisk smakupplevelse vad gällde lösgodis.

”Andreas”

Amfetamin och en cykel
Jag och en kompis hade av någon anledning träffat en hemlös personer som bodde i tält under en bro. Han samlade bland annat på cykeldelar och föredrog amfetamin framför alla andra droger, inte så oväntat kanske.

Jag var 23 år och hade aldrig testat. Så när han förberedde sin kvällspanna frågade jag hur det var. Han skrockade åt mig och sa att jag kunde få testa. Jag sa att jag inte ville ta en spruta så han gav mig en påse som innehöll ett gram med gul-vitt kletigt pulver. Han hackade upp en lina åt mig och min kompis på ett repigt cd-omslag. Vi drog i oss pulvret och dröjde kvar vid hans tältstad ett tag. Det började mörkna så vi bestämde oss för att åka hem. Min kompis tog vagnen, jag tog min cykel för att bege mig hem.

Jag hade ännu inte känt av någonting av amfetaminet, men när jag började trampa pedalerna kändes det med ens väldigt tillfredsställande.

Istället för att cykla hem bestämde jag mig för att cykla till min kompis som precis hade hoppat på vagnen. Han bodde på andra sidan av staden, över ett gigantiskt berg. Tanken av att behöva cykla så långt gjorde mig oväntat lycklig. Jag bestämde mig för att ta alla branta backar sittandes på min damcykel utan växlar.

"Jag minns att jag smög hem till min lägenhet utan att väcka några
 av mina rumskamrater. Lade batteriet på laddning, städade mitt
rum, försökte sova, tittade på delar av en film, sorterade strumpor"

Väl framme hos min kompis fiskade jag upp påsen med pulvret ur myntfickan, min polare ville inte ha någonting så jag tog båda linorna jag hastigt lagt fram. Jag minns inte riktigt hur länge jag stannade där eller vad vi pratade om. Jag minns bara att jag helt plötsligt satt på cykeln igen och att det var kolsvart ute. Jag minns också att jag lyssnade på house-musik på min minidisc. Jag minns att batteriet tog slut och att jag försökte ladda batteriet genom att värma det i mina händer.

Jag minns att jag smög hem till min lägenhet utan att väcka några av mina rumskamrater. Lade batteriet på laddning, städade mitt rum, försökte sova, tittade på delar av en film, sorterade strumpor.

På cykeln igen nu i ett Slottskogen som började gry.

Jag satte mig på en bänk och såg hur hela staden började vakna, det var nästan en religiös känsla. Efter ett tag började jag nyktra till. Ingen hade berättat för mig att amfetamin pilskar upp en. Så när jag satte mig på cykeln igen bestämde jag mig för att köra hem till min flickvän. Jag öppnade hennes dörr med min nyckel och jag såg hur våren lös in genom persiennerna.

Jag smög in i badrummet, min spegelbild var sorglig. Stora pupiller, spända käkmuskler, genomskinlig fet hy, blåa ringar som nästan hade gått varvet runt ögonen. Jag smög ner under hennes tjock duntäcket och kramade henne. Hon sköt bort mig och jag hamnade i en patetisk fosterställning. Kallsvettandes. Efter någon timma vaknade hon, jag låg fortfarande och kramade om mig själv.

Ovetandes om mina nattliga äventyr satte hon sig upp i sängen och stirrade rakt fram.
Hon sa att vi måste prata och att det här inte funkade längre. Jag hade aldrig tidigare mått så dåligt, jag kände mig ihålig, uttorkad och förlamad. I detta tillstånd gjorde alltså min flickvän slut med mig.

Jag minns att jag satte mig på cykeln. Min lårmuskler värkte, jag trampade långsamt den långa vägen hem. Jag minns att jag gjorde en Ceasarsallad med tårfyllda ögon och bestämde mig för att inte testa amfetamin igen.

”Johan”

Svamp i Christiania
På slutet av nittiotalet gjorde jag och mina vänner stadiga resor till Köpenhamn. Min mamma var aningen förbryllad över detta oerhörda intresse för vårt sydliga grannland som plötsligt infunnit sig i tonårssonens liv. Men  inga närmare frågor ställdes i alla fall. Det var ju självklart inte det danska gemytet som lockade. Utan skandinaviens utan tvekan märkligaste företeelse – Christiania. Ett paradis för den unge flummaren.

På en av dessa resor åkte jag tillsammans med Reza och Abdi. Vi skulle vara borta över en helg och hade inte löst något boende på hemmaplan. Direkt när vi klev av tåget på centralstation sprang vi till närmaste turistinformation där Reza på världens sämsta engelska frågade om vägen till horgatan och bussen till Christiania.”

Vi hade faktiskt inga planer på prostituerade utan hade hört att det fanns billiga hotell på just denna gata. Jag minns inte vad den skärrade turistinformatören svarade. Vi hittade efter ett par timmar i alla fall boende i rätt prisklass. Stuvade in våra prylar och drog mot Christiania.

Strax strosade vi bland stånden och slog oss ner på något kafé med våra olika inköp, jamaikanskt gräs, indiskt charas och allt vad det hette. Efter första jointen kunde man såklart rökt Prebens hemodlade för  halva priset, och ändå fått samma effekt, men det förstod vi inte då. Frasen att kasta pärlor åt svin har aldrig varit mer träffande. Vi vandrade vidare i lugnare tempo och plötsligt hittade Abdi ett stånd där de sålde magic mushrooms. Ingen av oss hade testat det tidigare och vi började dividera huruvida det vore en bra idé att köra svamp. Då vi var tonårsgrabbar stod det såklart inom kort tydligt att ingen vågade banga och vi köpte på tok för mycket för ett gäng nybörjare.

"Mina tankar manifesterades i form av reklamskyltar.
Tillexempel: jag ska ta en cigg, syntes som en stor
billboard inför mitt sinne. Allt var superflummigt"

Vi visste inte hur mycket man skulle ta men började i alla fall tugga i oss av denna oerhört illasmakande torkade lilla sak. Satte oss och tog en öl och inväntade effekten. Reza hade påsen och efter någon halvtimme såg jag Reza sitta och tjuväta på svampen. Vi andra undrade va fan han höll på med varpå han liksom flöt ner på golvet och fnittrade konstigt. Det stod då klart för mig och Abdi att vi behövde äta mer för att komma i fas med Reza. Vi tryckte i oss lite mer och märkte samtidigt att folk kollade snett på oss. Vi drog oss mot den lilla sjön bakom Pusher Street och där började även jag känna av effekten. Färgerna blev mer påtagliga, blommor pulserade och jag började få väldigt märkliga tankar. De manifesterades i form av reklamskyltar. Tillexempel: jag ska ta en cigg, syntes som en stor billboard inför mitt sinne. Allt var superflummigt. Dessutom fnittrade vi extremt mycket åt oväsentligheter och betedde oss exakt som ett gäng svenskar i Christiania som tagit svamp för första gången. Denna insikt fick oss att dra oss mot vårt hotell för att tagga ner en aning.

Promenaden genom Köpenhamn var det sjukaste någonsin. De danska fraserna som drog förbi oss lät som något slags utomjordiskt språk och ekade i huvudet. Någon kom på den briljanta idén att gå på pizzabuffé.  Ingen av oss kunde förstå dansken i kassan och han blev irriterad på oss. Vilket gjorde mig jätteledsen. Pizzan bara växte i munnen och vi gav oss av efter en halv slice var.

Vid det här läget hade Reza fått för sig att jag hette Plattfisk, och skrek och skrattade, skrek och skrattade. Hej Plattfisk. Plattfisk, ska vi dra till hotellet osv.  Allting började kännas obehagligt och då vi stod utanför Centralstationen i rusnigstid började allt snurra. Som ett blodtrycksfall som blev starkare och starkare.  Allting blev svart och jag ramlade ihop. Jag hade enligt mina vänner varit utslagen i någon minut i kraftiga epileptiska spasmer. När jag kvicknade till var de extremt nojjiga och ledde mig tillbaks till hotellet. Det var första och sista gången jag testade svamp.

”Peter”

Örtpiller – It´s only herbal
Vi var 17 år, jag och min bästis E. Vi hade sommarlov, röda converse, oroliga föräldrar och varsitt interrail-kort. Och en gammal europakarta som E:s mamma hade haft när hon tågluffade på 70-talet. Med en påse kanelsnäckor satt vi på tåget som skulle ta oss från Malmö och ner till Amsterdam dit vår klasskompis M hade flyttat för att bli fotbollsproffs. Vi visste inte särskilt mycket om Amsterdam mer än att där fanns ett Anne Frank-museum. M visste inte heller särskilt mycket om Amsterdam eftersom han tillbringade större delen av sin dag på en fotbollsplan och resten på holländska SFI.

Jag och E var alltså ensamma i Amsterdam. Vi köpte glass och hittade ett mysigt torg att hänga på. Efter en stund kom det fram en kille med platåskor och en lagom skabbig hund som han höll i ett rep. Han tipsade om ett område som skulle vara kul. Eftersom det var typ tre kilometer kö till Anne Frank-muséet gick vi till det kuliga kvarteret. Vi hittade en affär som sålde sneakers och kollade lite i den. I affären stod en automat, typ som en godisautomat. Vi la i några euro och ut ploppade en liten boll med två röda piller i.

"När vi vaknade nästa morgon var det första jag sa till E:
VI MÅSTE HA MER ÖRTPILLER"

Vi frågade expediten om det var knark (is this drugs?) och han sa att nej minsann det är bara örter (it´s only herbal). Belåtna med det svaret begav vi oss till en bar för att möta upp M. På instruktionslappen till örtpillren stod det att man skulle hälla ut innehållet och blanda med vätska. Sagt och gjort, vi beställde varsin öl, öppnade pillren och försökte blanda det bruna pulvret i ölen. Det gick sådär. Det var liksom inte vattenlösligt utan lade sig mest på ytan. Vi drack i alla fall, med förhoppningen om att vi skulle bli pigga och örtiga. Och om vi blev! Jag minns inte jättemycket mer av den där kvällen, men när vi vaknade nästa morgon var det första jag sa till E: VI MÅSTE HA MER ÖRTPILLER. Hon var lite tveksam, anade kanske att det inte var only herbal. Jag valde att tänka bort eventuella misstankar.

Den dagen finkammade vi Amsterdam – the dodgy end, tills vi hittade örtpiller i storpack och resten av semestern gick i hyperaktivitetens tecken. Jag minns särskilt ett tillfälle då E låg på ett badrumsgolv på ett hostel någonstans i södra Frankrike och sjöng en sång på danska om att ”det bevaeger seg” (det rör sig). Först långt efteråt när jag beskrev örtupplevelsen för en i knarkets värld något mer bevandrad person, fick jag höra att det troligtvis var något slags amfetamin vi hade tagit. Och ännu senare fick jag höra att amfetamin var samma sak som tjack och speed och att det var en äcklig sunkdrog. Jag har aldrig knarkat efter Amsterdam och kommer förmodligen aldrig att göra det heller, men örtpillren kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

”Anna”

Ecstasy och kemiska känslorus
För över tio år sen, några månader innan jag skulle ta studenten, testade jag för första gången drogen Ecstasy. Det var oundvikligt. ”E” hade spridit sig i bekantskapskretsen och jag var vansinnigt nyfiken efter allt jag hört om det magiska pillret.

Så, en fredagskväll i mars när snön fortfarande ligger tung på marken, hoppar jag på spårvagnen vid Mariaplan. Albin vinkar till mig från sin plats längst bak i sista vagnen. Med ett nöjt flin på läpparna berättar han att han redan slängt i sig en E. Han räcker mig en tändsticksask. I den ligger två små gulvita tabletter med Stålmannens emblem på.
– Dubbla Superman, jag fick dem för 100 spänn styck”, viskar Albin i mitt öra.

Han säger att jag ska tugga i mig en, eftersom det ”går snabbare då”. Jag gör som han säger. Den kemiska smaken sprids i min gom och bitar av tabletten fastnar i mina tänder. Jag slår undan de reflexmässiga kväljningarna, undviker att spy och istället börjar mina tankar snurra. Jag känner mig förväntansfull, spänd och lite skakis. Jag vet ju att det är en tung, kemisk drog jag precis slängt i mig. Onaturligt framställd, säkert i något smutsigt laboratorium på den polska landsbygden, tänker jag. Jag blir avbruten av Albin som säger att vi ska hoppa av spårvagnen. Vi är framme vid Järntorget och bestämmer oss för att gå till La Coupole. Ett ölhak av den sämre sorten, där våra falska id-kort, också av den sämre sorten, fungerar utmärkt.

"Andra gången den här kvällen strilar smaken av smuts och
polsk mylla ner i min strupe. Jag träffar en ful tjej som
ger mig kemiska orgasmer bara hon stryker min hårbotten"

Inne på krogen slår vi oss ned vid ett hörnbord och väntar, ännu inga känningar. Jag sitter hela tiden och guppar upp och ned med benen, inte för att eurotechnon som spelas faller mig i smaken utan för att jag har hört att drogen ska hitta ut i blodomloppet snabbare på det viset. Och efter en stund börjar något att hända. Jag blir varm i huvudet, får lock för öronen och alla ljud surrar behagligt i trumhinnorna. Albin, och det okända sällskapet vid bordet bredvid, är mina bästa vänner. Vid närmare eftertanke älskar jag alla på hela stället! Efter en stund dansar jag svettig till E-Type och Ace of Base, har ett långt snack om känslor med en dyngrak lumparkille från Boden. Jag ger honom en spontankram, bara för att visa att det inte är så lätt det där med känslor, men att jag förstår honom. Kramen får motvänd effekt och han försöker ge mig en käftsmäll. Jag räddas ur situationen av Albin som drar in mig på toa.

– Sluta böga dig och chilla istället. Nu delar vi på den sista bokstaven, väser Albin med stela käkar och pupiller som dasslock.

Sagt och gjort, andra gången den här kvällen strilar smaken av smuts och polsk mylla ner i min strupe. Jag träffar en ful tjej som ger mig kemiska orgasmer bara hon stryker min hårbotten med sina naglar. Just då älskar jag henne, jag älskar Albin och framförallt älskar jag Ecstasy. Kvällen slutar med efterfest i skydd av neddragna persienner. Vi dricker vatten, kedjeröker cigaretter och tuggar sönder våra kinder.

Våren och sommaren tar vid och jag käkar E så ofta jag kan. Påtänd som en lärka tar jag studenten och sommaren som följer blir ett enda långt tandagnissel på diverse klubbar och festivaler. Mot slutet av den ljusa årstiden inser jag att jag måste sluta med min ovana. Hösten som följer blir den mörkaste i mitt liv.

”Mathias”

– Jag är utrustad med falkögon, ett enormt libido och ett vackert utseende som gör att kvinnor slänger sina telefonnummer och trosor efter mig, säger Don Kalif med en otroligt spännig ton i rösten.

Han har bland annat vunnit Swedish Wrestling Championship 2005 och Stockholm Wrestling Championship 2011.

Krögaren kommer ut från köket med vårat vin, han välkomnar Don Kalif med en öppen gest och häller upp vin för honom att smaka av. Efter en stunds sörplande sväljer han vinet och grimaserar ont.
– Jag hade kunnat göra ett bättre vin själv, säger Don Kalif och krögaren bockar sig baklänges tillbaka till kökets mörka vrå.

Vi börjar prata om mat och jag frågar honom vilken som är hans paradrätt.
– Åhh mamma mia, min lasagne är fantastisk. De hemliga ingredienserna är selleri, morot och vitlök. Sedan justerar jag smakerna med en skvätt Amarone, kalvfond och tomater från Toscana. Och béchamelsåsen ska röras med kärlek, säger han och spänner blicken i krögaren som kommer in med det nya vinet som tur nog blir godkänt denna gången.

Som den undersökande tidningen Mega Laser är tänkte vi ta reda på vad Don Kalif egentligen gör när han inte spänner musklerna i ringen. Han berättar att det blir mycket träning.
– Fem gånger i veckan tränar jag. Fyra gånger per dag äter jag vet du. Jag umgås också med galanta damer, åker sportbil och reser till länder med varmare klimat. Det blir mycket resor blir det.

Vad gör du när du inte Wrestlar, har du något jobb?
– Jag jobbar med Wrestling! Fast jag gör också foto- och modelljobb eftersom jag är hetast i stan. Men det blir mest träning.

Så mycket träning måste gett resultat, vad tar du i bänkpress?
– Jag ligger stadigt på över 100 kilo. Jag klarar säkert 180 kilo.

Jag rynkar på ögonbrynen och stämningen blir med ens något kyligare. Vår mat kommer in och samtalet går över i Wrestling. Nu på lördag är det Göteborg Wrestling Championship, men Don Kalif  ges ingen chans att vinna tillbaka bältet.
– Jag inblandad i en komplott! När jag skulle få min titelmatch ändrades den i sista sekund. Jag kommer istället att få möta den illaluktande grismannen Manimal, en förnedring som kommer att stå honom dyrt, säger Don Kalif och stirrar ned i bordet med sorgsna ögon.

Att bli av med det där bältet tog hårt på Don Kalif.
– Det kändes som att bli för med ljuset, eller bakom ljuset heter det. Som jag sa är det hela en komplott mot mig som atlet. Jag har blivit av med både Göteborgs- och Stockholmsbältet. Bältena ska tillbaka till den de var svarvade för, säger Don Kalif med bravur.

Han knäpper med fingrarna åt krögaren som hastigt dyker upp med en flaska champagne.

Du har ett rykte om dig att vara en streber, blir det mycket kokain och champagne?
– Det kan jag inte tala om.

Vilken är Don Kalifs favoritdrog?
– Att dra en pizzaspade i bakhuvudet på Hank Havoc.

På tal om oprovocerat våld, det ryktas om att du åkte på smäll på en klubb i Stockholm, vad var det som hände?
– He he, jag åkte inte på smäll. Det kom fram en riktig idiot och tafsade på min fru, Ms. Veronica. Det resulterade i att han åkte i gatan. När det dyker upp idioter blir jag tuff, både i och utanför ringen.

Don Kalif har avslutat sin måltid och häller upp glas efter glas med champagne. Hans tal blir allt sluddrigare och han beställer in en flaska grappa. Han blir allt mer osammanhängande i sina utlägg som skiftar mellan eskorter, berlusconi och snabba italienska sportbilar. Jag försöker finna en väg ut ur samtalet och ut ur restaurangen. Jag påminner honom om matchen på lördag och frågar om han inte måste upp och träna tidigt imorgon. Han viftar bort mitt förslag och förklarar hur han värmer upp inför en match.
– Jag laddar med massage och lite champagne. Det ska vara lugnt, jag behöver samla mina tankar för att kunna köra i Don Kalif-tempo, 200 procent.

Tillslut beställer vi in notan, men krögaren vill inte se våra pengar. Don Kalif ger honom high five och vi kan äntligen lämna restaurangen.

Det visste du inte om Don Kalif
– hans fem absolut största intressen
1. Nude pole aerobic
2. Eroz Ramazzotti
3. Sexy games
4. Giorgio Armani
5. Party

Så här ser det ut när Don Kalif går på krogen

I Askim så körde han mest affärsmän i kostym som läste Dagens industri i baksätet. Nu på minitaxi är det snarare motsatsen. Exempelvis alkisar som är för fulla för att ta sig till systembolaget.
– Oftast så är det rävar som har ett handikapp, eller så är dom så jävla packade att  de inte själva kan ta sig dit. Det är faktisk mest i Majorna jag får sådana körningar. De går in snabbt på systembolaget vid Jaegerdorffsplatsen medan jag väntar på parkeringen, sen kör jag dem hem igen, så de kan fortsätta ”festandet”.

Under samtalets gång så märker jag att det är på natten som det verkar hända mest luriga grejer, och det är även anledningen till att han mest jobbar dagspasset nu för tiden.
– Det är skönt att köra nyktert folk. Tyvärr blir det mindre dricks och trafiken är tuffare på dagen. Men det är det helt klart värt.

Daniel torkar bort den sista lasagnen ur skägget och erbjuder mig att hänga med på en tur i taxin. På väg till parkeringen förklarar han de typiska körningarna på kvällspasset.
– Man kan se ett mönster, på kvällen är det mycket folk som ska ut på krogen. På helgerna är det mycket människor som skall hem från efterfester och på lördag och söndag runt 10-11 tiden är det bortamatcherna som skall hem. De körningarna brukar vara ganska tysta.

När vi sätter oss i den röda taxibilen kommer jag på att vi har pratat mycket om människor hittills, men platser då? Finns det något ställe som har extra dåligt rykte?
– Det är nog Colin Campbellsplats vid Stampen, där har du både ungkarlshotell och tillnyktringsenheten i bottenplan, allt gött i ett hus. Jag har haft körningar dit med några pundare som hade en hockeybag med skrot, den såg ut att väga ett ton. De var ivriga att åka direkt till skroten, antagligen koppartjuvar. Många undviker körningar där, men jag gillar det. Människorna där är inte elaka eller onda utan mest tjatiga, säger Daniel.

Det låter inte som drömkörningarna, vilket för oss över till nästa ämne; den värsta körningen.
– Det är paret som jag plockade upp i Bellevuerondellen. Redan när jag ser dem hånglar de som tonåringar. I bilen så blir det ännu värre. När jag hör att bältet knäpps upp fattar jag vad som håller på att hända. Plötsligt sitter tjejen gränsle över killen och börjar rida honom. Med ansiktet mot mig. Själv sitter jag och hukar mig för jag tycker det är så jävla pinsamt och förnedrande. Då sätter tjejen båda händerna mot instrumentbrädan så att jag verkligen ska se vad de håller på med. Det kändes som att de lekte, och jag var en del av deras lek. När vi väl är framme så har killen mage att fråga om han får avsluta i bilen. Då fick det vara nog. NEJ, sa jag och bad dem betala, jag ville bara därifrån. Snubben väntade på sina tretton kronor också, inte en spänn i dricks. Jävla as.

Daniel ser irriterad ut när han berättar historien, så jag undviker att fråga om städningen i bilen efter den körningen. Och byter snabbt ämne. Droger, ser man mycket sådant som taxichaufför?

– Drogkörningar är oftast jävligt bra! Någon som skall från Valand till Biskop och tillbaka klockan två på natten och ”lämna ett par nycklar till en kompis”. Lätta körningar. Däremot är ju inte folk så diskreta när de sitter och räknar hundralappar på vägen dit och gapar i mobiltelefon.  Är det flera stycken i bilen så brukar de försöka snacka kodspråk, typ ”träffade du snögubben”. Det känns bara pinsamt så jag brukar be dem att prata klarspråk istället eftersom jag ändå fattar vad det pratas om. En gång var det till och med en snubbe som satt och doppade lillfingret i påsen under körningen. En annan gång ringde det en typ och hetsade växeln att han behövde mitt nummer. De förklarade att de inte lämnar ut numret till chaufförerna, men han fortsatte tjata så till slut fick han ringa mig i alla fall. Han hade sagt att han hade tappat sin mobil och att det var livsviktigt. Men när han pratade med mig så handlade det egentligen om att han hade tappat en påse tjack. Som tur var så låg den inte i taxin.

När vi närmar oss Andra Långgatan så berättar han att strippor åker mycket taxi, men är snåla med dricksen.
– De har ju kortare karriärer än fotbollsspelare, så de håller väl i sina pengar, konstaterar han.

Under hela intervjun har bilen stått på tomgång, inget som Daniel direkt verkar reflektera över. Jag ber honom berätta lite om vett och etikett i taxin.
– Mat är förbjudet, särskilt kebaber och snabbmat. Det ligger alltid massa rester i baksätet när folk har käkat. Att dricka i taxin är egentligen också förbjudet, men är kunden snäll så brukar jag tillåta det. En konstig grej är att så fort man säger ”tappa inte ut ölen” så gör de det, det måste vara något psykologiskt därför har jag slutat säga det. Sen är det otroligt irriterande när folk skall lyssna på sina favorithits på NRJ. Som tur är så har jag en säkring, nummer 23 som släcker ner displayen, då kan man säga att radion är trasig, flinar Daniel.

Daniels pass är snart slut och han kör mig snällt tillbaks till jobbet. Under tiden berättar han mer historier om konstiga körningar, bland annat den om en kvinna med hund som spottade honom i ansiktet när hunden inte fick sitta i framsätet. En annan historia handlar om hur någon lämnade en trasig mobiltelefon som pant, en blåsning helt enkelt. Trots alla jobbiga historier verkar Daniel trivas med arbetet och har inga planer på att lägga ner just nu. Jag ber honom avsluta med tre saker man kan undvika för att göra livet enklare för taxichaufförer i framtiden.
– Ingen allsång, ingen kebab och inget knullande!

Anyways, Teddy spared us some of his valuable time to talk about the rapgame, being the richest man on the planet, Bawnoism and alot of other important stuff.

For those who don’t know,who are you?
– I am Ted Bawno. A media mogul. A lover of women and a connoisseur of the finer things in life. I am old, rich and white, but I am also more hip hop than your average polar bear. I also firmly believe that the darker the berry the sweeter the bush, if you get my drift.

Please tell our readers what the The Ted Bawno Ministries is about?
– I am the leader of the Ted Bawno Ministries, a globally-situated movement of money-minded thinkers and free spirits.

What is Bawnoism?
– Through my teachings (known the world over as Bawnoi$m) I civilize the uncivilized and enrich lives. We Bawnoi$t$ believe in financial freedom through the mental work ethic of a slave; we also believe that other non-Bawnoi$t$ should slave on behalf of Bawnoi$m, hence my rule that if you are indeed a Bawnoi$t you must forfeit 70 percent of your earnings to the Ministry. In exchange for that small fee you will enjoy the kind of bliss that Curtis ”50 Cent” Jackson once rapped about: as in ”take me to ecstasy without taking X-tasy.” I also kicked in some dough to start something called ego trip. I know you’ve heard of us/official Queensbridge murderers. We run rap when it comes to criticism, humor and race. And pretty ladies. Next Question.

All of your problems will melt away like fat
on a fat lady who is serious about Thai Bo.

In what way has the financial crisis effected TBM?
– We proud members of the Ted Bawno Ministries (TBM) LAUGH at the so-called financial crisis. All I have to say is this: if you are broke and broken, discover Bawnoi$m. Please join us. All of your problems will melt away like fat on a fat lady who is serious about Thai Bo.

What´s up with your obsession with rapper and the formerly co-owner of Source Magazine Benzino?
– I think that Raymond ”Benzino” Scott is a complex individual worthy of the cover of Complex magazine and I am proud to say that I have kept him relevant on the web and on the web of deceit we call rap. I also think his rapping is underrated and I also respect that he’s been getting money for a minute. Seventy percent of circa 1997 Source magazine money would be a good look right now. My HOPE is that Mr. Scott will join the TBM by year’s end. Because they say many important changes are to come in 2012 and it is in Mr. Scott’s interest to join us in preparation for WHAT’s NEXT.

He recently told website Ballerstatus.com that he´s looking to rekindle his old beef with Eminem. He says and i quote:
”Really now, I can consider myself a lyricist. I play with syllables, I use different flows, so now, it’s gonna be different, It’s gonna be a whole different situation, because I’m going to be going at him with a lyrical mindset. Not just saying things, trying to point out certain things. 2012, you can expect it.”
Any predictions on the outcome Ted?
– As far as Zno going after Eminem again? Anything is possible in this impossible world. Sadly, Zno taking Em out is as likely as Richard Nixon coming back as a zombie to eat Obama’s brains.

I miss rap when it was undeniably black, when guys like Lord Finesse,
WuTang and Mobb Deep would wear gold teeth, openly eat fried chicken
AND sleep with white women. Now, everything is "safe".

And that’s not very likely. What do you think about the state of hip hop right now?
– Hip hop is all about tight jeans and Drake rappin’ like a werewolf on American television. I miss rap when it was undeniably black, when guys like Lord Finesse, WuTang and Mobb Deep would wear gold teeth, openinly eat fried chicken AND sleep with white women. Now, everything is ”safe”. I want my rappers to snatch a chain before, during and AFTER the concert! Drake is too busy snatching a Sprite in-between songs. If Guru was still around he’d be tempted to slap the taste out his mouth. Like, ”obey your thirst for real rap, motherfucker!”

Haha, so who’s your favorite rapper then?
– Ghost is your host this evening. Ghostface Killah is the greatest rapper.

You got shot in ’98. What went down?
– I won’t speak on the ’98 shooting because I understand and honor the code of the streets. But I will say this: I come from the Curtis Jackson School of Revenge. Marinate on that.

Ok, let’s talk about money instead. You are the richest man on earth. What do you spend your cashflow on?
– I am very rich, yes this is true. How much money I have isn’t the issue, it’s how much money YOU don’t have that is the problem. Join the TBM TODAY!

Alright, do you do any charity work?
– As far as charity work, I try to give back as much as possible. I can’t take it with me, so I live life to the fullest. Some of the pretty ladies in my life are charity cases, but I treat them like beautiful ghetto flowers. And my money making techniques have taken many from being Bums to Billionaires. That’s the best give back, especially since I get 70 percent of their earnings. I mean, the Ted Bawno Ministries receives 70 percent of their earnings.

What does the future hold for TBM?
– The future is looking bright for the TBM. More and more people are converting to Bawnoi$m. We Bawnoi$t$ laugh at recessions. Speaking of which, I have the cure for male pattern baldness. Join the TBM and FIND OUT.

Do you have any last words for our readers?
– In closing, I would like to say ”TBM: All Day In Your Mouth. OPEN WIDE.”

Make sure you follow Ted Bawno on his twitter and check out egotripland.com

Här kommer de fem konstigaste bilderna jag har sett via min egen FB. Början på min WTF of Facebook-samling.

Skulle det vara någon som är med på dessa bilder och vill att vi plockar ned den så lägg ett mail till oss.

För det första: det är helt osannolikt att ett gäng punkare på riktigt är sådär klyschiga. Sitter utomhus i en stor hög, dricker ur dunken, däckar och spyr, allt på en gång. Det ser ut som att de är castade att bete sig extra träskpunkigt för att impa på nån, kanske på tjejen i stolen som ser lite nervös ut.. Och för det andra: känner tjejen på stolen resten av gänget? Är hon där med dem och hur kan hon i så fall vara så ren? Eller är hon inklippt?

Rast i porrfabriken. Här är det mycket som är fucked up alltså. Porrpungen, bananen, manuset, sexiga husan med ciggen. Kan väl säga att personen som laddat upp bilden inte är med på den, för att friskriva mig själv från misstankar om vad jag har för kompisar. Men hoppas att filmen åtminstone blev bra, för den ser för jävlig ut här.

Alltså, jag visste inte att folk som lyssnar på black metal målar sig i corpse paint när de ska på hemmafest. Fast det kanske inte är en fest, de kanske bara har samlats för att skrämma han där utan smink. Jag skulle i alla fall bli rädd om folk höll på sådär helt oförberett, och han i mitten ser allt annat än förberedd ut.

Och vad i helvete är dealen med att en nästan saknar ansikte helt och en annan har ett helt sjukt stort huvud? Är det ens riktiga människor? Jag får mardrömmar av den här bilden!

Vad gör dom? Det kan inte vara en spelning för ingen har instrument. Det kan inte vara en luftgitarrföreställning för det är det väl bara bresande sjuttiotalsrockers som sysslar med och jag ser inga såna på bilden. Det skulle kunna vara nån slags konsthappening men jag tippar mest på att det är ett ritualmord, pga blodiga killen som frontar. Fast varför är alla i så fall så oberörda?

Ja, jag ser vad som pågår här, hon ska hänga upp sig i krokar från huden på ryggen, men finns det på riktigt någon enda aktivitet som mer befogar ett ”WHAT THE FUCK?!” än den här aktiviteten? Va? Eller är det jag som är en moralkärring?

Tack till Lisa Lundgren för den här sjukt underhållande texten. Vi saluterar dig!

Detta är andra och avslutande delen av Pstq och Roffe Ruff’s barrunda i Göteborg. Om du missat första delen hittar du den här.

Plats: Jenny’s Place
Tid: 18.27

Baserat på ett tips från en vän beger vi oss mot Linné. I dessa dagar är utbudet av riktiga hak i Linné inte direkt överväldigande. Jenny’s Place verkar ganska lovande, för när vi väl hittar det det är vi osäkra på om det ens är öppet. Till vår glädje visar det sig vara det.

Personalen är väldigt vänlig. Jag erbjuds två öl för sjuttio kronor tillsammans eller trettiofem kronor styck. Jag valde givetvis det första alternativet. Man får inte vara dum. Den klassiska svenska kinesrestaurangsinredningen bestående av speglar och mörkbruna möbler råder. Här finns två Jack Vegas-apparater med mysbelysning emellan. Här är välstädat. Dasset är inte bara rent och klotterfritt, det har två toalettpappershållare! Med rullar! Vad som förefaller vara en stamgäst sitter vid baren och sjunger Satellit i duett med Ted Gärdestad.

Servicen är fantastisk. När mannen som sitter med kvinnligt sällskap på uteserveringen knackar på fönstret häller kvinnan vid disken direkt upp två öl och går ut med dem. Ingen av oss levererar en enda suck under hela besöket. Det kan bero på att vi har hunnit få i oss en bunt öl vid detta laget men i ärlighetens namn kan vi inte hitta mycket att klaga på, och det säger en hel del. Vi är rörande överens om att man lätt skulle våga handla sin bakfyllemat här men kanske inte spendera en hel afton. Detta är alldeles för acceptabelt. Dags att röra sig.

Betyg: 1

Plats: Aberdeen
Tid: 18.58

Jag må ha klagat på Masthuggstorget tidigare, men Sveaplan är inte en plats som fyller en med levnadsglädje direkt. Vi smiter snabbt in på Aberdeen. Det första som slår oss är att taket är guld. Exklusivt! Det andra som slår en är tystnaden. Musiken lyser med sin frånvaro. Tv:n på väggen visar visserligen nyheterna, men tystnaden i bakgrunden överröstar dem enkelt.

Två stycken rävar sitter vid varsitt bord i komplett tystnad. Vi beställer ett par öl och får varsin Falcon tappad direkt ur en gyllene kran med en skulpterad falk på, för 36 kronor styck. Ölen är kalla, har gott om kolsyra och smakar som om man bitit sig i tungan riktigt hårt.

Roffes första suck kommer när den ene av gästerna lämnar sin öl,
sin cider och sitt halvfulla shotglas för att vingla ut och röka en cigg.

Vi slår oss ner vid ett bord. Den som sitter med ryggen mot väggen sitter i en furusoffa med nittiogradigt ryggstöd. Som att kröka i en stuga i Sälen, med sämre ergonomi. Och guldtak. Dasset är imponerande rent och tyvärr helt fritt från inspirerande klotter. Roffes första suck kommer när den ene av gästerna lämnar sin öl, sin cider och sitt halvfulla shotglas för att vingla ut och röka en cigg. Vingligheten verkar för övrigt inte bero på alkoholintag.

Ingen av oss trivs i den lätt kamouflerade tystnaden och bestämmer oss snart för att bege oss vidare. TV-apparaten på väggen bjuder oss farväl med ett reportage om Volvo Personvagnar i Uddevalla. Hej då Västnytt.

Betyg: 3,5

Plats: Sjuans
Tid: 19.33

Dags att äta i rent självförsvar. Kycklingburgare för Roffe och chorizo med räksallad för mig. Klockan 19.37 fyrar Roffe av tre stycken suckar på mindre än en minut. Det är tydligen jobbigt att sätta sig ner. Vi suger i oss födan och överlägger vilket vårat nästa mål bör bli.

Plats: Bottles & Chimney
Tid: 19.52

Ren nostalgi. Det är enda skälet till att vi styr våra steg den vägen. Båda två har minnen av att det var ett rätt beklämmande ställe förr i tiden. Döm om vår förvåning när det visar sig ha blivit en indisk restaurang. Det var mer än jag visste och jag bor inte ens fem minuters gångväg bort. Det är med andra ord en väl förborgad hemlighet. Alla människor som öppnar restauranger verkar inte ens bekanta sig med omgivningarna innan de slår till. Få av alla matställen i Vasastan är bättre gömda än Bottles & Chimney. Den ligger pittoreskt belägen bakom Tyska Skolan, vägg i vägg med infarten till ett parkeringshus. Eftersom dess existens säkerligen är okänd hos massorna så är lokalen tom bortsett från oss och personalen. Inga rävar, inga världsmästare och inte en enda Jack Vegas. Hönan och ägget?

Den ligger pittoreskt belägen bakom Tyska Skolan,
vägg i vägg med infarten till ett parkeringshus.

Ölen är Falcon, temperaturen är kall, kolsyran är riklig och kostnaden är 32 kronor per öl. Jag tycker mig känna en lätt blodsmak, medan Roffe påstår att den smakar kall öl. Det ena utesluter visserligen inte det andra. Stället är ljust, rent och välstädat och förtjänar dessutom bonuspoäng för att deras Buddha gör en målgest. Ur högtalarna kommer soundtracket till den indiska filmen Lagaan. Lev och lär. Det finns egentligen inte något nedslående med stället, förutom att vi betvivlar dess livslängd. Den trevliga personalen betraktar oss nämligen som om gäster inte hör till vanligheterna, men det kan också vara något fel på oss. Här kan man helt klart ta sig en öl i fred, helt utan skam. Inte en enda suck förlöstes, vilket givetvis kan bero på att vi faktiskt har fått i oss några stycken. Jag tänker definitivt testa deras mat förutsatt att de finns kvar när lusten smyger sig på.

Betyg: 1

Plats: North American
Tid: 20.17

Inga suckar bor i dessa väggar. Det är kanske inte helt sant, det är ju ändå en sportbar. En och annan bitter tår bör ha fällts av ett och annat bittert fan vars lag just misslyckats. Inredningen domineras av läder, sportrelaterade saker och tv-apparater. Längst in finns ett biljardrum. Vi vet mycket väl att vi inte är värda detta. Vi beställer våra stora stark, betalar 29 kronor var och för det får vi varsin Norrlands serverad i frostade Spendrupsglas. Kylan gör att vi faktiskt inte känner vad ölen smakar. Här finns inga läderansikten, inga rävar, och de enda världsmästarna sitter inramade på väggarna. Musikvalet består av Jamiroquai, Michael Jackson, Boney M och Abba. Det är som om de skräddarsytt soundtracket för oss! Detta är ju ångestdämpning i barform. Vilken fruktansvärd antiklimax efter alla fantastiska inrättningar vi besökt på vår väg hit.

De låter oss till och med spela biljard helt gratis. Med största sannolikhet tack vare våra vackra ansikten. Roffe vinner titanernas kamp med två vunna matcher mot en. Ren tur naturligtvis.

Anteckningarna börjar trängas med små konstverk och blir allt
mer svårtydda. För det mesta står det att vi tagit en till öl.

Suckarna behagar aldrig dyka upp. Hur mycket av det som beror på baren och hur mycket som beror på promillehalten låter jag vara osagt. Klockan 22.12 påstår anteckningarna att Roffe spiller ut en öl, och det känns trovärdigt, för efter det börjar anteckningarna, förutom att de börjar trängas med små konstverk bli allt mer svårtydda. För det mesta står det att vi tagit en till öl, att vi babblat och vilken musik som spelats. Vid tio i tolv upphör kråkfötterna helt, och det gör vi också såvitt jag minns. Med tanke på hur vi lät på diktafoninspelningarna var det inte en sekund för tidigt.

Betyg: 0.

——————————————————

Själva känner vi oss nöjda med vad vi anser vara ett väl utfört uppdrag. Varenda krona av pengarna vi fått oss till skänks spenderades på det de var ämnade för. Det känns i varje fall så dagen efter. Ekot av varenda klunk bor inuti huvudet, men vad gör man inte för underhållningen. Martyrbakfyllan skrämmer inte oss. Sovande barn och kattungar kanske gör det, men inte en välförtjänt baksmälla. Vi har än så länge inte fått några medaljer, men vi är ändå redo att ge oss in i striden igen om plikten skulle kalla.

På morgonen dagen efter kollas bilderna igenom, en och annan suck dras. Därefter lyssnas inspelningarna på diktafonen igenom och suddas prompt ut. Vi har redan alldeles för mycket skriftliga bevis, och ingen ska behöva höra sådant.

Pstq & Roffe

Silverkällan, Älvsborgsgatan 31
Hållplats: Ostindiegatan

Här hamnar man när man blivit för gammal för allt annat. Ingen är under 50 och ingen är salongsberusad. Här är man PACKAD. Vi slår oss ner vid ett bord och kommer omgående i samspråk med en man vid namn Ulf som kör lastbil och vill prata sex och samlevnad. Men Ulf hinner bara knappt dela med sig av att han gillar att skeda, förrän hans väninna Eva tar över samtalet. Eva kör den klassiska ”nu ska ni höra på här ungdomar”, så det gör vi. Ulf försöker desperat vinna tillbaka vår uppmärksamhet genom att hälla upp sin avslagna öl i våra glas, men förgäves. Kvällen når sitt absoluta klimax när en kvinna beställer en öl i baren men inte kan betala för den. Barkillen sätter ölen bakom sig och den törstiga kvinnan försöker upprepade gånger luta sig över bardisken och ta den så att hon nästan tippar över. Trevliga detaljer är lappen som informerar om att man inte kan dricka på krita samt att det bara finns en toalett.

———————————————————————————————————-

Pizzeria Emona, Ekedalsgatan 8D
Hållplats Majvallen

”Pizzeria Emona” is the perfect place for a first date…
It’s quite central without being gentrified. The staff have that lovely ”eastern promises” look and are willing to take your euros (true fact). Thats perfect if you plan to play the fancy traveler’s card with your date. The giant windows will let you see the plastic plants and the golden frames of the art hanging on the walls even if you are hanging out in the outdoor-seating with ”a view over tha block”. The advantage of sitting outside ”Emonas” is that you can keep an eye on the trams passing by within 2,5 meters away from you. You know, just in case you have to run away from your date who doesn’t live up to your expectations.
And a friendly warning for all you girls out there: Don’t get tricked by the cosy atmosphere of these 50m2 or you will stay there and end-up six months pregnant, eating a russian-bolognese-pasta all alone (true fact.)

———————————————————————————————————-

Restaurang Bordet, Angereds Torg
Hållplats: Angered centrum

Det första vi noterar när vi kommer in på restaurang Bordet är en liten, skrynklig man som sitter mitt i lokalen och snackar. Med sig själv. Utan uppehåll. Det låter som en remixad blandning av polska och finska men det är fullständigt omöjligt att urskilja ord. När han höjer rösten säger personalen åt honom att sluta svära. Nog för att Angered ligger lite off men att restaurang Bordet har utvecklat ett eget språk är ändå imponerande.

Lokalen delas av med en halv trävägg, på en sida är själva baren och på andra sitter foppatoffel-familjer och äter capricciosa. Tre män med rakad skalle och finsk brytning står vid bardisken och raggar oengagerat på servitrisen som äter kebab i väntan på att gå på sitt skift. Stället domineras av ensamma män som går fram och tillbaka mellan rökrummet (rökrummet!) och baren. Således det perfekta stället för dig som är kvinna, kåt och rökare.

Mvh, Sunkpatrullen nummer 1

———————————————————————————————————-

Alysa pub, aka Narnia, behind City kebab, Norra Hamngatan 36
Hållplats: Brunnsparken/Nordstan

The atmosphere in this exotic night bar would be comparable to a estern european central station where trains have stopped to pass by long time ago and where the waiting room is full of mute gangsters. This is the place where you better look at your beer if you are there for drinking. The good point about this place is that you can be sure to meet nobody that you know and if you drink to much the staff will be happy to make you a too spicy kebab that will make you go straight back to drink a beer after the meal.

PROTIP: If you are an ”old – foreign – prostitute” the waiters won´t touch your money directly with their hands. Now you know,

Mvh, Sunkpatrullen nummer 1