Kultur för fulsmakare

Johnny Bode ville bli runkad med vita handskar på, Lilla Lovis spottar aldrig ut snusen innan hon suger kuk och Färska Prinzen knullar din mamma i en Volvo på E6:an. Vi må vara den mest självmedvetna, trendängsliga och tillknäppta nationen i Europa, men den vulgära musiken har ett stadigt skamgrepp om den svenska folksjälen.

Del.1 Rötter

Allt började 1912. Då föddes den sedermera legendariske Johnny Bode som 1968 skulle bli könsrockens förkämpe med skivan ”Bordellmammas visor”, innehållande guldkorn som ”Gamla hor-Marys bortgång”, ”Det är så underbart att alltid vara kåt” och förstås hiten Runka mig med vita handskar på. Men för att förstå hur någon överhuvudtaget kunde komma på idén att göra en sådan skiva, måste vi ta en närmare titt på Johnny Bodes helt osannolika liv.

Han skivdebuterade redan som 17-åring och skrev vid den här tiden också låtar åt dåtidens megakändisar, till exempel Gösta Ekman d.ä. Eftersom Johnny var både artig och belevad och dessutom klasskamrat med Göstas son Hasse, var han alltid välkommen i det Ekmanska hemmet och hängde där titt som tätt. Tills han blev påkommen med att försöka pantsätta familjens silverservis. Efter den incidenten gick det utför, enligt journalisten Bo Sjökvist som jobbar med en dokumentär om Johnny Bode.

– Ja, egentligen gick det väl utför redan från början, han stal ju så mycket att han blev intagen på mentalsjukhus till slut. Jag tror att han hade någon slags bipolär skada.

Johnny Bode och nazismen
När lagens långa arm så kom ikapp Bode blev han omyndigförklarad, tvångssteriliserad (en poppis grej i Sverige på den här tiden), och alltså inspärrad på mentalsjukhuset Sankt Sigfrids i Växjö. När han kom ut därifrån hade världen förändrats och nazismen kopplat greppet om delar av Europa. Johnny Bode hoppade på tåget.

– Han tog värvning i vinterkriget men nazisterna ville inte ha honom, han var för tjock och klantig. När de skickade hem honom till Sverige gick han på revyartisten Karl-Gerhards antinazistiska show iklädd sin krigsuniform med hakkors och stod och heilade i pausen. Det var väl hans slutliga uttåg ur den svenska artisteliten, säger Bo Sjökvist.

Men Bode gav inte upp nazidrömmen i första taget. Han flyttade till Norge och satte upp en revy åt den tyskvänliga Qvisling-regimen. I låtarna mobbade Bode både Churchill och svenskarna friskt, och det tyckte såklart nazisterna var skojigt. Men än en gång lyckas Johnny Bode förstöra för sig själv. Han super, lurar folk, stjäl och smiter från hotellnotor tills han blir arresterad av Gestapo och förpassad till koncentrationslägret Grini i fem veckor. Själv hävdade Bode att arresteringen berodde på att han smugglat hemliga dokument till Sverige. Ingen trodde honom.

Bondkomik under pseudonym
Året är nu 1945. Kriget är över, Johnny Bode är tillbaka i Sverige, ensam, utfryst och stämplad som nazist. Johnny Bode är paria. För att få spelningar börjar han använda en hel drös pseudonymer, bland andra Johnny Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Hans Horney, Hasse Borg, Jimmy Silvester, Kiddie Niles och Florence Valentin. Och under en av sina pseudonymer lyckas han faktiskt ro hem ett riktigt schysst gig.

– Han skrev musiken till filmerna om Åsa-Nisse och kom dessutom på hur man skulle få smålänningarna att gå på bio, säger Bo Sjökvist.

Åsa-Nisse är alltså smålandsbonden med en hjärncell som ägnar sina dagar åt att undvika sin fru och uppfinna värdelösa grejer med sin polare Klabbapparn. På den här tiden var folk i Småland rejält religiösa och tyckte att sånt som bio var lika med djävulens påfund.

– Johnny Bode kom på att om man spelade in en käck liten förfilm med den väldigt kristna sångerskan Lapp-Lisa så skulle också den stora småländska befolkningen gå på bio. Och det gjorde de, säger Bo Sjökvist.

Efter Åsa-Nisse-filmerna flyttar Johnny Bode till Wien och skriver operetter för Wienoperan under en av sina pseudonymer. Det blir internationell braksuccé vilket leder till att den svenska polisen hittar honom och sätter honom i finkan för en mängd småbrott.

– Han gillade ju väldigt mycket att spendera pengar, särskilt att bjuda på sprit på krogen och bo på fina hotell. När han inte hade några pengar kvar stal han eller struntade helt enkelt i att betala, säger Bo Sjökvist.

Allt var studenternas fel
Tillbaka I Wien efter avtjänat straff fortsätter framgångarna för Bode, samtidigt som han blir mer och mer knäpp i huvudet. Han skryter bland annat om att han skrivit dängan ”An der schönen blauen Donau” som alla visste skrevs av Johann Strauss på 1800-talet. Till slut tvingas han flytta tillbaka till Sverige och Malmö 1961. Ett år senare grips han i Köpenhamn iklädd päls och kjol och åtalas för bedrägeri, stöld, taxismitning och tjuvringning. Och nu börjar vi närma oss pudelns kärna.

– För att få pengar börjar han spela piano på båtarna som går mellan Sverige och Danmark där folk sitter och super. Där träffar han studenter från Lund och för dessa framför han under stort jubel sina gamla låtar – fast med porrtexter, berättar Bo Sjökvist.

Det är alltså den studentikosa humorn som driver crowd-pleasern Bode in i könsrockens käftar. En porrförläggare får nys om honom och tillsammans ger de ut porrskivorna ”Bordellmammas visor”, ”Bordellmammas dotter” och ”Styrman Janssons frestelser” som alla säljer riktigt bra.

– Han var den förste som slog igenom och tog den här vulgära musiken till en större publik, tidigare hade det bara funnits på marknader på landet. Han var ju ett geni samtidigt som han var en mästare på att förstöra för sig själv, säger Bo Sjökvist.

I vanlig ordning festade Johnny Bode upp alla pengar från porrskivorna i en rasande fart och tillbringade sina sista år ensam och fattig i Malmö. Än idag spelas ”Runka mig med vita handskar på” på obskyra studentfester och ett 50-tal eldsjälar har bildat en förening till Johnny Bodes ära. Men nu över till könsrockens riktige frontman.

Falköpingssyndromet
Johnny Bode bodde under en period av sitt liv i Falköping, en mindre ort i en bortglömd avkrok av Västgötaslätten. Det bästa med Falköping är att de har ett mejeri och ett ganska snyggt stationshus i funkisstil. En annan som tillbringade ett par år där är Errol Norstedt, mer känd under sitt artistnamn Eddie Meduza. Bo Sjökvist har såklart gjort en radiodokumentär om honom också.

– Jag är uppväxt med hans musik och har länge velat berätta hans historia men det gick inte medan han levde för han var så tabu. Precis som Johnny Bode var han väldigt driftig men brände sina broar gång på gång, säger han.

”Errol var uppväxt med en jävla massa farsor, hans mamma
hade säkert 50 olika män bara under hans uppväxt.”

50 pappor
Errol Norstedt föddes 1948 i Göteborg. Om uttrycket white trash funnits på den tiden så var det nog just det elakt folk hade viskat bakom ryggen på hans mamma. Errol hade fem syskon som alla hade olika pappor och när han var 13 år hade familjen bott på runt 30 olika ställen. En av papporna misshandlade Errol genom att tvinga honom att gå genom nässlor, äta spya och binda fast honom på en cykel för att han skulle lära sig att cykla.

– Errol var uppväxt med en jävla massa farsor, hans mamma hade säkert 50 olika män bara under hans uppväxt. Och de flyttade hela tiden, bodde kanske ett halvår på varje ställe. Så han tvingades utveckla olika överlevnadsstrategier, säger Bo Sjökvist.

En av dessa var att lära sig den nya hemortens dialekt supersnabbt för att passa in och undvika den allra värsta mobbningen, något som inte kan ha varit så lätt med tanke på att familjen ofta bodde i små hålor i Skåne och Småland där varje kvarter har sitt eget tugg. En annan strategi var att bli klassens clown.

– Han var bra på att härma och kunde hitta på vad för tokigheter som helst. Folk som kände honom på den här tiden beskriver honom som väldigt snäll men oberäknelig. Ena sekunden satt han still och andra hoppade han ut genom ett fönster, säger Bo Sjökvist.

Hårväxtmedel på annons
Errol hade en enda dröm: att spela rockmusik. Han ville komma tillbaka till alla de där skolorna där folk varit taskiga mot honom och spela på aulans scen och visa allihop hur grym han var egentligen så att de skulle ångra sig. Han köpte en gitarr som 15-åring och bildade i Tidaholm sitt första band, modsbandet Pack of losers. För att tjäna pengar hankade han sig fram i diverse coverband och som låtskrivare till dansband. Under en period sålde han även hårväxtmedel på annons i tidningen. Ingredienserna var glycerin och vatten som Errol själv blandade ihop hemma. 1975 släppte han sin första egna skiva, den självbetitlade med romantiska och ganska fjantiga låtar. Den floppade, något som kom att avgöra Errol Norsteds öde.

Först med gör-det själv
Frustrerad och förbannad över floppen med skivan spelade han in ett kassettband med sketcher och skämtlåtar på en tvåkanalsbandspelare. Kassetten som han kallade Mannen utan hjärna sålde han via de ljusskygga annonssidorna i porr- och kvällstidningar och för att läsarna skulle uppmärksamma hans små (och billiga) annonser kallade han sitt projekt för E. Hitler och Luftwaffe. Med stora, tjocka bokstäver.

– Han var den första svenska gör-det-själv-artisten och det roliga var ju att han började med det här samtidigt som punken kom. Då stod kriget på gatan mellan punkare och raggare och Errol gjorde en låt som hette Punkdjävlar och blev raggarnas hjälte. Men han ville inte alls vara raggare, han var ju ett mods från Tidaholm, säger Bo Sjökvist.

Errol Norstedt blev bannlyst från Sveriges Radio på grund av de våldsamma texterna men kassetterna sålde som smör och Errol Norstedt ersatte tillfälligt E. Hitler med artistnamnet Eddie Meduza. Han uppvaktade skivbolagen flitigt och 1979 fick han skivkontrakt.

– Skivbolaget slängde på honom en skinnpaj och tog pressbilderna framför en cheva. Det skulle vara mer hederlig rock ´n roll tyckte de, säger Bo Sjökvist.

Snoppen hängde utanför
Plattan ”Eddie Meduza & the roaring Cadillacs” totalsågades av musikjournalisterna men sålde bra. Samtidigt fortsatte Eddie Meduza att snickra ihop sina ganska grova och vulgära kassetter som numera också innehöll en del hatlåtar mot musikjournalister som skrivit ner hans skiva. Efter ett byte av skivbolag till Bert Karlssons Mariann gled E. Hitler ihop med Eddie Meduza och standarden för äktsvensk könsrock sattes med låtar som ”Runke ball”, ”Mera brännvin” och ”Fruntimmer ska en ha te å knulla med”. Och folk bara älskade det. När han 1982 gjorde sin första turné var folkparkerna smockfulla.

– Det fanns ett sånt oerhört sug efter honom på landsbygden, han hade ju släppt tre skivor innan han turnerade så folk hade fått vänta. Det året var det bara Ulf Lundell som drog mer folk med sin Kär och galen-turné. Eddie Meduza kallade sin turné Full och tokig, säger Bo Sjökvist.

Och full och tokig var just vad han var. Eddie började dricka mer och mer i takt med att framgångarna ökade. Vid ett tillfälle missade han en halv låt på grund av ett romantiskt möte bakom scenen, och kom ut och spelade andra halvan av låten med snoppen hängande utanför byxorna.

– Han ville ju bli känd men han hade nog aldrig tänkt sig att han skulle bli så stor. Tidigare hade han lyckats hålla alkoholismen stången men nu blev det för mycket för honom. Han var ju så uppfuckad av sin barndom så han kunde inte hantera det, säger Bo Sjökvist.

”1990 åker Eddie Meduza ut på turné med riksäcklet Svullo,
en fakir och en strippa under namnet Griståget.”

Mera brännvin
Med Full och tokig-turnén sätter Eddie Meduza spiken i kistan. Han kommer aldrig bli accepterad av etablissemanget, det han så länge längtat efter att bli. Musikjournalisten Mats Olsson skriver att bandet är tajta men att Eddie bara är kass och full. Eddie tar det väldigt hårt och svarar med tre låtar: ”Kuken står på Mats Olsson”, ”Mats Olsson runkar kuken” och ”Mats Olsson är en jävla bög”.

1990 åker Eddie Meduza ut på turné med riksäcklet Svullo, en fakir och en strippa under namnet Griståget. Socialförvaltningen bevakar spelningarna. Eddie tvingas avbryta turnén eftersom han blir sjuk av alkoholen. Efter detta fortsätter han att producera E. Hitler-kasetter men drickandet tar över mer och mer. Errol Norstedt/Eddie Meduza dör 2002, vid en ålder av 53 år, till följd av en hjärtattack.

I Bo Sjökvists radiodokumentär berättar Eddie Meduzas syster Maritza om hur det kom sig att Eddie gjorde könsrock. Hon menar att han var så van vid det språket och beteendet hemifrån att det inte alls var något konstigt för honom att säga kuk och fitta.

– Han hittade sin ton i de vulgära låtarna, det seriösa han har gjort är mest skräp. Både Johnny Bode och Eddie Meduza har den där grejen, de lyckas paketera kuk och fitta på ett bra sätt, det uppstår någonting mer och det blir jävligt bra rock ´n roll, säger Bo Sjökvist.

Att just vi svenskar är så svaga för vulgär musik tror Bo Sjökvist beror på att Sverige är ett litet land i periferin med starka traditioner på landsbygden.

– Ute i Europa händer det mer, där finns fler större städer där subkulturerna kan leva och utvecklas. Här är vi mer konformistiska och håller kvar vid gamla bondetraditioner. Det räcker med lite kuk och fitta för att det ska vara roligt, säger han.

Del.2 Nutid

Och med det är vi framme i 2000-talet. Eddie Meduza är död och man skulle kanske kunna tro att könsrocken dog med honom. Så är nu icke fallet. Någon gång kring millennieskiftet träffas Martin och Erik på en gymnasieskola i Malmö. De börjar skicka sjuka dikter till varandra och efter en tid börjar de göra musik ihop under pseudonymerna Färska Prinzen och JNI. Tillsammans kallar de sig The keffat liv och gör låtar om att sälja barn, slå ut tänderna på tjejer och knulla folks mammor.

– Vi hade ju lite den typen av humor båda två, skojade om att knulla barn hit och dit så det var ett naturligt steg att börja göra musik av det. Det var inte så att vi bestämde oss för att göra det äckligt, det bara blev det, säger Martin alias Färska Prinzen.

Kan man kalla din musik för könsrock?
– Nej, fan heller, såvitt jag förstått är det bara en massa bonnrunkande alkisar som håller på med könsrock. Jag känner ingen gemenskap med någon av de jävlarna. De är väl döda allihop?

Ja.

– Bra.

Själv beskriver Prinzen sin musik som ”rolig och störig”. Drivkraften bakom många av låtarna är hans hat mot de han kallar hycklare.

– Jag hatar ”medveten rap”, alltså rappare som ska förklara hur det ligger till egentligen. Alla gör det nu, varenda jävel som får tag i en mick ska berätta för världen hur saker fungerar och resultatet är sådana tankar som jag hade när jag var 14. Då är det mycket najsare med sådana som Ice cube och Notorious BIG, de försöker inte vara något de inte är. ”I´m fucking bitches til their assholes bleed” säger Notorious BIG, det är samma lättsamma inställning som jag har. Ingen behöver nån profet.

Hur mycket Färska Prinzen är du i verkligheten?
– Det är väl mest på snedfyllor och så. Alltså jag går ju inte omkring och dödar barn men alla får väl våldsamma tankar. Sen stör jag mig på rätt mycket, jag blir provocerad av nästan allt. Det finns inte någon grej du kan göra som det inte finns risk att jag ogillar.

Ångrar du någon låttext?
– Det finns grejer som är rätt så ruggiga som jag bara har för mig själv, jag har inte släppt dem. Sen ångrar jag att jag gjorde några ”tyck synd om mig”-låtar, de skäms jag över. Jag känner mig som en jävla fitta när jag hör de låtarna. Annars ångrar jag bara att jag inte har gjort fler låtar om att knulla barn.

Färska Prinzens senaste skiva heter En sexa malt och nånna flamsiga horor och inte mycket har förändrats på tio år. Han kallar fortfarande sina fans för jävla fittor, jämför sig själv med Josef Fritzl och får ångest när han råkar hamna i Pride-paraden. Men själv menar han att låtarna har mera finess numera.

– Det är inte lika hands on-vulgärt som det var innan. Då kunde vi säga ”jag ska sprätta upp din mage, dra ut ditt foster och knulla med det”, nu är det mer ”jag ska abortera ditt foster och ha samlag med det”. Sen har det blivit mer personangrepp nu än tidigare och det är verkligen något jag tänker fortsätta med.

Hur vill du bli ihågkommen?
–Inte för något med musiken. Det är inte någon jävla livsgärning, det är bara en hobby. Klart jag hade ambitioner att spela på Ullevi när jag började med musik men jag fattar ju varför jag inte ens spelas på radion. Men jag bryr mig faktiskt inte om ingen lyssnar, jag tycker själv att jag är briljant. Jag brukar spela in några låtar och sen lyssna tre månader senare. Då är det som att lyssna på någon annan och jag inser hur jävla briljant jag är.

Lilla Lovis
Det senaste stjärnskottet på könsrockshimlen kallar sig Lilla Lovis. Hon har till skillnad från Färska Prinzen fått en del uppmärksamhet i media. Detta beror dels på att hon släppt två videos på nätet, dels på att hon är tjej och dels på att hennes musik är trallvänlig utav bara fan. I kommentarsfältet till videon Spottar aldrig ut på Youtube spekuleras det vilt i om hon är Eddie Meduzas dotter, om hon bara är ironisk eller om låten är ett inlägg i den feministiska debatten.

– Reaktionerna jag får är allt ifrån ”du är ett geni” till ”dö jävla hora”, skriver Lilla Lovis till Mega Laser i ett mejl.

Hon vill inte framträda med sitt riktiga namn men om man googlar lite kan man läsa att hon gjort en del musik tidigare, dock ingenting ens i närheten av det hon gör idag. Att hon kallar sig Lilla Lovis beror på att någon stal en bild från hennes gamla Myspace och la ut tillsammans med en annons där det stod ”vill du knulla ikväll? Ring Lilla Lovis, 22”. Hon bestämde sig för att ta tillbaka namnet, med besked. I mejlet skriver hon om varför hon började med den här musiken:

– Jag prövade syra förra sommaren och fick en vision. Klyschigt, men så var det.

Med textrader som ”jag spottar aldrig ut min snus innan jag suger kuk” och ”fan vilka små pattar din dotter har” följer hon i Eddie Meduzas fotspår. Det till och med låter snarlikt här och där.

Vad tycker du om att många kallar din musik för könsrock?
– Mig stör det inte, däremot verkar det störa en del ”riktiga” könsrockare. Någon har skrivit att jag är en skam för könsrocken, vilket ju är en helt fantastisk kommentar. Könsrock görs av män om kvinnor skrev någon annan och jag tänker inte argumentera mot det. Kalla det vad ni vill.

Vad har du för relation till Eddie Meduza?
– Jag gillar att han håller sig utanför ramarna för den förutsägbara goda smaken och att det han gjorde kändes äkta, alltså i att vara ett dekadent och bångstyrigt svin precis som många skitartister försöker låtsas att de är, men jag har inte lyssnat särskilt mycket på honom.

Hon ser det inte som att hon för ett musikarv vidare, det ansvaret vill hon inte ta på sig. På sin blogg lägger Lilla Lovis upp en hel del bilder på rövhål och andra äckliga grejer och berättar explicita historier om möten med sina älskare. Hon översätter även amerikanska hiphoptexter om kuk och fitta som spelas på radio till svenska, resultatet är inte helt olikt hennes egna texter. Men det finns också en allvarligare ton i det hon gör.

– Jag tar ställning genom att inte ta ställning. Det är dags att bete sig som svin på lika villkor, skriver hon.

Hur mycket Lilla Lovis är du i verkligheten?
– En del saker har jag gjort, andra drömmer jag om att göra.

Vad drömmer du om att göra?
– Jag försöker spara ihop 200 000 amerikanska dollar så jag kan åka upp i rymden. Priset kanske hinner sjunka innan jag hinner få ihop dom stålarna. Sen blev jag väldigt sugen på att testa drogen DMT efter att ha sett Enter the void. Det verkar vara något utöver det vanliga. Jag gillar hästar väldigt mycket så att rida hemifrån till Afrika genom ett regnigt Europa är också något av en dröm jag hoppas på att förverkliga innan jag dör.

Hur vill du bli ihågkommen efter din död?
– Som en genial jävla hora. •