Hur kändes det?
– Det var helt sjukt alltså. Det var massa rykten om mig, att jag var död i överdos, jag hade till och med blivit skjuten hörde jag. Men det var massa mer grejer, att jag misshandlat kvinnor, det var såna sjuka grejer va. Så jag kände bara, ey jag är den i Göteborg som fortfarande håller på, som var med från dag ett. Jag kan inte lämna scenen på det sättet och bara försvinna, nu tänker jag inte ens lämna scenen, men då tänkte jag, okej, jag gör ett svar på tal på de här grejerna. Det är inga namedrops, men känn er träffade.

Resultet blev låtarna Död man står, som handlar om ryktena, och Jidderkungar som kommenterar allt skitsnack. Bägge alstren återfinns på albumet Psalm 23. Det första släppet på fyra år och en inblick i det liv Gubb levt de senaste åren. Albumet har blivit uppskjutet gång på gång. Efter mycket arbete var det tänkt att Psalm 23 skulle kommit ut i februari 2012. Då drabbades han av en dubbelsidig lunginflammation, vilket ledde till nio dagar på Östra sjukhuset i Göteborg och han säger själv i efterhand att döden aldrig känts så närvarande. Släppet fick än en gång skjutas upp. Åter på benen tog arbetet ny fart och nu ligger skivan klar för release under våren. Tretton låtar som ska visa att Gubbs mörka röst ännu är relevant:
– Det är en ganska mörk platta. En väldigt personlig platta. Men hiphop är ju även en tävlingsform av musik. Antingen är det ett budskap eller så tävlar man med att flexa technique, så det är en blandning. Stilen på beatsen är som de mörkaste låtarna på Get rich or die trying av 50 Cent, lite det stuket. Det är väldigt bra gäster och bra producenter. Parham gästar på en refräng, sen så är det en låt med förortskillarna, Chato och Stuken, med flera. Stuken har ju blivit muslim och lagt ner, men jag har den sista tagningen med honom så det är fett. Nu ska vi bara klippa ihop en riktig banger med mig och Alibi, det är det sista, Obnoxious skulle bara ner och köpa öl, som vanligt.

Du säger att det är en mörk platta. Har det varit mörka tider?
– Det är ingen hemlighet att jag haft problem med droger och haft problem med mående. Och liksom så här va, det är sånt som går i relation med artisten Gubb, mycket prestationsångest, mycket sånt. Mycket tänkande. Jag har både suttit i fängelse, och varit på andra ställen. Jag vet de där bitarna, det är inget kul. Jag har ju min image och den känner alla till, folk som lyssnar på mig snabbt kallar mig gangstarappare och det är ju helt fel. Det är liksom, jag är gatupoet, det är streetstorys. När jag väl väljer att berätta om någonting, kan det vara väldig personligt, det kan vara mycket mörkt. Jag är hellre en artist som femtio procent hatar och femtio procent älskar, för då skapar du i alla fall debatt, är du en sån som alla tycker är helt okej, det är ingenting.

Trots att livet ibland varit stökigt så rullade karriären och bolaget Illizit på under många år. De hade en fet studio vid Redbergsplatsen. Vid sidan av släppen med sina egna artister som förutom Gubb bestod av Rico Won, Obnoxious och Calle P, så köpte även bolaget in en mixtapemaskin som spottade ut många av hiphopsveriges skivor under 00-talet. Men klimatet i skivindustrin skulle komma att förändras under detta decennium:
– Jag gjorde bra pengar, spelar ingen roll hur jag gjorde dem, men jag gjorde bra pengar va, så pengar fanns. Vi gjorde sju videos på fyra år, och fick vi in alla på Z-TV, en på MTV, så det får man ju känna sig stolt över för ett litet sketbolag, ingen hade gjort något liknande i Göteborg. Vi slog till och med ut Mando Diao som bubblare på MTV, Illizit liksom. Men 2008 konka min kompanjon med sitt egna AB, så han var tvungen att dra sig ur och skriva över allt på mig. Så där sitter jag och gör inte samma pengar längre. Så där var det väldigt nära att det lades på is, jag var trött på det, jag var jävligt nära att lägga ner.

Vad har du för drömmar om framtiden?
– Ekonomin är ju inte som den var när vi körde Illizit 2004-08. Men nu känns det lite som man är tillbaks till -04 då jag släppte Mitt liv som hund. Då hade jag inte släppt något sen 2000 och jag hade ingen aning hur det skulle tas emot. Jag hade bokat Henriksberg men visste inte om det skulle dyka upp folk eller inte, men det blev smockfullt och jag sålde 200 skivor. Jag hade kommit ut från fängelset, strulade till det lite igen, fixade plattan och fick det mottagandet. Det var riktigt skönt. Nu är jag där igen. Ekonomin föll. Mina partners drog sig ur, 4 år senare har det varit jobbiga tider, mycket, mycket, mycket jobbiga tider och det kommer höras på plattan, men ljuset börjar komma nu liksom. Det är alltid ett ljus där framme.

Albumet Psalm 23 med gäster som; Parham, Obnoxiuz, Alibi, Chato och Stuken släpptes exklusivt på Whoa och du kan ladda ned det gratis här.

Är du sugen på att röja lite med Gubb på releasefesten för plattan så drar du till Kontiki den 30:e Juni. Vi ses där!

Vad är på gång i framtiden?
Petter: Vi har tyvärr fått vaska två avsnitt.  Tricket är att veta när gränsen går.  Men på slutet av inspelnigen var vi alldeles för fulla och det blev skitdålig stämning och absolut inte något gött häng. Sanna var skitsur och jag frustrerad, nä det blev verkligen dåligt. Alkohol kan vara väldigt kreativt men samtidigt väldigt farligt.

Sanna: Vi har precis släpp ett temaavsnitt om vad kidsen i Chicago håller på med, det är massa kul som händer där.

Petter: Bland annat är Chief Keef stor nu, han är sexton år och sitter i husarrest. Så de har gjort videos från hans mormors hus. Det finns en låt som heter ”Bang” som är väldigt populär.

Vad bottnar den här oerhörda expertisen i?
Sanna: Det är väl 15 år av raplyssnande. Men det vi delar alla tre är nog att vi inte bara gillar musiken utan har det här nördintresset. Har man hittat något bra vill man hitta allt och få reda på så mycket som möjligt om den artisten.

Petter: Jag var sjukskriven under en period och då kunde jag lägga hela arbetsdagar på att bara vara runt och kolla på massa onödiga ställen på internet. Det handlar om en inställning till musik som förenar oss. För oss är det inte intressant om musik är bra eller dålig utan vad man får ut av det. Allt runt omkring blir också viktigt. Var en rappare kommer från, vilket sammanhang rapparen rör sig i. Jag tar in musik på det sättet, och blir väldigt intresserad av detaljer, gillar att samla på mig.

Är hiphop-nörden den coolaste nörden?
Sanna: Ja så är det nog, eller vi tycker det i alla fall.

Vad finns det för källor till information?
Sanna: För min del är det massa olika bloggar och nättidningar. Twitter är spännande, eftersom det blir en direktinteraktion med rapparen.

Petter: Twitter är oumbärligt för en rapnörd och helt fruktansvärt. Twitter är jätte, jättejobbigt.  I synnerhet rappare är asjobbiga. Alla rappare promotar sig själva helt skamlöst hela tiden och är jävligt tjatiga. Släpper de en ny låt så tjatar de dygnet runt i en månad och retweetar allt som är lite positivt. En klassisk rapgrej är att någon frågar dem något. Då retweetar de frågan utan att att svara, bara för att deras namn nämndes. Men samtidigt kan man få info man aldrig kan få någon annanstans. Till exempel så hamnade Bay Area-rapparen Cellski mitt i en flygkapning och twittrade live från flygplanet, vilket man ju aldrig skulle fått reda på innan twitter.

Youtube?
Petter: Ja det är den enskilt viktigaste internet-grejen. Där har du allt från majorbolagen till folk som rappar in i sin webcams och lägger upp. Om man bara klickar sig vidare från de där rekommendationerna i högerspalten kan man hitta helt sjuka grejer.  Jag älskar att hitta videos som har under 100 views. Det är något slags spännande arkeologverksamhet. Så kan man tänka att det här har bara jag och 37 andra hört. Till saken hör att de här låtarna oftast inte är speciellt bra. Men väldigt intressant att se nån snubbe i nån håla nånstans som har gjort en hiphopvideo.

Nyligen släpptes ett avsnitt som behandlar Göteborgs hiphop. En stad som alltid haft en stark scen på undergroundnivå med till exempel rappare som Pstq, som även drev gruppen Mobbade Barn Med Automatvapen. Gruppen 3 Ess hade en tidig hit med Hoppa Dansa. Trots detta har man aldrig haft en nationell superstar, i Petter eller Kens dignitet.

Petter samlade några av topdogzen i stan, 2012 edition, för ett samtal om dåtid och framtid. Det är Iwo, från Hammarkullen. Gör musik både med sin grupp X.O och solo. Sick Art, 16 år från Majorna. Som trots sin unga ålder rappar med häpnadsväckande kvalité. Samt den kanske klarast lysande stjärnan just nu på Göteborgs inhemska rapscen, Lani Mo från Bergsjön. Vars videos ses av hundratusentals personer och han gör även musik med Kartellen som är oerhört stora just nu.

Vad är karaktäristiskt för hiphop från Göteborg?
Sanna: Förut förknippade jag Göteborg väldigt mycket med Pstq och Gubb. Pst var tekniskt duktig, och hade smarta intrikata punchlines. Men det känns som att det finns jättemånga strömningar och att scenen är mycket större nu, fler når en större publik. Det kommer väldigt mycket intressant från Göteborg.

Petter: Göteborgsrap har varit lite otursförföljd och uppdelad. Göteborg i sig är en arbetarstad. Folk är ganska hopplösa och dricker och knarkar. Det är en destruktiv känsla av att allt bara skiter sig. Så då är det ingen idé att satsa. Dessutom har det varit destruktiva gängallianser som har hindrat folk från att samarbeta. Roffe Ruff är stor ute i landet. Och nu känns det extra kul att Gbg-rap från förorten börjat komma. Och den största är Lani Mo. Jag var på en spelning på världskulturmuseet, för fritidsgårdspubliken, och kidsen var ju helt galna. Jag tror Göteborg ändå är en bra stad att vara i om man är 19-år och håller på med en subkultur, för den är tillräckligt stor, och tillräckligt liten för att man ska kunna ta över den.

Lani Mo gör musik tillsammans med en rad förgreningar i staden. Folk har börjat samarbeta på ett annat sätt än tidigare. För en tid sedan samlades en stor skara av dessa unga begåvade Göteborgsrappare i låten  La västra Nostra. En programförklaring, en hint mot resten av sverige.

Det är Alibi från Medina som knyter många till sin studio, även Flame betraktas som en nyckelfigur på mer administrativ nivå.

Vad skulle behövas för att få Göteborsk hiphop att växa?
Petter: I USA är det snarare ett sound som definierar en stads identitet än speciella rappare. En spännande utveckling vore ett Göteborgs-sound.

Finns det några lovande på producentsidan?
Petter: Ja, till exempel Kay Nine är lovande och är bara 18-19 år, han gör musik åt Lani Mo. Det finns flera bra unga producenter. Beatslingers som gjorde Sick arts första singel, där är det lite dubstep involverat. Jag gillar unga producenter, de skiter i på ett annat sätt, inte så fast i hur saker ska låta.

Kommer vi att få en svensk stjärna på internationell nivå?
Sanna: Nja asså, jag har svårt att tro att något annat land, knappt England kan få en sån riktig stjärna. Jag har svårt att till exempel se någon tysk stor rappare. I regel är svensk rap bäst på svenska.

Känns som Mapei hade potential, har hon slutat?
Sanna: Jag har sett henne spela skivor på några ställen, men jag tror inte hon släppt något på ett tag. Mapei har ”starquality” och behärskar ju engelska på ett sätt svenska rappare i regel inte gjort tidigare, absolut.

Varför denna fascination för rapparen Riff Raff?
Sanna: Riff Raff är väldigt intressant. Är han ett skämt eller på allvar, ibland är han skitdålig ibland asbra. Hur som helst extremt rolig på twitter och en extremt intressant karaktär överlag.

Petter: Riff Raff kommer vi nog prata om länge. Han är väldigt tacksam eftersom han ser så kul ut. Men om musiken skulle varit värdelös skulle man ju inte gillat det. Han gör mycket skit men tillräckligt mycket bra. Och väldigt rolig, han hade till exempel en låt där han rappade om att han hade haft sex och tjejen slet av hans strumpor med tänderna. När man lyssnar aktivt på rap hör man tusen låtar om knark, sex och våld, då blir detaljerna viktiga. När någon behandlar de här ämnena på ett sätt som står ut. Till exempel ”she took off my socks with her teeth”. Det har aldrig hänt mig i alla fall.

——
Osugen på att lyssna på senaste avnittet nu eller?
Styrt att du hittar det här då:
Vad blir det för rap?
——

Tre tips från Sannas blogg Pussy made of gold:

Allie Baby

Kelow

Lore’l

——

Petter 417 bästa Göteborgsvideosarna just nu:

Flame & Lani Mo ”Underjord”
Klassiskt konservativt gbg-beat med övertung rap. Lani knäcker med raden ”Borde va Haram att kalla en sån som dig för rappare” Älskar också hur Ivo e med som hype-man o flippar på slutet!

Bigry Mack rappar i Hjällbo
Första ggn jag hörde talas om Bigry Mack var när min kompis, som är från Hjällbo, visade mig den här mobilkamera-filmade direkt-till-youtube filmen. Två år senare o den har 24 000 views o Bigry Mack är på gång på allvar.

GOR ft.Bigry Mac, Allyawan & FJ – Måste göra ont
…som till exempel här, när han rappar med några skåningar plus Sveriges kanske bästa rappare just nu, Allyawan. Skiter i om han e från Jönköping från början, Allyawan bodde tillräckligt länge i Göteborg för att vi ska räkna honom till en av våra.

Anyways, Teddy spared us some of his valuable time to talk about the rapgame, being the richest man on the planet, Bawnoism and alot of other important stuff.

For those who don’t know,who are you?
– I am Ted Bawno. A media mogul. A lover of women and a connoisseur of the finer things in life. I am old, rich and white, but I am also more hip hop than your average polar bear. I also firmly believe that the darker the berry the sweeter the bush, if you get my drift.

Please tell our readers what the The Ted Bawno Ministries is about?
– I am the leader of the Ted Bawno Ministries, a globally-situated movement of money-minded thinkers and free spirits.

What is Bawnoism?
– Through my teachings (known the world over as Bawnoi$m) I civilize the uncivilized and enrich lives. We Bawnoi$t$ believe in financial freedom through the mental work ethic of a slave; we also believe that other non-Bawnoi$t$ should slave on behalf of Bawnoi$m, hence my rule that if you are indeed a Bawnoi$t you must forfeit 70 percent of your earnings to the Ministry. In exchange for that small fee you will enjoy the kind of bliss that Curtis ”50 Cent” Jackson once rapped about: as in ”take me to ecstasy without taking X-tasy.” I also kicked in some dough to start something called ego trip. I know you’ve heard of us/official Queensbridge murderers. We run rap when it comes to criticism, humor and race. And pretty ladies. Next Question.

All of your problems will melt away like fat
on a fat lady who is serious about Thai Bo.

In what way has the financial crisis effected TBM?
– We proud members of the Ted Bawno Ministries (TBM) LAUGH at the so-called financial crisis. All I have to say is this: if you are broke and broken, discover Bawnoi$m. Please join us. All of your problems will melt away like fat on a fat lady who is serious about Thai Bo.

What´s up with your obsession with rapper and the formerly co-owner of Source Magazine Benzino?
– I think that Raymond ”Benzino” Scott is a complex individual worthy of the cover of Complex magazine and I am proud to say that I have kept him relevant on the web and on the web of deceit we call rap. I also think his rapping is underrated and I also respect that he’s been getting money for a minute. Seventy percent of circa 1997 Source magazine money would be a good look right now. My HOPE is that Mr. Scott will join the TBM by year’s end. Because they say many important changes are to come in 2012 and it is in Mr. Scott’s interest to join us in preparation for WHAT’s NEXT.

He recently told website Ballerstatus.com that he´s looking to rekindle his old beef with Eminem. He says and i quote:
”Really now, I can consider myself a lyricist. I play with syllables, I use different flows, so now, it’s gonna be different, It’s gonna be a whole different situation, because I’m going to be going at him with a lyrical mindset. Not just saying things, trying to point out certain things. 2012, you can expect it.”
Any predictions on the outcome Ted?
– As far as Zno going after Eminem again? Anything is possible in this impossible world. Sadly, Zno taking Em out is as likely as Richard Nixon coming back as a zombie to eat Obama’s brains.

I miss rap when it was undeniably black, when guys like Lord Finesse,
WuTang and Mobb Deep would wear gold teeth, openly eat fried chicken
AND sleep with white women. Now, everything is "safe".

And that’s not very likely. What do you think about the state of hip hop right now?
– Hip hop is all about tight jeans and Drake rappin’ like a werewolf on American television. I miss rap when it was undeniably black, when guys like Lord Finesse, WuTang and Mobb Deep would wear gold teeth, openinly eat fried chicken AND sleep with white women. Now, everything is ”safe”. I want my rappers to snatch a chain before, during and AFTER the concert! Drake is too busy snatching a Sprite in-between songs. If Guru was still around he’d be tempted to slap the taste out his mouth. Like, ”obey your thirst for real rap, motherfucker!”

Haha, so who’s your favorite rapper then?
– Ghost is your host this evening. Ghostface Killah is the greatest rapper.

You got shot in ’98. What went down?
– I won’t speak on the ’98 shooting because I understand and honor the code of the streets. But I will say this: I come from the Curtis Jackson School of Revenge. Marinate on that.

Ok, let’s talk about money instead. You are the richest man on earth. What do you spend your cashflow on?
– I am very rich, yes this is true. How much money I have isn’t the issue, it’s how much money YOU don’t have that is the problem. Join the TBM TODAY!

Alright, do you do any charity work?
– As far as charity work, I try to give back as much as possible. I can’t take it with me, so I live life to the fullest. Some of the pretty ladies in my life are charity cases, but I treat them like beautiful ghetto flowers. And my money making techniques have taken many from being Bums to Billionaires. That’s the best give back, especially since I get 70 percent of their earnings. I mean, the Ted Bawno Ministries receives 70 percent of their earnings.

What does the future hold for TBM?
– The future is looking bright for the TBM. More and more people are converting to Bawnoi$m. We Bawnoi$t$ laugh at recessions. Speaking of which, I have the cure for male pattern baldness. Join the TBM and FIND OUT.

Do you have any last words for our readers?
– In closing, I would like to say ”TBM: All Day In Your Mouth. OPEN WIDE.”

Make sure you follow Ted Bawno on his twitter and check out egotripland.com

Detta är andra och avslutande delen av Pstq och Roffe Ruff’s barrunda i Göteborg. Om du missat första delen hittar du den här.

Plats: Jenny’s Place
Tid: 18.27

Baserat på ett tips från en vän beger vi oss mot Linné. I dessa dagar är utbudet av riktiga hak i Linné inte direkt överväldigande. Jenny’s Place verkar ganska lovande, för när vi väl hittar det det är vi osäkra på om det ens är öppet. Till vår glädje visar det sig vara det.

Personalen är väldigt vänlig. Jag erbjuds två öl för sjuttio kronor tillsammans eller trettiofem kronor styck. Jag valde givetvis det första alternativet. Man får inte vara dum. Den klassiska svenska kinesrestaurangsinredningen bestående av speglar och mörkbruna möbler råder. Här finns två Jack Vegas-apparater med mysbelysning emellan. Här är välstädat. Dasset är inte bara rent och klotterfritt, det har två toalettpappershållare! Med rullar! Vad som förefaller vara en stamgäst sitter vid baren och sjunger Satellit i duett med Ted Gärdestad.

Servicen är fantastisk. När mannen som sitter med kvinnligt sällskap på uteserveringen knackar på fönstret häller kvinnan vid disken direkt upp två öl och går ut med dem. Ingen av oss levererar en enda suck under hela besöket. Det kan bero på att vi har hunnit få i oss en bunt öl vid detta laget men i ärlighetens namn kan vi inte hitta mycket att klaga på, och det säger en hel del. Vi är rörande överens om att man lätt skulle våga handla sin bakfyllemat här men kanske inte spendera en hel afton. Detta är alldeles för acceptabelt. Dags att röra sig.

Betyg: 1

Plats: Aberdeen
Tid: 18.58

Jag må ha klagat på Masthuggstorget tidigare, men Sveaplan är inte en plats som fyller en med levnadsglädje direkt. Vi smiter snabbt in på Aberdeen. Det första som slår oss är att taket är guld. Exklusivt! Det andra som slår en är tystnaden. Musiken lyser med sin frånvaro. Tv:n på väggen visar visserligen nyheterna, men tystnaden i bakgrunden överröstar dem enkelt.

Två stycken rävar sitter vid varsitt bord i komplett tystnad. Vi beställer ett par öl och får varsin Falcon tappad direkt ur en gyllene kran med en skulpterad falk på, för 36 kronor styck. Ölen är kalla, har gott om kolsyra och smakar som om man bitit sig i tungan riktigt hårt.

Roffes första suck kommer när den ene av gästerna lämnar sin öl,
sin cider och sitt halvfulla shotglas för att vingla ut och röka en cigg.

Vi slår oss ner vid ett bord. Den som sitter med ryggen mot väggen sitter i en furusoffa med nittiogradigt ryggstöd. Som att kröka i en stuga i Sälen, med sämre ergonomi. Och guldtak. Dasset är imponerande rent och tyvärr helt fritt från inspirerande klotter. Roffes första suck kommer när den ene av gästerna lämnar sin öl, sin cider och sitt halvfulla shotglas för att vingla ut och röka en cigg. Vingligheten verkar för övrigt inte bero på alkoholintag.

Ingen av oss trivs i den lätt kamouflerade tystnaden och bestämmer oss snart för att bege oss vidare. TV-apparaten på väggen bjuder oss farväl med ett reportage om Volvo Personvagnar i Uddevalla. Hej då Västnytt.

Betyg: 3,5

Plats: Sjuans
Tid: 19.33

Dags att äta i rent självförsvar. Kycklingburgare för Roffe och chorizo med räksallad för mig. Klockan 19.37 fyrar Roffe av tre stycken suckar på mindre än en minut. Det är tydligen jobbigt att sätta sig ner. Vi suger i oss födan och överlägger vilket vårat nästa mål bör bli.

Plats: Bottles & Chimney
Tid: 19.52

Ren nostalgi. Det är enda skälet till att vi styr våra steg den vägen. Båda två har minnen av att det var ett rätt beklämmande ställe förr i tiden. Döm om vår förvåning när det visar sig ha blivit en indisk restaurang. Det var mer än jag visste och jag bor inte ens fem minuters gångväg bort. Det är med andra ord en väl förborgad hemlighet. Alla människor som öppnar restauranger verkar inte ens bekanta sig med omgivningarna innan de slår till. Få av alla matställen i Vasastan är bättre gömda än Bottles & Chimney. Den ligger pittoreskt belägen bakom Tyska Skolan, vägg i vägg med infarten till ett parkeringshus. Eftersom dess existens säkerligen är okänd hos massorna så är lokalen tom bortsett från oss och personalen. Inga rävar, inga världsmästare och inte en enda Jack Vegas. Hönan och ägget?

Den ligger pittoreskt belägen bakom Tyska Skolan,
vägg i vägg med infarten till ett parkeringshus.

Ölen är Falcon, temperaturen är kall, kolsyran är riklig och kostnaden är 32 kronor per öl. Jag tycker mig känna en lätt blodsmak, medan Roffe påstår att den smakar kall öl. Det ena utesluter visserligen inte det andra. Stället är ljust, rent och välstädat och förtjänar dessutom bonuspoäng för att deras Buddha gör en målgest. Ur högtalarna kommer soundtracket till den indiska filmen Lagaan. Lev och lär. Det finns egentligen inte något nedslående med stället, förutom att vi betvivlar dess livslängd. Den trevliga personalen betraktar oss nämligen som om gäster inte hör till vanligheterna, men det kan också vara något fel på oss. Här kan man helt klart ta sig en öl i fred, helt utan skam. Inte en enda suck förlöstes, vilket givetvis kan bero på att vi faktiskt har fått i oss några stycken. Jag tänker definitivt testa deras mat förutsatt att de finns kvar när lusten smyger sig på.

Betyg: 1

Plats: North American
Tid: 20.17

Inga suckar bor i dessa väggar. Det är kanske inte helt sant, det är ju ändå en sportbar. En och annan bitter tår bör ha fällts av ett och annat bittert fan vars lag just misslyckats. Inredningen domineras av läder, sportrelaterade saker och tv-apparater. Längst in finns ett biljardrum. Vi vet mycket väl att vi inte är värda detta. Vi beställer våra stora stark, betalar 29 kronor var och för det får vi varsin Norrlands serverad i frostade Spendrupsglas. Kylan gör att vi faktiskt inte känner vad ölen smakar. Här finns inga läderansikten, inga rävar, och de enda världsmästarna sitter inramade på väggarna. Musikvalet består av Jamiroquai, Michael Jackson, Boney M och Abba. Det är som om de skräddarsytt soundtracket för oss! Detta är ju ångestdämpning i barform. Vilken fruktansvärd antiklimax efter alla fantastiska inrättningar vi besökt på vår väg hit.

De låter oss till och med spela biljard helt gratis. Med största sannolikhet tack vare våra vackra ansikten. Roffe vinner titanernas kamp med två vunna matcher mot en. Ren tur naturligtvis.

Anteckningarna börjar trängas med små konstverk och blir allt
mer svårtydda. För det mesta står det att vi tagit en till öl.

Suckarna behagar aldrig dyka upp. Hur mycket av det som beror på baren och hur mycket som beror på promillehalten låter jag vara osagt. Klockan 22.12 påstår anteckningarna att Roffe spiller ut en öl, och det känns trovärdigt, för efter det börjar anteckningarna, förutom att de börjar trängas med små konstverk bli allt mer svårtydda. För det mesta står det att vi tagit en till öl, att vi babblat och vilken musik som spelats. Vid tio i tolv upphör kråkfötterna helt, och det gör vi också såvitt jag minns. Med tanke på hur vi lät på diktafoninspelningarna var det inte en sekund för tidigt.

Betyg: 0.

——————————————————

Själva känner vi oss nöjda med vad vi anser vara ett väl utfört uppdrag. Varenda krona av pengarna vi fått oss till skänks spenderades på det de var ämnade för. Det känns i varje fall så dagen efter. Ekot av varenda klunk bor inuti huvudet, men vad gör man inte för underhållningen. Martyrbakfyllan skrämmer inte oss. Sovande barn och kattungar kanske gör det, men inte en välförtjänt baksmälla. Vi har än så länge inte fått några medaljer, men vi är ändå redo att ge oss in i striden igen om plikten skulle kalla.

På morgonen dagen efter kollas bilderna igenom, en och annan suck dras. Därefter lyssnas inspelningarna på diktafonen igenom och suddas prompt ut. Vi har redan alldeles för mycket skriftliga bevis, och ingen ska behöva höra sådant.

Pstq & Roffe

Har fått intrycket att du lyssnar mycket själv på musik, Vad lyssnar du på för musik idag? Någon speciell genre du snöat in på för tillfället?
– Just nu lyssnar jag på Winhill/Losehill på Soundcloud som jag kan rekommendera att ni också gör. Fantastisk skit.

Kan du tipsa om tre bra artister du tycker folk borde lyssna mer på?
– Eboi, Dida och Shitsmiths.

Vad blir du imponerad av?
– Av drivna individer som vet vad dom vill åstadkomma.

Kan du berätta när du blev ”starstruck” senast?
– När Bo från Bo Kaspers orkester kom fram till mig på tåget och berättade att han hade en av mina låtar som ringsignal på sin telefon.

Eller om man vänder på det, kan du berätta om ditt största fan, eller kanske om mötet med ditt största fan?
– Jag vet inte vem som är min absolut största lyssnare, men jag hörde om en tjej som hade brutit tre revben längst fram på en av mina festivalspelningar. Det stoppade dock inte henne från att stå längst fram på nästa spelning.

Grym spelning på Colors häromsisten, vad gillar du att göra när du är i götet?
– Tack som fan! GBG är alltid en fröjd. Varje gång jag står på scen i GBG så tycker jag mig skymta familjära ansikten överallt, det gillar jag. Jag har tyvärr inte fått stanna kvar i GBG o chilla efter en spelning på väldigt länge, och det är något jag skulle vilja göra mer av, bara chilla i stan liksom.

Tillsist, vi vet ju att du inte dricker eller knarkar, men vad är din last? Erkänn att det är groupies Adam?
– Fina damer finns det gott om i detta rike. Skulle inte gå så långt att säga groupies, det låter så fult. Men fina damer är definitivt en last ja.

___
Ett stort tack till grymma fotografen Per Englund som tagit alla bilder.
Titta in på hans blogg ”still LIFE AND good TIMES” för massor av feta bilder. 

Boken du kommer älska och hata på samma gång.
Det bästa från siten plus en hel del exklusivt material som inte tidigare publicerats. 

Mega Laser Vol.1
Limiterad upplaga på 500 ex.
Numrerade
200 sidor
400×500 mm
—————
99:-
Frakt tillkommer.
—————
Skicka ett mail där det står “MEGA LASER VOL.1” i ämnesraden.
Skriv vilken adress vi skall skicka till.
Vi skickar ett konfirmationsmail där det står vilket kontonummer som gäller.

So you do it for the girls then?
Well, not really. You know kinda sorta but just to trip out. We always kinda had that type of vibe and we always had that subject matter pretty much from the beginning. It´s kind of what people expect when they listen to our music. But thats´s not all. There are other more serious songs as well.

A lot of your lyrics is about weed and women. Is that the most important things in your life?
Nah, it´s just some of the things that we do most of (laughing). It´s not the most important thing and it´s not the…(Forgets what he was tryin to say)
It´s much more than a high, it´s something different. The weed it´s just there during the time. It´s like a footballplayer and his equipment, yaknowwhatimsayin (laughs). He won’t play football without his equipment.

When did you start smoking weed?
I guess when i was around like thirteen maybe.

Do you remember the first time?
Yeah kinda, kinda.

What were you doing?
Well, my homeboys, umm a dude named Boomer and his brother Tony, they smoked. I used to fuck with them, you know like; -stop all this smoking man, that shit aint good for you maaan! (Making a funny annoying voice).
And they be like;
-Aww, you don´t know what you talk about man. 
I was playing sports at the time and i was like; -you wont be able to run, you run slow and you won´t be able to play basketball, you won´t be able to do nuthin!
And he be like;
- ”Nigga, i can beat you runnin”.
I was like; -you crazy, come on let´s go!
Man, he was just swisssh (imitating flashing sound). I was ahead of him a little bit and he just passed me. I was like; -oh shit, man let me hit that!!! (Both laughing)

Did you feel like you got hooked on weed that day?
Nah. I never been hooked. I been smoking for 25 years and i ain’t been hooked! (bursts into laughter). Nah, it`s some sort of a medicine almost yaknow?
It can serve as a medicine, it can serve as clothing, it can serve as a lot of different things you know? Weed is not a ”quote on quote ” drug yaknowwhatimsaying?
It´s a controlled substance that ”they” (The goverment) control. They are not able to tax it so it´s hard to legalize it.

Do you have any bad experiences smoking weed? Like paranoia?
Ummm, not really. In highschool i always thought;
-I know they know i´m high. I wonder if they can smell it? I spray some of this shit on it.
Do they see my red eyes?
I always used to put visine in my eyes. But other than that nah! (both laughing)

Detta är första delen av två där Pstq och Roffe Ruff recenserar goa hak i Göteborg. Håll utkik efter andra delen som kommer upp inom kort.

Plats: Suggan (Västerhus).
Tid: 16.13

Det var ett tag sen någon av oss var här, och lokalen är inte det svarta hål vi minns den som. Något har skett sen senast. Dunklet är inte längre det första som konfronterar en när man stiger in. Förra gången jag var här var det så mörkt att en offentlig avsugning faktiskt pågick oupptäckt i goda fem-tio minuter vid ett av borden. När de älskande tu väl avslöjades av personalen ombads de genast sluta. Utkastning diskuterades aldrig. Men nu är oralsexmörkret är ett minne blott. Plötsligt ligger ord som ”luftigt” och ”ljust” nära till hands. Antingen har en exorcism genomförts, eller så har de slipat borden och målat om. Keri Hilson och Timbaland ljuder ur högtalarna, påpekar Roffe, ty han har tydligen koll på sånt. I lokalen står två stycken Jack Vegas-maskiner komplett med tillhörande läderfejs.

I lokalen står två stycken Jack Vegas-maskiner
komplett med tillhörande läderfejs.

Den vänliga barpersonalen serverar oss varsin kall och väl kolsyrad Falcon för 33 kr styck. Smaken är stor stark standard. Inte förrän en kvart efter att vi klivit in drar Roffe sin första djupa suck. Kanske beroende på stämningen, kanske beroende på att Timbaland oväntat ersätts av dansk eurotechno.

Efter att ha väntat på mannen som lättar på trycket inför vidöppen toalettdörr konstaterar Roffe att klottret därinne är kort och kärnfullt: SVENNE DIN FITTA HÅLL KÄFTEN.

Ganska exakt tjugo minuter senare bestämmer vi oss för att vandra vidare. Vår vinjett blir White Lion som sjunger When The Children Cry. Det känns lämpligt. Utanför sitter en ung kvinna och gråter medan hennes väninna försöker trösta henne utan synlig framgång.

Betyg: 3

Plats: Persikogården
Tid: 16.45

Vi viker av mot vänster och beger oss upp för backen. Innan vi nått halvvägs till Stigbergstorget slår det oss; vi måste ta Persikogården. I samma sekund släpper Roffe fram den djupaste av suckar och slår sig för pannan. Vi vet mycket väl vad vi ger oss in på. På sommaren ligger Persikogården ganska bra beläget, med utsikt över hamnen från uteserveringen. Nu är det ju inte sommar dock. Uteserveringen ligger öde och hamnutsikten är så grå som något överhuvud taget kan bli. Några meter från ingången, på en betongkloss ligger en smutsig blöja bredvid ett tomt cigarettpaket. Den trasiga skylten ovanför dörren hälsar oss välkomna till ”koGården”.

Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren. Första intrycket är en tjock, klibbig doft av blöt hund. Luften känns som sirap. Sex stycken världsmästare är närvarande. De är redan prata-högt-berusade. Högtalarna spelar Bridge Over Troubled Water. Det vetefaan.

Ett kemiskt snabbt par med galopperande käkar
slår sig snart ner vid bordet bredvid vårt.

Jag beställer varsin öl till oss. Här finns bara flaskor, så de smakar som de ska, och är kalla. En Hof och en Andersson kostar oss sammanlagt 75 kronor. Ovanför baren hänger en gammal tidningsreklam inramad: ”Vi har haft högst avkastning sen Reine gökade runt i Mälarviken”. Jag tar fram telefonen och tar ett kort. En av gästerna frågar mig misstänksamt varför. Jag svarar att jag tyckte det var ett lustigt citat. Han kastar långa blickar efter mig ända tills jag slår mig ner utom synhåll. Vi studerar alla fina inredningsdetaljer. De skrynkliga kräftlamporna som sitter fastklämda i ventilationen, stolarna längs väggen som saknar ryggstöd och säten. Våra suckar överröstas av väggarnas. Ett kemiskt snabbt par med galopperande käkar slår sig snart ner vid bordet bredvid vårt. Hon rotar frenetiskt i deras plastpåsar, han rekommenderar oss en barnbok. Jag kan bara anta att jag och Roffe ser ut som småbarnsföräldrar. På toalettvägen får man uppmaningen att HÅNGLA MED FETA HOROR.

På vägen ut tilltalar den tidigare så misstänksamma mannen oss. Han tycker att vi ska fotograferas ihop. Han påpekar att det är han som är Reine och pekar på tavlan ovanför baren. Min fotograf Roffe Ruff tar ett par kort på mig och Reine. ”Så, hur länge har ni jobbat med detta” frågar han. ”Vi gör ett reportage” svarar jag. ”Jaha, jag trodde ni var poliser” säger Reine. Vi ger oss ut i luften och ljuset. Lättnaden. Roffe summerar besöket: ”Jag gillar sunk, men det där är inte sunk, det är ju hjärtskärande för fan”.

Betyg: 5

——————————————————

Plats: Galliano
Tid: 17.22

Vi beger oss över kullen med Masthuggstorget i sikte. Målet är Galliano.
Innan de började odla en massa växter runt Masthuggstorget så var det lätt det mest deprimerande torget i Göteborgs innerstad. Inte ens alkisarna satt på det torget för några år sen. Det har blivit avgjort bättre.

Efter Persikogården skäms ingen av oss för att kalla dörren till Galliano Pärleporten.
Innanför dörrarna sitter minst tio rutinerade män. Och med män menar jag kvinnor och män.

Vi beställer öl och får varsin Norrlands. De går på 33 kronor styck. Roffes första suck kommer direkt efter den första klunken. Tidigare har platsen varit anledningen, men denna gången är det drycken. Galliano är inte ångestframkallande alls. Den ljusgula ölen däremot är närmast fri från kolsyra och smakar smör och vinäger. De kallar den Norrlands. Det kan mycket väl vara sant, men den serveras definitivt ur en välskakad tunna.

Vi suckar unisont, men det är mer eller mindre okynnessuckar. De kommer inte direkt från hjärtat. Stamgästerna på Galliano börjar plötsligt härma Stefan och Krister på den högsta av volymer. Vi inser att de är högst territoriella. Halva bardiskens längd plus en handfull bord är deras. Ingen annan släpps in. Varken jag eller Roffe känner något speciellt. Detta är ju lugnt. Hit kan man gå närsomhelst. Går man för nära de lokala förmågorna så pratar de med dig. Välkommen i gruppen kommer du knappast känna dig. När infödingarna bestämmer sig för att spela dart anser vi att det är dags att förflytta sig.

Betyg: 2

Plats: Sejdeln
Tid: 17.46

Ingen barrunda är komplett utan ett besök på Andra Långgatan. Sanningen att säga så håller väl alla barerna längs den gatan lite för hög standard. Den sanna sunkigheten lyser med sin frånvaro.

Det finns mer än en jämbördig bar inom hundra meter från Galliano så vi låter slumpen välja just Sejdeln åt oss. Vi välkomnas av Phil Collins. Bara en sån sak. Som om inte det vore nog sitter två solbrända män i matchande Limahl-frisyrer och pokulerar över varsin öl. De ser inte ut som sanna mästare. Faktum är att det inte sitter en enda person på hela stället som passar in i den klassiska mallen. Inte ens mannen som sitter fastklistrad vid en av fem Jack Vegas-maskiner har den rätta looken. Istället är vi omgivna av vad som verkar vara diverse vanliga människor.

Det som en gång i tiden var en vikingainspirerad inredning har med åren bytts ut nästan helt. På väggen sitter istället ett porträtt av Morrisey med fiol. Vi serveras varsin standardsmakande Norrlands med för lite kolsyra för 32 kronor. Roffes första suck inträffar inte förrän han märker att träpanelskanten på väggen sitter mitt i hans rygg. Med andra ord bottnar inte sucken i deprimerande omgivningar, utan brist på bekvämlighet.

Sejdeln är en fullt acceptabel plats att befinna sig på runt middagsdags på en måndag förutsatt att man har ölpengar. Här finns inte ens något pikant toalettklotter, bara tags.

Ur högtalarna börjar Meatloaf sjunga om att han gör nästan vad om helst för kärlek. Vi försöker lista ut vad den där specifika saken han inte skulle göra för kärlek egentligen är. Mitt förslag är att han inte är redo att hämta hennes barn på dagis för kärlek. Det är då vi känner att det är dags att gå vidare.

Betyg: 0

——————————————————

Detta var alltså första delen av två där Pstq och Roffe Ruff recenserar goa hak i Göteborg. Håll utkik efter del två som kommer upp inom kort.

When and how did you start listening to this ignorant stuff?
– Around 1991, I was 14. When I hit puberty, the x-rated shit appealed to me. And I used to play basketball and football, so the gangster type of stuff used to hype me up before games. I got exposed to all the regional shit that wasn’t from New York mainly through The Source magazine record reviews and ads. And I also was such a rap fiend, I’d spend all my money on tapes. I didn’t buy clothes or video games, none of that. Just albums, CD’s and tapes. So I’d go to Tower Records – which was one of the only NY record stores to stock regional shit from around the country, and just buy shit based on album covers and song titles. I didn’t even have to hear it, because even shit that was bad back then was entertaining at the least. Not just that style of rap, I bought everything I could afford. My friend Jeff used to steal tapes from the local mall, so I’d pay him $5 per tape to get me all the lesser known shit that I never heard. I was also hip to labels (Rap-A-Lot, Wildpitch, Ruthless, Street Knowledge, Luke Records/Effect, Tuff City, Idlers, etc.). Certain labels just had a certain sound, and the same theory applied to that type of rap. I’d also hear a guest on an album, and then go buy his albums. I knew of Poison Clan, but didn’t start collecting them until I heard JT Money on Luke’s I Got Shit On My Mind album. I discovered Bustdown that way too.

A lot of the artists you write about hail from the west and the south. Were any of these people big in New York?
– Hell no! The only ones to make noise in New York were the Geto Boys and the Likwit Crew (King Tee, Tha Alkaholiks, etc.) I remember when a DJ played “Mind Playin Tricks On Me” and “A Minute To Pray And A Second To Die” at a party at my high school. That’s when I knew the Geto Boys had gone national. But besides that, not at all.

Houston powerhouse Rap-A-Lot Records released a ton of ignorant rap records. Besides the usual rude and violent stuff they also dropped some records that was straight up racist. Which song do you feel is most ignant? Illegal Aliens by The Convicts or Kill Whitey by Menace Clan?
–I’ll admit, I never heard the Menace Clan. But I’m sure neither one was as wild as “Hide Tonite” by Askari X. He was a radical Muslim brother from Oakland that was locked up for murder. That song is eight minutes of detailed racially motivated killings. He wasn’t fuckin around. I played that joint for people I know who are into shit like this, and even they said it was too much to handle. He was killing babies, hippies, families, anyone he saw that was Caucasian. But he wasn’t trying to be funny at all. It made the Convicts song sound like “We Are The World”. He was pissed off for real.

Speaking of Rap-A-Lot. I read a interview where you named Too Much Troubles ”Players Choice” album as a rap album that influenced you too behave badly as a teenager. With songs like: “We Want Pussy”, “Break Yourself Bitch” and “Best Little Whorehouse in Texas”, i gotta ask you, in what bad way did that album influence you?
– (Laughs) It didn’t make me go out and do anything bad, but it affected my attitude. I used to go around and sing those lyrics to girls, but they knew I wasn’t serious. That type of stuff is a good release for when you have problems with women, you listen to it and get the anger out of your system with a laugh. If I get mad at a girl, I’ll cuss her out, play some Too $hort, laugh it off and its over. I’ve never put my hands on a woman, because I listen to that shit and get the anger out of my system. But all these people that listen to that neo-soul headwrap lover boy shit, they’re the ones that you hear about having six kids with six different women and beating up their girlfriends. Too Much Trouble is like therapy, but I’d never go out and do any of that shit. I wasn’t raised like that. Me and my father used to listen to these albums in the car back then and laugh at them, but he’d always tell me to just take it as entertainment and know that I can’t go out and do those things. Having my father there to listen to it with me made me see it strictly as entertainment, but a lot of kids don’t have somebody in their life to do that. It may influence kids with no direction to go do that shit, and I understood that.

So do you think that all most of these records is meant to be funny or is some rappers real life nutcases?
– I think there are cases of both. I know with my music, it wasn’t meant to be taken too seriously. I may have been mad and cussing out some girl or making mixtapes and writing columns about all of this wild music, but it was just stress relief. I’m not that type of dude.

Even a world wide celebrity like Biggie released a lot of crazy stuff. What do you think would happen if a superstar in another genre wrote a verse similar to what Biggie said on Bust A Nut? Do you think people would freak out?
– Funny you ask, I remixed “Bust A Nut” and put it on my myspace page recently. That’s my favorite Biggie rhyme. People are so politically correct nowadays, it wouldn’t surprise me if someone blogged about a rapper being too extreme. Lyrics like that were normal back in the 90’s. •

J-Zone´s top five ignorant rappers of all time
1. Too $hort
2. Too Much Trouble
3. Poison Clan
4. Tweedy Bird Loc
5. Ganksta Nip

Honorable mention to Pretty Tone Capone and Mob Style. They were legit, it wasn’t a joke with them. They did positive songs too, that’s you know they were the real deal.

Efter att länge velat intervjua Theo för att få reda på mer om hans bakgrund och hur samarbetet med Petter började tar jag till slut tag i saken. Genom en kompis får jag tag på Theos nummer och när jag ringer upp möts jag tills en början av en viss skepsis vilket kanske inte är så konstigt. Efter drygt tio år är det här första gången som någon visar något som helst intresse för en intervju. Innan Theo tackar ja vill han att vi träffas upp så att jag kan berätta mer vad det är jag egentligen är ute efter. När vi druckit ett par öl och jag har dragit min historia slappnar han av och går med på en intervju. Vi möts senare upp i hans studio som ligger ett par trappor ner i en källare utan fönster vid Skanstull på Södermalm. Det är prylar överallt i den trånga lokalen, syntar, inspelningsutrustning och vinylskivor trängs på den lilla golvytan.

Efter en stunds kallprat ber jag Theo berätta om hur han först faktiskt började rappa…
– Det var nog när jag hörde Sugarhill Gang. Då härmade man bara vad man hörde på engelska. Så var det hela 80-talet när jag växte upp. Det var inget originellt över huvud taget.

När började du utveckla en egen stil?
– Jag var med i Rap-SM 92 men det var ju bara en plojgrej, helt oseriöst. Det var väl runt –93 som jag kände att jag måste skärpa till mig och göra något bra.

Hur gick det i Rap-SM då?
– Jo, alla som inte kom på medaljplats blev fyra så att…(skratt). Infinite Mass vann. De var typ 25 personer på scen som skrek i munnen på varandra.

Vad hände efter att du varit med där?
– På den tiden var det svårt att spela in musik, att komma in i studios. Jag var tvungen att leta upp såna som gjorde musik och som kunde spela in. Ofta kunde man hitta folk som gjorde musik men som inte kunde spela in. Då fick man spela in på kassettband. Det var ganska basic. Då gjorde man massa demos och rappade i hörlurarna när man inte hade någon mic.

Vem jobbade du med då?
– Då jobbade jag med en kille som hette Dj Squid Kid. Han var en Solnafigur från Hagalund som hade hållit på länge. Han hjälpte mig att göra musik och vi höll på ett tag tills jag fixade en spelning. Vi skulle vara förband till Stone Funkers på Cirkus i Stockholm. Då hade jag träffat en kille till som skulle göra musiken. Det var Anton, eller A:t som han också kallades. Efter det började vi tre göra saker tillsammans.

Vad det här på engelska eller svenska?
– Det var på svenska.

Vad var nästa steg för er?
– Vi gjorde låtar hela tiden och sen var vi tvungna att börja tänka på hur vi skulle spela in allt. Vi kunde låna in oss i några studios ibland men inte mer än ett par timmar åt gången. Man han inte göra klart något. Vi skickade faktiskt iväg en demo men Squid Kid spelade in en förgrej på bandet där han mordhotade någon så det var ju katastrof.

 (Skratt) Vem var det han mordhotade?

– Det var någon på Warner (Skratt). Det blev inget med det men det kanske inte var så bra att det borde släppts. Då började jag planera för hur vi skulle greja utrustning och sådär. Det var en del stöldgods och sånt som vi fick tag på. I slutet av -94 fixade vi en lokal, mixerbord och en gammal rullbandare från 70-talet. Det var jävligt enkelt. Några sunkiga högtalare och en sampler, sen satte vi igång att göra musik vilket inte var så lätt. Det var svårt tekniskt att spela in och sen så var vi ju inte så rutinerade heller. Sen så hade jag hållit på att utveckla det här med att rappa på svenska för det lät fortfarande lite sådär. Man hade ett rim i slutet av varje takt så det var mycket som behövdes för att det skulle utvecklas. Det var svårt att göra allt det där själv utan utomstående referenser. Det var den livsstilen jag hade då, det var bara musik.

Hur skulle du säga att ni lät på den tiden?
– Inspirationen kom från den nya skolan av New York hip-hopen. A Tribe Called Quest, Gangstarr, Dj Premiers alla projekt och sådär.

Vilka andra höll på med Hip-Hop på den tiden förutom Infinite Mass och Latin Kings?
– Det fanns ju de där Tre Ess från Göteborg som jag kommer ihåg. De flesta höll ju på med engelska. Det var ju fortfarande jättekonstigt att rappa på svenska. Det tyckte ju alla inom Stockholms hip-hop-community i alla fall. Jag såg i alla fall att det fanns ett hål att fyllas någonstans genom att göra svensk hip-hop som var lite mörkare. Inte så poppigt.

Du hade ju en minst sagt egen rapstil på Petters debutskiva. Det här med att du drog ut på orden som tex Sto-o-o-c-k-o-oo-h-o-o-ol-m. Var kom det ifrån?
– Det där var bara något jag la till mig med för jag var inne i den perioden. Jag tyckte det lät coolt. Det är som med all pop-musik. Det mest banala idéerna kan låta häftiga och genomtänkta, sen ville jag utmärka mig lite. Det kändes som att ingen riktigt stod ut. Jag hade ju hållit på med det här så länge så för mig kändes det inte lika fräscht. Jag var redan på väg någon annanstans när det som alla trodde var något nytt började. Då hade jag levt med det där i flera år. Hade det blivit annorlunda kanske jag hade utvecklat den stilen.

När du rappar låter det lite som att du freestylar och det är ibland svårt att förstå vad du menar. Som raden: ”Tummen var större än stortån, shit hon var 22 men snacka som 14”…
– Jag försökte att inte ta så mycket från den amerikanska förlagan och därför blev det ju lite flummigare texter i försök att skapa en egen stil. Just det där handlade om en vilsen brud som har hamnat på snedden i livet. Hon står vid en vägkant med läppstiftet på sned och har fått en smäll av någon sunkig tjackdealare. Det behövde inte hänga ihop så mycket utan det var olika bilder som kom upp. Sen ska det väl tilläggas att vi rökte en hel del gräs vilket gör att man formulerar sig på andra sätt tror jag. Det blir lite mer förvirrade texter (skratt). Man får ju en massa bilder och man kan inte lägga allt exakt till rätta. Det är ett ganska skönt kreativt tillstånd liksom. Allting behöver ju inte vara så logiskt hela tiden.

Hur träffade du Petter då?
– Jag sökte flera som ville rappa på svenska i Stockholm och då hade jag kontakt med Seb-Rock från Sherlock. Vi hade gemensamma intressen så jag bad honom att hålla koll. Sen så sa han att han hade en polare som rappar på svenska. Sebbe (Seb-Rock) kom ner en dag till studion och då hade han Petter med sig. Det här var väl sommaren –96.

När började ni göra musik tillsammans?
– Det började med att han var där (i studion) och lyssnade på det jag hade spelat in. Det kändes som att han var intresserad av hip-hop. Han kom ner i sitt hiphop-gear med ryggsäck på ryggen, och var ganska inställsam eller vad man ska säga. Han tyckte det vi höll på med var skithäftigt och ville att jag skulle hjälpa honom att spela in i studion. Då kändes det som han lyssnade på allt som jag sa och sög åt sig som en svamp. Jag kommer ihåg att han var nere hos mig och skulle skriva texter. Då slog han upp sitt rimlexikon och började skriva. Han snackade om att han kunde fixa en tv-spelning och vi hade inte ens gjort en låt. Sen så åkte vi ner på ett hip-hop jam i Danmark och då hängde han med. Han verkade engagerad och ville följa med oss ner. Där nere hängde vi inte så mycket för vi drog iväg till Christiania direkt och det hade han inget intresse av. Han ville i alla fall att vi skulle bilda en duo men jag hade redan en grej med Anton. Jag tyckte det var riktigt kul att jobba med Anton för vi inspirerade varandra jävligt mycket. Så just i det läget kände jag att jag inte kunde lära mig något av Petter. Jag var liksom före honom på något sätt. Det var inga sura miner då, han hade ju tillräckligt med drivkraft själv. Nu hade han ju i alla fall fått ett slags blueprint på hela stylen som sen visade sig skulle bli vad den plattan (Mitt sjätte sinne) var. Det var ju det som vi höll på med då. Det här ”east coast soundet” med ganska mörka texter.

Så hur gick Petter vidare för att få släppa en hip-hopskiva på svenska som sedan visade sig bli en enorm succé?
– Jag vet ju självklart inte exakt hur det gick till men jag har ju en uppfattning. Framförallt såg han till att få lite tid i Sherlockstudion (Voodoo Lab) och spela in demos där. Han var jävligt entusiastisk över sin egen förmåga vilket var skillnaden från hur jag var då. Jag var mer intresserad av att utveckla själva musiken. Jag tänkte inte på vad som skulle hända sen vilket var jävligt dumt nu i efterhand. Jag fick skylla mig själv (skratt).

Var det självklart att ni skulle få vara med på skivan eller hur gick det till?
– Petter ringde upp mig och sa att han hade en deal på gång. Han frågade om jag hade något att säga om det. Jag tror att han kände att jag stod före i kön på sätt och vis. Han hade ju fått en skjuts i sin kreativitet genom att ha lärt känna mig. Jag sa ju att jag inte var någon polis inom vår kultur så det är bara att köra. Jag tyckte att det kunde vara bra för alla, att det hände något. Petter sa direkt att han skulle försöka få med så många som möjligt och att jag skulle vara med på flera låtar. Jag hörde ju de där demolåtarna och tyckte kanske inte att det var så personligt rent text och känslomässigt.

Hur gick det till när ni spelade in de två låtarna som du och Anton var med på?
– Då hade det kommit in nya producenter i bilden. Det var de här Sundsvallkillarna Collén & Webb så jag träffade dem i någon förort. Jag och Anton kom ut dit till en liten studio. De satte på ett beat och sen gjorde jag min grej på låten där det är en massa rappare med på (Riddarna runt runda bordet). Sen så gjorde vi våran låt och det var över på en halvtimme. Petter var inte ens där. Det var verkligen ett hastverk. De (Collén & Webb) var jävligt stressade för de hade mycket att göra. Allting gick väldigt snabbt.

Efter den skivan var du inte med på några fler av Petters låtar. Varför då?
– Efter att Petter gjorde den där skivan har vi inte haft någon kontakt över huvud taget.*

Fanns det någon anledning eller blev det bara så?
– Hans ambitioner om att så många som möjligt skulle med på tåget, det såg jag ingenting av när han hade släppt sin skiva. Jag vet inte om det var hans skivbolag som ville satsa på en solokarriär och hålla så många som möjligt utanför.

Du höll en väldigt låg profil när Mitt sjätte sinne släpptes. Vad det medvetet eller riktades all medial uppmärksamhet mot Petter?
– Ja, så var det mer. Jag fick inte förfrågan om någon intervju. Det här är faktiskt första gången nu som någon frågar. Jag var förvånad att Petter inte nämnde mitt namn eller något om vad som hände innan skivan.

Du släppte ju lite musik efter Petter plattan. Vad var det för material?
– Efter Petters framgång kände jag ett behov av att släppa ut lite grejer som jag hade jobbat med innan den här perioden. Det var låtar från -96 som kom att formade det soundet som det kom att bli sen. Jag tryckte upp dem för egna pengar, stod hemma och stämplade med slt-stämpel. Försökte distribuera skivan själv men det gav ju inga ringar på vattnet (skratt).

1999 släppte du en 12:a med Anton som heter Stockholm la la la. Var det också material från -96 eller var det nyinspelat?
– Det var en acapella som jag och Anton gjort som hamnade i händerna på en ung kille som gjorde en remix. Jag fick höra den och tänkte att vi spelar in en låt med honom. Jag hyrde en studio och för att spela in.  Det var Sebbe (Seb-Rock) från Sherlock som stod bakom spakarna. Vi gjorde allting på en dag tror jag. Då var det några skivbolagskillar som var där och lyssnade som tyckte att det var så jävla grymt. Då var det snack om att de ville signa det där och göra någon grej av det. De höll på och jobba med Thomas Rusiak men det blev inget av det där. Jag var väl som vanligt inget vidare på att promota mig själv så det rann ut i sanden (skratt). Jag tryckte i alla fall upp skivan och ruinerade mig själv åter igen (skratt).

Den här intervjun gjordes för flera år sedan och något år efter att vi träffats uppmärksammar det svenska hiphop-magasinet Kingsize att det nu är tio år sedan Mitt Sjätte Sinne släpptes. För att fira det hela bjuder man in flera personer som varit delaktiga i arbetet bakom skivan för att berätta hur det hela gick till. De som i stället medverkar i reportaget är: Petter, Thomas Rusiak, producentduon Collén & Webb, Seb-Rock, Dj Taro, och det här är vad Petter hade att säga i kingsize om de låtarna som Theo medverkade på:

Petter vs Sthlm ft. Theo, Stora A och Frostis:
– De där killarna hade en studio nära Voodoo Lab. Jag hade hängt där lite och tyckte att de var duktiga, trots att de inte var så produktiva. Det var en sådan där ”pay my dues” grej.

Riddarna runt runda bordet ft. Ken, Rusiak, Houman, Nisse, Peewee, Theo, Big Fred & Ayo.
– Drakar och demoner-rap i sitt esse. En av mina tidigare låtversioner var att göra en låt som lät som en belägring av en borg. För mig var det ett korståg. Det var upp med svärden och nu jävlar ska vi in i borgen här liksom”. Sen kom Thomas med det där grottbeatet. Nisse var med också, han är en av de bättre på den där låten.

*Jag snackar med Theo ett par veckor efter min intervju och han berättar då att han har träffat på Petter och att de då pratat ut lite om gamla dagar. Theo verkar nöjd över samtalet och förklarar att det inte är något ont blod mellan de båda. Tyvärr har jag längre kvar Theos telefonnummer och vet därför inte var han har att säga om Mitt Sjätte Sinne-specialen som publicerades i Kingsize nr.5 2008

BONUS!
Vi hittade denna obskyra svenska reggaelåten med Theo på nätet. Exclusive! BAM! BAM!