Hur kändes det?
– Det var helt sjukt alltså. Det var massa rykten om mig, att jag var död i överdos, jag hade till och med blivit skjuten hörde jag. Men det var massa mer grejer, att jag misshandlat kvinnor, det var såna sjuka grejer va. Så jag kände bara, ey jag är den i Göteborg som fortfarande håller på, som var med från dag ett. Jag kan inte lämna scenen på det sättet och bara försvinna, nu tänker jag inte ens lämna scenen, men då tänkte jag, okej, jag gör ett svar på tal på de här grejerna. Det är inga namedrops, men känn er träffade.

Resultet blev låtarna Död man står, som handlar om ryktena, och Jidderkungar som kommenterar allt skitsnack. Bägge alstren återfinns på albumet Psalm 23. Det första släppet på fyra år och en inblick i det liv Gubb levt de senaste åren. Albumet har blivit uppskjutet gång på gång. Efter mycket arbete var det tänkt att Psalm 23 skulle kommit ut i februari 2012. Då drabbades han av en dubbelsidig lunginflammation, vilket ledde till nio dagar på Östra sjukhuset i Göteborg och han säger själv i efterhand att döden aldrig känts så närvarande. Släppet fick än en gång skjutas upp. Åter på benen tog arbetet ny fart och nu ligger skivan klar för release under våren. Tretton låtar som ska visa att Gubbs mörka röst ännu är relevant:
– Det är en ganska mörk platta. En väldigt personlig platta. Men hiphop är ju även en tävlingsform av musik. Antingen är det ett budskap eller så tävlar man med att flexa technique, så det är en blandning. Stilen på beatsen är som de mörkaste låtarna på Get rich or die trying av 50 Cent, lite det stuket. Det är väldigt bra gäster och bra producenter. Parham gästar på en refräng, sen så är det en låt med förortskillarna, Chato och Stuken, med flera. Stuken har ju blivit muslim och lagt ner, men jag har den sista tagningen med honom så det är fett. Nu ska vi bara klippa ihop en riktig banger med mig och Alibi, det är det sista, Obnoxious skulle bara ner och köpa öl, som vanligt.

Du säger att det är en mörk platta. Har det varit mörka tider?
– Det är ingen hemlighet att jag haft problem med droger och haft problem med mående. Och liksom så här va, det är sånt som går i relation med artisten Gubb, mycket prestationsångest, mycket sånt. Mycket tänkande. Jag har både suttit i fängelse, och varit på andra ställen. Jag vet de där bitarna, det är inget kul. Jag har ju min image och den känner alla till, folk som lyssnar på mig snabbt kallar mig gangstarappare och det är ju helt fel. Det är liksom, jag är gatupoet, det är streetstorys. När jag väl väljer att berätta om någonting, kan det vara väldig personligt, det kan vara mycket mörkt. Jag är hellre en artist som femtio procent hatar och femtio procent älskar, för då skapar du i alla fall debatt, är du en sån som alla tycker är helt okej, det är ingenting.

Trots att livet ibland varit stökigt så rullade karriären och bolaget Illizit på under många år. De hade en fet studio vid Redbergsplatsen. Vid sidan av släppen med sina egna artister som förutom Gubb bestod av Rico Won, Obnoxious och Calle P, så köpte även bolaget in en mixtapemaskin som spottade ut många av hiphopsveriges skivor under 00-talet. Men klimatet i skivindustrin skulle komma att förändras under detta decennium:
– Jag gjorde bra pengar, spelar ingen roll hur jag gjorde dem, men jag gjorde bra pengar va, så pengar fanns. Vi gjorde sju videos på fyra år, och fick vi in alla på Z-TV, en på MTV, så det får man ju känna sig stolt över för ett litet sketbolag, ingen hade gjort något liknande i Göteborg. Vi slog till och med ut Mando Diao som bubblare på MTV, Illizit liksom. Men 2008 konka min kompanjon med sitt egna AB, så han var tvungen att dra sig ur och skriva över allt på mig. Så där sitter jag och gör inte samma pengar längre. Så där var det väldigt nära att det lades på is, jag var trött på det, jag var jävligt nära att lägga ner.

Vad har du för drömmar om framtiden?
– Ekonomin är ju inte som den var när vi körde Illizit 2004-08. Men nu känns det lite som man är tillbaks till -04 då jag släppte Mitt liv som hund. Då hade jag inte släppt något sen 2000 och jag hade ingen aning hur det skulle tas emot. Jag hade bokat Henriksberg men visste inte om det skulle dyka upp folk eller inte, men det blev smockfullt och jag sålde 200 skivor. Jag hade kommit ut från fängelset, strulade till det lite igen, fixade plattan och fick det mottagandet. Det var riktigt skönt. Nu är jag där igen. Ekonomin föll. Mina partners drog sig ur, 4 år senare har det varit jobbiga tider, mycket, mycket, mycket jobbiga tider och det kommer höras på plattan, men ljuset börjar komma nu liksom. Det är alltid ett ljus där framme.

Albumet Psalm 23 med gäster som; Parham, Obnoxiuz, Alibi, Chato och Stuken släpptes exklusivt på Whoa och du kan ladda ned det gratis här.

Är du sugen på att röja lite med Gubb på releasefesten för plattan så drar du till Kontiki den 30:e Juni. Vi ses där!

Så du har aldrig hållit på med droger?
– Jag är periodare och har druckit enorma mängder under årens lopp. För att dölja mina sorger, dränka sorgerna.

Han beskriver en psykisk terror från sina föräldrar som pågick under hela uppväxten. Kulmen nåddes då Peter var tjugo år. När han kom hem en kväll var låset i ytterdörren bytt. Han hade blivit utslängd.
– Det där är bland det värsta jag varit med om, av allt djävulskap är det nog det värsta. Att inte ens föräldrarna vill ha en, det har jag tänkt på hundratals gånger. Man kommer hem och får inte in nyckeln, det kommer jag aldrig glömma… Men då gjorde jag inbrott i min egen lägenhet, säger Peter och skrattar hjärtligt.

Detta skulle dock sedemera föra honom till Göteborg. Han skaffade flickvän, fick en dotter. Livet gick sin gilla gång. Men relationen knakade i fogarna och tillslut var sambolivet ohållbart. De beslutade sig för att separera, och det var då helvetet började.
– Jag hade en betalningsanmärkning och då var det nästintill omöjligt att få en lägenhet. Jag vände mig till socialen och efter ett år av tjat så fick jag en lägehnet. Men när jag väl skulle flytta in, så upptäckte jag att det var mögel i den och eftersom jag har astma så var det omöjligt att leva där. De sa att det inte fanns någon annan lägenhet, så jag tänkte att jag provbor väl ett tag, men astman blev bara värre, det var som att andas genom ett sugrör. Jag kunde inte bo kvar.

Det skulle komma att ta ytterligare ett år innan Peter fick en ny chans. Men på grund av en illegal billackerinsverksamhet i källaren kunde han inte heller bo kvar där med sin astma. Sedan dess har han kuskat runt på vandrarhem, härbergen och tillfälliga boenden under många år. Peter blev hemlös.

Varför finns det hemlösa i Sverige, borde det inte gå att lösa?
– Det ligger i sakens natur att hemlösheten inte ska lösas. Hemlösheten ska underhållas, på grund av att det är trettiotusen männsikor som är anställda av socialtjänsten och liknande organisationer. Och det omfattar elva miljarder kronor. Det är många företag som gör stora vinster på de hemlösa.

Varför hamnade du där?

– I grund och botten är det alltid en själv man måste klandra, den du skyller på ger du ju makten. Men samtidigt, är man arbetslös och söker en lägenhet och inte kan få den så är det viktigt att samhället ställer upp. Jag skulle kunnat få satsa sju år av mitt liv på att få jobba som en vanlig människa istället för att kuska runt bara. Det är så mycket energi som går åt. Att hålla på så år ut och år in bryter ner den starkaste människa. Min högsta önskan är att bli självförsörjande inom musik och film och det kommer jag att bli, jag vet det.

Vad tycker du samhället borde göra?
– Det är helt fel att placera alla på härbergen. Det är helt omöjligt att sluta med droger och alkohol då, för man träffar ju bara såna vänner. Enda lösningen är att få ut människor i vanliga lägenheter. Jag är säker på att nästan alla vill sluta med sitt missbruk och bli en vanlig människa, med vanligt jobb. Människor dör varje dag i onödan i Sverige för att samhället inte bryr sig om de svagaste. Då tänker jag i första hand på alla som tar självmord eftersom det inte finns några resurser för mentalvården, det är tragiskt alltså.

Senaste tiden har Peter bott i en andrahandslägenhet i Angered. Denna lägenhet har dock blivit uppsagd då socialen betalade ut hyrorna för sent under flera månaders tid. Peter hade fått avslag på sin socialansökan och var tvungen att överklaga den, därför kom pengarna in nästan en månad försent i två omgångar och ägaren till kontaktet kunde såklart inte ha Peter kvar som hyresgäst.
– Det är 24 dagar kvar nu, sen vet jag återigen inte var jag ska bo. Jag håller på och söker lägenhet, men har inte hittat något. Varje dag som kommer närmare blir man ännu mer orolig, att gå till soc och fråga är helt uteslutet.

Tycker du inte soc sköter sitt uppdrag?

– Har du otur och får fel socialskreterare men framför allt fel socialchef, då kan de göra ditt liv till ett helvete och det är vad som hänt i mitt fall, och inte bara mitt fall utan det är många som jag träffat under de här sju åren. Man tror knappt det är sant när folk berättar sina historier. Deras grundläggande mål är liksom att man ska bli självförsörjande. Men hur ska du kunna bli självförsörjande när du inte ens har pengar till mat och medicin? Jag har inga problem med att det sätts klara tydliga mål och arbetsplaner. Men många gånger så är det bara för att få bestämma över människor. Socialtjänstlagen är det inget fel på, den är fantastisk om den bara följs. Men samtidigt är många på höga poitioner väldigt känslokalla, de skiter i om människor blir drabbade.

Kan du berätta om filmen du håller på med?
– Nu i september har jag filmat 5 år av mitt liv, ungefär 150 timmar material som ska klippas ihop till en långfilm är det tänkt. Jag köpte en videokamera för att dokumentera min dotter, men problemen började och då insåg jag att det finns en historia i mitt eget liv som jag började skildra mer och mer.

För tre år sedan började Peter kontakta produktionsbolag för att få möjlighet att förverkliga filmen.
– Filmbranchen är den jobbigaste som finns, och startar man som jag på botten utan kontakter och är helt okänd, och hemlös dessutom, så är det enormt svårt. Vi snackar om tusentals samtal som jag har ringt och för några år sedan skickade jag 280 mail på en vecka. Men det är som vanligt nej alltså. Men så är det och man måste lära sig leva med det, för så ser det ut i filmbranchen. Det är nej, men så länge du vet att du har en fantastisk produkt och unikt material så kommer någon förr eller senare upptäcka det.

Och nu har det faktiskt börjat lossna en aning. Han har fått kontakt med en större producent som vill ge ut filmen. Dock är inga kontrakt skrivna, men det hela tycks mer lovande än någonsin tidigare. Arbetsnamnet på filmen är Från botten till toppen.

Du verkar ju trots din situation ändå vara väldigt driven och ringer runt till produktionsbolag och skickar mail, var hittar du stryrkan att kämpa vidare?
– Jag vill bevisa att trots att jag haft enorma motgångar kommer jag lyckas. Desto mer socialen motarbetar mig desto mer håller jag ut, och desto större kommer framgången bli när den väl kommer, allt jag kämpar för nu kommer jag få enorm framgång med i framtiden, därför håller jag ut.

Vad är din högsta önskan med filmen?

– Drömmen är att den ska bli så bra att den visas på de internationella filmfestivalerna, I go for an Oscar, siktar du inte högt så kommer du aldrig komma dit. Vissa kallar mig socialfall men jag har inte kommit på fall än.

Hela garderoben är fylld av en prunkande planta med decimeterstora buds, som inom kort skall få möjlighet att nyttjas. Ovanför sprider starka lampor sin värme och ljus över växten och ett större rör hjälper till med ventilationen.
– Det är bara en vecka kvar nu, det ska bli gött med lite supply, jag hatar att hassla weed. Det är så jävla tråkigt och dyrt, säger Patrik lystet och blickar ömt ner på sin skapelse, likt en far vars bebis just lärt sig gå.

Patrik är i trettioårsåldern, välklädd och vältränad, kanske rentutav på gränsen till proper. Han arbetar med drift av IT och mailsystem, ett avancerat jobb som slukar mycket av hans tid.
– Ibland har det varit askomplexa jobbuppgifter. Problem som man bara inte fattar vad det beror på, men som jag har löst när jag rökt. Tillslut trillar poletten ner när man sitter hemma och filosoferar och kan slappna av. Sen har jag kommit tillbaks till jobbet på måndagen och bara, vi gör så här gubbar. Till och med cheferna har undrat, hur fan kom du på det där? Skit i det, problem solved.

När började du röka?
– Det var faktiskt på ett sånt där LAN-party i tonåren. Idag röker jag bara någon gång i veckan och låter det aldrig gå ut över träning eller jobb. Det är något som är viktigt för mig att sköta. Vad man än tycker om att göra så njuter man inte om man gör det för mycket. Käkar man det bästa man vet varje lunch så blir det ju tråkigt tillslut. Man får ha psyket att inte låta någonting i sitt liv gå överstyr. Men jag har nog aldrig haft den där missbrukardelen i mig, utan jobbet och familj går först.

Kan du berätta om din första odling?
– Jag fick tag på frön ur nån jävla bag of weed och tänkte jag vill kunna fixa det här själv, det kan inte vara så svårt. Så jag och en polare gick ut i skogen och satte en planta och den växte till sig. Vi planterade ut den i slutet på april och i augusti hade den växt en och en halv meter. Så då tänkte vi, mot slutet på oktober borde den vara klar. Så kom vi ut och såg att det hade varit en jävla massa fina buds. Men så var det massa rådjursspår omkring. De hade länsat allting, rätt segt.

Patriks första möte med inomhusodlandet skedde i föräldrahemmet. Även detta tycktes till en början lovande. Men att hålla starka lampor och starka dofter dolda kan ju vara rätt svårt. Hans pappa upptäckte snart vad som var i görningen i pojkrummet:
– Han bara, jag har inget emot att du odlar, men du kanske skulle tänka lite på ventilation också, det är nog inte så bra att ha fyrahundra watt i en garderob utan ventilation. Så jag la ner den också. Men sen när man flyttade hemifrån så kunde man köra mer obehindrat. Och jag har kört relativt stadigt sedan dess.

Trots att han ofta fått frågan om att hjälpa till i större skala har han har aldrig nappat, aldrig sålt, utan bara gett bort till polare och för att täcka sitt egna bruk:
– Jag vill inte orsaka några problem eller delta i drogmarknaden utan bara sitta hemma och lyssna på musik och röka lite utan att betala överpris.

Vad har du för tips till någon som vill börja odla?
– Om man är teknisk nörd som jag så bör man hålla ett öga på branchen, det sker till exempel mycket just nu inom LED-lampor. Vilket är grymt för då behöver man inte tänka lika mycket på ventilation och fläktar och sånt där.

Så du får bejaka ditt tekniska intresse inom odlandet?

– Ja vi är en massa gamla datanördar som bara älskar tech, och som ringer varandra och ba, fan nu har det kommit nya grejer. Det är spännande med allt som man kan hitta som optimerar och tweakar så man får ut mera av sin odling. Men sen får man ju dra en gräns någonstans också. Men just nu är vi fyra-fem pärs som har någon slags odlarförening, så byter vi sorter med varandra.

Varför är gräs olagligt?

– Historiskt sätt så är det så mycket prestige i att man lyckats skapa ordet knark och att alkohol inte är med i det facket. Så det är väldigt svårt för någon beslutsfattare att erkänna, fan vi gjorde fel. Man lever så mycket på sina röster och som politiker kanske man har offrat hela sitt liv på för att få den position man har. Så då vill man väl inte riskera att hamna i det där pundarfacket. Men samtidigt känner man, fan ge upp det här war on drugs för det funkar inte. Det blir bara tunga druglords som tjänar massa pengar. Vilket känns väldigt fel när all vetenskap vad gäller cannabis pekar på att det inte är en brådkdel  så farligt som alkohol. Jag har till exempel aldrig sett ett bråk i Amsterdam. Till skillnad från Avenyn en lördagkväll, det är ju en jävla warzone.

Vad tror du skulle hända då om det blev lagligt imorgon?


– Fler hade säkert provat men jag tror inte fler hade konverterat och att det skulle bli procentuellt fler cannabisanvändare. Men det vore ju positivt om samhället kunde informera om nackdelar och faror istället för att fängsla ungdomar. Sverige är dessutom en av få stater i världen där man får göra kontroll på din kropp och kan fängsla dig på grund av bruket. Det är helt sjukt egentligen, fattas bara att de ska kontrollera så att inte ens tankar är fel. 

Hur ser din framtidsvision ut?
– Det skulle vara extremt chill att kuna odla ifred som att man gör sitt hemmavin. Och att det inte skulle vara något konstigt med det. Jag hoppas att den scenen växer så att det blir mer legitimt. Och att samhället ser att det funkar. Jag sköter mitt jobb, har inga missbrukarproblem, jag är bara en snubbe som just so happen to love weed.

Öhh duh! Patrik heter ju så klart egentligen något annat. 

—————-

I Mega Laser Vol.2 följer vi skörden av Patriks skötebarn i ett riktigt najs fotoreportage. Håll ut! Bilderna är tagna av Johan Johansson, kolla hans grejer här!

Minuter senare glider vi genom nattens Hurghada. Allting bara flimrar förbi. Barnen tigger om mat från hummerröda svenskar, vuxna säljer äkta diamatringar för 20 dollar. Efter en halvtimma blir vi stoppade av tre herrar med k-pistar. De vill se körkortet och kolla om taxametern är på. Vi kör in och parkerar några hundra meter bakom bommen och stiger ur. Neonskyltar över våra huvuden och flera vakter till höger och vänster. Vi går in till den kanske sunkigaste lokalen jag har besökt i hela mitt liv. Rött ljus överallt och lukten av marijuana blandat med svett. Två våningar ovanför sitter tjocka män med stånd och glor på scenen. Tre dansöser flänger runt i åtsittande bikinis med tingeltangel. De dansar magdans, sjunger och samlar in pengar från golvet. Som efter ett schema. Man väntar bara på att de ska plocka fram stämpelkortet och klocka tiden.

Hassan, jag och min bror sätter oss vid ett bord i hörnet. Efter fem minuter kommer en ung kvinna med tre spliffar på ett fat och placerar det mitt framför näsan på oss. Hassan börjar röka och i den stunden blir han filosofisk, så filosofisk man kan bli när man röker och ska berätta något på dålig engelska.
– You know guys, you’re not like other tourists. You want to see the real Hurghada, säger Hassan och kisar mot oss.

Vi nickar och ler och kollar på den avskyvärda showen. Det är liveband på scenen bakom stripporna. En stor man med en fet mustasch sjunger rakt in i mikrofonen så det distar ur högtalarna. Allting är på arabiska och vi har inte en aning om vad som händer. En av kvinnorna, hon med de stora brösten, tar klivet ut mot publiken och börjar gnida sitt könsorgan mot en av de äldre herrarna. Han sitter där, skrattar och njuter av kvinnan som försök att kåta upp honom. Och det funkar. Han ger henne några hundringar och viskar något i hennes öra. Då frågar jag Hassan vad det är frågan om.
– You know, you can buy women here. They will go home with you and fuck you, säger han och ler.

Inget av det här stämmer med vad vi har läst i svenska tidningar. Muslimska kvinnor får inte röra andra män, de får inte ha sex med andra män och de får definitivt inte sälja sex.

När Hassan blivit lite klarare i skallen förklarar han att det är så det funkar om man inte gillar sin make. Ta till exempel en kvinna som vill skilja sig från sin man. Plötsligt hamnar hon i den fetaste utanförskapen någonsin. Glöm försäkringskassan och försörjningsstöd. När du har att göra med din make, hans, din egen och förmodligen alla andra familjer som är fientligt inställda till dig så står du helt själv och utblottad för livet. Trots att kvinnorna inte är äldre än 25 år är deras framtid inte direkt ljus ut. Prostutition och strippklubbar blir helt enkelt den enda vägen till inkomst. Det finns bokstavligen inga andra sätt att försörja sig på.

Hassan tar till orda igen, men den här gången av mer konkret natur.
– Hey guys, give me 200 punds.
– Varför? Frågar vi. Han säger att det kostar att vara här. Jag langar över pengarna och ser dem försvinna i den storbystade kvinnans behå. Hassan vänder sig då mot oss, skrattar föraktfullt och med ett svinigt leende påpekar än en gång:
– I’m a baaad muslim.

Dessutom satsar vi mycket på att lära ut entreprenörskap, för i det ligger mycket av grunden till Jesus kärlek. Jesus älskar en person som skapar möjligheter till utveckling av samhället. Inom Våga Tro! arbetar vi därför enligt parollen ”En övertygelse – en idé – ett företag”. För om man ska bli lite filosofisk för en stund kan man ju faktiskt se alla oss människor på Jorden som ett enda stort företag, där Gud är VD och Jesus är management consultant. Visst låter det bra? Våga Tro!

Leif
Leif Tobiasson heter jag, och vill du veta något kul? Jag samlar på sexuella fetischer. Jaha tänker du, jag runkar i högklackade skor och sådana där banala saker, men nej du, jag är konnässör. Min pryl är att uppfinna helt nya fetischer och sedan omsätta dem i praktiken under några års tid. Sedan tröttnar jag oftast och uppfinner en ny läggning. Min senaste grej är den häftigaste hittills. Jag kallar den för ”earthquake fetish”, för jag har alltid varit lite sådär internationell av mig, gillat engelska termer, de känns liksom lite tuffare.

Det går ut på att jag studerar seismologiska rapporter om väntade jordbävningar runt om i världen. När jag väl hittat något stort som är på gång reser jag till det aktuella stället och installerar mig i en förhyrd lägenhet med en stor, sugproppsförsedd rövplugg inuti i mig. Med pluggen väl fastgjord mot en vägg, på ett golv eller i mer ovanliga fall ett tak inväntar jag det ofrånkomliga. När jordbävningen väl brakar loss är det som om jag blev knullad av hela planeten. Det är hur skönt som helst, jag menar, vem kan ha en större och mer kraftfull älskare än självaste Tellus?

När jag hämtat mig från orgasmen och läkt eventuella blessyrer reser jag vidare till nästa ställe. Turkiet, Iran, Kina, överallt har jag sprutat och skrikit. För det är något jag är väldigt glad för, att samtidigt som jag fått njuta har jag fått se så mycket av världen, av städer och byar, av människor och deras unika kulturer.

Malin
Alla säger ”Malin Ströholm är helt sjuk i huvet”, bara för att jag nöp det där barnet i Mölndals centrum förra året. Jag menar, om jag inte är dömd för det kan jag ju inte ha begått ett brott. Så varför har mina vänner slutat ringa mig då? Jag tycker det är ett jäkla skitbeteende om jag får ta till ett kraftord.

Okej jag erkänner, jag tycker om när barn skriker av smärta. Men den där gången i Mölndal var en engångsgrej, jag var trött och desperat, oftast nöjer jag mig med att lyssna på avstånd. På spårvagnen får jag njuta ganska ofta, men samtidigt vet jag ju att ungarna oftare vrålar för att de inte fått äta eller för att de kissat i blöjan, inte för att de har ont i magen eller sådär. De ska skrika av smärta, då är jag nöjd.

Nu är jag inte så värst rik, det blir man inte av att jobba på Lidl, men så fort jag sparat ihop ett par tusen åker jag flygplan. Helst charter, för där är det mycket barnfamiljer. Oftast är det minst ett öronbarn ombord, om jag har tur flera stycken. För många av de små liven är det första gången deras hörselgångar utsätts för en sådan extrem tryckförändring, och chocken blir stor. Deras panikslagna blickar som vädjar åt alla håll, rösten som går upp i falsett för att sedan spricka som en dum ballong, en sekunds tystnad och sedan kör de igång igen. Jag lutar mig tillbaka i sätet, gottar mig och är samtidigt sorgsen för att det är över så snabbt. Efter någon minut har de vant sig och låtit sig lugnas av mammas eller pappas förstående famn. Det är bara bra en stund, sedan blir det dåligt igen. Ungefär som livet i stort med andra ord.

Bennie
Jag är snabb och jag har en påse blommor i fickan. Jag är snabbare än någon annan, ingen kan nå mig, inte morsan och hennes nya man, inte Lena med ungarna, inte soc, inte AF, inte den där snubben från Faktum, inte Jyrki med skuldlistan, inte Hasse från Gazaremsan, inte ens de där koppartjuvarna på Marieholmsgatan. De når mig inte så mycket för att jag är snabb utan för att jag är smart. Det är ingen slump att tjack rimmar med schack. De försöker få tag på mig men jag är hela tiden steget före. Ingen kan stoppa mig, jag kör vidare, och det är skönt, riktigt skönt. Bara suga upp tungan i gommen, ihop med käkarna och ner med ett vått finger i påsen då och då. Några kalla stöl på det och livet kommer aldrig ta slut.

Krille
Tittar du på mig eller var tittar du någonstans? Hallå mannen, jag snackar med dig här! Vet du vem du just gjort dig ovän med? Fattar du vad du ställt till med? Jag har stått upp med de största, jag har varit uppe på Råsunda och kört, jag har varit nere på kontinenten och vevat och borta i England också. Där stormade vi en pub som en vidrig liten pakistanier hade och fan vad han lipade när vi slog sönder hela hans jävla livsverk. Fattar du vem jag är nu? Du borde inte ha kommit till Gamleport ikväll, och du borde verkligen inte ha spillt ut den där bärsen i närheten av mig. Partilles top boy kallar de mig! Och du, innan jag nitar dig vill jag att du ska veta att jag kan vara djup också, jag har en politisk sida mannen, jag tar mitt samhällsansvar. Inte bara våld, jag tänker också. Fria Nationalister Göteborg, det är mina killar det. Vi kämpar mot svenskfientligheten, vi står upp mot mångkulturen och folkförföljelsen. Fattar du? Jag står upp mot alla blatteälskande liberaler och nerrökta rödingar på samma sätt som jag står upp för Idrottsföreningen Kamraterna. Blått och vitt i mitt hjärta och blått och gult i min hjärna och snart rött och rött på mina händer för nu kör vi, du och jag borta vid Kopparmärra om fem minuter, okej?!

Jovan
Jag heter Jovan och jobbar som chaufför på Västtrafiks Flexlinje. Vi kör de som inte kan köra sig själva, som vi brukar skämta på kafferasterna. Förr jobbade jag mycket på Hisingen, men nu för tiden är jag mest nere i Frölunda och åker runt i min blåa minibuss.

Det är ett väldigt bra yrke för mig som gillar lite långsammare tjejer. Ja, om vi ska tala klarspråk – jag tycker om när de är lite lätt utvecklingsstörda. Lite bakom flötet sådär. Inga mongoloider eller cp:n, de betackar jag mig för. Men den där trögheten som kan ta ett tag att märka, den tycker jag är så himla sexig. Det kan vara att de inte hänger med så bra i världsutvecklingen, att de är dåliga på enkel matematik, att de inte förstår ironi. Då står kaptenen i byxan och jag rättar till uniformsjackan lite extra. Några uppskattande kommentarer om deras klädsel eller utseende, kanske bjuder jag på lite take away-mat eller ger dem lite pengar. Sånt är de inte vana vid, då vattnas det i maxitrosorna på dem. Sen är det bara att tuta och köra. Tuta och kör med Flexlinjen hela dan, som vi säger på kafferasterna.

Kristina
Vet du vad en urinstalaktit är? Inte? Men du känner till de där stora droppstenarna som bildas inuti grottor? Okej, föreställ dig nu en riktigt smutsig offentlig toalett. Kanske i Sverige, kanske invid en sällan använd avtagsväg till Autobahn. Tänk dig att denna toalett sällan eller aldrig städas. Tänk dig urinoaren på denna toalett. Tänk dig åratal av piss som samlats vid pissrännans kant där den vetter ner mot golvet. Tänk dig hur detta piss byggts på lager på lager till långa, stinkande stavar. Tjocka, illaluktande och hårda som kristall. Tänk dig att bryta av en av dessa stalaktiter och hålla den i din hand, beundra den i den dåliga belysningens sken. Tänk dig att föra den mot din mun och gripas av en oemotståndlig lust till att provsmaka. Tänk dig hur du står och suger på denna enorma pinne, låter den smälta som en isglass mot din tunga, tänk dig hur du girigt dricker och gurglar det goda vattnet som bildas av värmen från din kropp.

Jag ville bara få dig att tänka på det. Hej då.

Lotten
Jag ska döda mina föräldrar, det är bestämt nu. Giftet beställde jag från ett företag i Lettland. Deras hemsida var typ helt fuckad, men jag var tvungen att få tag på just den sorten de sålde, för en snubbe på Flashback hade tipsat om att det var det mest fortverkande (hjärtinfarkt efter tre till fem minuter) och det som hade snabbast halveringstid (i stort sett ospårbart efter tio timmar).

Jag ska lägga det i quorn stroganoffen som jag ska laga till dem ikväll. De är så jävla körda, de bara ”Åh Lotten vad trevligt att du vill hjälpa till för en gångs skull!” och ”Det var verkligen ett fint initiativ av dig gumman, det är nog hälsosamt för dig att komma ut ur den där digitala dimman ett tag och prata lite med mig och mamma, som förr i tiden”.

Jodå, jag ska allt prata. När de första tecknen på kramp sätter in (jag har dittills bara smakat lite på riset) ska jag inleda talet som jag sitter och skriver på nu. Jag ska förklara alla deras fel och brister för dem, hur mycket de sårat mig och hur mycket jävelskap de ställt till med. Hur mycket bättre allt kommer bli när de är borta och jag för första gången sedan jag föddes kan andas ut. Fy fan vad skönt det ska bli.

Nu ropar mamma från köket att hon ställt i ordning allt åt mig, hon har till och med hackat löken och tinat quornfiléerna i mikron, ”Det är bara för den lilla kokerskan att komma ner och börja steka”.

Jag skriver ut talet, viker ihop pappret och stoppar det i byxfickan. Sedan går jag ner för trapporna.

Mange
Jag gillar ung fitta som sover. Klandra mig inte, jag bara pillar lite. Min enda chans är när de blundar, annars vill de aldrig. Man måste ta för sig lite här i livet. Sover ung fitta är jag där. Jag är inte ung, jag är gammal säger de. ”Mange, du är så old!”, brukar de skoja. Men jag får vara med på deras fester, för jag åker till Tyskland och köper vodka i bag-in-box. Det tycker de är häftigt. ”Fan Mange, andra har vin i sina lådor, men du har fan sprit!” Efter ett tag är spriten slut och många fittor sover. Då är jag där. Sån är jag. Klandra mig inte, jag bara pillar lite.

——————
Vill du se fler grymma projekt från dessa två herrar så skall du kika in på deras webplatser:
EKTA
Henrik Bromander

Han ville mötas på brunnsparken i Göteborg. När jag kom dit så var Lasse sjukt nervös. han var blek och svettig, förklarade att han tyckte att det var ett dåligt ställe att träffas på och tittade sig nervöst omkring. Tydligen var Lasse ganska ny på det här med knarklangning, då han verkligen insisterade på att vi skulle byta grejer med hjälp av en hemlig handskakning. Detta var tydligen väldigt viktigt för honom och det gick inte att göra på något annat sätt. Jag gav honom 200 kronor och han skickade diskret över två (!) tändsticksaskar med varsin brun bit i.

 "En polare blev så galet torr i munnen att han drack
vatten från en vattenpöl"

När dessa saker väl skulle rökas, så skedde det i ett soprum vid Mariaplan i Majorna. Vi var ett gäng förväntansfulla 14-åringar som skulle prova. Oerfarna som vi var så smulade vi ner båda grammen i en stort stopp i en sådan där klassisk gul majspipa som alla kiosker sålde back in the days. Pipan skickades runt. Som vanligt så kände vissa ingenting, andra blev illamående, några började garva. En polare blev så galet torr i munnen att han drack vatten från en vattenpöl. Av resten av kvällen minns jag mycket fniss, rädsla för att polisen skulle stanna oss och en helt magisk smakupplevelse vad gällde lösgodis.

”Andreas”

Amfetamin och en cykel
Jag och en kompis hade av någon anledning träffat en hemlös personer som bodde i tält under en bro. Han samlade bland annat på cykeldelar och föredrog amfetamin framför alla andra droger, inte så oväntat kanske.

Jag var 23 år och hade aldrig testat. Så när han förberedde sin kvällspanna frågade jag hur det var. Han skrockade åt mig och sa att jag kunde få testa. Jag sa att jag inte ville ta en spruta så han gav mig en påse som innehöll ett gram med gul-vitt kletigt pulver. Han hackade upp en lina åt mig och min kompis på ett repigt cd-omslag. Vi drog i oss pulvret och dröjde kvar vid hans tältstad ett tag. Det började mörkna så vi bestämde oss för att åka hem. Min kompis tog vagnen, jag tog min cykel för att bege mig hem.

Jag hade ännu inte känt av någonting av amfetaminet, men när jag började trampa pedalerna kändes det med ens väldigt tillfredsställande.

Istället för att cykla hem bestämde jag mig för att cykla till min kompis som precis hade hoppat på vagnen. Han bodde på andra sidan av staden, över ett gigantiskt berg. Tanken av att behöva cykla så långt gjorde mig oväntat lycklig. Jag bestämde mig för att ta alla branta backar sittandes på min damcykel utan växlar.

"Jag minns att jag smög hem till min lägenhet utan att väcka några
 av mina rumskamrater. Lade batteriet på laddning, städade mitt
rum, försökte sova, tittade på delar av en film, sorterade strumpor"

Väl framme hos min kompis fiskade jag upp påsen med pulvret ur myntfickan, min polare ville inte ha någonting så jag tog båda linorna jag hastigt lagt fram. Jag minns inte riktigt hur länge jag stannade där eller vad vi pratade om. Jag minns bara att jag helt plötsligt satt på cykeln igen och att det var kolsvart ute. Jag minns också att jag lyssnade på house-musik på min minidisc. Jag minns att batteriet tog slut och att jag försökte ladda batteriet genom att värma det i mina händer.

Jag minns att jag smög hem till min lägenhet utan att väcka några av mina rumskamrater. Lade batteriet på laddning, städade mitt rum, försökte sova, tittade på delar av en film, sorterade strumpor.

På cykeln igen nu i ett Slottskogen som började gry.

Jag satte mig på en bänk och såg hur hela staden började vakna, det var nästan en religiös känsla. Efter ett tag började jag nyktra till. Ingen hade berättat för mig att amfetamin pilskar upp en. Så när jag satte mig på cykeln igen bestämde jag mig för att köra hem till min flickvän. Jag öppnade hennes dörr med min nyckel och jag såg hur våren lös in genom persiennerna.

Jag smög in i badrummet, min spegelbild var sorglig. Stora pupiller, spända käkmuskler, genomskinlig fet hy, blåa ringar som nästan hade gått varvet runt ögonen. Jag smög ner under hennes tjock duntäcket och kramade henne. Hon sköt bort mig och jag hamnade i en patetisk fosterställning. Kallsvettandes. Efter någon timma vaknade hon, jag låg fortfarande och kramade om mig själv.

Ovetandes om mina nattliga äventyr satte hon sig upp i sängen och stirrade rakt fram.
Hon sa att vi måste prata och att det här inte funkade längre. Jag hade aldrig tidigare mått så dåligt, jag kände mig ihålig, uttorkad och förlamad. I detta tillstånd gjorde alltså min flickvän slut med mig.

Jag minns att jag satte mig på cykeln. Min lårmuskler värkte, jag trampade långsamt den långa vägen hem. Jag minns att jag gjorde en Ceasarsallad med tårfyllda ögon och bestämde mig för att inte testa amfetamin igen.

”Johan”

Svamp i Christiania
På slutet av nittiotalet gjorde jag och mina vänner stadiga resor till Köpenhamn. Min mamma var aningen förbryllad över detta oerhörda intresse för vårt sydliga grannland som plötsligt infunnit sig i tonårssonens liv. Men  inga närmare frågor ställdes i alla fall. Det var ju självklart inte det danska gemytet som lockade. Utan skandinaviens utan tvekan märkligaste företeelse – Christiania. Ett paradis för den unge flummaren.

På en av dessa resor åkte jag tillsammans med Reza och Abdi. Vi skulle vara borta över en helg och hade inte löst något boende på hemmaplan. Direkt när vi klev av tåget på centralstation sprang vi till närmaste turistinformation där Reza på världens sämsta engelska frågade om vägen till horgatan och bussen till Christiania.”

Vi hade faktiskt inga planer på prostituerade utan hade hört att det fanns billiga hotell på just denna gata. Jag minns inte vad den skärrade turistinformatören svarade. Vi hittade efter ett par timmar i alla fall boende i rätt prisklass. Stuvade in våra prylar och drog mot Christiania.

Strax strosade vi bland stånden och slog oss ner på något kafé med våra olika inköp, jamaikanskt gräs, indiskt charas och allt vad det hette. Efter första jointen kunde man såklart rökt Prebens hemodlade för  halva priset, och ändå fått samma effekt, men det förstod vi inte då. Frasen att kasta pärlor åt svin har aldrig varit mer träffande. Vi vandrade vidare i lugnare tempo och plötsligt hittade Abdi ett stånd där de sålde magic mushrooms. Ingen av oss hade testat det tidigare och vi började dividera huruvida det vore en bra idé att köra svamp. Då vi var tonårsgrabbar stod det såklart inom kort tydligt att ingen vågade banga och vi köpte på tok för mycket för ett gäng nybörjare.

"Mina tankar manifesterades i form av reklamskyltar.
Tillexempel: jag ska ta en cigg, syntes som en stor
billboard inför mitt sinne. Allt var superflummigt"

Vi visste inte hur mycket man skulle ta men började i alla fall tugga i oss av denna oerhört illasmakande torkade lilla sak. Satte oss och tog en öl och inväntade effekten. Reza hade påsen och efter någon halvtimme såg jag Reza sitta och tjuväta på svampen. Vi andra undrade va fan han höll på med varpå han liksom flöt ner på golvet och fnittrade konstigt. Det stod då klart för mig och Abdi att vi behövde äta mer för att komma i fas med Reza. Vi tryckte i oss lite mer och märkte samtidigt att folk kollade snett på oss. Vi drog oss mot den lilla sjön bakom Pusher Street och där började även jag känna av effekten. Färgerna blev mer påtagliga, blommor pulserade och jag började få väldigt märkliga tankar. De manifesterades i form av reklamskyltar. Tillexempel: jag ska ta en cigg, syntes som en stor billboard inför mitt sinne. Allt var superflummigt. Dessutom fnittrade vi extremt mycket åt oväsentligheter och betedde oss exakt som ett gäng svenskar i Christiania som tagit svamp för första gången. Denna insikt fick oss att dra oss mot vårt hotell för att tagga ner en aning.

Promenaden genom Köpenhamn var det sjukaste någonsin. De danska fraserna som drog förbi oss lät som något slags utomjordiskt språk och ekade i huvudet. Någon kom på den briljanta idén att gå på pizzabuffé.  Ingen av oss kunde förstå dansken i kassan och han blev irriterad på oss. Vilket gjorde mig jätteledsen. Pizzan bara växte i munnen och vi gav oss av efter en halv slice var.

Vid det här läget hade Reza fått för sig att jag hette Plattfisk, och skrek och skrattade, skrek och skrattade. Hej Plattfisk. Plattfisk, ska vi dra till hotellet osv.  Allting började kännas obehagligt och då vi stod utanför Centralstationen i rusnigstid började allt snurra. Som ett blodtrycksfall som blev starkare och starkare.  Allting blev svart och jag ramlade ihop. Jag hade enligt mina vänner varit utslagen i någon minut i kraftiga epileptiska spasmer. När jag kvicknade till var de extremt nojjiga och ledde mig tillbaks till hotellet. Det var första och sista gången jag testade svamp.

”Peter”

Örtpiller – It´s only herbal
Vi var 17 år, jag och min bästis E. Vi hade sommarlov, röda converse, oroliga föräldrar och varsitt interrail-kort. Och en gammal europakarta som E:s mamma hade haft när hon tågluffade på 70-talet. Med en påse kanelsnäckor satt vi på tåget som skulle ta oss från Malmö och ner till Amsterdam dit vår klasskompis M hade flyttat för att bli fotbollsproffs. Vi visste inte särskilt mycket om Amsterdam mer än att där fanns ett Anne Frank-museum. M visste inte heller särskilt mycket om Amsterdam eftersom han tillbringade större delen av sin dag på en fotbollsplan och resten på holländska SFI.

Jag och E var alltså ensamma i Amsterdam. Vi köpte glass och hittade ett mysigt torg att hänga på. Efter en stund kom det fram en kille med platåskor och en lagom skabbig hund som han höll i ett rep. Han tipsade om ett område som skulle vara kul. Eftersom det var typ tre kilometer kö till Anne Frank-muséet gick vi till det kuliga kvarteret. Vi hittade en affär som sålde sneakers och kollade lite i den. I affären stod en automat, typ som en godisautomat. Vi la i några euro och ut ploppade en liten boll med två röda piller i.

"När vi vaknade nästa morgon var det första jag sa till E:
VI MÅSTE HA MER ÖRTPILLER"

Vi frågade expediten om det var knark (is this drugs?) och han sa att nej minsann det är bara örter (it´s only herbal). Belåtna med det svaret begav vi oss till en bar för att möta upp M. På instruktionslappen till örtpillren stod det att man skulle hälla ut innehållet och blanda med vätska. Sagt och gjort, vi beställde varsin öl, öppnade pillren och försökte blanda det bruna pulvret i ölen. Det gick sådär. Det var liksom inte vattenlösligt utan lade sig mest på ytan. Vi drack i alla fall, med förhoppningen om att vi skulle bli pigga och örtiga. Och om vi blev! Jag minns inte jättemycket mer av den där kvällen, men när vi vaknade nästa morgon var det första jag sa till E: VI MÅSTE HA MER ÖRTPILLER. Hon var lite tveksam, anade kanske att det inte var only herbal. Jag valde att tänka bort eventuella misstankar.

Den dagen finkammade vi Amsterdam – the dodgy end, tills vi hittade örtpiller i storpack och resten av semestern gick i hyperaktivitetens tecken. Jag minns särskilt ett tillfälle då E låg på ett badrumsgolv på ett hostel någonstans i södra Frankrike och sjöng en sång på danska om att ”det bevaeger seg” (det rör sig). Först långt efteråt när jag beskrev örtupplevelsen för en i knarkets värld något mer bevandrad person, fick jag höra att det troligtvis var något slags amfetamin vi hade tagit. Och ännu senare fick jag höra att amfetamin var samma sak som tjack och speed och att det var en äcklig sunkdrog. Jag har aldrig knarkat efter Amsterdam och kommer förmodligen aldrig att göra det heller, men örtpillren kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

”Anna”

Ecstasy och kemiska känslorus
För över tio år sen, några månader innan jag skulle ta studenten, testade jag för första gången drogen Ecstasy. Det var oundvikligt. ”E” hade spridit sig i bekantskapskretsen och jag var vansinnigt nyfiken efter allt jag hört om det magiska pillret.

Så, en fredagskväll i mars när snön fortfarande ligger tung på marken, hoppar jag på spårvagnen vid Mariaplan. Albin vinkar till mig från sin plats längst bak i sista vagnen. Med ett nöjt flin på läpparna berättar han att han redan slängt i sig en E. Han räcker mig en tändsticksask. I den ligger två små gulvita tabletter med Stålmannens emblem på.
– Dubbla Superman, jag fick dem för 100 spänn styck”, viskar Albin i mitt öra.

Han säger att jag ska tugga i mig en, eftersom det ”går snabbare då”. Jag gör som han säger. Den kemiska smaken sprids i min gom och bitar av tabletten fastnar i mina tänder. Jag slår undan de reflexmässiga kväljningarna, undviker att spy och istället börjar mina tankar snurra. Jag känner mig förväntansfull, spänd och lite skakis. Jag vet ju att det är en tung, kemisk drog jag precis slängt i mig. Onaturligt framställd, säkert i något smutsigt laboratorium på den polska landsbygden, tänker jag. Jag blir avbruten av Albin som säger att vi ska hoppa av spårvagnen. Vi är framme vid Järntorget och bestämmer oss för att gå till La Coupole. Ett ölhak av den sämre sorten, där våra falska id-kort, också av den sämre sorten, fungerar utmärkt.

"Andra gången den här kvällen strilar smaken av smuts och
polsk mylla ner i min strupe. Jag träffar en ful tjej som
ger mig kemiska orgasmer bara hon stryker min hårbotten"

Inne på krogen slår vi oss ned vid ett hörnbord och väntar, ännu inga känningar. Jag sitter hela tiden och guppar upp och ned med benen, inte för att eurotechnon som spelas faller mig i smaken utan för att jag har hört att drogen ska hitta ut i blodomloppet snabbare på det viset. Och efter en stund börjar något att hända. Jag blir varm i huvudet, får lock för öronen och alla ljud surrar behagligt i trumhinnorna. Albin, och det okända sällskapet vid bordet bredvid, är mina bästa vänner. Vid närmare eftertanke älskar jag alla på hela stället! Efter en stund dansar jag svettig till E-Type och Ace of Base, har ett långt snack om känslor med en dyngrak lumparkille från Boden. Jag ger honom en spontankram, bara för att visa att det inte är så lätt det där med känslor, men att jag förstår honom. Kramen får motvänd effekt och han försöker ge mig en käftsmäll. Jag räddas ur situationen av Albin som drar in mig på toa.

– Sluta böga dig och chilla istället. Nu delar vi på den sista bokstaven, väser Albin med stela käkar och pupiller som dasslock.

Sagt och gjort, andra gången den här kvällen strilar smaken av smuts och polsk mylla ner i min strupe. Jag träffar en ful tjej som ger mig kemiska orgasmer bara hon stryker min hårbotten med sina naglar. Just då älskar jag henne, jag älskar Albin och framförallt älskar jag Ecstasy. Kvällen slutar med efterfest i skydd av neddragna persienner. Vi dricker vatten, kedjeröker cigaretter och tuggar sönder våra kinder.

Våren och sommaren tar vid och jag käkar E så ofta jag kan. Påtänd som en lärka tar jag studenten och sommaren som följer blir ett enda långt tandagnissel på diverse klubbar och festivaler. Mot slutet av den ljusa årstiden inser jag att jag måste sluta med min ovana. Hösten som följer blir den mörkaste i mitt liv.

”Mathias”

– Jag är utrustad med falkögon, ett enormt libido och ett vackert utseende som gör att kvinnor slänger sina telefonnummer och trosor efter mig, säger Don Kalif med en otroligt spännig ton i rösten.

Han har bland annat vunnit Swedish Wrestling Championship 2005 och Stockholm Wrestling Championship 2011.

Krögaren kommer ut från köket med vårat vin, han välkomnar Don Kalif med en öppen gest och häller upp vin för honom att smaka av. Efter en stunds sörplande sväljer han vinet och grimaserar ont.
– Jag hade kunnat göra ett bättre vin själv, säger Don Kalif och krögaren bockar sig baklänges tillbaka till kökets mörka vrå.

Vi börjar prata om mat och jag frågar honom vilken som är hans paradrätt.
– Åhh mamma mia, min lasagne är fantastisk. De hemliga ingredienserna är selleri, morot och vitlök. Sedan justerar jag smakerna med en skvätt Amarone, kalvfond och tomater från Toscana. Och béchamelsåsen ska röras med kärlek, säger han och spänner blicken i krögaren som kommer in med det nya vinet som tur nog blir godkänt denna gången.

Som den undersökande tidningen Mega Laser är tänkte vi ta reda på vad Don Kalif egentligen gör när han inte spänner musklerna i ringen. Han berättar att det blir mycket träning.
– Fem gånger i veckan tränar jag. Fyra gånger per dag äter jag vet du. Jag umgås också med galanta damer, åker sportbil och reser till länder med varmare klimat. Det blir mycket resor blir det.

Vad gör du när du inte Wrestlar, har du något jobb?
– Jag jobbar med Wrestling! Fast jag gör också foto- och modelljobb eftersom jag är hetast i stan. Men det blir mest träning.

Så mycket träning måste gett resultat, vad tar du i bänkpress?
– Jag ligger stadigt på över 100 kilo. Jag klarar säkert 180 kilo.

Jag rynkar på ögonbrynen och stämningen blir med ens något kyligare. Vår mat kommer in och samtalet går över i Wrestling. Nu på lördag är det Göteborg Wrestling Championship, men Don Kalif  ges ingen chans att vinna tillbaka bältet.
– Jag inblandad i en komplott! När jag skulle få min titelmatch ändrades den i sista sekund. Jag kommer istället att få möta den illaluktande grismannen Manimal, en förnedring som kommer att stå honom dyrt, säger Don Kalif och stirrar ned i bordet med sorgsna ögon.

Att bli av med det där bältet tog hårt på Don Kalif.
– Det kändes som att bli för med ljuset, eller bakom ljuset heter det. Som jag sa är det hela en komplott mot mig som atlet. Jag har blivit av med både Göteborgs- och Stockholmsbältet. Bältena ska tillbaka till den de var svarvade för, säger Don Kalif med bravur.

Han knäpper med fingrarna åt krögaren som hastigt dyker upp med en flaska champagne.

Du har ett rykte om dig att vara en streber, blir det mycket kokain och champagne?
– Det kan jag inte tala om.

Vilken är Don Kalifs favoritdrog?
– Att dra en pizzaspade i bakhuvudet på Hank Havoc.

På tal om oprovocerat våld, det ryktas om att du åkte på smäll på en klubb i Stockholm, vad var det som hände?
– He he, jag åkte inte på smäll. Det kom fram en riktig idiot och tafsade på min fru, Ms. Veronica. Det resulterade i att han åkte i gatan. När det dyker upp idioter blir jag tuff, både i och utanför ringen.

Don Kalif har avslutat sin måltid och häller upp glas efter glas med champagne. Hans tal blir allt sluddrigare och han beställer in en flaska grappa. Han blir allt mer osammanhängande i sina utlägg som skiftar mellan eskorter, berlusconi och snabba italienska sportbilar. Jag försöker finna en väg ut ur samtalet och ut ur restaurangen. Jag påminner honom om matchen på lördag och frågar om han inte måste upp och träna tidigt imorgon. Han viftar bort mitt förslag och förklarar hur han värmer upp inför en match.
– Jag laddar med massage och lite champagne. Det ska vara lugnt, jag behöver samla mina tankar för att kunna köra i Don Kalif-tempo, 200 procent.

Tillslut beställer vi in notan, men krögaren vill inte se våra pengar. Don Kalif ger honom high five och vi kan äntligen lämna restaurangen.

Det visste du inte om Don Kalif
– hans fem absolut största intressen
1. Nude pole aerobic
2. Eroz Ramazzotti
3. Sexy games
4. Giorgio Armani
5. Party

Så här ser det ut när Don Kalif går på krogen

I Askim så körde han mest affärsmän i kostym som läste Dagens industri i baksätet. Nu på minitaxi är det snarare motsatsen. Exempelvis alkisar som är för fulla för att ta sig till systembolaget.
– Oftast så är det rävar som har ett handikapp, eller så är dom så jävla packade att  de inte själva kan ta sig dit. Det är faktisk mest i Majorna jag får sådana körningar. De går in snabbt på systembolaget vid Jaegerdorffsplatsen medan jag väntar på parkeringen, sen kör jag dem hem igen, så de kan fortsätta ”festandet”.

Under samtalets gång så märker jag att det är på natten som det verkar hända mest luriga grejer, och det är även anledningen till att han mest jobbar dagspasset nu för tiden.
– Det är skönt att köra nyktert folk. Tyvärr blir det mindre dricks och trafiken är tuffare på dagen. Men det är det helt klart värt.

Daniel torkar bort den sista lasagnen ur skägget och erbjuder mig att hänga med på en tur i taxin. På väg till parkeringen förklarar han de typiska körningarna på kvällspasset.
– Man kan se ett mönster, på kvällen är det mycket folk som ska ut på krogen. På helgerna är det mycket människor som skall hem från efterfester och på lördag och söndag runt 10-11 tiden är det bortamatcherna som skall hem. De körningarna brukar vara ganska tysta.

När vi sätter oss i den röda taxibilen kommer jag på att vi har pratat mycket om människor hittills, men platser då? Finns det något ställe som har extra dåligt rykte?
– Det är nog Colin Campbellsplats vid Stampen, där har du både ungkarlshotell och tillnyktringsenheten i bottenplan, allt gött i ett hus. Jag har haft körningar dit med några pundare som hade en hockeybag med skrot, den såg ut att väga ett ton. De var ivriga att åka direkt till skroten, antagligen koppartjuvar. Många undviker körningar där, men jag gillar det. Människorna där är inte elaka eller onda utan mest tjatiga, säger Daniel.

Det låter inte som drömkörningarna, vilket för oss över till nästa ämne; den värsta körningen.
– Det är paret som jag plockade upp i Bellevuerondellen. Redan när jag ser dem hånglar de som tonåringar. I bilen så blir det ännu värre. När jag hör att bältet knäpps upp fattar jag vad som håller på att hända. Plötsligt sitter tjejen gränsle över killen och börjar rida honom. Med ansiktet mot mig. Själv sitter jag och hukar mig för jag tycker det är så jävla pinsamt och förnedrande. Då sätter tjejen båda händerna mot instrumentbrädan så att jag verkligen ska se vad de håller på med. Det kändes som att de lekte, och jag var en del av deras lek. När vi väl är framme så har killen mage att fråga om han får avsluta i bilen. Då fick det vara nog. NEJ, sa jag och bad dem betala, jag ville bara därifrån. Snubben väntade på sina tretton kronor också, inte en spänn i dricks. Jävla as.

Daniel ser irriterad ut när han berättar historien, så jag undviker att fråga om städningen i bilen efter den körningen. Och byter snabbt ämne. Droger, ser man mycket sådant som taxichaufför?

– Drogkörningar är oftast jävligt bra! Någon som skall från Valand till Biskop och tillbaka klockan två på natten och ”lämna ett par nycklar till en kompis”. Lätta körningar. Däremot är ju inte folk så diskreta när de sitter och räknar hundralappar på vägen dit och gapar i mobiltelefon.  Är det flera stycken i bilen så brukar de försöka snacka kodspråk, typ ”träffade du snögubben”. Det känns bara pinsamt så jag brukar be dem att prata klarspråk istället eftersom jag ändå fattar vad det pratas om. En gång var det till och med en snubbe som satt och doppade lillfingret i påsen under körningen. En annan gång ringde det en typ och hetsade växeln att han behövde mitt nummer. De förklarade att de inte lämnar ut numret till chaufförerna, men han fortsatte tjata så till slut fick han ringa mig i alla fall. Han hade sagt att han hade tappat sin mobil och att det var livsviktigt. Men när han pratade med mig så handlade det egentligen om att han hade tappat en påse tjack. Som tur var så låg den inte i taxin.

När vi närmar oss Andra Långgatan så berättar han att strippor åker mycket taxi, men är snåla med dricksen.
– De har ju kortare karriärer än fotbollsspelare, så de håller väl i sina pengar, konstaterar han.

Under hela intervjun har bilen stått på tomgång, inget som Daniel direkt verkar reflektera över. Jag ber honom berätta lite om vett och etikett i taxin.
– Mat är förbjudet, särskilt kebaber och snabbmat. Det ligger alltid massa rester i baksätet när folk har käkat. Att dricka i taxin är egentligen också förbjudet, men är kunden snäll så brukar jag tillåta det. En konstig grej är att så fort man säger ”tappa inte ut ölen” så gör de det, det måste vara något psykologiskt därför har jag slutat säga det. Sen är det otroligt irriterande när folk skall lyssna på sina favorithits på NRJ. Som tur är så har jag en säkring, nummer 23 som släcker ner displayen, då kan man säga att radion är trasig, flinar Daniel.

Daniels pass är snart slut och han kör mig snällt tillbaks till jobbet. Under tiden berättar han mer historier om konstiga körningar, bland annat den om en kvinna med hund som spottade honom i ansiktet när hunden inte fick sitta i framsätet. En annan historia handlar om hur någon lämnade en trasig mobiltelefon som pant, en blåsning helt enkelt. Trots alla jobbiga historier verkar Daniel trivas med arbetet och har inga planer på att lägga ner just nu. Jag ber honom avsluta med tre saker man kan undvika för att göra livet enklare för taxichaufförer i framtiden.
– Ingen allsång, ingen kebab och inget knullande!

Isolering utan vatten och bröd
Nästa dag blir de presenterade för sina 50 cellkamrater. De får lära sig att den som bestämmer i deras korridor heter Mowain. Han kommer från Dubai och är både kort och satt. Nummer två i hierarkin är Saad, även han från Dubai, han sitter i häktet på grund av att han ertappats med två valiumtabletter. De båda männens kroppar kläds av kaftaner. Deras skinn pryds av djupa ärr och cigarettmärken som vittnar om deras ”styrka och manlighet”.

Araberna betraktar Jason och Martin som en flock lejon. Men Henry är förvånad över hur vänligt Martin och Jason ändå behandlas av araberna, vanligtvis är de mycket mer dominanta mot nykomlingar. De tre engelsmännen kallas upp till förhör igen. Martin skrattar bara som svar åt frågorna de ställer till honom. På grund av den attityden sätts han i isolering. Efter ett par timmar känns det som om hans urinblåsa kommer att explodera. Han skriker att han fan måste gå på toa. Men ingen svarar på hans rop. Efter ytterligare en timma kan han inte hålla sig längre. Han måste uträtta sina behov i ett hörn. Han får varken mat eller vatten under de kommande 20 timmarna, men Chiello lyckas muta någon som smugglar in en lapp under dörren till isoleringscellen.

På lappen står det: Sebastian. Rysk man. Promotionkreditkort. Använder korten i skattesyfte. Martin, Jason och Chiello har nu samma story. Ännu något oklar, men de har en story. Senare samma dag förs de till åklagaren. Martin förs in till ett pampigt rum och åklagaren erbjuder Martin att slå sig ner. Han bjuds på kakor och te. Bakom åklagaren syns Dubais skyline genom ett enormt panoramafönster. Martin kan se de sju skyskraporna han fortfarande är incheckad på. Hur fan hamnade jag här, tänker han.

Åklagaren lägger fram bevisen som är en del kvitton, ett par pass och flera kreditkort som uppenbarligen är förfalskade. Han uppmanar Martin att svara ärligt om han någonsin vill komma från Dubai.

”I plead the fifth och kräver en advokat genom den brittiska ambassaden”
säger Martin kaxigt.

Åklagaren exploderar och skriker att den brittiska ambassaden inte har rätt att lägga sig i detta. Om Martin inte börjar svara på hans frågor så garanterar åklagaren att Martin åtminstone kommer att spendera ett år i häktet innan rättegång. Martin tar hotet på allvar och berättar storyn.

Han heter inte Jamie Wellington, utan Martin Jenkins. Han är en stackars fattig engelsman med fru och två utsvultna barn. Han och hans två vänner som också är fattiga, fick ett erbjudande om att åka till Dubai av Sebastian, en rysk affärsman i London. Sebastian hade sagt att de kunde spendera pengar via kreditkort. På något skattemässigt sätt kunde Sebastian spendera pengar i Dubai. Han ville att de tre skulle ta med guld och smycket tillbaka till honom. Ingen av de tre engelsmännen visste att korten var förfalskade. Det är Sebastian som är skurken.

Åklagaren ser nöjd ut med storyn. In kallas Jason som även han drar samma story.
Åklagaren köper deras historia och säger att de i alla fall kommer att få sitta tre månader i fängelse.
Martin blir förskräckt, tre månader i fängelse känns som en evighet.
De förs ut till väntrummet och Chiello kallas in.
Efter en halvtimma kallas Martin in igen för att skriva under sitt erkännande.

Martin leds in av en polis. I dörröppningen möter de Chiello som i sina handfängslade händer håller påsen med bevis som tidigare låg på bordet framför åklagaren.

Polisen fokuserar på Martin och ser inte vad Chiello håller i sina händer. När åklagaren vänt sig om för att se ut över skylinen har Chiello hastigt ställt sig upp och plockat åt sig påsen med bevis. Efter att Martin skrivit på de sista handlingarna förs de tre tillbaka ut till en jeep som står och väntar på dem. Chiello bär helt synligt med sig den genomskinliga ziplock-påsen med bevis. Konstigt nog reagerar ingen av de två poliserna som eskorterar dem på vad Chiello bär med sig.

Åklagaren hade lovat att de skulle få äta om de svarade ärligt på hans frågor så jeepen stannar vid ett gatukök. De beställer sju kycklingkebaber som de snabbt trycker i sig i baksätet av bilen. Chiello stoppar beviset i skräppåsen. Martin viskar till Chiello och frågar vad fan han håller på med. Chiello säger ingenting och tittar rakt fram. När de kommer till polisstationen håller Chiello påsen med skräp och bevis i sina händer. Precis innan de skall gå in genom dörren till polisstationen skriker en av poliserna.
”Jalla jalla. Vad har du i händerna!?”
”Det är skräpet från kebaberna”, svarar Chiello.
”Men släng det i papperskorgen då”, säger polisen och öppnar locket till soptunnan som står utanför dörren. Chiello släpper ner påsen och de tre går tillbaka till häktet.

”Smell very good”
De hamnar i den största häktesförvaringen med över 100 fångar. Alla har hört om de tre engelsmännen och är nyfikna på att höra hur det gått.
”Det gick utmärkt, nu kan de inte göra någonting”, säger Martin och sträcker upp armarna i en segergest.De tre får ryggdunk och stämningen i den annars tuffaste häktesförvaringen blir festlig. Ett par av fångarna plockar fram skurhinkarna och vänder på dem. De börjar trumma. En arabisk rytm jamas fram och fångarna börjar röra sig till takten. Tillslut firar hela korridoren att de tre engelsmännen kommer att bli frigivna. Alla dansar och sjunger sig hesa. Men den festliga stämningen varar inte så länge. En vakt beordrar Martin och Jason att komma ut. Återigen blir de ivägkörda i en jeep.

Nej, tänker Martin när jeepen bromsar in framför deras sexstjärniga hotell. Samma hotell som de haft som utgångspunkt.

Inne i rummet ligger drivor av kläder, cd-skivor,
shoppingkassar, skokartonger och elartiklar. I kassaskåpet
finner poliserna smycken för över 70 000 pund.

Med handfängsel eskorteras de in av poliserna i foajén. Där står åklagaren och väntar på dem. Den fjärde engelsmannen har fått nys om att hans kumpaner åkt fast och har redan hunnit lämna hotellet i smyg. Det första rummet som de besöker är Jasons och Chiellos. Inne i rummet ligger drivor av kläder, cd-skivor, shoppingkassar, skokartonger och elartiklar. I kassaskåpet finner poliserna smycken för över 70 000 pund. En av de unga polismännen som är med går fram till sängen. Jason och Martin fryser till is. På sängen ligger nämligen en strumpa med deras resterande kreditkort – över 40 stycken. Polisen tar upp strumpan. Men han lägger tillbaka den på sängen när han ser en flaska med aftershave.

Han tar av locket och sprutar ut parfym på sin hals och sina handleder. Han skrattar och säger.
”Smell very good. Very, very good”, på sin dåliga engelska.
Martin tackar gud för att de tagit med sådana hjärndöda poliser till hotellet. Men åklagaren har hittat en fotokopia av ett pass. På bilden syns en man med brunt skinn som han känner igen.
”Aha! Jag visste att det var något skumt med honom”, säger åklagaren när han ser att det är Chiello”.
Fram tills nu var Chiello bara anhållen för att han synts tillsammans med de två och för att han pratat för mycket.
I Martins rum hittar de smycken och 4 000 pund i kontanter. Pengarna får Martin behålla.
”Glöm tre månader, jag ser till så att ni får sitta sju år”, säger åklagaren när de lämnar rummet.

Med kängan mot adamsäpplet
Väl i häktet igen lugnar Chiello de två andra. I och med att han lyckades slänga alla de kvitton och de identiteter som låg i påsen med bevis kommer de inte kunna bevisa att det är de tre som köpt de där grejerna som hittades på deras rum.

I häktet börjar Martin känna sig svag. Han har fått något sorts utslag på huden och han känner sig uttorkad. Både han och Jason har tröttnat på att sitta och vänta. Den fjärde dagen bestämmer de sig för att föra lite väsen. De slår på gallret och skriker att de vill träffa någon från ambassaden. De håller på hela dagen utan resultat. Nästa dag börjar de ropa igen. Polischefen med det stora vita skägget får nog och sliter ut dem. De förs till ett förhörsrum. Jason förs in först. Efter en kvart släpas han ut, medvetslös och totalt sönderslagen. Martin knuffas in. Två vakter knuffar ner honom på golvet. En känga placeras mot adamsäpplet. En spark i magen, kängan trycker till, det blir svart.

Efteråt gör polischefen en deal med Martin i och med att han inte vill bli anmäld för misshandeln. De tre engelsmännen får sitta tillsammans i den första korridoren de blev satta i, den med endast 50 fångar i.

Månaderna går. De tre finner sin plats i häkteskorridoren, men samtidigt blir Martin allt svagare. En dag svimmar han och slår upp ett stort sår i huvudet. Polischefen vill inte att Martin skall få vård. Dagarna går och Martin svimmar igen. Denna gång är han medvetslös ett längre tag. Han vaknar till av att en polis rycker tag i honom och för honom hastigt ut till garaget där han blir satt i en polisbil. Polisen sätter sig i bilen och låser dörrarna. Nu stormar polischefen och två andra poliser fram till bilen och försöker rycka upp de låsta dörrarna.

Däcken tjuter till när polisen i förarsätet lägger i ettans växel och gasar.
”Vad fan håller du på med”, skriker Martin från baksätet.
”Jag svär vid Allah, om du dör idag så är det i alla fall inte på mitt samvete”, säger polisen och kör mot sjukhuset.
Det visar sig att Martin drabbats av fågelinfluensan.

Sjukhuset är ljust och Martin får till och med gå promenader ute i solskenet. Han trivs inte alls. Han tycker att sjukhussalen är för stor och solen gör ont i hans ögon. Han bönar och ber att få komma tillbaka till det trygga häktet under jorden och bortom solskenet. Hans böner besvaras och han förs tillbaka till häktet.

Efter åtta månader i häkte har det nu blivit dags för rättegång. De tre bestämmer sig för att erkänna, vad de än blir anklagade för. De har hört att under högtiden Eid Al-Fitr brukar alla utländska förbrytare släppas ur fängelset. Det vill säga om de inte fått allt för långa straff.
De anklagas för förfalskning av pass, förfalskning av kreditkort, stöld för en kvart miljon pund, uppsåt att stjäla och urkundsförfalskning.
Va fan, tänker Martin. Men han erkänner allt ändå. De döms till ett års fängelse.

En dag hittar Martin en fånge som hängt sig med sitt
skärp i taket. Martin lyckas få liv i honom igen.
Fången får sex månaders påökning på sitt straff.

Tjänar pengar även om jag är inlåst
Fängelset består av en enorm sal med 150 sängar. Men salen befolkas av uppåt 400 fångar så de flesta får sova på golvet.
Martin lyckas smuggla in 2 000 pund genom ett snitt i sulan på sina flip-flops. Han köper på sig en massa grejer från fängelsets affär som fångarna bara har tillgång till under förmiddagen. Tandkräm, deodorant, kläder och mat.
Nykomlingar som anländer till fängelset efter att fängelsets affär har stängt köper sina varor av Martin för tio gånger det normala priset.

Efter en tid i fängelset blir Jason befordrad till ordningsman. Han tar sin nya uppgift på allvar och är på de fångar som inte följer fängelsets alla regler.
Det är förbjudet att onanera, gambla, ha för långt hår och att försöka ta sitt eget liv.
En dag hittar Martin en fånge som hängt sig med sitt skärp i taket. Martin lyckas få liv i honom igen. Fången får sex månaders påökning på sitt straff.

Jason är på Martin om att han skall klippa sitt hår.
”Fuck you mate”, säger Martin som inte tänker ta några som helst order av sin polare.
Men Jason ger sig inte. Vid uppställning inför frukosten sparkar Jason Martin på benet.
”Rätta dig i ledet motherfucker”, skriker Jason.
”Så fan heller”, säger Martin och ställer sig så nära Jason att deras nästippar nästan vidrör varandras.

Martin vinner duellen och Jason viker undan blicken. Efter frukosten blir Martin inkallad till ett möte med några fångvaktare, bakom dem står Jason och blänger.
”Vi har hört att du inte lyder order och att du dessutom provocerat en övervakare. Vi har övervägt att plussa på ett halvår på ditt straff, men eftersom det här är din första varning så nöjer vi oss med en ursäkt till Jason”.
Martin vet att han har ytterligare två varningar på sig innan han får påökning på straffet. Därför vägrar han att be om ursäkt. Martin korsar armarna och höjer huvudet, han spänner sin blick i Jason.
”Okej, det blir soltortyr”, säger vakten.
”Åh vad skönt. Jag behöver ändå sola”, säger Martin.

Han kläs av till sina kalsonger och han knuffas ut på gården. Det är sommar i Dubai, på gården är det vindstilla och solen gassar. Termometern visar 42 grader.
Han förs till ett stängsel. Ena armen fängslas ovanför hans huvud den andra i höjd med hans midja. Han lämnas i solen i tre timmar.
”Precis vad jag behöver, men jag behöver sol på ryggen också. Kan ni inte vända på mig så att jag får en jämn bränna”, säger Martin med världens största leende på sina läppar.
Efteråt känner han hur ögonen värker.

Chiello tar sig ett snack med Jason. ”Du vet att Martin fått nedsatt syn efter soltortyren va!? Vi är bröder, vad håller du på med? Makten har stigit dig åt huvudet”, säger Chiello.
Jason inser att han blivit förändrad och ser mellan fingrarna när det kommer till Martin i fortsättningen.

Ett skott i ryggen
Dagarna går, Martin ligger ute och solar på gården när han hör ”Jalla Jalla, Martin Jenkins … Airport, airport”, genom högtalarsystemet.

Han är fri. Efter över ett år i fångenskap kan han äntligen återvända till England.
Han skyndar sig in till fångvaktarnas kontor. Där sitter en vakt som Martin tycker om.
”Du är fri från ditt straff i Dubai. Men … Du är efterlyst i Abu Dhabi”, säger han till Martin.

Tårarna tränger fram och till slut rullar de ned längs Martins kinder. Han bryter ihop och försöker dölja ansiktet i sina händer. Han tänker att han inte orkar mer och beslutar sig för att rymma. På andra sidan kontoret ser han grinden ut till friheten, den är öppen.

Då hör han gapskratt bakom sig, Chiello och Jason kommer in på kontoret.
Det var bara ett skämt, Jason hade betalat vakten för att driva med Martin.
Marin säger helt katatoniskt att han hade tänkt springa genom grinden.
Vakten lyfter på sin skjorta och visar sin hölstrade pistol.
– Även om det var ett skämt så hade jag varit tvungen att skjuta dig i ryggen om du hade försökt rymma, säger vakten.

Efterlysningen i Abu Dhabi var ett skämt, men det var inte frigivningen från fängelset.

De tre förs till flygplatsen. Vid incheckningsdisken tar kvinnan god tid på sig för att se om de tre verkligen har rätt att lämna landet. Det har de.
I flygplatsens vänthall beger de sig till en bar. De häller i sig varsin pint. Martin känner hur alkoholen rycker tag i hans kropp, det spritter, han blir euforisk.

Han är fri. •

—————————

* Martin bor idag i London och arbetar som redigerare. Han stöter på Jason då och då på gatan, men de två är inte särskilt goda vänner. Chiello gick bort 2006 under tragiska omständigheter.

Silverkällan, Älvsborgsgatan 31
Hållplats: Ostindiegatan

Här hamnar man när man blivit för gammal för allt annat. Ingen är under 50 och ingen är salongsberusad. Här är man PACKAD. Vi slår oss ner vid ett bord och kommer omgående i samspråk med en man vid namn Ulf som kör lastbil och vill prata sex och samlevnad. Men Ulf hinner bara knappt dela med sig av att han gillar att skeda, förrän hans väninna Eva tar över samtalet. Eva kör den klassiska ”nu ska ni höra på här ungdomar”, så det gör vi. Ulf försöker desperat vinna tillbaka vår uppmärksamhet genom att hälla upp sin avslagna öl i våra glas, men förgäves. Kvällen når sitt absoluta klimax när en kvinna beställer en öl i baren men inte kan betala för den. Barkillen sätter ölen bakom sig och den törstiga kvinnan försöker upprepade gånger luta sig över bardisken och ta den så att hon nästan tippar över. Trevliga detaljer är lappen som informerar om att man inte kan dricka på krita samt att det bara finns en toalett.

———————————————————————————————————-

Pizzeria Emona, Ekedalsgatan 8D
Hållplats Majvallen

”Pizzeria Emona” is the perfect place for a first date…
It’s quite central without being gentrified. The staff have that lovely ”eastern promises” look and are willing to take your euros (true fact). Thats perfect if you plan to play the fancy traveler’s card with your date. The giant windows will let you see the plastic plants and the golden frames of the art hanging on the walls even if you are hanging out in the outdoor-seating with ”a view over tha block”. The advantage of sitting outside ”Emonas” is that you can keep an eye on the trams passing by within 2,5 meters away from you. You know, just in case you have to run away from your date who doesn’t live up to your expectations.
And a friendly warning for all you girls out there: Don’t get tricked by the cosy atmosphere of these 50m2 or you will stay there and end-up six months pregnant, eating a russian-bolognese-pasta all alone (true fact.)

———————————————————————————————————-

Restaurang Bordet, Angereds Torg
Hållplats: Angered centrum

Det första vi noterar när vi kommer in på restaurang Bordet är en liten, skrynklig man som sitter mitt i lokalen och snackar. Med sig själv. Utan uppehåll. Det låter som en remixad blandning av polska och finska men det är fullständigt omöjligt att urskilja ord. När han höjer rösten säger personalen åt honom att sluta svära. Nog för att Angered ligger lite off men att restaurang Bordet har utvecklat ett eget språk är ändå imponerande.

Lokalen delas av med en halv trävägg, på en sida är själva baren och på andra sitter foppatoffel-familjer och äter capricciosa. Tre män med rakad skalle och finsk brytning står vid bardisken och raggar oengagerat på servitrisen som äter kebab i väntan på att gå på sitt skift. Stället domineras av ensamma män som går fram och tillbaka mellan rökrummet (rökrummet!) och baren. Således det perfekta stället för dig som är kvinna, kåt och rökare.

Mvh, Sunkpatrullen nummer 1

———————————————————————————————————-

Alysa pub, aka Narnia, behind City kebab, Norra Hamngatan 36
Hållplats: Brunnsparken/Nordstan

The atmosphere in this exotic night bar would be comparable to a estern european central station where trains have stopped to pass by long time ago and where the waiting room is full of mute gangsters. This is the place where you better look at your beer if you are there for drinking. The good point about this place is that you can be sure to meet nobody that you know and if you drink to much the staff will be happy to make you a too spicy kebab that will make you go straight back to drink a beer after the meal.

PROTIP: If you are an ”old – foreign – prostitute” the waiters won´t touch your money directly with their hands. Now you know,

Mvh, Sunkpatrullen nummer 1