Minuter senare glider vi genom nattens Hurghada. Allting bara flimrar förbi. Barnen tigger om mat från hummerröda svenskar, vuxna säljer äkta diamatringar för 20 dollar. Efter en halvtimma blir vi stoppade av tre herrar med k-pistar. De vill se körkortet och kolla om taxametern är på. Vi kör in och parkerar några hundra meter bakom bommen och stiger ur. Neonskyltar över våra huvuden och flera vakter till höger och vänster. Vi går in till den kanske sunkigaste lokalen jag har besökt i hela mitt liv. Rött ljus överallt och lukten av marijuana blandat med svett. Två våningar ovanför sitter tjocka män med stånd och glor på scenen. Tre dansöser flänger runt i åtsittande bikinis med tingeltangel. De dansar magdans, sjunger och samlar in pengar från golvet. Som efter ett schema. Man väntar bara på att de ska plocka fram stämpelkortet och klocka tiden.

Hassan, jag och min bror sätter oss vid ett bord i hörnet. Efter fem minuter kommer en ung kvinna med tre spliffar på ett fat och placerar det mitt framför näsan på oss. Hassan börjar röka och i den stunden blir han filosofisk, så filosofisk man kan bli när man röker och ska berätta något på dålig engelska.
– You know guys, you’re not like other tourists. You want to see the real Hurghada, säger Hassan och kisar mot oss.

Vi nickar och ler och kollar på den avskyvärda showen. Det är liveband på scenen bakom stripporna. En stor man med en fet mustasch sjunger rakt in i mikrofonen så det distar ur högtalarna. Allting är på arabiska och vi har inte en aning om vad som händer. En av kvinnorna, hon med de stora brösten, tar klivet ut mot publiken och börjar gnida sitt könsorgan mot en av de äldre herrarna. Han sitter där, skrattar och njuter av kvinnan som försök att kåta upp honom. Och det funkar. Han ger henne några hundringar och viskar något i hennes öra. Då frågar jag Hassan vad det är frågan om.
– You know, you can buy women here. They will go home with you and fuck you, säger han och ler.

Inget av det här stämmer med vad vi har läst i svenska tidningar. Muslimska kvinnor får inte röra andra män, de får inte ha sex med andra män och de får definitivt inte sälja sex.

När Hassan blivit lite klarare i skallen förklarar han att det är så det funkar om man inte gillar sin make. Ta till exempel en kvinna som vill skilja sig från sin man. Plötsligt hamnar hon i den fetaste utanförskapen någonsin. Glöm försäkringskassan och försörjningsstöd. När du har att göra med din make, hans, din egen och förmodligen alla andra familjer som är fientligt inställda till dig så står du helt själv och utblottad för livet. Trots att kvinnorna inte är äldre än 25 år är deras framtid inte direkt ljus ut. Prostutition och strippklubbar blir helt enkelt den enda vägen till inkomst. Det finns bokstavligen inga andra sätt att försörja sig på.

Hassan tar till orda igen, men den här gången av mer konkret natur.
– Hey guys, give me 200 punds.
– Varför? Frågar vi. Han säger att det kostar att vara här. Jag langar över pengarna och ser dem försvinna i den storbystade kvinnans behå. Hassan vänder sig då mot oss, skrattar föraktfullt och med ett svinigt leende påpekar än en gång:
– I’m a baaad muslim.

Dessutom satsar vi mycket på att lära ut entreprenörskap, för i det ligger mycket av grunden till Jesus kärlek. Jesus älskar en person som skapar möjligheter till utveckling av samhället. Inom Våga Tro! arbetar vi därför enligt parollen ”En övertygelse – en idé – ett företag”. För om man ska bli lite filosofisk för en stund kan man ju faktiskt se alla oss människor på Jorden som ett enda stort företag, där Gud är VD och Jesus är management consultant. Visst låter det bra? Våga Tro!

Leif
Leif Tobiasson heter jag, och vill du veta något kul? Jag samlar på sexuella fetischer. Jaha tänker du, jag runkar i högklackade skor och sådana där banala saker, men nej du, jag är konnässör. Min pryl är att uppfinna helt nya fetischer och sedan omsätta dem i praktiken under några års tid. Sedan tröttnar jag oftast och uppfinner en ny läggning. Min senaste grej är den häftigaste hittills. Jag kallar den för ”earthquake fetish”, för jag har alltid varit lite sådär internationell av mig, gillat engelska termer, de känns liksom lite tuffare.

Det går ut på att jag studerar seismologiska rapporter om väntade jordbävningar runt om i världen. När jag väl hittat något stort som är på gång reser jag till det aktuella stället och installerar mig i en förhyrd lägenhet med en stor, sugproppsförsedd rövplugg inuti i mig. Med pluggen väl fastgjord mot en vägg, på ett golv eller i mer ovanliga fall ett tak inväntar jag det ofrånkomliga. När jordbävningen väl brakar loss är det som om jag blev knullad av hela planeten. Det är hur skönt som helst, jag menar, vem kan ha en större och mer kraftfull älskare än självaste Tellus?

När jag hämtat mig från orgasmen och läkt eventuella blessyrer reser jag vidare till nästa ställe. Turkiet, Iran, Kina, överallt har jag sprutat och skrikit. För det är något jag är väldigt glad för, att samtidigt som jag fått njuta har jag fått se så mycket av världen, av städer och byar, av människor och deras unika kulturer.

Malin
Alla säger ”Malin Ströholm är helt sjuk i huvet”, bara för att jag nöp det där barnet i Mölndals centrum förra året. Jag menar, om jag inte är dömd för det kan jag ju inte ha begått ett brott. Så varför har mina vänner slutat ringa mig då? Jag tycker det är ett jäkla skitbeteende om jag får ta till ett kraftord.

Okej jag erkänner, jag tycker om när barn skriker av smärta. Men den där gången i Mölndal var en engångsgrej, jag var trött och desperat, oftast nöjer jag mig med att lyssna på avstånd. På spårvagnen får jag njuta ganska ofta, men samtidigt vet jag ju att ungarna oftare vrålar för att de inte fått äta eller för att de kissat i blöjan, inte för att de har ont i magen eller sådär. De ska skrika av smärta, då är jag nöjd.

Nu är jag inte så värst rik, det blir man inte av att jobba på Lidl, men så fort jag sparat ihop ett par tusen åker jag flygplan. Helst charter, för där är det mycket barnfamiljer. Oftast är det minst ett öronbarn ombord, om jag har tur flera stycken. För många av de små liven är det första gången deras hörselgångar utsätts för en sådan extrem tryckförändring, och chocken blir stor. Deras panikslagna blickar som vädjar åt alla håll, rösten som går upp i falsett för att sedan spricka som en dum ballong, en sekunds tystnad och sedan kör de igång igen. Jag lutar mig tillbaka i sätet, gottar mig och är samtidigt sorgsen för att det är över så snabbt. Efter någon minut har de vant sig och låtit sig lugnas av mammas eller pappas förstående famn. Det är bara bra en stund, sedan blir det dåligt igen. Ungefär som livet i stort med andra ord.

Bennie
Jag är snabb och jag har en påse blommor i fickan. Jag är snabbare än någon annan, ingen kan nå mig, inte morsan och hennes nya man, inte Lena med ungarna, inte soc, inte AF, inte den där snubben från Faktum, inte Jyrki med skuldlistan, inte Hasse från Gazaremsan, inte ens de där koppartjuvarna på Marieholmsgatan. De når mig inte så mycket för att jag är snabb utan för att jag är smart. Det är ingen slump att tjack rimmar med schack. De försöker få tag på mig men jag är hela tiden steget före. Ingen kan stoppa mig, jag kör vidare, och det är skönt, riktigt skönt. Bara suga upp tungan i gommen, ihop med käkarna och ner med ett vått finger i påsen då och då. Några kalla stöl på det och livet kommer aldrig ta slut.

Krille
Tittar du på mig eller var tittar du någonstans? Hallå mannen, jag snackar med dig här! Vet du vem du just gjort dig ovän med? Fattar du vad du ställt till med? Jag har stått upp med de största, jag har varit uppe på Råsunda och kört, jag har varit nere på kontinenten och vevat och borta i England också. Där stormade vi en pub som en vidrig liten pakistanier hade och fan vad han lipade när vi slog sönder hela hans jävla livsverk. Fattar du vem jag är nu? Du borde inte ha kommit till Gamleport ikväll, och du borde verkligen inte ha spillt ut den där bärsen i närheten av mig. Partilles top boy kallar de mig! Och du, innan jag nitar dig vill jag att du ska veta att jag kan vara djup också, jag har en politisk sida mannen, jag tar mitt samhällsansvar. Inte bara våld, jag tänker också. Fria Nationalister Göteborg, det är mina killar det. Vi kämpar mot svenskfientligheten, vi står upp mot mångkulturen och folkförföljelsen. Fattar du? Jag står upp mot alla blatteälskande liberaler och nerrökta rödingar på samma sätt som jag står upp för Idrottsföreningen Kamraterna. Blått och vitt i mitt hjärta och blått och gult i min hjärna och snart rött och rött på mina händer för nu kör vi, du och jag borta vid Kopparmärra om fem minuter, okej?!

Jovan
Jag heter Jovan och jobbar som chaufför på Västtrafiks Flexlinje. Vi kör de som inte kan köra sig själva, som vi brukar skämta på kafferasterna. Förr jobbade jag mycket på Hisingen, men nu för tiden är jag mest nere i Frölunda och åker runt i min blåa minibuss.

Det är ett väldigt bra yrke för mig som gillar lite långsammare tjejer. Ja, om vi ska tala klarspråk – jag tycker om när de är lite lätt utvecklingsstörda. Lite bakom flötet sådär. Inga mongoloider eller cp:n, de betackar jag mig för. Men den där trögheten som kan ta ett tag att märka, den tycker jag är så himla sexig. Det kan vara att de inte hänger med så bra i världsutvecklingen, att de är dåliga på enkel matematik, att de inte förstår ironi. Då står kaptenen i byxan och jag rättar till uniformsjackan lite extra. Några uppskattande kommentarer om deras klädsel eller utseende, kanske bjuder jag på lite take away-mat eller ger dem lite pengar. Sånt är de inte vana vid, då vattnas det i maxitrosorna på dem. Sen är det bara att tuta och köra. Tuta och kör med Flexlinjen hela dan, som vi säger på kafferasterna.

Kristina
Vet du vad en urinstalaktit är? Inte? Men du känner till de där stora droppstenarna som bildas inuti grottor? Okej, föreställ dig nu en riktigt smutsig offentlig toalett. Kanske i Sverige, kanske invid en sällan använd avtagsväg till Autobahn. Tänk dig att denna toalett sällan eller aldrig städas. Tänk dig urinoaren på denna toalett. Tänk dig åratal av piss som samlats vid pissrännans kant där den vetter ner mot golvet. Tänk dig hur detta piss byggts på lager på lager till långa, stinkande stavar. Tjocka, illaluktande och hårda som kristall. Tänk dig att bryta av en av dessa stalaktiter och hålla den i din hand, beundra den i den dåliga belysningens sken. Tänk dig att föra den mot din mun och gripas av en oemotståndlig lust till att provsmaka. Tänk dig hur du står och suger på denna enorma pinne, låter den smälta som en isglass mot din tunga, tänk dig hur du girigt dricker och gurglar det goda vattnet som bildas av värmen från din kropp.

Jag ville bara få dig att tänka på det. Hej då.

Lotten
Jag ska döda mina föräldrar, det är bestämt nu. Giftet beställde jag från ett företag i Lettland. Deras hemsida var typ helt fuckad, men jag var tvungen att få tag på just den sorten de sålde, för en snubbe på Flashback hade tipsat om att det var det mest fortverkande (hjärtinfarkt efter tre till fem minuter) och det som hade snabbast halveringstid (i stort sett ospårbart efter tio timmar).

Jag ska lägga det i quorn stroganoffen som jag ska laga till dem ikväll. De är så jävla körda, de bara ”Åh Lotten vad trevligt att du vill hjälpa till för en gångs skull!” och ”Det var verkligen ett fint initiativ av dig gumman, det är nog hälsosamt för dig att komma ut ur den där digitala dimman ett tag och prata lite med mig och mamma, som förr i tiden”.

Jodå, jag ska allt prata. När de första tecknen på kramp sätter in (jag har dittills bara smakat lite på riset) ska jag inleda talet som jag sitter och skriver på nu. Jag ska förklara alla deras fel och brister för dem, hur mycket de sårat mig och hur mycket jävelskap de ställt till med. Hur mycket bättre allt kommer bli när de är borta och jag för första gången sedan jag föddes kan andas ut. Fy fan vad skönt det ska bli.

Nu ropar mamma från köket att hon ställt i ordning allt åt mig, hon har till och med hackat löken och tinat quornfiléerna i mikron, ”Det är bara för den lilla kokerskan att komma ner och börja steka”.

Jag skriver ut talet, viker ihop pappret och stoppar det i byxfickan. Sedan går jag ner för trapporna.

Mange
Jag gillar ung fitta som sover. Klandra mig inte, jag bara pillar lite. Min enda chans är när de blundar, annars vill de aldrig. Man måste ta för sig lite här i livet. Sover ung fitta är jag där. Jag är inte ung, jag är gammal säger de. ”Mange, du är så old!”, brukar de skoja. Men jag får vara med på deras fester, för jag åker till Tyskland och köper vodka i bag-in-box. Det tycker de är häftigt. ”Fan Mange, andra har vin i sina lådor, men du har fan sprit!” Efter ett tag är spriten slut och många fittor sover. Då är jag där. Sån är jag. Klandra mig inte, jag bara pillar lite.

——————
Vill du se fler grymma projekt från dessa två herrar så skall du kika in på deras webplatser:
EKTA
Henrik Bromander

– Jag är utrustad med falkögon, ett enormt libido och ett vackert utseende som gör att kvinnor slänger sina telefonnummer och trosor efter mig, säger Don Kalif med en otroligt spännig ton i rösten.

Han har bland annat vunnit Swedish Wrestling Championship 2005 och Stockholm Wrestling Championship 2011.

Krögaren kommer ut från köket med vårat vin, han välkomnar Don Kalif med en öppen gest och häller upp vin för honom att smaka av. Efter en stunds sörplande sväljer han vinet och grimaserar ont.
– Jag hade kunnat göra ett bättre vin själv, säger Don Kalif och krögaren bockar sig baklänges tillbaka till kökets mörka vrå.

Vi börjar prata om mat och jag frågar honom vilken som är hans paradrätt.
– Åhh mamma mia, min lasagne är fantastisk. De hemliga ingredienserna är selleri, morot och vitlök. Sedan justerar jag smakerna med en skvätt Amarone, kalvfond och tomater från Toscana. Och béchamelsåsen ska röras med kärlek, säger han och spänner blicken i krögaren som kommer in med det nya vinet som tur nog blir godkänt denna gången.

Som den undersökande tidningen Mega Laser är tänkte vi ta reda på vad Don Kalif egentligen gör när han inte spänner musklerna i ringen. Han berättar att det blir mycket träning.
– Fem gånger i veckan tränar jag. Fyra gånger per dag äter jag vet du. Jag umgås också med galanta damer, åker sportbil och reser till länder med varmare klimat. Det blir mycket resor blir det.

Vad gör du när du inte Wrestlar, har du något jobb?
– Jag jobbar med Wrestling! Fast jag gör också foto- och modelljobb eftersom jag är hetast i stan. Men det blir mest träning.

Så mycket träning måste gett resultat, vad tar du i bänkpress?
– Jag ligger stadigt på över 100 kilo. Jag klarar säkert 180 kilo.

Jag rynkar på ögonbrynen och stämningen blir med ens något kyligare. Vår mat kommer in och samtalet går över i Wrestling. Nu på lördag är det Göteborg Wrestling Championship, men Don Kalif  ges ingen chans att vinna tillbaka bältet.
– Jag inblandad i en komplott! När jag skulle få min titelmatch ändrades den i sista sekund. Jag kommer istället att få möta den illaluktande grismannen Manimal, en förnedring som kommer att stå honom dyrt, säger Don Kalif och stirrar ned i bordet med sorgsna ögon.

Att bli av med det där bältet tog hårt på Don Kalif.
– Det kändes som att bli för med ljuset, eller bakom ljuset heter det. Som jag sa är det hela en komplott mot mig som atlet. Jag har blivit av med både Göteborgs- och Stockholmsbältet. Bältena ska tillbaka till den de var svarvade för, säger Don Kalif med bravur.

Han knäpper med fingrarna åt krögaren som hastigt dyker upp med en flaska champagne.

Du har ett rykte om dig att vara en streber, blir det mycket kokain och champagne?
– Det kan jag inte tala om.

Vilken är Don Kalifs favoritdrog?
– Att dra en pizzaspade i bakhuvudet på Hank Havoc.

På tal om oprovocerat våld, det ryktas om att du åkte på smäll på en klubb i Stockholm, vad var det som hände?
– He he, jag åkte inte på smäll. Det kom fram en riktig idiot och tafsade på min fru, Ms. Veronica. Det resulterade i att han åkte i gatan. När det dyker upp idioter blir jag tuff, både i och utanför ringen.

Don Kalif har avslutat sin måltid och häller upp glas efter glas med champagne. Hans tal blir allt sluddrigare och han beställer in en flaska grappa. Han blir allt mer osammanhängande i sina utlägg som skiftar mellan eskorter, berlusconi och snabba italienska sportbilar. Jag försöker finna en väg ut ur samtalet och ut ur restaurangen. Jag påminner honom om matchen på lördag och frågar om han inte måste upp och träna tidigt imorgon. Han viftar bort mitt förslag och förklarar hur han värmer upp inför en match.
– Jag laddar med massage och lite champagne. Det ska vara lugnt, jag behöver samla mina tankar för att kunna köra i Don Kalif-tempo, 200 procent.

Tillslut beställer vi in notan, men krögaren vill inte se våra pengar. Don Kalif ger honom high five och vi kan äntligen lämna restaurangen.

Det visste du inte om Don Kalif
– hans fem absolut största intressen
1. Nude pole aerobic
2. Eroz Ramazzotti
3. Sexy games
4. Giorgio Armani
5. Party

Så här ser det ut när Don Kalif går på krogen

Innanför brun metalldörr är det mörkt. Till höger, fem trappsteg ner, sitter knähöga vita lackstövlar med bara lår.

”Det här är en strippklubb”, säger en gravt skelande man bakom en lucka till vänster.

”Ja, jag vet, jag tänkte gå in. Vad kostar det?”

”Tvåhundra.”

Det surrar till och dörren går att öppna. Visaren drar sig mot nio, dagen är onsdag och det är löning.

Förutom en blondin är den mörka klubblokalen tom. Black eyes peas. Ett par biljardbord, ett oräkneligt antal lädersoffor och fåtöljer. Röda väggar, röda neonrör. Av med jackan, på med jackan. Av med scarf. Av med tröjan igen. Hur beter man sig?

”Hej, är det det första gången här?”

Blondinen rör min arm.

”Jo, syns det så väl?”

”Jag såg när du kom och tyckte lite synd om dig.”

”Mm jag blev så nervös när det inte var någon annan här. Jag har aldrig varit på stripp innan, vet inte riktigt hur det funkar.”

”Det är dans varje halvtimme och vill man ha en privat show kostar det 400. Man kan spela biljard och så finns det öl i baren. Jag heter Demi förresten. Om du undrar något kan du komma bort.”

”Jag heter Anna. Jag ska nog bara kolla läget lite först.”

Den långsmala strippscenen kantas av blänkande dansstänger. Stripp-allé. Framför en mindre gallervägg hänger filmduken. En högupplöst man är på väg in i den lika högupplösta kvinnan. Barbie och Ken med extra volym i håret och så kraftigt gulstick att det skulle kunna vara ett konstnärligt grepp. Hepatit-stilism.

Herregud va nittio. Egentligen är Secrets bara tre år gammal. Porrindustrin är snabb att anamma den nya tekniken men knappast mottaglig för modets nyck.

Neonerör i vänster hörn, BIO. Bakom dörren ett par Jack Vegas-maskiner. Jack Vegas-mannen tittar trött upp och möter en nervöst glappande blick.

”Eeeh jag trodde det var bio häri..”

”Där.”

Vit dörr. Innanför en labyrint av vrår. Ett oregelbundet nät av smårum, avdelade med soffor och mörker. Överallt 22-tummare med stön. Trevande steg. Kanske finns bion längre in. Fyra meter ifrån står plötsligt en röd träningsoverallsjacka.

Han ser mig. Han vet att jag ser honom. Bäst vara handen i handsken, fisken i vattnet och så vidare.

Snabbare steg. Längre in i labyrinten, fler tv-skärmar, mera stön. I ögonvrån en rörelse. Helvete han går efter han tror jag vill ligga. Fuck, fuck, fuck.

Pelare i en smal passage. Tv och soffa. Återvändsgränd. Det är tyst. Paranoia, hur dum får man vara? Går runt pelaren på andra sedan. Röd träningsoverallsjacka på andra sidan pålen. Puls 180. Han följer efter. Ut härifrån.

”Jaha, det var inte så kul därinne?”

Jack Vegas tittar fortfarande trött på ännu mer nervöst glappande blick.

”Ja, he, det var så mörkt jag blev rädd.”

”Det är inget farligt därinne.”

”Nej jag får vänta tills jag är modigare.”

En skinnsoffa står särskilt hemligt, bakom en avdelningsvägg ett par meter från stripp-allén. Dags att lugna nerverna. Säkert börjar showen snart.

Lång, bredaxlad och skallig man har anlänt. Tar av sig kavajen och sätter sig tillrätta i skinnfåtölj betydligt närmre scenen. Jag ser honom men han vet inte att jag är här. Känslan tryggar. Ett abstrakt övertag. Tillsammans tittar vi på olika former av nittiotalssex. Secrets har verkligen kommit igång nu.

Flo Rida och T Pain, Nick Cave och Kylie Minogue, Enrique Iglesias & Lil Wayne. Klick. Filmduken rullas sakta upp. Volymen höjs.

Vita lackstövlar entrar scenen. Eller snarare vita lackstövlar med en dryg decimeters sticksmal klack plus en halv decimeters platå. Kamouflagemönstrade trosor och linne. Ålandes, böjandes, svankandes, krypandes. Linnet åker av, hängs upp på gallerväggen bakom. Bysten böljar. Hon spänner ögonen i var och en av männen åt gången och rör sig för dem. En svart kostym kommer ur från bion och hamnar i en soffa. Ingen röd träningsoverallsjacka.

”Jag måste bara säga, va snyggt du dansade. Och i de klackarna. Jag skulle inte ens kunna sitta i såna skor.”

”Äh man lär sig. Nu kan jag knappt gå i andra skor förutom högklackat. Jag kan springa i de här”

Är det första gången du är här och så vidare. Samma samtal som med blondinen upprepar sig. Var finns förresten bollarna till biljarden frågar jag, det är myntbord säger hon. Man lägger i en tia, vill du spela? Ja gärna säger jag.

Hon vill inte spränga, har bara spelat biljard kanske tio gånger sammanlagt. Hon blev förvånad när hon såg mig på klubben, säger hon. Jag är ju tjej.

”Antingen är de arga feminister som kommer hit och buar eller så är de hittvingade av sina pojkvänner och är skitsura för att de blir svartis. Det är jättesällan som andra kvinnor kommer hit bara för att titta och inte är negativa. Det är inte ofta det händer, tyvärr. De är sura för att vi gör sånt som de inte vågar och kanske tänker att den där kroppen hade jag velat ha, och de ser vilka blickar killarna ger. Så istället för att bli den där tjejen som sitter hemma och väntar, för några år sen, så är jag den där kvinnan som gör vad jag vill, förstår du?”

”Mm.”

”Jag har alltid varit sån här, som jag ser ut har jag gjort sen jag var fjorton år och då hade jag inte vuxit i min kropp. Om man inte är trygg i sig själv är det väldigt jobbigt. Nu har jag vuxit i min kropp, först vid 25-års ålder kunde jag bli bekväm.”

Mobil.

”Oj det är mamma jag ska bara svara.”

Klick. Filmduken rullas upp. Ny dans. Blondinen åker upp och ner för dansstängerna. Det måste ligga en herrans massa övning bakom dansandet. På ett sätt är det mindre utsatt än ett vanligt uteställe. Trots frånvaron av kläder är de fredade på scenen. Åtrådda men respekterade.

Blondinen, eller Demi som hon själv sa, är inte så intresserad av att prata efteråt. Jag frågar och snackar. Hon ler, skrattar och ser mest ut att tänka men stick då din panka, dryga idiot.

Fler killar anländer. Ett mönster blir urskiljbart. Artighetsfraser och hämta något i baren. En snabb utvärdering. Har han pengar? Är han beredd att spendera dem?

”Det är inte kvantitet, det är kvalitet. Det spelar ingen roll hur många som kommer hit, du kommer ju inte hit för att titta på gubbarna. Du kommer hit för att titta på tjejerna”, säger lackstövlarna.

Kombinationen isvatten plus nervositet kallar. Röda neonrör WC visar vägen. En dörr pepparkaksgubbe, en dörr pepparkakasgumma. Innanför ingen toasits, bara ännu en skinnfåtölj, en vattenho i zink och en rulle hushåll. Innanför den andra dörren samma inredning. Genom en fönsterruta är stolen i andra sidan rummet väl synlig i lampskenet. Endast onanimöjligheter här.

Timmarna går. Ytterligare fyra tjejer dansar. De väntar i det längsta med att ta av trosorna.Varför kollar de inte på mig? Inte en enda flirt ens. Stämning känns inte på topp efter flera tillsägelser för att ha pratat med andra besökare. En ensam tjej ska inte bli insläppt egentligen. Konkurrens från prostituerade säger chefen. Lackstövlarna är försvunnen, får fortsätta spela biljard med mig själv.

Det börjar bli dags att gå hem. På väg ut står lackstövlarna plötsligt där. Vi hamnar i konversation igen.

”Vad mycket du frågar? Vill du jobba här eller?”

”Oj förlåt. Jag bara frågar för att jag undrar. Som Hjärnkontoret, du vet, den som ingenting frågar får ingenting veta.”

”Jag är trött på folk som frågar tjugo frågor, man kan inte bara fråga fråga fråga. Fattar du? Det är ge och ta. Om du vill ha något får du ju ge tillbaka. Jag jobbar så här många timmar, hur jobbar du? Jag gillar det här, vad gillar du? Du kan ju tänka på vad du är bekväm med att berätta.”

”Tog du illa upp? Det var inte meningen.”

”Nej, jag är bara uppfostrad.”

–––––

Tack till grymma Anna Lyrenäs som skrivit denna text. Vill du läsa mer av henne kan du kika in på hennes blogg: Barkbit Media.

Illustrationerna till detta reportaget är gjorda av Johanna Burai, du hittar massor av hennes fina saker på: www.johannaburai.com.

I Askim så körde han mest affärsmän i kostym som läste Dagens industri i baksätet. Nu på minitaxi är det snarare motsatsen. Exempelvis alkisar som är för fulla för att ta sig till systembolaget.
– Oftast så är det rävar som har ett handikapp, eller så är dom så jävla packade att  de inte själva kan ta sig dit. Det är faktisk mest i Majorna jag får sådana körningar. De går in snabbt på systembolaget vid Jaegerdorffsplatsen medan jag väntar på parkeringen, sen kör jag dem hem igen, så de kan fortsätta ”festandet”.

Under samtalets gång så märker jag att det är på natten som det verkar hända mest luriga grejer, och det är även anledningen till att han mest jobbar dagspasset nu för tiden.
– Det är skönt att köra nyktert folk. Tyvärr blir det mindre dricks och trafiken är tuffare på dagen. Men det är det helt klart värt.

Daniel torkar bort den sista lasagnen ur skägget och erbjuder mig att hänga med på en tur i taxin. På väg till parkeringen förklarar han de typiska körningarna på kvällspasset.
– Man kan se ett mönster, på kvällen är det mycket folk som ska ut på krogen. På helgerna är det mycket människor som skall hem från efterfester och på lördag och söndag runt 10-11 tiden är det bortamatcherna som skall hem. De körningarna brukar vara ganska tysta.

När vi sätter oss i den röda taxibilen kommer jag på att vi har pratat mycket om människor hittills, men platser då? Finns det något ställe som har extra dåligt rykte?
– Det är nog Colin Campbellsplats vid Stampen, där har du både ungkarlshotell och tillnyktringsenheten i bottenplan, allt gött i ett hus. Jag har haft körningar dit med några pundare som hade en hockeybag med skrot, den såg ut att väga ett ton. De var ivriga att åka direkt till skroten, antagligen koppartjuvar. Många undviker körningar där, men jag gillar det. Människorna där är inte elaka eller onda utan mest tjatiga, säger Daniel.

Det låter inte som drömkörningarna, vilket för oss över till nästa ämne; den värsta körningen.
– Det är paret som jag plockade upp i Bellevuerondellen. Redan när jag ser dem hånglar de som tonåringar. I bilen så blir det ännu värre. När jag hör att bältet knäpps upp fattar jag vad som håller på att hända. Plötsligt sitter tjejen gränsle över killen och börjar rida honom. Med ansiktet mot mig. Själv sitter jag och hukar mig för jag tycker det är så jävla pinsamt och förnedrande. Då sätter tjejen båda händerna mot instrumentbrädan så att jag verkligen ska se vad de håller på med. Det kändes som att de lekte, och jag var en del av deras lek. När vi väl är framme så har killen mage att fråga om han får avsluta i bilen. Då fick det vara nog. NEJ, sa jag och bad dem betala, jag ville bara därifrån. Snubben väntade på sina tretton kronor också, inte en spänn i dricks. Jävla as.

Daniel ser irriterad ut när han berättar historien, så jag undviker att fråga om städningen i bilen efter den körningen. Och byter snabbt ämne. Droger, ser man mycket sådant som taxichaufför?

– Drogkörningar är oftast jävligt bra! Någon som skall från Valand till Biskop och tillbaka klockan två på natten och ”lämna ett par nycklar till en kompis”. Lätta körningar. Däremot är ju inte folk så diskreta när de sitter och räknar hundralappar på vägen dit och gapar i mobiltelefon.  Är det flera stycken i bilen så brukar de försöka snacka kodspråk, typ ”träffade du snögubben”. Det känns bara pinsamt så jag brukar be dem att prata klarspråk istället eftersom jag ändå fattar vad det pratas om. En gång var det till och med en snubbe som satt och doppade lillfingret i påsen under körningen. En annan gång ringde det en typ och hetsade växeln att han behövde mitt nummer. De förklarade att de inte lämnar ut numret till chaufförerna, men han fortsatte tjata så till slut fick han ringa mig i alla fall. Han hade sagt att han hade tappat sin mobil och att det var livsviktigt. Men när han pratade med mig så handlade det egentligen om att han hade tappat en påse tjack. Som tur var så låg den inte i taxin.

När vi närmar oss Andra Långgatan så berättar han att strippor åker mycket taxi, men är snåla med dricksen.
– De har ju kortare karriärer än fotbollsspelare, så de håller väl i sina pengar, konstaterar han.

Under hela intervjun har bilen stått på tomgång, inget som Daniel direkt verkar reflektera över. Jag ber honom berätta lite om vett och etikett i taxin.
– Mat är förbjudet, särskilt kebaber och snabbmat. Det ligger alltid massa rester i baksätet när folk har käkat. Att dricka i taxin är egentligen också förbjudet, men är kunden snäll så brukar jag tillåta det. En konstig grej är att så fort man säger ”tappa inte ut ölen” så gör de det, det måste vara något psykologiskt därför har jag slutat säga det. Sen är det otroligt irriterande när folk skall lyssna på sina favorithits på NRJ. Som tur är så har jag en säkring, nummer 23 som släcker ner displayen, då kan man säga att radion är trasig, flinar Daniel.

Daniels pass är snart slut och han kör mig snällt tillbaks till jobbet. Under tiden berättar han mer historier om konstiga körningar, bland annat den om en kvinna med hund som spottade honom i ansiktet när hunden inte fick sitta i framsätet. En annan historia handlar om hur någon lämnade en trasig mobiltelefon som pant, en blåsning helt enkelt. Trots alla jobbiga historier verkar Daniel trivas med arbetet och har inga planer på att lägga ner just nu. Jag ber honom avsluta med tre saker man kan undvika för att göra livet enklare för taxichaufförer i framtiden.
– Ingen allsång, ingen kebab och inget knullande!

All of my friends used to tell me afterparties really wasn’t the best way of finding a good boyfriend. Each time I met someone we just ended up travelling together from mushrooms to mushrooms, bodies and minds full of rainbows. But we all know that a rainbows only lasts one day, and at the end of the rainbow only an asshole remains. An asshole who’s not even able to play nirvana on a guitar.

Before completely agreeing on the love theory of my friends, I wanted to try finding a boyfriend at a party. At least one last time. I started the evening by drinking and ended up drunk. Then I went to a park to fuck with a black guy. When we finished I noticed that he had stolen my watch. I started to fight him but he was stronger than me and I ended up going home without my bag… fuck it! The night was still young so I went home and took a shower, changed my clothes, put make-up on and left for a festival in the woods. Someone once said that nature is the best way to gather your thoughts.

At the festival in the middle of an anonymous crowd, a shadow emerged. Yes, I was a bit tipsy and yes he was probably a bit tipsy too, but instead of offering me booze, he asked me if I wanted a cup of tea.

Before I even thought about it, he gave me his phone-number and took mine. He started writing me e-mails each day for two weeks and for once it wasn’t me who fixed the date! THAT’S IT! I HAD A DATE! And a clean one! A picnic in the sun, on the top of a hill with a magical view of the city. Even music and flowers appeared at our rendez-vous. I have to say that I felt like a normal girl, on a normal date.

I learned that he had been on rehab for a couple of months. 
Would a normal girl be scared? Not a normal girl like me.

As the sun was setting he told me about his life, little by little. I learned that he had been on rehab for a couple of months. Would a normal girl be scared? Not a normal girl like me. But as it got darker, he started with these strange confessions. To relax we smoked a joint and he told me more. That he had a good job and that he had a flat, even three of them (!). What does a normal guy do with three apartments? He helps others in need of course!
– Yes, I let people who don’t have anywhere to crash or enough cash to stay anywhere else stay there, he said.
Ohhhh, what a lovely boy!
– And how does this work for you, I asked.
– They kind of work a bit for me you know. They are usually black people. And when they’re sick, I drive them to the closest hospital, he said.
– Sick? Sick??? Why should they be sick, I asked.
– Oh, after cooking for five days, you need a rest, somewhere quiet with more air to breath, my gentle one told me.

It had gotten pitch-black and it started to get cold, the batteries on the radio where all used up. Apart from us, there was no one else in the park so we left and took a train to one of the suburbs outside the city. On the way he explained to me that he chooses places far away from the city-center because he likes big buildings. He also loves ”High level design and architecture”. He wears nice clothes and has a twin sister. He eats fucking sushi, rice and fish that smell like feet, ew. Once, when he was cooking with a friend they burned their kitchen down. Since then, he prefers hiring someone to do it for him.

The train stops. There we are, surrounded by big buildings and albanian nerds listening to kosovo folk music.

At his house we wait in the corridor for a black guy to arrive with the key. When we enter I can see the living room is white, shiny and really huge. And empty. The view from the 10th floor is beautiful. He offers me a glass of wine and next to the glasses, on the plate, there is some ”powder”. While sniffing my line I catch a glimpse of the kitchen. Yes, the kitchen is big. Yes, people use it to cook. No, it doesn’t smell of food. Yes, you can eat it. You can even smoke it.
– But, over here we like it in the veins, he says.

What we shared that night wasn’t love. It was a couple of grams.

Illustrationerna här är gjorda av CODE 26, en illustratör, writer och andralånggatans främsta representant. Kolla hans grejer här.

Jag var småkåt. Det var inget ovanligt, jag var i början av 20-årsåldern och var kåt för det mesta. Jag hade just fått min första lägenhet som inte var hyrd i andrahand. Lägenheten var 23 kvadratmeter stor med kokvrå. Den låg en bra bit utanför en av Sveriges tre största städer, i ett område där det mest bodde pensionärer, alkoholister och pundare. Jag var den nyinflyttade homosexuella blatten i ett svenskt miljonprojekt.

Jag startade datorn och loggade in på internet. Jag brukade gå in på internet när jag var kåt. Jag loggade in på Knullkontakt.se eller någon liknande sajt. Klickade runt lite, kollade mina meddelanden och såg att det var en 27-årig gift kille som ville träffas. Han hade skickat en bild på sin kuk. Hans alias var Kåtman. Det fick mig att tänka på Skalman.

Jag gillade att de allra flesta var smygisar som var gifta eller hade flickvän. De var alltid väldigt upphetsade när de kom hem till mig. Jag var liksom den förbjudna frukten. För mig hade det nästan blivit vardagsmat att träffa sexpartners över internet. Jag hade kommit ut som bisexuell eller vad man ska säga som 18-åring. Att ligga med tjejer, killar och par började jag vänja mig vid. Jag var öppen och tyckte inte att det var smutsigt att träffas för ett snabbt knull.

>> Vad har du för ICQ?<< skrev jag som svar på den gifta 27 åringens meddelande. Han svarade direkt och vi kunde börja chatta.

Han började:
> Snygg bild.
< Ja, snygg bild själv.
> Läget?
< Bara bra, vad heter du?
< Magnus, du?
> Ali.
> Vad söker du?
< Jag söker både killar och tjejer.
> Var bor du?
< En bit utanför stan.
> Ska vi byta bild?
< Okej.

I början var man alltid diskret, bara bilder på kuken eller fittan. Jag menar, det finns många dårar där ute. Han skickade över en bild på sig och jag en nakenbild på mig. Han såg ganska bra ut, en blond, snaggad svensk man.

> Har du tid att träffas?
< Ja, var bor du?

Vi bestämde att jag skulle åka hem till honom, hans fru var på jobbet och dottern på dagis. Jag hällde i mig det sista kaffet ur den stora muggen. Det var kallt, sött och svart.

På bussen ut började jag ifrågasätta vad jag höll på med. Oroligheten smög sig på. Tänk om den snaggade 27-åringen var en dåre? På sätet framför hade någon ristat in en svastika. Jag tryckte på stoppknappen och bestämde mig för att åka tillbaka. Men samtidigt började jag tänka på att jag snart skulle ha sex. Bången växte och jag tryckte snabbt undan all tvivel, jag skulle ju ha sex. Bakfyllan hade släppt och på himlen lyste en gul sol mot en ljusblå himmel. Det här skulle bli spännande!

Jag minns att han bodde i en lägenhet i ett radhusområde. Han öppnade dörren och där stod en helt vanlig snaggad kille som bjöd in mig. I hallen låg det barnskor och leksaker huller om buller. Jag tog av mig skorna och gick in.

– Vi kan sätta oss här inne, sa han och pekade mot vardagsrummet med en öppen gest.
Halvvägs in i det parkettbeklädda vardagsrummet frös jag till.
Utöver en förskräcklig tv-möbel i teak hängde det en stor oljemålning på Hitler och en annan tavla med ett nazistiskt motiv på väggen. På motsatt vägg hängde en gigantisk svensk flagga.

Jag var ju blatte och han nazist.
Dessutom var jag där för att knulla honom.

Han tittade på mig.
– Nej, nej, nej – bry dig inte om det där. Det har ingenting med det här att göra, sa han och pekade på oss båda.

Det var riktigt sjukt sagt tyckte jag. Jag var ju blatte och han nazist. Dessutom var jag där för att knulla honom. Mitt synfält drogs samman och jag sjönk ner i en grå nedsutten flanellsoffa.
Han förklarade att han inte var särskilt aktiv längre.
– Men skulle mina nazistpolare få reda på att jag ligger med killar i smyg så skulle de banka skiten ur mig, sa han.

Efter ett tag började tanken på att knulla med en nynazist hetsa upp mig. Vi snackade lite löst samtidigt som han fipplade med videon. Till slut började en bi-porrfilm. Fast precis när filmen skulle dra igång så ringde telefonen. Han stängde av videon och svarade i telefonen. Det var hans fru som ringde från jobbet.

Han la ett finger på sina läppar och spärrade upp sina ögon för att teckna att jag skulle vara tyst. Samtidigt som han gjorde det kunde jag se ett leende och en gnista i hans ögon. Han tyckte detta var kul! Han snackade på som vanligt och mitt i samtalet drog han upp en bunt med bilder ur sin ena ficka. Det var bögporrbilder som han skrivit ut på sin bläckskrivare.

Jag fattade inte riktigt om han ville att jag skulle bli kåt av att titta på dem? Situationen var rätt bisarr.

Efter ett tag lade han på, bad om ursäkt och satte igång filmen igen. Han förklarade att han köpt filmen tillsammans med sin fru. Han trodde att hon kände till hans hemlighet men eftersom hon inte sagt något om den så tänkte han att det var okej.

Han knäppte upp mina byxor. Han satt i den gråa soffan och jag stod upp.

Jag vände mig om och såg Hitler stirra in i mina ögon. Alltså det var riktigt sjukt! Jag har aldrig fått ett blåsjobb när Hitler står och tittar på. Dessutom av en snubbe!
Sedan fortsatte vi, gick in till deras sovrum. Jag minns att han hade röda sidenlakan och där höll vi på ett tag. Efter att vi var klara så tog jag en dusch och sen gick jag därifrån.
Med sån här typ av internetdejting var det alltid efter själva sexet, när båda kommit som det blev lite stelt. Osentimentala avsked var att föredra.

Vi talade i telefon ett par gånger efter det där mötet. Han hade varit aktiv i naziströrelsen – men det låg bakom honom. Han var ganska nojig men ville ändå träffas igen. Men jag kände det, att det där fick räcka – det var för sjukt. •

Boken du kommer älska och hata på samma gång.
Det bästa från siten plus en hel del exklusivt material som inte tidigare publicerats. 

Mega Laser Vol.1
Limiterad upplaga på 500 ex.
Numrerade
200 sidor
400×500 mm
—————
99:-
Frakt tillkommer.
—————
Skicka ett mail där det står “MEGA LASER VOL.1” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

Allt började 1912. Då föddes den sedermera legendariske Johnny Bode som 1968 skulle bli könsrockens förkämpe med skivan ”Bordellmammas visor”, innehållande guldkorn som ”Gamla hor-Marys bortgång”, ”Det är så underbart att alltid vara kåt” och förstås hiten Runka mig med vita handskar på. Men för att förstå hur någon överhuvudtaget kunde komma på idén att göra en sådan skiva, måste vi ta en närmare titt på Johnny Bodes helt osannolika liv.

Han skivdebuterade redan som 17-åring och skrev vid den här tiden också låtar åt dåtidens megakändisar, till exempel Gösta Ekman d.ä. Eftersom Johnny var både artig och belevad och dessutom klasskamrat med Göstas son Hasse, var han alltid välkommen i det Ekmanska hemmet och hängde där titt som tätt. Tills han blev påkommen med att försöka pantsätta familjens silverservis. Efter den incidenten gick det utför, enligt journalisten Bo Sjökvist som jobbar med en dokumentär om Johnny Bode.

– Ja, egentligen gick det väl utför redan från början, han stal ju så mycket att han blev intagen på mentalsjukhus till slut. Jag tror att han hade någon slags bipolär skada.

Johnny Bode och nazismen
När lagens långa arm så kom ikapp Bode blev han omyndigförklarad, tvångssteriliserad (en poppis grej i Sverige på den här tiden), och alltså inspärrad på mentalsjukhuset Sankt Sigfrids i Växjö. När han kom ut därifrån hade världen förändrats och nazismen kopplat greppet om delar av Europa. Johnny Bode hoppade på tåget.

– Han tog värvning i vinterkriget men nazisterna ville inte ha honom, han var för tjock och klantig. När de skickade hem honom till Sverige gick han på revyartisten Karl-Gerhards antinazistiska show iklädd sin krigsuniform med hakkors och stod och heilade i pausen. Det var väl hans slutliga uttåg ur den svenska artisteliten, säger Bo Sjökvist.

Men Bode gav inte upp nazidrömmen i första taget. Han flyttade till Norge och satte upp en revy åt den tyskvänliga Qvisling-regimen. I låtarna mobbade Bode både Churchill och svenskarna friskt, och det tyckte såklart nazisterna var skojigt. Men än en gång lyckas Johnny Bode förstöra för sig själv. Han super, lurar folk, stjäl och smiter från hotellnotor tills han blir arresterad av Gestapo och förpassad till koncentrationslägret Grini i fem veckor. Själv hävdade Bode att arresteringen berodde på att han smugglat hemliga dokument till Sverige. Ingen trodde honom.

Bondkomik under pseudonym
Året är nu 1945. Kriget är över, Johnny Bode är tillbaka i Sverige, ensam, utfryst och stämplad som nazist. Johnny Bode är paria. För att få spelningar börjar han använda en hel drös pseudonymer, bland andra Johnny Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Hans Horney, Hasse Borg, Jimmy Silvester, Kiddie Niles och Florence Valentin. Och under en av sina pseudonymer lyckas han faktiskt ro hem ett riktigt schysst gig.

– Han skrev musiken till filmerna om Åsa-Nisse och kom dessutom på hur man skulle få smålänningarna att gå på bio, säger Bo Sjökvist.

Åsa-Nisse är alltså smålandsbonden med en hjärncell som ägnar sina dagar åt att undvika sin fru och uppfinna värdelösa grejer med sin polare Klabbapparn. På den här tiden var folk i Småland rejält religiösa och tyckte att sånt som bio var lika med djävulens påfund.

– Johnny Bode kom på att om man spelade in en käck liten förfilm med den väldigt kristna sångerskan Lapp-Lisa så skulle också den stora småländska befolkningen gå på bio. Och det gjorde de, säger Bo Sjökvist.

Efter Åsa-Nisse-filmerna flyttar Johnny Bode till Wien och skriver operetter för Wienoperan under en av sina pseudonymer. Det blir internationell braksuccé vilket leder till att den svenska polisen hittar honom och sätter honom i finkan för en mängd småbrott.

– Han gillade ju väldigt mycket att spendera pengar, särskilt att bjuda på sprit på krogen och bo på fina hotell. När han inte hade några pengar kvar stal han eller struntade helt enkelt i att betala, säger Bo Sjökvist.

Allt var studenternas fel
Tillbaka I Wien efter avtjänat straff fortsätter framgångarna för Bode, samtidigt som han blir mer och mer knäpp i huvudet. Han skryter bland annat om att han skrivit dängan ”An der schönen blauen Donau” som alla visste skrevs av Johann Strauss på 1800-talet. Till slut tvingas han flytta tillbaka till Sverige och Malmö 1961. Ett år senare grips han i Köpenhamn iklädd päls och kjol och åtalas för bedrägeri, stöld, taxismitning och tjuvringning. Och nu börjar vi närma oss pudelns kärna.

– För att få pengar börjar han spela piano på båtarna som går mellan Sverige och Danmark där folk sitter och super. Där träffar han studenter från Lund och för dessa framför han under stort jubel sina gamla låtar – fast med porrtexter, berättar Bo Sjökvist.

Det är alltså den studentikosa humorn som driver crowd-pleasern Bode in i könsrockens käftar. En porrförläggare får nys om honom och tillsammans ger de ut porrskivorna ”Bordellmammas visor”, ”Bordellmammas dotter” och ”Styrman Janssons frestelser” som alla säljer riktigt bra.

– Han var den förste som slog igenom och tog den här vulgära musiken till en större publik, tidigare hade det bara funnits på marknader på landet. Han var ju ett geni samtidigt som han var en mästare på att förstöra för sig själv, säger Bo Sjökvist.

I vanlig ordning festade Johnny Bode upp alla pengar från porrskivorna i en rasande fart och tillbringade sina sista år ensam och fattig i Malmö. Än idag spelas ”Runka mig med vita handskar på” på obskyra studentfester och ett 50-tal eldsjälar har bildat en förening till Johnny Bodes ära. Men nu över till könsrockens riktige frontman.

Falköpingssyndromet
Johnny Bode bodde under en period av sitt liv i Falköping, en mindre ort i en bortglömd avkrok av Västgötaslätten. Det bästa med Falköping är att de har ett mejeri och ett ganska snyggt stationshus i funkisstil. En annan som tillbringade ett par år där är Errol Norstedt, mer känd under sitt artistnamn Eddie Meduza. Bo Sjökvist har såklart gjort en radiodokumentär om honom också.

– Jag är uppväxt med hans musik och har länge velat berätta hans historia men det gick inte medan han levde för han var så tabu. Precis som Johnny Bode var han väldigt driftig men brände sina broar gång på gång, säger han.

”Errol var uppväxt med en jävla massa farsor, hans mamma
hade säkert 50 olika män bara under hans uppväxt.”

50 pappor
Errol Norstedt föddes 1948 i Göteborg. Om uttrycket white trash funnits på den tiden så var det nog just det elakt folk hade viskat bakom ryggen på hans mamma. Errol hade fem syskon som alla hade olika pappor och när han var 13 år hade familjen bott på runt 30 olika ställen. En av papporna misshandlade Errol genom att tvinga honom att gå genom nässlor, äta spya och binda fast honom på en cykel för att han skulle lära sig att cykla.

– Errol var uppväxt med en jävla massa farsor, hans mamma hade säkert 50 olika män bara under hans uppväxt. Och de flyttade hela tiden, bodde kanske ett halvår på varje ställe. Så han tvingades utveckla olika överlevnadsstrategier, säger Bo Sjökvist.

En av dessa var att lära sig den nya hemortens dialekt supersnabbt för att passa in och undvika den allra värsta mobbningen, något som inte kan ha varit så lätt med tanke på att familjen ofta bodde i små hålor i Skåne och Småland där varje kvarter har sitt eget tugg. En annan strategi var att bli klassens clown.

– Han var bra på att härma och kunde hitta på vad för tokigheter som helst. Folk som kände honom på den här tiden beskriver honom som väldigt snäll men oberäknelig. Ena sekunden satt han still och andra hoppade han ut genom ett fönster, säger Bo Sjökvist.

Hårväxtmedel på annons
Errol hade en enda dröm: att spela rockmusik. Han ville komma tillbaka till alla de där skolorna där folk varit taskiga mot honom och spela på aulans scen och visa allihop hur grym han var egentligen så att de skulle ångra sig. Han köpte en gitarr som 15-åring och bildade i Tidaholm sitt första band, modsbandet Pack of losers. För att tjäna pengar hankade han sig fram i diverse coverband och som låtskrivare till dansband. Under en period sålde han även hårväxtmedel på annons i tidningen. Ingredienserna var glycerin och vatten som Errol själv blandade ihop hemma. 1975 släppte han sin första egna skiva, den självbetitlade med romantiska och ganska fjantiga låtar. Den floppade, något som kom att avgöra Errol Norsteds öde.

Först med gör-det själv
Frustrerad och förbannad över floppen med skivan spelade han in ett kassettband med sketcher och skämtlåtar på en tvåkanalsbandspelare. Kassetten som han kallade Mannen utan hjärna sålde han via de ljusskygga annonssidorna i porr- och kvällstidningar och för att läsarna skulle uppmärksamma hans små (och billiga) annonser kallade han sitt projekt för E. Hitler och Luftwaffe. Med stora, tjocka bokstäver.

– Han var den första svenska gör-det-själv-artisten och det roliga var ju att han började med det här samtidigt som punken kom. Då stod kriget på gatan mellan punkare och raggare och Errol gjorde en låt som hette Punkdjävlar och blev raggarnas hjälte. Men han ville inte alls vara raggare, han var ju ett mods från Tidaholm, säger Bo Sjökvist.

Errol Norstedt blev bannlyst från Sveriges Radio på grund av de våldsamma texterna men kassetterna sålde som smör och Errol Norstedt ersatte tillfälligt E. Hitler med artistnamnet Eddie Meduza. Han uppvaktade skivbolagen flitigt och 1979 fick han skivkontrakt.

– Skivbolaget slängde på honom en skinnpaj och tog pressbilderna framför en cheva. Det skulle vara mer hederlig rock ´n roll tyckte de, säger Bo Sjökvist.

Snoppen hängde utanför
Plattan ”Eddie Meduza & the roaring Cadillacs” totalsågades av musikjournalisterna men sålde bra. Samtidigt fortsatte Eddie Meduza att snickra ihop sina ganska grova och vulgära kassetter som numera också innehöll en del hatlåtar mot musikjournalister som skrivit ner hans skiva. Efter ett byte av skivbolag till Bert Karlssons Mariann gled E. Hitler ihop med Eddie Meduza och standarden för äktsvensk könsrock sattes med låtar som ”Runke ball”, ”Mera brännvin” och ”Fruntimmer ska en ha te å knulla med”. Och folk bara älskade det. När han 1982 gjorde sin första turné var folkparkerna smockfulla.

– Det fanns ett sånt oerhört sug efter honom på landsbygden, han hade ju släppt tre skivor innan han turnerade så folk hade fått vänta. Det året var det bara Ulf Lundell som drog mer folk med sin Kär och galen-turné. Eddie Meduza kallade sin turné Full och tokig, säger Bo Sjökvist.

Och full och tokig var just vad han var. Eddie började dricka mer och mer i takt med att framgångarna ökade. Vid ett tillfälle missade han en halv låt på grund av ett romantiskt möte bakom scenen, och kom ut och spelade andra halvan av låten med snoppen hängande utanför byxorna.

– Han ville ju bli känd men han hade nog aldrig tänkt sig att han skulle bli så stor. Tidigare hade han lyckats hålla alkoholismen stången men nu blev det för mycket för honom. Han var ju så uppfuckad av sin barndom så han kunde inte hantera det, säger Bo Sjökvist.

”1990 åker Eddie Meduza ut på turné med riksäcklet Svullo,
en fakir och en strippa under namnet Griståget.”

Mera brännvin
Med Full och tokig-turnén sätter Eddie Meduza spiken i kistan. Han kommer aldrig bli accepterad av etablissemanget, det han så länge längtat efter att bli. Musikjournalisten Mats Olsson skriver att bandet är tajta men att Eddie bara är kass och full. Eddie tar det väldigt hårt och svarar med tre låtar: ”Kuken står på Mats Olsson”, ”Mats Olsson runkar kuken” och ”Mats Olsson är en jävla bög”.

1990 åker Eddie Meduza ut på turné med riksäcklet Svullo, en fakir och en strippa under namnet Griståget. Socialförvaltningen bevakar spelningarna. Eddie tvingas avbryta turnén eftersom han blir sjuk av alkoholen. Efter detta fortsätter han att producera E. Hitler-kasetter men drickandet tar över mer och mer. Errol Norstedt/Eddie Meduza dör 2002, vid en ålder av 53 år, till följd av en hjärtattack.

I Bo Sjökvists radiodokumentär berättar Eddie Meduzas syster Maritza om hur det kom sig att Eddie gjorde könsrock. Hon menar att han var så van vid det språket och beteendet hemifrån att det inte alls var något konstigt för honom att säga kuk och fitta.

– Han hittade sin ton i de vulgära låtarna, det seriösa han har gjort är mest skräp. Både Johnny Bode och Eddie Meduza har den där grejen, de lyckas paketera kuk och fitta på ett bra sätt, det uppstår någonting mer och det blir jävligt bra rock ´n roll, säger Bo Sjökvist.

Att just vi svenskar är så svaga för vulgär musik tror Bo Sjökvist beror på att Sverige är ett litet land i periferin med starka traditioner på landsbygden.

– Ute i Europa händer det mer, där finns fler större städer där subkulturerna kan leva och utvecklas. Här är vi mer konformistiska och håller kvar vid gamla bondetraditioner. Det räcker med lite kuk och fitta för att det ska vara roligt, säger han.

Del.2 Nutid

Och med det är vi framme i 2000-talet. Eddie Meduza är död och man skulle kanske kunna tro att könsrocken dog med honom. Så är nu icke fallet. Någon gång kring millennieskiftet träffas Martin och Erik på en gymnasieskola i Malmö. De börjar skicka sjuka dikter till varandra och efter en tid börjar de göra musik ihop under pseudonymerna Färska Prinzen och JNI. Tillsammans kallar de sig The keffat liv och gör låtar om att sälja barn, slå ut tänderna på tjejer och knulla folks mammor.

– Vi hade ju lite den typen av humor båda två, skojade om att knulla barn hit och dit så det var ett naturligt steg att börja göra musik av det. Det var inte så att vi bestämde oss för att göra det äckligt, det bara blev det, säger Martin alias Färska Prinzen.

Kan man kalla din musik för könsrock?
– Nej, fan heller, såvitt jag förstått är det bara en massa bonnrunkande alkisar som håller på med könsrock. Jag känner ingen gemenskap med någon av de jävlarna. De är väl döda allihop?

Ja.

– Bra.

Själv beskriver Prinzen sin musik som ”rolig och störig”. Drivkraften bakom många av låtarna är hans hat mot de han kallar hycklare.

– Jag hatar ”medveten rap”, alltså rappare som ska förklara hur det ligger till egentligen. Alla gör det nu, varenda jävel som får tag i en mick ska berätta för världen hur saker fungerar och resultatet är sådana tankar som jag hade när jag var 14. Då är det mycket najsare med sådana som Ice cube och Notorious BIG, de försöker inte vara något de inte är. ”I´m fucking bitches til their assholes bleed” säger Notorious BIG, det är samma lättsamma inställning som jag har. Ingen behöver nån profet.

Hur mycket Färska Prinzen är du i verkligheten?
– Det är väl mest på snedfyllor och så. Alltså jag går ju inte omkring och dödar barn men alla får väl våldsamma tankar. Sen stör jag mig på rätt mycket, jag blir provocerad av nästan allt. Det finns inte någon grej du kan göra som det inte finns risk att jag ogillar.

Ångrar du någon låttext?
– Det finns grejer som är rätt så ruggiga som jag bara har för mig själv, jag har inte släppt dem. Sen ångrar jag att jag gjorde några ”tyck synd om mig”-låtar, de skäms jag över. Jag känner mig som en jävla fitta när jag hör de låtarna. Annars ångrar jag bara att jag inte har gjort fler låtar om att knulla barn.

Färska Prinzens senaste skiva heter En sexa malt och nånna flamsiga horor och inte mycket har förändrats på tio år. Han kallar fortfarande sina fans för jävla fittor, jämför sig själv med Josef Fritzl och får ångest när han råkar hamna i Pride-paraden. Men själv menar han att låtarna har mera finess numera.

– Det är inte lika hands on-vulgärt som det var innan. Då kunde vi säga ”jag ska sprätta upp din mage, dra ut ditt foster och knulla med det”, nu är det mer ”jag ska abortera ditt foster och ha samlag med det”. Sen har det blivit mer personangrepp nu än tidigare och det är verkligen något jag tänker fortsätta med.

Hur vill du bli ihågkommen?
–Inte för något med musiken. Det är inte någon jävla livsgärning, det är bara en hobby. Klart jag hade ambitioner att spela på Ullevi när jag började med musik men jag fattar ju varför jag inte ens spelas på radion. Men jag bryr mig faktiskt inte om ingen lyssnar, jag tycker själv att jag är briljant. Jag brukar spela in några låtar och sen lyssna tre månader senare. Då är det som att lyssna på någon annan och jag inser hur jävla briljant jag är.

Lilla Lovis
Det senaste stjärnskottet på könsrockshimlen kallar sig Lilla Lovis. Hon har till skillnad från Färska Prinzen fått en del uppmärksamhet i media. Detta beror dels på att hon släppt två videos på nätet, dels på att hon är tjej och dels på att hennes musik är trallvänlig utav bara fan. I kommentarsfältet till videon Spottar aldrig ut på Youtube spekuleras det vilt i om hon är Eddie Meduzas dotter, om hon bara är ironisk eller om låten är ett inlägg i den feministiska debatten.

– Reaktionerna jag får är allt ifrån ”du är ett geni” till ”dö jävla hora”, skriver Lilla Lovis till Mega Laser i ett mejl.

Hon vill inte framträda med sitt riktiga namn men om man googlar lite kan man läsa att hon gjort en del musik tidigare, dock ingenting ens i närheten av det hon gör idag. Att hon kallar sig Lilla Lovis beror på att någon stal en bild från hennes gamla Myspace och la ut tillsammans med en annons där det stod ”vill du knulla ikväll? Ring Lilla Lovis, 22”. Hon bestämde sig för att ta tillbaka namnet, med besked. I mejlet skriver hon om varför hon började med den här musiken:

– Jag prövade syra förra sommaren och fick en vision. Klyschigt, men så var det.

Med textrader som ”jag spottar aldrig ut min snus innan jag suger kuk” och ”fan vilka små pattar din dotter har” följer hon i Eddie Meduzas fotspår. Det till och med låter snarlikt här och där.

Vad tycker du om att många kallar din musik för könsrock?
– Mig stör det inte, däremot verkar det störa en del ”riktiga” könsrockare. Någon har skrivit att jag är en skam för könsrocken, vilket ju är en helt fantastisk kommentar. Könsrock görs av män om kvinnor skrev någon annan och jag tänker inte argumentera mot det. Kalla det vad ni vill.

Vad har du för relation till Eddie Meduza?
– Jag gillar att han håller sig utanför ramarna för den förutsägbara goda smaken och att det han gjorde kändes äkta, alltså i att vara ett dekadent och bångstyrigt svin precis som många skitartister försöker låtsas att de är, men jag har inte lyssnat särskilt mycket på honom.

Hon ser det inte som att hon för ett musikarv vidare, det ansvaret vill hon inte ta på sig. På sin blogg lägger Lilla Lovis upp en hel del bilder på rövhål och andra äckliga grejer och berättar explicita historier om möten med sina älskare. Hon översätter även amerikanska hiphoptexter om kuk och fitta som spelas på radio till svenska, resultatet är inte helt olikt hennes egna texter. Men det finns också en allvarligare ton i det hon gör.

– Jag tar ställning genom att inte ta ställning. Det är dags att bete sig som svin på lika villkor, skriver hon.

Hur mycket Lilla Lovis är du i verkligheten?
– En del saker har jag gjort, andra drömmer jag om att göra.

Vad drömmer du om att göra?
– Jag försöker spara ihop 200 000 amerikanska dollar så jag kan åka upp i rymden. Priset kanske hinner sjunka innan jag hinner få ihop dom stålarna. Sen blev jag väldigt sugen på att testa drogen DMT efter att ha sett Enter the void. Det verkar vara något utöver det vanliga. Jag gillar hästar väldigt mycket så att rida hemifrån till Afrika genom ett regnigt Europa är också något av en dröm jag hoppas på att förverkliga innan jag dör.

Hur vill du bli ihågkommen efter din död?
– Som en genial jävla hora. •

– Jag försöker göra allt jag kan för att dryga ut kassan i det här företaget. Allt från stöldgodshantering till knarkförsäljning i den mån jag har, säger Per.

Men han tycker inte om att stjäla.
– Nej jag snor inte, eller kanske. Det beror på hur man ser det. Jag hittar grejer. Sen om det är grannens grejer spelar det ingen roll. Eller, jo det gör det, eller nej det gör det inte, säger han.

Hursomhelst så tycker han att det känns rätt jobbigt att ta emot pengar av sin tjej. Han försöker förtränga i den mån det går.
– Annars blir man sinnessjuk, änna.

Vår hallick har försökt göra allt han kan och lite till för att få henne att sluta, utan resultat.
– Hon var inne på den banan innan vi träffades så det är svårt att få henne att byta spår. Man blir beroende av snabba pengar. Tusen spänn på en halvtimme får du inte ens om det rinner droger ur öronen på dig. Eller i och för sig. Om det konstant rinner droger från dina öron kan du nog tjäna bättre.

Som vår hallick ser det finns det två typer av horor, köpfitta och hyrfitta. Skillnaden på de två fittorna är att köpfittan får man repa men inte hyrfittan.
Om han fick tag i någon som repat hans hyrfitta skulle han få vederbörande att skrika. Högt.

När hon kommer hem från världens äldsta yrke har hon ett leende på läpparna.
– Hon är oftast glad. Antingen för att det är avklarat eller för att hon trivs med uppmärksamheten, jag vet inte vilket.

Och ert sex. Efter att hon sålt sig?
– Det är inte helt lätt. Man förtränger så benhårt att man inte märker så mycket. Vårt sex kan vara allting från jättemysigt till rena skräckscenariot för potensen. Typ som när hon säger vissa grejer som är helt förödande för själen. Det tar tid att hämta sig från det. •

6 Tips från hallicken; Så få du henne att må bättre:
• Droger fungerar alltid. ”Det du vinner på karusellen det förlorar du på gungorna”.
• Ifrågasätt inte.
• Lyd. Uppför dig som en lydig hund.
• Hindra henne från att göra något dumt.
• Fixa mat
• Pyssla om henne.